söndagen den 23:e december 2012

Raljanser och allianser


Intro


Jag börjar med ett avståndstagande från mig själv. Det är lika bra att erkänna att jag ogillar verkligen den här typen av texter, där man via nedslag i sociala medier försöker hävda sin poäng med lösryckta citat och exempel. Johannes Anyurus hyllade text var en sådan och det är problematiskt. Att leta upp idiotier på nätet är lätt, att publicera dem i punktform och vara indignerad över dem är lättja. Man bör försöka göra mer än att hävda att just de 10x140 tecken man själv letat upp utgör Verkligheten med stort V. Att jag nu gör något liknande är förstås en ironi i sig, men jag ska i möjligaste mån försöka välja exempel och resonemang som är antingen väldigt vanliga eller väldigt retweetade/upprepade av människor med många följare pga stark plattform, alternativt exempel hämtade från tidningar m.m. Jag kommer däremot inte länka eller direktcitera privatpersoner då jag inte tycker att det är rimligt att hänga ut enskilda för haltande resonemang, men likväl rimligt att diskutera resonemangen om de återgetts av fler. 

---

En social röra


En sak i Katrine Kielos kolumn i dagens Aftonbladet håller jag verkligen med om: 

"Tankefigurer om kulturella krig och politiskt korrekta eliter är farliga just för att de distraherar."

Inte nog med det. Jag skulle vilja hävda att det över huvud taget är beklagansvärt med dessa distraktioner eftersom det rimligen finns viktigare saker att prata om än pepparkaksgubbar, tjejstjärngossar, psalmsjungande och dylikt larv. Men den skrivande och debatterande eliten är inte helt oäven på måla upp sammansvärjningar, kulturella krig och tankefigurer den heller... 


Under hösten har jag på distans åsett det offentliga samtalet medan jag bytt blöjor och betraktat utvecklingen mellan krypa och gå. Slående är att vi har en allmän debatt som är en tankeoreda av rang. Hastigheten i att varje dag har sin snackis bidrar förstås. Lägg därtill att Twitter ger till ett slags klustrad gängbildning där ogenomtänkta slagfärdigheter ofta ersätter faktiska resonemang. Dessa mångfaldigas av "samtalsdeltagare" som sällan producerar några inlägg själv, utan snarare håller på endera laget. Dessa tar vanligen mängden RT:s som garant för att ett resonemang äger både eftertanke och logik - och skickar det vidare. 

Häromdagen snurrade exempelvis nån konstig anklagelseakt om att alla de demokratiälskare som ylade över klippta Disneyfilmer nu minsann var tysta angående hoten mot Åsa Linderborg. Anklagelsen är ett vimsigt hopkok av frågor och aktörer/åsiktsinnehavare som inte säger nånting alls. Vilka är demokratiälskarna som åsyftas? Mig veterligen var det väl inte många fler debattörer än Elisabeth Höglund som över huvud taget gav sig in i debatten om Disneyfilmen? Är det alltså hennes tystnad över hoten mot Åsa Linderborg vi harmas över när vi retweetar nyss nämnda anklagelse? 
Över huvud taget var väl Disneydebatten präglad av ickedebatt i mer vältaliga och mångordiga forum?Har vi alltså nått den punkten där vi kräver att den oformliga massa som utgör Facebookgrupper måste ta ställning även i nästa dags snackis? Wow. 

En idé är att om man nu vill måla upp en hyckleristisk inkonsekvens hos någon/några så ska man rimligen ha ett hum om vilka man menar. Att peka ett anklagande finger mot "massan" är en smula banalt. 


Min egen upplevelse av reaktionerna på hoten mot Åsa Linderborg är nog inte alls att det rådde knäpptystnad faktiskt. Min kollega skrev om saken på ledarplats, givetvis till stöd för henne och alla skribenter som råkar ut för liknande. Jag befinner mig mittemot Linderborg ideologiskt och har således högertunga flöden, men såg ändå ingenting annat än avståndstaganden, förskräckelse och ilska över det hon berättade bland såväl mediekolleger som politiskt engagerade. Rätteligen.  
(Jo, visst, jag såg Stael von Holsteins tweet, men tycker kanske inte att vi ska blåsa upp honom mer än nödvändigt. Det klarar han säkert bra själv.)

Visst. Alla måste inte hålla på och nagelfara alla resonemang, det är ett orimligt krav att ställa på privatpersoner som bara hänger på nätet en stund och retweetar något som låter slagkraftigt. 
Men en del av oss bör ställa högre krav på oss själva. Exempelvis vi som skriver och debatterar utifrån plattformar som är större än gängse privatpersons. Om vi ansluter oss till halvsmälta resonemang och ogrundade anklagelser som saknar förankring i verkligheten så bidrar vi till en allmän fördumning samt en skev debatt. 
Det är inte okej. Det är mer än inte okej, det är sådant som skapar misstro mot medier i allmänhet och hat mot journalister i synnerhet. 


Raljanser och allianser



Läs detta stycke, även det hämtat från ovan citerade Katrine Kielos kolumn i Aftonbladet idag: 

"Först var det feministerna som ville förbjuda kön. Det visade sig dock bara handla om pronomenet hen som alternativ till den klumpiga skrivningen han/hon. Sedan var yttrandefriheten avskaffad när en bibliotekarie flyttade Tintin-albumen från en avdelning till en annan på kulturhuset i Stockholm. Efter detta var det barnmisshandel att förbjuda pepparkaksgubbar, detta visade sig dock handla om några barn i en klass på Kanalskolan i Laxå som själva valde bort pepparkakssången. Och slutligen gav man sig på det heligaste i hela den stolta svenska kulturen: amerikansk tecknad film.

Fy tusan! Samtiden har kidnappats av en politiskt korrekt elit. Janssons frestelse är utbytt mot kebab, ansjovisen har gått till diskrimineringsombudsmannen, feministerna har förbjudit sex (eftersom de aldrig får något), barn får inte döpas till något annat än Kim och Mohammed (det första är könsblint och det andra är tja, muslimskt). Man får inte ens äta ­negerboll i fred."


Det framgår inte vem som har trott att feministerna ville förbjuda kön. En debattör? Någon i ett kommentarsfält? En politiker? Folkmajoriteten? Förmodligen har inte Kielos något exempel eftersom det här sannolikt inte är tänkt att uppfattas som ett faktiskt påstående, utan mer ett sätt att få en snygg raljansbalans. Fine. Det må vara hänt. Raljansbalans är den goda stilistens vän. Men det naggar såklart lägesbeskrivningen något. Man bör också fråga sig om det gör analysen av samhället bättre.  

Huruvida Tintinalbumen bara skulle flyttas vet vi faktiskt fortfarande inte. Det är inte osannolikt att det handlar om en efterhandskonstruktion pga all upprördhet som utbröt när bibliotekarien i fråga resonerade om Tintinböckerna. Det ingår numera i den mediala logiken att först blåsa på i en artikel med överdrivna rubriker för att sedan - i god navelskådningsanda - spela ner den första artikeln i en självrannsakande text om mediers påverkan på skeendena för att slutligen göra en "efter stormen-intervju" med objektet för hela eländet. Den ordningen uppfattas av en del journalister som både rolig och intellektuell. Jag uppfattar den som olycklig och skadlig. 


Samma ordning har spelat in i fallet pepparkaksgubben. Här har vi nu gått varvet runt och historien som först rapporterades som pojken som inte fick vara pepparkaksgubbe omtalas nu som skrönan om pojken som inte fick vara pepparkaksgubbe. Detta eftersom ett antal medier har talat med skolan, som skyndsamt meddelat att pojken givetvis får vara pepparkaksgubbe om han vill. Såklart. Vilken skola backar inte när den blir omskriven på detta vis? Case closed, tycker lata kolumnister och går raskt vidare till att raljera över alla dumma rasister i kommentarsfälten. 

Eh. Seriöst? I vilket annat fall skulle vi nöja oss med att en skolledare tillbakavisar ett påstående? Pojke: Jag blir mobbad och min lärare bryr sig inte. Skolan: Det stämmer inte och förresten ska vi bry oss jättemycket redan på onsdag. Den med minsta nyfikenhet i huvudet skulle reagera på flera saker i pepparkakshistorien. Det fanns faktiskt citat ur sms från lärare till pojkens mamma. 
Dessa antyder näppeligen att det är fråga om ett simpelt missförstånd, men de var märkligt formulerade på ett sätt som antydde animositet och en liten anklagande udd mot mamman. Det var inte en "vanlig" kommunikation mellan en förälder och en lärare. Ingen har klurat på eller grävt i detta. Istället har vi dubbat hela historien till bara en anka, trots att en verksamhetschef i utbildningsförvaltningen faktiskt bekräftat  att beslutet inte bara handlade om allergier eller val av sånger och skyllt på Skolverkets otydlighet. Anka eller ej – det enda som varit uppenbart hittills är att historien har flera bottnar. 


