Vad säger telefonen? Jo "brrriiiing"

Jag är inte helt hundra om det är videon eller låten också. Men charmad blir jag. Och videon är enligt Whoa gjord i en tagning på Coop Forum några stenkast från mig. Och så en liten Take on me-flirt på slutet. Kul kul.

Bakom en dörr i trapphuset

Skriver idag om familjen i Uppsala och allt som rullas upp kring detta. Och om de oundvikliga frågorna om vem som bär ansvaret.

Men, i fall som det i Uppsala, vad kan samhället göra då? Nu kliver man förstås in. Men det är många år för sent för barnen i fråga.

Skolinspektionen tar nu upp fallet och ställer ett antal frågor till kommunen. Frågorna är desamma som vi alla ställer oss. Hur har detta kunnat ske? Vems är ansvaret?

Sanningen är väl att detta har kunnat ske för att vi inte har samma grad av kontroll i varje familj i landet som vi har, eller snart får, i fosterhemmen. Ingen kommer hem till samtliga familjer i riket fyra gånger per år och kollar läget. Få skulle hävda att det vore en bra idé om något sådant infördes heller. Åtminstone inte i en situation frikopplad från de känslor som händelserna i Uppsala ger oss.

Hela här.

Kan själv

Idag skrivs det en vers om okynneskonsumtion av vård.

Förkylda gnällspikar kommer vallfärda till vårdcentralerna. Läkare och sköterskor kommer, i rädsla över att förlora en kund, inte våga säga nej när medborgarna, nu utrustade med patientmakt, bankar på mottagningsdörrarna.

Samma linje brukar ingå i Stockholmsoppositionens argumentation när man kritiserar det faktum att antalet läkarbesök har ökat sedan Vårdval Stockholms införande. Att fler får tid och går till doktorn framställs ibland som någon sorts överkonsumtion. Som ett slöseri med vård, alldeles i onödan.

Med tanke på att det inte ens råder enighet om huruvida konstnären Anna Odells visit i vårdsystemen var ”onödig” har jag svårt att se varför man skulle döma ut människors aktiva val att gå till doktorn som ”onödiga”. Så roligt är det faktiskt inte att hänga på vårdcentralen.

Populus plus plysch

För ett drygt år sedan, kanske två, var jag och lyssnade på Åsa Linderborg. Hon pratade om klass och om att hon ofta såg klassförakt i det där som kallas god eller dålig smak. Dansbandsmusik och plyschsoffor nämndes som exempel på arbetarklassattribut som andra såg på med despekt.
Hon hade lika gärna kunnat nämna Tomas Ledin. För han ingår definitivt i den där kategorin kulturyttringar som vi gärna distanserar oss ifrån. Sådant som är för simpelt, utan edge, för folkligt.

Jag ska inte låtsas att jag är annorlunda. Jag gillar inte heller Tomas Ledin. Men jag skulle inte sätta pengar på att jag aldrig stått och hojtat ”Dansa på min mage, ryck mig i min svans” på ett sommarsvettigt dansgolv någon gång. Lyckliga rus gör en stundtals något inkonsekvent…

I alla fall skrevs det igår om medelklassen, Ledin, Hägglund, Linderborg, Sahlin och Jackson. Och sen blev jag tvungen att skriva lite till på ungefär samma tema - vanligt folk/populism/eliter/yada yada - på ledarbloggen.

Take that!

Ännu en gång har modiga och engagerade ungdomar tagit tag i saker och ting och handgripligen tillrättavisat såväl lyktstolpar och soptunnor som uteserveringar och fönsterrutor för dessas solklara samröre med marknaden och rasismen.
Jag sänder en tacksamhetens tanke till de modiga i Hamburg och beger mig ut för att i solidaritet med dessa hjältar sparka lite på kvarterets glasinsamlingsigloo – ty den är ett riktigt kapitalistsvin om du frågar mig.