Nåväl. Det kan vara skitsamma med den saken, men det oroar mig att så många i mitt skrå nöjer sig med så lite information när den tillgängliga informationen är tillräcklig för att de ska kunna bygga sina raljanser och allianser. På samma sätt tycker jag att den citerade raljansen i Katrines text är problematisk eftersom den lägger ribban för det offentliga samtalet så lågt. Hon låtsas som att vi vet allt om nämnda fall och går sedan till attack mot den som inte tolkat som hon gör. 

Om man på ledarplats i en av Sveriges största tidningar får göra så här, bygga så här stora halmgubbar, göra så här svepande gester och ihopbuntningar - varför i all världen ska vi förvänta oss bättre av Nisse i Hökarängen eller Kalle i kommentarsfältet? Det är inte direkta påhopp, nej, men det är ohederlig argumentation som skapar en befogad ilska hos en mediekonsument som förväntar sig mer. 


Alla är sammansvurna


Pepparkakshistorien har nu svällt till ett ofta upprepat påstående om att allt det här med hotade traditioner per se är en främlingsfientlig myt eller åtminstone ett klandervärt påstående med dold agenda som det är påkallat att "kräkas i munnen" över. Så kan det kanske vara ibland, men som heltäckande teori betraktad måste jag nog säga att den påminner mer om konspirationsidéerna om pk-maffior (skojigt behånade här) än om verkligheten. Exempelvis på bloggen Feministiskt Perspektiv framförs denna tes som i korthet går ut på att idéer om hotade traditioner är en högerextrem mediestrategi som det krävs ett "tränat öga" för att se. (Bloggposten består dock till hälften av att man ber om ursäkt för att lite slarvigt ha påstått att det startats facebookgrupper om pepparkakerierna innan artiklarna om Mio Simic ens publicerats) 

Det går en röd tråd mellan nämnda bloggpost och kritiken mot Kristdemokraternas julaffisch, vilken även den fått en del skarpa slängar från vad man får anta är såna där tränade ögon. Och nog ska det till ett jävligt tränat öga för att reda ut hur de där högerextrema mediestrategerna lyckades få ut Skolverkets GD Anna Ekström på banan i deras ärende när hon skrev om kyrkliga inslag i skolmiljö på DN Debatt

Gudarna ska veta att det finns många skäl att gräla på KD, men att läsa in främlingsfientlighet hos partiet som just trummat fram vård till papperslösa är bara ohederligt. Inte minst när det finns exempel som Ekströms artikel ovan, vilken utgör betydligt mer trolig bakgrund till affischens budskapet. Men som vanligt väljs logiken bort till förmån för de påståenden som funkar när man bygger sina raljanser och allianser. 


Nej, anledningen till att många reagerar på historier som den om Mio som ville vara pepparkaksgubbe är förmodligen inte att befolkningen styrs av högerextrema mediestrateger, utan att det faktiskt förekommer en del förändring i samhället som alla inte gillar. Att de inte gör det behöver heller inte betyda att de är illvilliga och bara behöver en rejäl bassning i närmaste kvällstidning för att komma på andra tankar. 

Graden av rationalitet i att ogilla förändring kan diskuteras och är heller inte konstant från fall till fall. Ibland vill nästan alla se Slussen rivas, ibland blir folk ledsna över tanken på att framtiden kanske inte rymmer finklädda barn som sjunger I denna ljuva sommartid i en lövad kyrka. Det behöver inte betyda att de är fulla av hat, det kan faktiskt vara så enkelt att de ser ett värde i att tradera sådant som de värdesätter från sin egen uppväxttid. Vi gör sånt, vi människor. Och vi går inte i takt alla gånger. Det måste vara tillåtet. (Förutom i Luciatåg, då måste alla gå med lika tunga fjät.) 
Att hitta på teorier om att alla som inte går i min takt är del av en högerextrem mediestrategi synes mig vara en väg med mycket dålig framkomlighet i den offentliga debatten. 

Fram för framkomlighet!


Framkomlighet är viktigt. Johannes Anyuru uppmanade folk att tänka efter på hur de reagerade på den där historien. Emedan jag håller med honom om hans huvudpoäng om att det är viktigt att närma sig de här frågorna med ödmjukhet och framför allt medkänsla med dem som faktiskt träffas av rasism så kan jag inte hålla med honom när han uppfordrande skäller på de människor som reagerade med skratt på pepparkakshistorien. 

Skälet till att man reagerar här handlar ju faktiskt inte alls om att man avfärdar rasism. I just det här fallet hade ju skrattarna rätt - det fanns ingen rasism och det finns mig veterligen ingen känd anledning att utsträcka begreppet rasism till att omfatta pepparkakor. Vill man göra det måste man argumentera för det, inte emot dem som påpekar exemplets svaghet. 
I ljuset av detta blev det lite konstigt att det var just med avstamp i detta exempel som Anyuru med utdömde skam och rodnad åt alla som skrattat, även om han generellt har rätt i att empati är tillrådligt. Sen har han givetvis rätt i att det sker mängder av övertramp i både denna och andra debatter, särskilt i kommentarsfält och sociala medier och i synnerhet från anonyma, men då är vi återigen i problematiken där debattören pekar anklagande på en tänkt homogen massa med stöd i en handfull citat som hävdas utgöra Verkligheten.  


Jag kan förstå att tillfällen inte alltid väljs. Ibland råkar det vara fel droppe som översvämmar bägaren, men den snabbhet och rörighet som präglar samhällsdebatten med ständigt nya snackisar gör att vi får ständiga problem med haltande jämförelser och svepande resonemang. 

Personligen tycker jag inte att någon av höstens/vinterns alla debatter är heltigenom självklar (och det gör mig inte till en dålig människa). Jag tycker att Tintin i Kongo är förskräcklig, men det hindrar inte att jag samtidigt har starka problem med hur lätt och oproblematiskt många verkar tycka att det är att tillrättalägga gammal kultur på olika censurliknande sätt. Sådant leder lätt till glömska och förlust av redan lärda läxor. Ungefär samma känslor har jag inför de olika klippen i Disneyfilmen. 

Om jag ska vara ärlig tror jag att de flesta tänker tycker ungefär så här, men att många väljer inställning också utifrån vilka argument de ser och tiltlalas eller stöts av. Och här spelar förstås kommentarsfälten och det anonyma hatet stor roll. Mängden okänsliga idioter gör att man överger nyanserna och fokuserar på att ställa sig så långt ifrån idioterna som möjligt. Det är förståeligt, men inte särskilt klokt. Jag har sett många resonera så i fallet Stina Wirsén/Lilla Hjärtat, ibland rentav med hänvisning till stötande kommentarer de sett om Tintindebatten eller Pepparkakediskussionen. 

Frågan om Lilla Hjärtat tycker jag är ännu mindre självklar, inte minst med tanke på att de flesta tänkande varelser givetvis inte tror annat än att Wirséns syfte var att göra en fin och inluderande bok som visade mångfald snarare än enfald. Alla som nu självklart ställer sig på kritikernas sida bör rimligen ha något slags uppfattning om hur en acceptabel barnkultur som synliggör fler än rågblonda Tommysar och Annikor kan se ut. För om det inte är okej när Wirsén gör det – inom ramen för sin estetik – vet jag inte hur det ska gå till. Och det är ju rätt synd om det inte går till alls, bara för att debatten är låst i positioner som kännetecknas av överdrifter och flockmentalitet. 


Önskar man framkomlighet och dialog i ordets verkliga bemärkelse är det rätt meningslöst att hela tiden bedriva debatten med syftet att stämpla ut motpartens avsikter som onda. Kielos raljanta förenklingar om olika positioner ovan är ett sådant exempel, påståendet om att det här med förändrade traditioner enbart skulle vara en högerextrem strategi och myt är ett annat. Visst finns dylika myter/överdrifter, men om det så bara finns en handfull konkreta exempel på förändring drivits fram av ängslighet så räcker det för att debattörer som hävdat annorlunda ska kunna utmålas som folkförvillare av det fåtal högerextrema strateger som verkligen finns. 

Jag kan inte för mitt liv begripa varför så många, regeringen inkluderad, är redo att bereda väg för en sådan utveckling. 


God jul, ses nästa år!

måndagen den 27:e februari 2012

Inte tack vare dig, Guillou

Läser Jan Guillous senaste krönika, i vilken han tar avstamp i könsstympning för att förklara varför burka och niqab på barn borde anses olagligt i Sverige. Skolverket har nyligen kommit fram till motsatsen, nämligen att det vore olagligt att förbjuda dessa plagg i skolan.

Skolverket har fel och styrs av rädsla att "hamna i sällskap med Sverigedemokraterna", menar Guillou och förklarar vidare att "det går faktiskt inte att komma i från att burka och niqab på småflickor är ett otvetydigt uttryck för kvinnoförnedring". 

Frånsett att artikeln överraskar såtillvida att Guillou sällan ägnar kraft åt kvinnofrågor – annat än när han avfärdar dem som dumheter – så är hans skrivningar om könsstympning minst sagt magstarka för den som följt Guillous tidigare debatterande i frågan. När det gäller just invandrade kvinnor kan man med fog påstå att Guillou tillhört en av de stora svikarna i debatten.

I januari 2006 skrev Guillou en famös kolumn i Aftonbladet (även här). Under rubriken Glädjande brist på hedersmord i Sverige raljerade han över bland andra Soleyman Ghasemianis och Sara Mohammads engagemang mot hedersproblematiken samt över Stockholmspolisens Kickis Åhré Älgamo, som arbetat mycket med frågorna. 

Alla överdrev, menade Guillou. Enligt honom rådde det snarast brist på hedersmord. Vore dessa lika vanliga "som det helyllesvenska hustrumordet så skulle vi ha att göra med mellan fem och tio hedersmord per år", skrev författaren och bekymrade sig ingenting om eventuella mörkertal eller hur många som kunde tänkas leva under förtryck och hot om mord. 
I stället beskrev han på sedvanligt drygt manér att "i våra medier står tusentals invandrarkvinnor, i värsta fall till och med tiotusentals, i kö för att bli hedersmördade. Detta hänger helt enkelt inte ihop" och konkluderade att medierna hade en främlingsfientlig strävan. 

Samma främlingsfientliga aktivism spårade Guillou i diskussionen om kvinnlig könsstympning, en debatt som han menade var opåkallad pga "den totala avsaknaden av kvinnlig könsstympning ("omskärelse") i Sverige". Inte ett enda känt fall, trots straffskärpning, triumferade Guillou, även här obekymrad om eventuella mörkertal. (Mindre än ett halvår senare föll den första domen.)

"Slutsatsen av detta måste bli att sedvänjor som är totalt främmande inom den svenska kulturen har svårt att leva vidare med invandrare", slog han fast. 
Syns det inte i Guillous kikarsikte så finns det inte, kort sagt.... 


Men nu, sex år senare, erkänner alltså karln plötsligt att könsstympning faktiskt har funnits. I helgens krönika skriver han: 

"I Sverige är könsstympning ett brott och det alldeles oavsett om det skulle kunna ses som en inskränkning i religionsfriheten."
samt:
"Inom gruppen somalier i Sverige tycks den kvasireligiösa seden att omskära unga kvinnor ha upphört. Förklaringen är enkel. I Somalia finns ett socialt tryck från omgivningen att anpassa sig till vidrigheterna. I Sverige är det tvärtom. Den svenska lagstiftningen befriade de somaliska kvinnorna i Sverige från ett uråldrigt barbariskt kvinnoförtryck."

Just det. Könsstympning är ett brott. Straffen för detta brott skärptes efter en "våldsam" debatt som du, Jan Guillou, för sex år sedan fann larvig och onödig samt främlingsfientlig eftersom könsstympning enligt ditt förmenande inte ens fanns. 

Nu skriver du istället att denna icke existerande sed har upphört samt att somaliska kvinnorna har befriats – tack vare svensk lagstiftning. Det är inte lite jävla fräckt. 
För gudarna ska veta att du inte var till någon hjälp när debatten pågick

måndagen den 30:e januari 2012

French maids och skulle kunna-leken


"Hej skattebetalare! Hur känner du inför det faktum att en del av dina och våra gemensamma pengar subventionerar verksamheter som den här?"

Med denna kommentar postade en vän på Facebook länken till French Maid Service i Sverige, den länk som just nu far som en löpeld genom de sociala medierna. På Twitter postades samma länk, okommenterad och som varandes ett faktum, av bland annat ledarskribentskollega på Aftonbladet och många andra mediepersoner med mängder av följare. Som i sin tur postade länken vidare. Fan vet hur många svenskar som just nu lever i föreställningen att man kan köpa hem en liten dammvippeförsedd stripposering via nämnda företag och göra skatteavdrag för det. 

Det kan man förstås inte. Företaget finns inte, det är en fejk, sannolikt avsedd att fungera lite som dirty campaign mot rut-avdraget. Men att företaget inte finns är inte bevis nog, invänder alla de som postat länken som bevis för Alliansens allmänna uschlighet. Frågan är ju om detta företag skulle kunna finnas och om vi då skulle kunna göra avdrag för denna tjänst. För i så fall är ju Alliansen uschlig ändå, som banat väg för sån här eventuell skit som skulle kunna finnas. 

Okej. Låt oss ha den stora skulle kunna-debatten. Skulle det kunna hända?? 
Ett bra sätt att kontrollera saken är att ringa Skatteverket, så det gjorde jag. Pia Blank Thörnroos är rättslig expert på skatteverket och hade redan pratat med SVT när jag ringde. (Grattis till er kampanjmakare som skapade sajten!) Och nej, French Maid Service i Sverige skulle inte godkännas för rut-avdrag. Den tjänsten är snarare att betrakta som posering eller liknande, säger hon. 

Däremot är det förstås svårt för Pia Blank Thörnroos att säga aldrig någonsin, aldrig någonstans skulle det kunna hända – i den meningen att Skatteverket inte har ett helt regelverk kring vad anställda i städbranschen får och inte får ha på sig. "Kläder kan vi ju inte lägga oss i", konstaterar hon. (Det är ur denna lilla källa vänstern kommer ösa när denna sajt blir nyhet och debatt...) 
Men, säger jag, när det som i detta fall, är uppenbart att affärsidén näppeligen är städningen, utan kläderna på städerskan. Då är avdrag tveksamt? 
Ja, säger Pia Blank Thörnroos. 

Frågan vi ska ställa oss, när vi nu leker skulle kunna-leken, är alltså: Om ett företag sålde städtjänster med städerskor iförda små heta french maid-outfits, skulle någon enda människa kunna uppfatta städningen – inte kläderna – som kärnverksamheten och affärsidén? Det tror inte jag. 
Låt mig ta ett övertydligt exempel som kanske illustrerar det hela bättre. Om jag sålde böcker av guld skulle Skatteverket rimligen beskatta dem som just guld, inte bokmoms. 

Jaja, säger flera som köpte hoaxen. Att så många går på fejken betyder väl också något? Att vi inte kunde skilja lögnen från verklighet, säger nog ändå något om samtiden. Nja, säger jag. Vi kan också vända på steken och säga att lögnens framgång säger något om dem som går på den. 
Fejksajten French Maid Service i Sverige är vänsterns motsvarighet till illvilliga rövarhistorier av typen "rika flyktingar som kör Mercedes". Lögnen funkar eftersom det finns en målgrupp som VILL tro på den för att den bekräftar deras föreställningar om hur världen är beskaffad. I detta fallet världen som styrs av en galen borgerlighet som vill skattesubventionera poserande strippor. 

Att man går på lurigheter kan man inte alltid hjälpa, visst. Men om du gick på detta - eller ännu värre fattade hoaxen men glatt spred lögnerna ändå - bör du nog reflektera lite över om det inte skulle kunna skada samhällsdebatten att bidra till illvillig mytbildning?


Uppdatering: 
Tror fasen att jag slänger upp den här på ledarbloggen också. 

måndagen den 19:e december 2011

Wiehes bolag: Ta omedelbart bort Slussensången!

Vi trodde att det bara var ett oskyldigt lokalpolitiskt funny-ha-ha att låta våra nätbekanta ta del av proggparodin som växte fram över vårt frukostbord förra lördagen. Benny Andersson deklarerade i SvD att han till sist blivit proggare.
”Man mognar”, som Benny motiverade sin strid för en söndervittrad trafikrondell.

Samtidigt, av en händelse, var Sveriges meste proggnestor Mikael Wiehe dagsaktuell med ett nyskrivet alster om Valerie Solanas. Han väljer också de ”stora” striderna och fina nyanserna, så att säga.

– Benny och Micke vore ett fint team. Nu kommer väl snart Wiehe-låten till Slussen, fnissade vi.

Idén var oemotståndlig. ”Benny” fick bidra med en darrande text till Wiehes gamla örhänge. Effekten blev komisk, kan man säga. Vi spelade in låten i sovrummet. Det gick på tredje tagningen – minstingen började skrika av munspelet på de två första försöken.

Uppmärksamheten blev större än vi kunde ana. Det är alltid roligt när fler delar ens humor. Men någon som uppenbarligen inte skrattar är Wiehe själv. Nu har vi kontaktats av Anders Larsson, vd för United Stage, som företräder Mikael Wiehe. Han menar att ”detta är absolut inte tillåtet utan tillstånd utan är ett intrång i upphovsrätten”. Därför ombeds vi nu att ”omedelbart ta bort detta från er hemsida och alla andra eventuella sammanhang”.

Litet häpen blir man allt. Och hjärtats lilla fågel huttrar.