Problemen skjuter vi framför oss

DN har ett långt och läsvärt reportage från Rosengård.

Det finns en polisstation i Rosengårds centrum. Men polisens specialkommendering för Herrgården utgår från den Shellmack som attackerades under kravallerna före jul. Här står ofta tre, fyra eller fem polisbilar med en stor husbil i centrum. I den sitter åtta deprimerade poliser när Dagens Nyheter knackar på. Ytterligare två är på väg in.

De är hitkommenderade från Kristianstad, Laholm och Helsingborg, för Malmös poliser räcker inte för att bemanna denna uppgift.

Känns det som ni gör en viktig insats här?
En lång tystnad brer ut sig.
– ”Ja”, ska du svara, säger till sist en av poliserna till en kollega och försöker skämta om det politiskt korrekta svaret man borde ge. För ingen i den stora husbilen tycker att man gör en viktig insats med denna dygnetrunt bevakning.

– Om man pratar med allmänheten här i Herrgården säger de att vi gör en bra insats, säger Anna som tillhör närpolisen i Rosengård. De vågade knappt gå ut förut. Men själva problemen som finns här, de skjuter vi bara framför oss.
(---)
På väg ner genom Herrgården möter den första polispatrullen för kvällen tre män från Irak.
– Vi är så tacksamma att ni är här, utbrister de i munnen på varandra och överöser poliserna med lovord. Jag hoppas att ni fortsätter att vara många poliser här.

Dagens Nyheter får gärna fotografera männen men när vi frågar vad de heter blir de oroliga.
– Vi har barn och dom killarna, som bråkar, dom är farliga. Vi vågar inte säga vad vi heter.

Borde inte ni vuxna hjälpas åt att hålla ordning här?
– Vi vågar inte. Men varje gång det brinner i Herrgården gör det ont här, säger en av männen och lägger höger hand över sitt hjärta."

Hemma

Jaha. Hemma från politikerveckan, där allting var sig likt. Och jag noterar att allting är sig likt även utanför Almedalen.
Oh well. Min vecka i siffror torde kunna sammanfattas ungefär så här:

Antal dagar jag var på plats: 7
Antal ledare/bloggposter/mikrobloggar: ca 20
Antal paneler jag suttit i: 3 (RFSU, SEKO, Svensk Scenkonst)
Antal paneler jag modererat: 1 (Privattandläkarna)
Antal redaktioner jag ingått i: 3 (SvD, Korseld, Makthavare.se)
Antal partiledartal jag såg/hörde: 5 (Ohly, Olofsson, Sahlin, Hägglund, Reinfeldt)
Antal genomförda Korseldsavsnitt: 2 (Falkvinge, Hägglund)
Antal taxiresor: 0
Antal försök till taxiresor: 2
Antal karaokekvällar: 1 (En ny Almedalstradition är skapad!)
Antal efterfester jag bevistat: 0 (Jäpp. Jag gör som Reinfeldt: tar ansvar.)
Antal försök att bevista efterfest: 1 (Ok, ett misslyckat försök gjordes, men endast två i sällskapet var välkomna in. Jag var inte en av dem, om någon nu trodde det.)

Lärdomar. Nästa år ska jag skriva mer och panela mindre. Eller åtminstone börja ta betalt för panelandet.
Nu ska det bli skönt med lite normala arbetsdagar.

I Almedalen

Ränner runt i Almedalen och hinner inte med hälften av vad jag borde. Allt är som vanligt alltså. Men, det har skrivits en del. Idag om Göran Hägglunds tal igår kväll. I går om något Beatrice Ask borde banka på trumman för. I förrgår om ett seminarium arrangerat av Tvärdrag. Bland annat. Och så har vi hunnit med att göra två avsnitt av Korseld. Gäst i onsdags var Rick Falkvinge och idag gästade Göran Hägglund.

What the effing crap

Roligt.