Uppdatering. 
På många sätt är det här lustigt, men inte bara. Vill därför, on a serious note, skriva att det är glädjande att så många redan har bloggat och retweetat detta och uttryckt stöd för rätten/möjligheten att slänga ihop en satir eller parodi i sovrummet. Nedan ser ni vår brottsplats.



Skurkarna på brottsplatsen. 


lördagen den 10:e december 2011

Slussvisa om aftonen

När det visade sig att Benny Andersson lekte med tanken att återförena Abba för att rädda Slussen blev det bråttom. Skulle man muta in området kampvisor för Slussens bevarande var det nu eller aldrig.

Tänkt och gjort: jag och The Inslag Santesson Orchestra snodde raskt ihop vårt budskap i form av en protestsång. Sång till en sluss är redan vederbörligen publicerad, tweetad och retweetad, men som en service till den som gärna karaokar eller vill sjunga med för att visa sitt stöd för Slussen publicerar jag här texten. Väl bekomme! :-)



När de hotar, när de säger du ska rivas
då vill jag inte vara med.

Du har båtar, du har hiss och rulltrappa
Du har en gång där man kan slappa.

De säger det luktar kiss där, men det har jag aldrig känt.
Du har sköna toaletter, där man kan få det tänt.

--

När de klagar, när de kallar dig förfallen,
då har de glömt allt du har gjort.

Dina bussar, din trafik längs Mosebacken.
Kallhjärtad rivning är det tacken?

Då flyger mitt hjärtas fågel, och landar vid stadens sluss.
Den kommer per tunnelbana, och byter sen lätt till buss

--

Jag känner stolthet när jag går i cykelgången,
välfärdsstatens sista värn.

Men du har åldrats - vinterfrosten bröt betongen,
Och rosten åt dina armeringsjärn

DIn skönhet den är bedagad, den vittnar om ett långt liv.
Du har sett kärlek, kommers och hundbajs och nattligt fyllekiv.

---

När de klottrat, när de skrivit sista taggen
När hipstern gått med nattklubbsraggen

Finns du kvar där? Vem fick det sista garvet?
Kapitalet eller kulturarvet?

Är du vaken, kan du höra våra röster?
Sten, låt vårt budskap sjunka in!

Det är nog nu, stan ska va som när vi föddes.
Tryck paus - förändra ingenting!

Öppna nu dina slussar, låt Saltsjön välla in!
Dränk råttorna i stadshuset, de fattar ju ingenting.

onsdagen den 5:e oktober 2011

Halvvägs in i "Happy Happy"...

Förresten så läser jag Happy Happy. Jag är bara knappt halvvägs och det är rätt tråkigt. Som att läsa flera Mitt livs novell-stories på raken. Historier med existensberättigande, givetvis. Jag inser att detta är erfarenheter som många delar och därför finns det ett naturligt utbyte av att läsa om andras upplevelser. Men att detta har behandlats som en debattbok och dessutom har skapat en rätt eldfängd debatt förstår jag inte alls. Det här är en bok som sorterar bättre i genren livsstil/självhjälp – inte under rubriken samhällsdebatt.

Jag började faktiskt läsa boken mest på grund av debatten/alla de storsågande recensionerna. De gjorde mig lite motvalls. Plötsligt var det en väldig slagsida åt hur ansvarslöst det var att "hylla" skilsmässan, kändes det som. Så när jag beställde hem Svelands/Wennstams alster var det faktiskt med ambitionen att läsa den välvilligt, kanske rentav att försvara skilsmässorna som plötsligt, år 2011, gått och blivit kontroversiella.

För så märkligt är det ordnat här i världen att när Maria Sveland redaktörar ihop en bok om att skilsmässa är bra då autopilotas det fram en massa kritik som i stället hyllar uthållighetens dygder. Det frenetiska skällandet på Happy Happy liksom gjorde skilsmässan till något kontroversiellt, nästan tabu, och det är mycket märkligt för jag har aldrig uppfattat den som tabu förut. Au contraire. Folk skiljer sig ju mest hela tiden, utan att drabbas av några gräsliga sociala stigman. Visst beklagar man ofta ett sprucket äktenskap (vilket jag ska återkomma till) men värre en så är det knappast. Därmed kan man säga att reaktionerna på Happy Happy nästan gav redaktörerna poängen de inte hade från början.

Nej, problemet med Happy Happy är inte att den är kontroversiell i sitt "hyllande" av skilsmässan som utväg. Att denna utväg ibland är enda lösningen är – i mina ögon – en trivial sanning som ingen vettig människa kan ha något att invända mot. Problemet är snarare att bokjäkeln är så rackarns banal. Det är, som sagt, lite Mitt livs novell, kryddat med kulturjournalistiska "spaningar" som ska bekräfta tesen att äktenskapsupplösningar är behängda med en "tystnadskultur".
Så påpekar redaktörerna redan i förordet att:

...hela vokabulären kring separation/skilsmässa är dessutom färgad av tragik: förhållandet "sprack", "gick sönder", "tog slut", "kraschade". Ord som snarare får en att tänka på en våldsam trafikolycka än på den utveckling som skilsmässa faktiskt är. Vi förändras, livet förändras, kärleken förändras. Det betyder inte att livet tar slut.


Vilket avslöjande! Har ni tänkt på att vi säger att relationer "tar slut" när de tar slut? Så förlegat av oss! Och så besvärligt för författarna att också de måste använda denna vokabulär för att...öh...för att det är det som händer. För att det är omöjligt att beskriva dessa slut på något annat sätt eftersom båda inblandade vanligen haft helt andra förhoppningar och därför ofrånkomligen upplever slutet som ett misslyckande. Inte bara, men dock.
Bara några stycken framåt i samma förord förklaras emellertid att skilsmässor gör ont samt att livet är en berg- och dalbana som "gör en yr och kräkfärdig". Härifrån lanseras sedan tesen att skilsmässor kanske "väcker så starka känslor hos omgivningen" eftersom "ingen vill spy"...

Vi vill inte förenkla, skriver redaktörerna. Problemet är att det är det de gör, mer än någonting annat. Tramsiga språkspaningar och banala iakttagelser levereras i parti och minut och kombineras med högstämt tal om att det råder en "tystnadskultur" kring detta heta debattämne. Anrättningen kryddas sedan med lite bitterfittiga "skämt" om att inga män är med i boken för att "det var så svårt att hitta några som höll kvalitén" samt att det finns en skilsmässa bakom varje framgångsrik kvinna.

Jag ska dock inte hålla redaktriserna emot alla de bidragande författarna. Pernilla Glaser är först ut och skriver en fin liten berättelse om hur ett skilsmässobeslut mognar fram och om vilka som är de största ångestpunkterna. (Barnen, förstås.) Det är intressant att ställa hennes berättelse mot nästa - Maria Svelands - som cirklar kring Svelands förtrytelse över sin mors reaktioner, frihetskänslan när hon flyttade, glädjen över att ha många kompisar med mera. Där Glaser överväger sig själv i en kontext, i relation till andra är Sveland nästan uteslutande intresserad av att beskriva sig själv.
Självklart har säkert också Sveland oroat sig över hur förändringar i familjekonstellationen påverkar barn och allt det där, det utgår jag ifrån, men onekligen blir hennes text slående självcentrerad bredvid Glasers.

I grunden måste det förstås finnas "ego" med i en skilsmässa, såtillvida att två olyckliga jag sällan kan skapa ett lyckligt hem åt barn. Men Svelands triumfrop över sitt singelliv ger stundtals intrycket av att hon var barnet i den här relationen.

Well, fuck you too, tänkte jag och gick och köpte en fet jävla borrmaskin och började borra upp mina stringhyllor. Jag kände mig som en übermensch, stark och oövervinnlig, en superhjälte. Till och med detta fixade jag alltså, att borra upp hyllor! (---) Jag har alltid betraktat mig själv som oteknisk och av den anledningen har Olof varit den som borrat och skruvat ihop saker från Ikea...


Är det bara jag eller säger den här passagen mer om författarens tidigare osjälvständighet än om hennes nyvunna självständighet? Nåja. Oavsett vilket är hon att gratulera till emancipationen, det är givetvis frustrerande att känna sig inkapabel jämfört med livspartnern – även om man har sig själv att skylla för den ojämställda situationen.

Om barn närvarar sparsamt i Svelands text är de än mer väck i Mian Lodalens. Mian Lodalen berättar helt enkelt om en gång när hon blev dumpad.
Visst, hjärtesorg suger. Men skriver man en debattbok om skilsmässor med tesen att det faktiskt finns någonting kontroversiellt i ämnet, ja då torde väl den första insikten vara att om tabu alls föreligger så är det inte för att hymens band klipps eller för att kärleken tar slut utan JUST och BARA när andra, dvs barn, påverkas. Att två vuxna människor flyttar isär och slutar ligga med varandra är så att säga varken kontroversiellt eller intressant för samhällsdebatten.

Jag begriper ärligt talat inte vad Lodalens text har i den här boken att göra. En nyckel kan väl möjligen vara att hon av Svelands text att döma hjälpte Sveland att flytta när hon skilde sig...

måndagen den 25:e juli 2011

Svarte Petter efter Oslo

Tidigt, tidigare än man hade önskat och riktigt orkar med, inträder Svarte Petter-spelet om mannen vi kallar ABB. Från Anders Lindbergs försök att pådyvla hela högern ansvar till Lisa Bjurwalds dito. För att nämna några.
Samtidigt är det många inom denna höger som reagerar väl kategoriskt på dessa ideologiskt och/eller PR-för-bok betingade påhopp. Ser nu hur många med emfas avfärdar att det på något enda vis skulle kunna finnas en politisk skala på vilken både konservativa, liberaler, ABB, SD (eller för den delen sossar) existerar.

Det är såklart larv. Skalan är en skala. Således måste man ge Lisa Bjurwald viss rätt i att det finns likheter mellan hur många SD-are och SD-sympatisörer resonerar och hur ABB resonerar. I sina konservativa stunder har SD i sin tur likheter med högerns konservativa, medan man i andra stunder liknar S. Omvänt innebär detta också att högern i vissa stunder liknar SD, liksom S i vissa stunder liknar SD. Det är inget konstigt med den saken.

Bjurwalds och Lindbergs debatteknik bär likheter i det att de båda verkar ha föresatt sig att göra nästintill hela den politiska skalan till ett icke rumsrent landskap sånär som på deras egen heliga millimeter i vilken vi andra måste samlas för att inte riskera det Bjurwaldska eller Lindbergska pekfingret. Infinner vi oss inte där pådyvlas vi ansvar för onda åsikter i samhället eller rentav ett terrordåd av sällan skådade mått.

Den anklagelsen är ohederlig och oseriös, ja. Men det betyder inte att alla likheter kan avfärdas. Sådana finns och då blir det lite fånigt att – som jag sett flera fellow högerdebattörer göra – försöka påstå att alla paralleller som dras är direkt felaktiga. Det måste de givetvis inte vara, frågan är snarare om de är rimlig grund för de huvudlösa anklagelser som brukar följa.

På exakt samma sätt som RAF eller AFA befinner sig på ytterkanten av den politiska skalans vänsterflygel befinner sig en sådan som ABB snarast på den politiska skalans högra dito. Tungt och obehagligt som fan, men det får vi hacka i oss. Denne ex-FRP:are är rentav lättare att placera högeröver än SD, som vinglar mellan S-nostalgi och konservatism.
Faktum kvarstår emellertid. Vi besväras alla av extrema galningar, både högern och vänstern har dem. Viktigt att komma ihåg är dock att det på intet sätt betyder att vi alla ÄR dessa galningar. Att påstå det är lika orimligt som att missa skillnaderna mellan muslimer och islamister.

Alltså. Ingen är ansvarig för ABB. Ingen bär skulden för hans dåd mer än han. Visst är det så. Däremot har vi alla ett ansvar för renhållning inom åsiktsgemenskaper – eller samfundsgemenskaper – för samhällets skull. De som har störst möjlighet att marginalisera en möjlig och farlig våldsverkare ur en grupp bör också gripa den chansen.

Innan ni börjar ropa misslynt om kollektivt skuldbeläggande: Nej. Det betyder inte att det finns en kollektiv skuld, det betyder bara att vi gör oss dumma om vi blundar för att det sannolikt gör mer nytta när muslimska samfund skickar ut pressmeddelanden och tar avstånd från islamistiska dåd än när katolska grupper gör det. På samma sätt lär ABB besväras föga av liberala och socialdemokratiska avståndstaganden från hans terrordåd, däremot har FRP, SD:are och dylika grupperingar större möjlighet att på allvar marginalisera och ta avstånd från hans extrema uppfattningar så att han faktiskt känner hur icke önskvärd han är inom den falang han tror sig tillhöra.
Det lär svida mer om övriga i gänget som har för vana att kalla andra för landsförrädare tar avstånd än om jag gör det, om man säger så.
Sådana avståndstaganden innebär inte att man erkänner sig vara terroristens bror eller syster. Snarare innebär det att man med all kraft utesluter honom eller henne ur den gemenskap som han eller hon hävdar sig ingå i.

Vad debattörer som Lisa Bjurwald och Anders Lindberg gör är emellertid att de suddar ut skalans alla gränser – ofta på ett påfallande illvilligt sätt. De kastar in varenda liberal och konservativ i lag med SD och SD:s svans och insinuerar sedan att här har manegen krattats för ABB. Det är som om jag skulle framhärda i att om inte Ylva Johansson dagligen tar avstånd från Ulrike Meinhof är det omöjligt för mig att se skillnad på dem.

Jag kan ha fel, men jag tror inte att så många hade blivit imponerade om jag presterade en sådan analys..?

..........

För övrigt anser jag att Widar Andersson bjuder på klokheter idag.

Uppdatering:
Läs dessutom Peter Santesson om det här med ensamma galningar.

söndagen den 6:e mars 2011

Huvudlöst om papperlöst

Plötsligt blev det dags att kliva in på bloggen. Här har jag inte varit sedan i juli 2010, men nu blev jag så illa tvungen att plita ner lite random kommentarer. Ämnet är diverse argument och anklagelser jag fått höra på sistone i diskussionen om vård och skolgång till papperslösa. Ni får dem punktvis, i ingen särskild ordning och i ohanterligt lång form. Raljans varvat med seriositet. Läs, den som orkar...


1) Du är inhuman.
Kanske en av de vanligaste kommentarerna jag fått under de senaste dagarna och en som verkligen inte inbjuder till några artiga eller sakliga svar. Vad ska jag svara på sånt där? Ge en kommentar på hur min kritiker luktar? Det vore verkligen önskvärt om fler insåg att det inte är ett argument att meddela någon att han eller hon inte är kandidat för deras personliga humanitetspris.

2) Du är inte liberal.
En variant på ovan där kritikern självrättfärdigt utgår ifrån att jag skulle ha ansökt om inträde i den exklusiva liberala klubb som vederbörande tydligen är ordförande i. Lyckligtvis har jag inte sänt in några sådana blanketter, varför uteslutningen lämnar mig tämligen oberörd.

3) Du vill förvägra barn som trillar och slår sig vård.
Nej. Jag vill också påpeka att gömda barn under 18 år redan idag har rätt till sjukvård på samma villkor som andra barn i Sverige. På samma sätt anser jag det självklart att vuxna har rätt till akutsjukvård. Motiveringen till detta är enkel och glasklar. Barn kan inte rå för sin situation och det är en global och mänsklig självklarhet att alltid erbjuda akutvård.
I båda fallen finns hanteringsproblem, ofta beroende på att vården saknar kunskap och rutiner, men rätten finns alltså redan – och den anser jag är helt riktig.

Dock är det ju inte detta vi diskuterar nu eftersom de aktuella förslagen rör en mer generell rättighet till vård samt skolgång. En utvidning till planerad vård och skolgång menar jag innehåller ett antagande om att avvisningsbeslutet inte längre förväntas verkställas. Då kan man lika gärna ge PUT & medborgerliga rättigheter tycker jag.
Omfattningen av just vilken vård som ska erbjudas är förstås under utredning, men för egen del skulle jag finna det smått bisarrt om vi landar i scenarier där en person som vistas illegalt i landet ska kunna köa för tex en höftledsoperation. Kalla mig gärna inhuman. Och köp för all del en deodorant.

För övrigt vill jag påpeka att det påfallande ofta är liberaler som ger mig denna ”du vill barn illa-känga”. Japp, exemplet har uteslutande varit barn. Nu är det som sagt ett dåligt exempel eftersom barn redan har rätten till vård. Men att just detta argument ständigt poppar upp visar inte bara på viss okunskap i frågan, utan också på en reflexmässig faiblesse för billig argumentation av en sort som just dessa liberaler har haft för vana att håna förmynderivänstern för i åratal.
Detta med att trumfa sin åsikt igenom inte med faktiska argument utan genom att vifta med "du bryr dig inte om baaarnen-skylten" är en vana som alla liberaler jag någonsin känt har skrattat åt, för att istället kräva nyktra och principiella resonemang. Nu tycker de inte längre att nykterhet är en dygd, utan går direkt på att tillskriva mig kallhjärtad illvilja. Det beteendet gör min vilja att ingå i ovan nämnda liberala klubb ännu mindre.