"Vi pratar inte om förbud"

Vad passar väl bättre än att avsluta midsommarhelgen med en text om sprit och cigarretter? Det görs idag på ledarsidan med benägen hjälp av Beckett, Läkartidningen och SKL.

"Den frågan ställer de sig aldrig, paternalisterna. De har fullt upp med statistiken som visar att vi möjligen och årligen kan rädda ett och ett halvt liv där och två komma tre liv där. Visserligen bara om vi förbjuder något mot sisådär några miljoner människors vilja. Men viljor intresserar inte paternalisten. Inte ett dugg faktiskt. Paternalisten är en mycket resultatinriktad typ.

Redan innan kvinnan hunnit grensla graven är paternalisten på plats, ser jag i Läkartidningen (24-25/2009). Under rubriken ”Ska kvinnan vara nykter när hon försöker bli gravid?” utreds alkoholens påverkan på ett foster i de allra första veckorna. Jag blir inte förvånad av informationen att foster är känsliga för alkohol, däremot över den föreslagna åtgärden – nämligen att påpeka för kvinnor att de helst ska avstå från alkohol även innan en graviditet är konstaterad.

Det betyder i klartext att kvinnor som är öppna för graviditet ska låta bli att dricka, punkt. Utifall att, liksom."

Förresten hade jag en nätledare i går, om att storleken har betydelse. Och störst betydelse har liten.

"för en ansvarsfull politik för Sverige och dammsuger bakom soffan"

Jösses så dåligt jag bloggar. Det beror på att jag har varit i tur och ordning lycklig, sjuk och sen mer lycklig. Ni får hålla till på Svd.se och ledarbloggen, det är dit jag förlägger min, ähm, arbetsmoral.

Men skit i mig. Idag ska ni läsa Korseldskollegan Katrines roliga ledare, utformad som Fredrik Reinfeldts Facebookfeed. Mycket underhållande! Och så väcker den ju dessutom minnet av Dyslesbisks likaledes skojiga moderna klassiker Facebook für Führers.

Glad midsommar!

Otillfredsställt behov

Det är helt oundvikligt. I grovsoprummet placerar alla sina uttjänta tv-apparater, golvlampor, mikrovågsugnar och skrivare. I mitt hus är soprummet snart fullt eftersom andelen elektronik ständigt fylls på och aldrig hämtas då husets hyresgäster egentligen inte får slänga sådant där.

Det har varit likadant på alla ställen jag har bott. Då och då en lapp från hyresvärden, som påminner om att det inte är tillåtet och hänvisar till soptippen - belägen halvvägs till Arlanda - eller till insamlingarna som genomförs av kommunen på vissa platser och tider någon gång sisådär varannan månad.
Det hjälper aldrig.

Folk är lata, folk har ont om tid. Inte allt folk äger en bil, och bussar och tunnelbanor trafikerar vägen till soptipparna dåligt. Alldeles uppenbart finns det ett behov av nya sorters tjänster på området. Att döma av hur folk agerar verkar det rentav finnas en förväntan att sophanteringen ska lösas av samhälle eller hyresvärd.

Mitt lilla huvud tänker att det här inte borde vara så svårt. En hundring till på hyran och tillåtelse att ställa el-varorna i grovsoprummet hade räckt utmärkt. Varför uppenbarar sig inte tjänsten som möter behovet?

Hej och hå

Har en text idag om småpartier i EU-valet och 2010, apropå lite intressanta siffror. Det blir väl några mejl på det kantänka. Jag har säkert skrivit något förargelseväckande idag med.

Pratade förresten lite på samma tema i Studio Ett i P1 häromdagen också. Den, ähm, något tillspetsade fråga som Eric Sundström på Aktuellt i Politiken och jag fick resonera kring var huruvida Piratpartiet vitaliserar demokratin eller var dess dödgrävare. I huvudsak måste man förstås säga att PP vitaliserar. Men så är det ju mitt jobb att problematisera och krångla lite. Lyssna här.