4) Du gnäller om skattemedel när det är så lite pengar.
Det har jag – såvitt jag själv vet – inte skrivit någonstans. Däremot har jag - egentligen först i går - utvecklat ett resonemang om en på sikt försämrad betalningsvilja som kan urholka välfärdsstaten. Men vid inget tillfälle har jag yttrat skattebetalargnäll i dess torftiga och inskränkta bemärkelse. Tvärtom har jag uttryckligen sagt, både nu och många gånger förut, att jag inte tror på turism-argumentet och att jag inte inbillar mig att vi talar om några anmärkningsvärda kostnader.
Däremot finner jag det både relevant och intressant att tala om långsiktiga effekter av att införa parallella samhällen där såväl tillgången till som betalningen för olika välfärdstjänster är olika. Den som anser att det perspektivet inte är ett lämpligt samtalsämne får gärna motivera varför. Jag återkommer i alla händelser till några mer långsiktiga perspektiv nedan. (Punkt 9, 10)

5) Det är minsann inte så roligt
En del har förklarat för mig att det "faktiskt inte är roligt att leva som gömd". Jag har även fått höra att jag skulle tycka att papperslösa är någon sorts bekymmerslösa glidare. Det inbillar jag mig givetvis inte. Inte heller har jag skrivit något sådant.

Nej. Det är inte roligt att leva gömd. Inte heller tror jag att det är roligt att vara den stackars sate som inte går under jorden efter att ha fått avslag på sin asylansökan, utan i stället lämnar landet. Men han eller faller förvånansvärt lätt ut ur alla mina motdebattörers minne. Dessa människors välgång och vårdbehöv är det ingen som bryr sig om, trots att det enda som skiljer dem från de papperslösa i Sverige är att de förra lydde avvisningsbeslutet. Det gör ärligt talat att jag tar ganska lätt på de insinuanta kommentarerna som kastas i min riktning.

Tilläggas bör att de båda gruppernas status när det gäller relationen/anspråk på den svenska staten är i stort sett likadan. Ingen av dem har vare sig medborgarens eller asylsökandens status. Det är helt riktigt att det inte är roligt att stå utan svensk vård i Malmö, men det är heller inte roligt att stå utan svensk vård i Mogadishu. Men i den här diskussionen gäller uppenbarligen devisen out of sight, out of mind.

6) Varför tror du att du vet bäst?
Jag måste också nämna ett lite lustigt argument från Frida Metso, som har blivit rent förskräckt över de dåliga liberaler som inte håller med om överenskommelsens förträfflighet:

Det har alltid både fascinerat och skrämt mig att även människor som kallar sig liberaler och menar att 'individen vet bäst själv' så snabbt anser att just invandrare inte 'vet bäst'.


Här tillskriver Metso alltså mig och ytterligare sisådär tio borgerliga debattörer en argumentation som jag ärligt talat inte har hört någon framföra. Det är en jättelustig tolkning av kritiken. Vem har påstått att gömda/papperslösa/illegala inte vet bäst? Jag skulle då aldrig göra det. Snarare förhåller det sig precis tvärtom. Självfallet vet de bäst och självfallet väljer de att gömma sig. Gissningsvis vill snart sagt alla som får avslag för att de saknar asylskäl hellre stanna.

Detta faktum borde föranleda en insikt hos Metso, men det gör det inte. I stället föranleder det henne att tro att politikens och statens uppgift är att skapa ett system som redan från start berättar för samtliga som får avslag att: "Du nu har två alternativ: antingen följer du det här landets lagar och godtar ditt avvisningsbeslut, eller också låter du bli – och för det har vi en särskild budgetpost – och lagstiftning för att underlätta din kommande tillvaro ligger i pipeline."

Återigen, eftersom jag dristade mig till att använda ordet budgetpost här ovan. Nej, det är inte pengarna jag bryr mig om. Inte det minsta. Att jag nämner budgeten är ett sätt att understryka att vi väljer att uppifrån institutionalisera ett i allt väsentligt icke-önskvärt fenomen, nämligen människor som lever på undantag utanför samhällsgemenskapen.

Bristen på logik följer i viss mån av det faktum att Frida Metso har som utgångspunkt att betrakta varje negativt asylbeslut som felaktigt. Jag håller förvisso helt med henne om att "få system är perfekta", men anser att hon i så fall borde arbeta för att göra migrationspolitiken mer i sin smak, snarare än bygga ett parallellt samhällssystem och en andra klassens tillvaro till vilken hon tänker anvisa de människor hon talar om.

7) Det är inget val
Ja, jag vet. Det parallella samhället finns redan. Men idag är det en konsekvens av vår lagstiftning och av dessa individers val. Åtminstone när vi talar med Metso här ovan, förefaller det finnas någon form av val där individen vet bäst.
Maria Wetterstrand däremot använder motsatt argumentation och påtalar gärna att de gömda personerna i fråga inte har några val.

Det här är en småsak i debatten, men likväl en intressant glidning i långt fler diskussioner som berör val och valfrihet. Det florerar en mycket märklig föreställning om att val inte får kallas val annat än om de är roliga och alla alternativen är najs och tilltalande.
Så ligger det förstås inte alls till. Individerna i fråga har, som Metso själv påpekat, "vetat bäst själva" och de har ansett att den papperslösa tillvaron i Sverige är det bästa alternativet för dem. Den fråga vi har att ställa oss är om detta innebär att det är svenska statens uppgift att göra valet gå under jorden ännu mer attraktivt? Jag tycker inte att det är självklart när statens yttersta målsättning för var och en av dessa individer trots allt är en enda sak: att avvisa dem ur landet.

(Nu kommer alla känsliga själar tro att den mening de nyss läste betyder att jag har som målsättning att avvisa alla som kommer hit eller något sådant. Inte alls, verkligen inte, jag har gärna en generös migrationspolitik. Poängen av den är att när en stat har fattat ett avvisningsbeslut för en individ så är avvisningen egentligen den enda unfinished business som finns mellan staten och individen i fråga. Eftersom individen inte är medborgare finns liksom inget annat samröre när beslutet väl är fattat. Och vill man se andra beslut bör man, som sagt, påverka den lagstiftningen.)

8) Brottslingar får ju vård!
En vanlig invändning är att den offentliga sjukvården är till för sjuka och inte en belöning för att man följer lagar. Vill jag att kriminella, fängelsekunder i Sverige tex, ska undanhållas vård också?
Jag tycker egentligen inte att jag borde behöva bemöta det här, så dumt är det. Men okej. Ett lands skyldigheter gäller medborgare och personer som tex är här som asylsökande. Att antingen ta sig in här illegalt eller avvika efter mottaget avslagsbeslut är att placera sig själv i en kategori med få anspråk på staten. Däremot är det fullständigt självklart att en stat har skyldigheter även gentemot de medborgare som är dömda för brott eller för de personer som tex väntar på ett asylbesked.

9) Vi har faktiskt ett problem på sjukhusen
Jo, jag förstår det och den invändningen är faktiskt ett av de argument jag har absolut störst förståelse för i hela debatten. Jag begriper verkligen att det måste uppstå enormt svåra situationer för vårdpersonal och jag kan också förstå att man därför tilltalas av en pragmatisk lösning där man istället för att detta med barn- och akutvård avsätter en slant och helt sonika levererar vård till alla papperslösa, så slipper avvägningarna landa i knät på vårdpersonal. Ja, det är väldigt begripligt.

Men jag tror inte att lösningen är så mycket lösning som folk föreställer sig just nu. Tvärtom kommer det öppna för en hel mängd nya problem. Erik Laakso är inne på detta här och Thomas Gür tangerar samma tema här.

Detta är farhågor värda seriöst beaktande. Inte nog med att vi skapar ett parallellt samhälle, vi skapar också en situation där olika delar av Myndighetssverige bokstavligen ställs i konflikt och en situation där man i värsta fall kommer att åläggas att motarbeta varandra. Säg att skolpersonal misstänker att ett papperslöst barn far illa och misshandlas. Naturligtvis kommer man att dra sig för att kontakta det sociala av rädsla för att polisen skulle kopplas in, vilket skulle kunna innebära att barnet och familjen eskorteras ut ur landet.

Ja, ja. Då får man stämma i bäcken med väl tilltagna sekretessregler, menar många. Se helt enkelt till att belägga myndighetsutövande personal med hårda sekretessregler så att de inte får lov att anmäla gömda till polisen.
Okej. Jag fattar tanken. Men, utgångspunkten för detta är att alla medborgare vill hjälpa alla gömda att undgå polis och stanna olovligen i Sverige.

Det är ett antagande jag inte tycker att vi kan göra utan vidare. Dels för att vi inte kan utgå ifrån att alla är av åsikten att ett avslag på en asylansökan sannolikt är felaktig, dels för att vi inte kan utgå ifrån att det tvärtom inte finns en massa avslagsbeslut som är välgrundade och där det faktiskt ligger i medborgarnas och landets intresse att avvisningen sker. Att då skapa regler som ålägger denna personal att aktivt hjälpa illegala fly undan polisen är faktiskt vanskligt. Så vanskligt att jag undrar om ett förslag som detta ens kan passera Lagrådet. (Kanske någon jurist vet bättre..?)

Med allt detta sagt är den här pragmatiska argumentationen och viljan att lösa problem vi har framför näsan likväl det jag allra mest kan sympatisera med. Men som sagt, jag tror vi skapar en mängd nya problem. Problem som ingen verkar ha någon lust att fundera på.