Handfasta råd och tips

Jag har under våren frågat mig själv många gånger varför jag över huvud taget gör något så fåfängt som att prenumerera på en massa tidskrifter och magasin. Jag hinner ju ändå aldrig läsa dem. De senaste två utgåvorna av Neo är fortfarande inte helt lästa. Det ligger två i princip oöppnade Kingsize på soffbordet och inte heller har jag ens bläddrat i de fyra nummer av Damernas Värld som ligger under dem i högen. (Däremot har jag redan slarvat bort läppglanset jag fick som tack för prenumerationsbesväret...)
Och så vidare, i all oändlighet...
Hemmet har kort sagt varit en plats för sömn och tvättande av kläder, knappt ens matintag har skett här under de senaste månaderna. Men ikväll, när jag har en efterlängtad hemmakväll, minns jag varför jag ändå håller mig med prenumerationer. Det är så här...

När man har en deadline för en text och inte kommer igång med skrivandet, då författar man larviga blogginlägg, skrotar runt, funderar och betar av olästa blaskor-högen. Nyss klämde jag till exempel ett nummer av Glamour. (Yep, valde den som krävde minsta möjliga ansträngning.) Tänkte efter detta äventyr bjuda på några citat som jag av olika anledningar finner lustiga. (fetningarna är mina)

1) Artikeln handlar om att vara beroende (?) av sol och solande och flankeras - utöver bedövande vackra solbrända kroppar - av matnyttigheter som ett litet test där du i en handvändning kan få veta huruvida du är solberoende genom att besvara frågor som "Är solande det första du tänker på när du vaknar?". Ett annat varningstecken beskrivs i själva artikeltexten:

Som när soldyrkaren bedyrar att hon har smörjt sig med SPF 20 och återapplicerat varannan timme och ändå av någon konstig anledning blivit purpurfärgad. Det finns till och med de som undviker att gå till sin hudterapeut när de vet att de solat mer än de borde.


2) Artikeln handlar om att få en snyggare mage inför sommaren och består huvudsakligen av tips. En sidoartikel på temat handlar om Britney Spears och hennes "berömda bräda". Bilder på hennes mage från 1998-2009 illustrerar pedagogiskt. En kändistränare vid namn Gunnar ger i texten sin analys.

Och precis som hennes magmuskler har karriären blivit lite lösare i kanten sedan 2002 när hon berättade för Oprah Winfrey att hon gjorde 500 till 1000 situps före varje uppträdande - men det är farligt att räkna bort Britney.

– Även när hon slarvar med träningen så har hon "muskelminne" säger Gunnar Peterson.


3) Artikel på resetema. New York är resmålet som beskrivs. Snabbmatställen och gym som besöks av kändisar rekommenderas. Vi får även veta att man kan gå till ett Institute Beauté på Upper East Side. Där ges bland annat den omåttligt populära behandlingen...

Stiletto RX där silikon injiceras in i trampdynan varje halvår. Resultatet blir snygga och fräscha fötter med fotkuddar under som gör det möjligt att gå oå skyhöga klackar dygnet runt. Givetvis bär doktor Levine alltid höga Manolo Blahniks, till den vita doktorsrocken.

– Jag älskar att trenden har ändrats och att kvinnor nu kan vara slavar under modet utan att behöva vara slavar under en hemsk fotsmärta, säger Suzanne Levine.


Dagens lärdomar blir således:

- Ha en hudterapeut du kan kalla din. Skolka inte.
- Räkna inte bort Britney, det är farligt.
- Var slav utan att vara slav. Nu är det smärtfritt.

Easy as pie!

Oförargligt är också förargelseväckande

Idag har jag en optimistisk nätledare. Oförarglig och ganska banal trodde jag rentav.
Men se det var den inte. Faktum är att det är fullständigt omöjligt att skriva en text som nämner Piratpartiet och som inte förargar. Såvida man inte bara går upp i extatisk brygga det vill säga. Men om man nu inte är extatiskt lagd, vilket jag kanske inte riktigt är - åtminstone inte på området politik - så är det alltså omöjligt att inte förarga.

Dagens text kreddar i stora drag PP:s förmåga att engagera. Man har hakat tag i viktiga och aktuella frågor som på ett eller annat sätt berör integriteten. Fildelningsfrågan är inte den enda, men den är i någon mening startpunkten för piratrörelsen, det torde vi kunna enas om. Brottet jag begick i dagens text var alltså att dra de bredare penseldragen, som ju är att PP intresserar sig för ett smalare knippe politiska frågor än övriga partier. Då får jag genast mejl som meddelar mig att PP minsann är hur breda som helst - de har politik både rörande datalagringsdirektivet och patenträtten. Och mycket mer.

Kära piratpartister och anhängare. Jag är inte er fiende - jag är också integritetsvän - men lyssna nu: JAG VET! Det handlar inte bara om fildelning. Det finns fler frågor under PP:s paraply. Jag vet, jag vet, jag vet.

Men. På samma sätt som jag emellanåt tar mig rätten att nämna Socialdemokraterna utan att redogöra för samtliga deras ståndpunkter på välfärdsområdet måste jag kunna nämna PP utan att för den sakens skulle förväntas infoga fyratusen tecken om PP:s politik innan jag kan återgå till det resonemang texten skulle handla om.
(Det är ju en jäkla tur att S alla medlemmar inte gör samma sak, då hade både jag och inboxen havererat för länge sen...)

Så ja. De integritetsrelaterade frågorna är oerhört viktiga! Men faktum kvarstår: politiken består av mer än så. Det finns relevans även i analysen att PP gör en medveten poäng av att inte utveckla någon politik på andra områden. Det innebär i praktiken att man säger att vi kommer att finnas så länge vi behövs på dessa områden - sen lägger vi ner.
Jag säger inte att det är något fel i det. Det är ett mer lobbyinriktat sätt att ägna sig åt politik på, som kan tjäna som välbehövligt komplement till de bredare partierna, men det är inte detsamma som att engagera sig i helheten av politiken.

Kort sagt. PP:s möjligheter att verka i politiken förutsätter att det finns ett politiskt "etablissemang" som tar hand om allt det andra. Eftersom jag vet att det finns en viss lättstötthet i de PP-supportande kretsarna ska jag kanske understryka att man faktiskt inte måste läsa in något fientligt i det konstaterandet, jag bara noterar att det är så symbiosen ser ut i partifloran vi har just nu. Jag vore en usel ledarskribent om jag inte klarade av att göra också den analysen, eller om jag bara mäktade med att skriva om en enda sak hela tiden.Och om jag får fler mejl som innehåller rants om "de stora mediehusen", "etablissemanget" och "överheten" så skriker jag snart. När nu Falkvinge har ju lovat att det ska vara slut med hojtandet kanske vi kan köra den grejen lite? I mean jeez! Kan vi prata normalt nån gång!?!?

Jag vet inte om det har med (nollnings)maskulinitet och femininitet och göra eller vad det är, men som kvinnlig ledarskribentska måste jag få meddela att det är helt olidligt. Det är mycket möjligt att Falkvinge har rätt i att vanliga nyhetsmedier bara reagerar och agerar på "kontroversiell och högljudd", men sådana som jag reagerar tvärtom. Och fråga er för all del - hur skulle ni själva reagera på tjugofem mejl i följande genre?
Hej, du är så jävla okunnig. Typiskt gammelmedia....
Oh fun! Let's talk!

----

Så. Det var bara det. Ett inlägg i kategorin tuppjuck.
För övrigt sammanfattar Ingerö slutdebatten i SVT häromdagen på ett skojigt vis.

Ode to joy

Jag är glad. Förstärker detta med en mupp.

Skjuta gatubarn? Självfallet inte!