10) De har jobb och betalar moms
Det här har jag hört några gånger vid det här laget, bland annat från Mattias Svensson. Och det är sant. Men det där är en invändning som man lämpligare riktar mot den som klagar på kostnaden och kostnaden har som sagt aldrig varit skälet till min ståndpunkt. Dock är det ett både smart och behändigt argument om man som Mattias Svensson med flera liberaler eller libertarianer inte har någon direkt omsorg om välfärdssamhällets fortlevnad för ögonen.

För när vi väl har skapat ett parallellt samhälle - vad är det som säger att en del människor inte kommer börja snegla intresserat på det? Jag menar, vi talar en modell med mycket mycket mindre förmynderi och uschlig välfärd. Och mindre skatt! Man betalar moms och får basics som vård och skola i retur. Man slipper rentav integritetskränkande personnummer och sån skit. Tippetitopp!, sa liberalen och startade debatten "alla borde få välja vilket samhälle i samhället de vill ingå i". Varpå folk plötsligt började strömhoppa till det nya sköna lågskattesamhället med minimerad välfärd...

11) Du behöver nog inte oroa dig för det där…
Tyckte du ovan var långsökt? Tja, det beror väl på tidsperspektiv. Men också på uppenbara skygglappar.

Tillåt mig påminna alla om en liknande diskussion som av tradition uppstår varje gång någon dristar sig till att föreslå inkomstprövning av universella välfärdsinslag som tex barnbidraget. Dessa oförvägna personer bankas oftast ner skoningslöst av folk från partihöger till partivänster. Det råder i princip politisk enighet över blockgränserna om att inkomstprövning skulle vara en dödsstöt just för att det på sikt skulle urholka betalningsviljan och välfärdssamhällets grunder. Så ser den debatten ut.

Now. Om ovan är ett giltigt scenario och argument i fallet universellt barnbidrag, vad ska vi då tro om en långsiktig folklig reaktion på införandet av ett parallellt samhälle? Ett samhälle där människor som inte är medborgare får två av de mest framträdande fördelarna av välfärden (vård och skola) mot enbart momsen de betalar vid mat- och klädinköp etc. Vad säger ni? Vilken reform skulle påverka betalningsviljan mest?

Och igen. För en libertarian, vars önskan är att underminera välfärdseländet i vilket fall som helst, är en sån här utveckling naturligtvis inte ett problem. Men jag finner det ganska underhållande att så många gröna gamänger och babyblåa socialliberaler helt har släppt alla sina gamla käpphästar ur stallet.

12) Rule of law, medborgerliga rättigheter och skyldigheter och sånt
Det som upprör mig mest av allt är hur oerhört lättvindigt alla tar på fundamentala delar av samhällskontraktet i sin jakt på att skapa den perfekta tulipanarosen. Hur man utan att tveka lanserar idéer om lagstiftning som står i direkt strid med annan lagstiftning. Hur man dessutom gör detta utan att känna till vad lagen faktiskt säger. (Läs mer om den saken hos Merit Wager.)

Stundtals påminner mig mångas inställning om den ytterligt naiva viljan att ”legalisera civil olydnad” – ett tilltag som i realiteten skulle förstöra hela poängen med civil olydnad.

På liknande vis ignoreras nu den grundläggande poängen med medborgerliga rättigheter och skyldigheter som fundament i ett fungerande samhälle. Man öppnar för att institutionalisera olika nivåer av medborgar/invånarskap, en elasticitet som på goda grunder kan antas skada legitimiteten för hela samhällskonstruktionen och naturligtvis också möjligheten till gemensamma lösningar.

Själv gillar jag klassiker som rule of law, medborgarrättigheter och skyldigheter. Jag vill också behålla möjligheten till gemensamma lösningar, som tex välfärd. Vidare anser jag inte att vi befinner oss i ett läge där oreglerad invandring är realistiskt, även om jag i och för sig kan sympatisera med tanken på en mer utopisk nivå. Förvånande nog är det få av mina åsiktsmotståndare i den här frågan som säger sig vilja ha en helt fri invandring – en hållning som hade gjort deras ståndpunkt betydligt mer rimlig.

Kort sagt. Jag tycker inte att man lättvindigt ska gröpa ur viktiga och grundläggande begrepp. Särskilt inte om de kan antas göra ganska liten nytta samtidigt som de skapar flera av de helt nya problem jag har nämnt. Det finns andra vägar och sätt att göra nytta. Snabba upp asylprocesserna och gör det uppenbart för professionella människosmugglare att rådet ”släng ditt pass” inte är ett gott, utan ett dåligt råd. Se till att avvisningsbeslut faktiskt verkställs snabbt och minimera förutsättningarna för det papperslösa samhället att växa. Gör hellre arbetskraftsinvandring till den föredragna vägen in för dessa människor. Gör mer för de civilsamhälleliga insatser som hjälper papperslösa i behov av vård. Då uppstår åtminstone inte samma målkonflikter mellan samhällets grundvalar och vår önskan att hjälpa. Åtgärda ut de hinder som gör att redan existerande rättigheter till akutvård och barnvård inte uppfylls.

Gör gärna allt detta. Men försök inte inbilla mig att statligt sanktionerade parallella samhällssystem är rätt väg.

fredagen den 23:e juli 2010

Regnbågens brister

Det verkar ju närmast löjligt att helt plötsligt skriva en postning på bloggen. Men nu råkar det vara så att jag har semester och då händer tydligen de mest märkliga ting. Som att man plötsligt börjar skriva helt utan den anledning som stavas arbetstid. Det jag har att delge er är inget stort alls. Jag noterade blott på Twitter att Elin Grelsson har skrivit en text om hbt-världens inre hierariker. De lägger jag mig egentligen inte i eftersom jag nog snarast måste betraktas som en representant för den andra världen. Dock kom jag att tänka på en liten anekdot som jag dragit flera gånger men aldrig tecknat ned - den om Prideseminariet jag bevistade för några år sedan.

Seminariet i fråga behandlade den sexuella praktiken BDSM och jag satt där och lyssnade på hur en panel avhandlade hur man från bondage- och fetischsvängen ofta funnit sig en smula exkluderade inom hbt-rörelsen. Det verkade råda viss oenighet kring huruvida BDSM-praktik var att betrakta som preferens eller snarare läggning, men de flesta i panelen var dock överens om att den exklusion man förut känt från homo-, bi- och transcommunityn inte alls var lika markant längre. Det hade blivit bättre på senare år.

Det ska erkännas att jag var rätt besviken på hela evenemanget. Jag var där för att jag ville veta mer om bdsm, inte för att få en inblick i vilka rivaliserande falanger, syskongräl och trampade tår som fanns dolda under den lyckliga regnbågsflaggan. Det är, som sagt, hierarkistrider jag tror sköts bäst av hbt-världen själv. Dock gav detta lilla gräl ändå en inblick i hur lik sig världen är - överallt och alltid.

Där sitter man, i allt väsentligt översköljd av en nästintill överseriös frispråkighet och frigjordhet avseende sex i allmänhet och tänker att jösses – här var det kliniskt rent på tabun! Jo jo. Det kunde jag ju tro...

Strax hov en inbjuden representant för den norska s&m-svängen upp sin stämma och förklarade att jodå, det var trevligt att hbt-världen blivit mer öppensinnad gentemot bdsm-folket. Men han tyckte sig ändå se vissa gränser som behövde rivas. Var det ändå inte så att det fanns ett mycket litet utrymme för färgerna gult och brunt i regnbågsflaggan? frågade han uppfordrande sina panelkamrater.

Aldrig, mina vänner, har jag tydligare hört ljudet av ett fett tabu svischa genom luften. Inte ens när jag var fem och kallade samtliga tanter i min mormors syförening för "kossor" (på skoj, jag insåg inte förolämpningsvärdet) såg jag fler leenden stelna samtidigt. Det var faktiskt väldigt underhållande.

Hierarkier i hbt-världen? Jodå, de lär finnas nu med. Och som i alla hierarkiskt uppbyggda grupper kliver människor på varandra för att ta sig uppåt. Tabun är kanske bara ett sätt att ta sats när man klättrar, vad vet jag?

onsdagen den 5:e maj 2010

RIP Brita Borg

Bloggen är i princip insomnad, jag vet. Men jag tröttnade på den, tröttnade på kommentarsfältet som urartade. Kände mig inte hemma här längre. Vi får se, kanske jag återkommer så småningom. Idag ville jag bara bjuda på följande godbit, när vi nu sänder iväg Brita Borg på sin sista vila.

söndagen den 27:e december 2009

RIP Yves

I åratal har jag pillat upp små lotter för att - surprise! - upptäcka att jag har vunnit en ring med matchande halsband, en trevlig scarves eller kanske ett väskset - perfekt för weekendresan. I åratal har jag mottagit hans brev och hörsammat hans uppmaning att vårda mig själv med naturens sköna gåvor. Parfymen Cantate, som han inte längre tillverkar, är för mig så förknippad med skärande olycklig kärlek och ljuvt tonårshångel att jag förmodligen skulle falla i gråt om jag fick sniffa på den igen. Barnprodukterna Pomme d'Api återfinns alltid i mitt badrum. Sprättiga vänner har hånat mitt badrumsskåps övervikt på postledes förmedlade skönhetsprodukter, men jag har framhärdat.

När min födelsedag har nalkats har han överraskat mig med en extra gåva. När jag har bytt adress har han skickat med en liten nyckelring att använda till mitt nya hem. Ibland brukar han påminna mig om att det nu är fem, åtta eller tio år sedan min första beställning och därför belöna min trohet med halva priset på just mina favoriter. Till jul finner han alltid ut nya juliga doftljus och dekorationer som jag tilldelas om jag bara svarar inom tio dagar - en tidsgräns som han är ständigt lika generös med.

Nu har han gått hädan.
Vila i frid Yves, hälsar en trogen postorderjunkie. Jag inte bara tror, utan vet, att dina brev kommer fortsätta komma.

lördagen den 12:e december 2009

Höstens sista

Säsongens sista Korseld gjordes i veckan. Prat om klimat och bilar och kärnkraft allt det där med miljöministern, som var en kul och bra gäst som så att säga fattade formatet.



Höstens alla avsnitt hittas här.

onsdagen den 2:e december 2009

Dagens Sahlinismer - variations sur le même thème

Här sitter man med TT:s flöde av telegram och flikar med Saab-nyheter till förbannelse. Sahlin är i Trollhättan. Ingen lär ha missat det.

– 30 dagar är 30 dagar, vi måste utnyttja dem till varje minut och sekund.

– Jag tror verkligen på Saab.

– Här finns en fantastisk kampanda och framtidstro, som jag också tycker är väldigt realistisk.

– Saab är ett fint företag, det är en fantastisk modern fabrik, personalen är kunnig och har under flera månaders tid jobbat hårt med de affärsplaner som vuxit fram.

– Det kommer en tid då vi ska utvärdera vad som gjort och inte gjorts för fordonsindustrin men den tiden är inte nu.

– Nu är det tempo för Trollhättan och Saab och fordonsindustrin som gäller. 30 dagar är 30 dagar och vi ska utnyttja dem, varje timme av tiden.

– Nu är det nationell samling för Saab och Trollhättan som gäller, nu gäller tempo i Trollhättan.

– Vi har 30 dagar på oss att hjälpa till så att Saab har en framtid.

– Jag är övertygad om att svensk bilindustri är viktig för hela nationen, därför måste staten vara beredd att gå väldigt långt.

– Jag tycker att regeringen ska skicka ned folk som sitter här i Saabs lokaler. Det skulle skynda på processen med Saab.

– De skulle finnas på plats här dygnet runt. Det skulle samla alla processer hit.



Ur Fokus för ungefär ett år sedan:

Björn Elsässer har länge försökt få svar på den frågan, utan att lyckas. Problemet är att Saabs biltillverkning aldrig varit ett enskilt bolag, vilket gjort att de sluppit redovisa sina förluster. Själv bedömer Elsässer att företaget förmodligen hade något enstaka vinstår på åttiotalet, men att det i övrigt varit idel röda siffror.
Fordonsanalytikern Matts Carlsson gissar att det kanske handlar om en handfull vinstår totalt sedan starten 1947. Enligt Carlssons uppgifter har enbart General Motors fått pumpa in 25 miljarder för att hålla Saab levande.
– Man kan fråga sig hur ett företag som i minst två decennier har förlorat pengar ändå överlever. Inget annat företag skulle från ägarhåll acceptera att gå med förlust så himla länge innan man lägger ner, säger Carlsson.


Men nu jäklar är det nationell samling! Ett vinstår till ska vi väl kunna skrapa ihop åt dem? Kanske skulle det skynda på processen om vi alla drog till Trollhättan och satte oss i Saabs lokaler?

tisdagen den 24:e november 2009

Vill slåss

Ibland är det mindre kul att sitta i nära flödet av hela jäkla urvalet av nyhetsbilder. Till exempel idag, när det drösar in helt överjävliga bilder av vanvårdade grisar. Jag vill slåss. Jag önskar medeltid och kinesiska metoder.





Problem
















Solution

onsdagen den 4:e november 2009

Du är upphetsad av geografisk karaktär

Alltså. Bedrägerimejl som körts genom Google translate. Så fina de är! Kanske mina favoriter i hela jäkla inkorgen.

"Vid valet av kontaktar du är upphetsad av geografisk karaktär av var du bor, i synnerhet på grund av känslighet för transaktionen och sekretessen här. Nu är vår bank har väntat på någon av de anhöriga att komma upp för påståendet, men ingen har gjort det. Jag personligen har tappat målet att hitta de anhöriga för 2 år nu, jag söker ditt medgivande att presentera dig som de närmast anhöriga / Kommer Stödmottagande till avlidna så att intäkterna från detta konto värderas till 12,5 miljoner dollar kan betalas ut till dig."

Klart jag hör av mig, Mr Dalvin Brown, från Haledon, nordvästra London.

tisdagen den 3:e november 2009

Inflation

Jag vet inte vad ni tycker, men nog har det gått lite inflation i begreppet "avslöja"?
För liksom. Idag kom det en hel hoper pressmeddelanden från Centerpartiet som föreslår något de kallar "avstampsjobb". En hel hoper pressmeddelanden alltså.
Detta föranleder följande upplägg på Aftonbladet.se:





Way to avslöja, guys! Läsa mejl, liksom.

lördagen den 31:e oktober 2009

Konstruktiv kritik 2

Det här med att ursäkta sig för att man inte bloggar... Jag vet inte. Nah. Strunt samma. Jag pallar helt enkelt inte. Men tänkte, som sist, bjuda på ett roligt läsarmejl:

Hej Sanna!

Jag tycker du är rolig, på allvar. Du får till kul infall och vinklingar.

Men håret, Sanna! Det får inte hänga fritt!! Det kläder inte dig. Ok, det är mycket som skall fixas på morgonen, jag förstår, men jag hoppas du finner en form av genväg till ett arrangemang av ditt underbara burr som naturen/föräldrarna, skänkt dig. Hoppas du inte tar illa upp, ber om ursäkt i så fall.

Ha en bra dag!!


Man skulle, om man vore en suris, kunna bli förtrytsamt ilsk över dylika invändningar. Men jag kan inte bli det, jag blir bara munter. Det är ju så rackarns roligt. Och välvilligt, på sitt lilla vis.

(Dessutom korrelerar det med nedan mejl på så vis att båda herrarna förefaller önska att jag en vacker dag ska mogna och får en knut eller klut i nacken. Vi får väl se.)

torsdagen den 24:e september 2009

Konstruktiv kritik

Ibland får man mejl och kommentarer som bara är arga och kritiska.
Andra gånger är det väldigt konstruktivt. Som idag. Massor av tips och råd.
Det tackar jag för. Ty jag är en artig liten flicka...



HUR MAN BLIR VUXEN

HEJSAN FLICKAN LILLA!

DU BÖR NOG SÄTTA DIG NER I EN STILLSAM VRÅ, OCH TÄNKA IGENOM DITT YRKESVAL!

FÖR ATT BLI JOURNALIST, SÅ KRÄVS EN SMULA INTELLIGENS! VEM SOM HAR INBILLAT DIG, OM ATT DU INNEHAR DENNA, VET JAG EJ.
KANSKE DINA FÖRÄLDRAR?
DU VAR DERAS ÖGONSTEN?
DET RÄCKER INTE LÅNGT I VERKLIGA LIVET!

MITT TIPS!
FÖRSÖK SKAFFA DIG ETT JOBB, BAKOM KULISSERNA!
EXEMPELVIS STÄDERSKA PÅ ETT MINDRE PROMINENT HOTELL,KALLSKÄNKA ELLER VARFÖR INTE KASSÖRSKA I EN MINDRE ICA-BUTIK I ÖVRE NORRLAND!

NÄR SKA DU FÅ KLUTEN I NACKEN?

ÄR DU UPPFÖDD PÅ LANDET OCH FICK ÄTA EFTER GRISARNA?

Premiärnerver

Premiärnerver hade jag, vet inte hur mycket det syns. Men det blev kanske inte det myspysigaste avsnittet vi gjort i alla fall.
Mona Sahlin var höstens första gäst i Korseld.

onsdagen den 16:e september 2009

Imponerande

Expressen trumfar ut allt man kan anmärka på i Monas intervjusvar genom att bjuda på en felstavning galore. I rubriken.

torsdagen den 10:e september 2009

Super

Jag är typ så här supertalang. De gav mig en badge, så jag har bevis också. Najs! :-)
Värt att notera är att jag får sämst score i rankningskategorin "personligt varumärke". Jag behöver således en gimmick. Any pointers?