De är på honom igen, min favvominister Eskil Erlandsson! Fyy!!!
Denna gång ska det skapas kvällstidningsdebatt av det faktum att vår jordbruksminister tydligen (det kan mycket väl vara rejält överdrivet, jag har inte lyssnat på inslaget) har sagt att en lösning på ett tilltagande vildkattsproblem kan vara avlivning. Alltså att skjuta de herrelösa katterna.

Naturligtvis är det alltid sorgligt att avliva djur, men det är faktiskt inga konstigheter. Hellre avlivning än lidande är en tumregel vi bör hålla fast vid, trots vår disneyfierade samtid.

På Aftonbladet uppstår så en så kallat "het debatt bland läsarna". En läsare ställer den intelligenta frågan "Ska vi skjuta gatubarn också?" Jag hoppas verkligen att Erlandsson aldrig tvingas besvara denna dumhet.
Men, om så ändå skulle ske finns det bara ett svar som kan matcha en så korkad undran:

– Nej, självfallet inte! Gatubarnen ska vi stryka kärleksfullt över spenarna.

Du ÄR borgerlig...

....du har bara inte erkänt det för dig själv än...
Det är ämnet för dagen. Samt skillnaden mellan att vara riksdagsledamot och EU-parlamentariker.

"Tydlighet är förstås bra, men allt beror på detaljnivån. Jag är inte odelat positiv till tanken på att exempelvis Gunnar Hökmarks eller Christofer Fjellners händer skulle fjättras alltför hårt vid Anders Borgs. I riksdagsvalen må det vara värdefullt att få löften att pricka av i efterhand, men EU-parlamentarikerna har – och bör ha – mer svängrum.

– Partibeteckningarna blir ju som ett hinder, upprepar kvinnan frustrerat i Ring P1.

– Är du helt säker på det? hojtar jag mot min radio. Det kan ju faktiskt vara din politiska självbild som behöver förnyas!

Kom igen damen! Gillar du Marit Paulsen och har förtroende för henne är det naturligtvis också henne du ska ge ditt kryss. Allt annat vore ju knasigt.

Särskilt på söndag."

Borta bäst, hemma Las

Det blev lite mer om Las i dagens text. Temat är sabbatsåren utomlands. Då när kidsen åker ut och är au pair, plockar druvor, backpackar, serverar och står i butik. Åren som sedermera kallas fantastiska... För man har ganska lite ansvar och är ganska mycket nyfiken. Kan man verkligen bara vara det i andra länder?

Under denna tid brukar den i världen strövande ungdomen inte omfattas av den svenska modellens välmenande omsorger. Men märkligt nog gör man ändå ingen koppling mellan det där fantastiska borta och det mer prosaiska och hårdreglerade hemma. Snarare tvärtom.
Väl hemma konstaterar man att där ute i världen är arbetsmarknaden lite mer otrygg. Ibland är detta också sant, men spelar det någon roll när tryggheten på hemmaplan bara finns i teorin, men i praktiken är onåbar för den som ännu inte fått in foten?
Allting beror på vilka villkor man föredrar här i livet. Sådana som är lite mer otrygga, men som erbjuder dig möjligheten att smaka erfarenheter? Eller sådana som erbjuder dig utanförskap, tristess och stagnation i trygghetens förklädnad?

För i själva verket är ju villkoren värre här hemma än på andra håll i EU. Detta tänkte förmodligen inte Marita Ulvskog på när hon igår krävde ett toppmöte om ungdomsarbetslösheten i samband med det svenska ordförandeskapet. Den största lärdom som Sverige skulle kunna dra ur ett sådant möte vore att ta bort de trösklar som vi medvetet låter torna upp sig framför ungdomarna.

Diskussionen om Las turordningsregler förs förvånande sällan bland de ungdomar de påverkar allra mest. Det samtalet pågår snart sagt uteslutande i de politiskt aktiva lägren. Ständigt återkommer påståendet att utan Las intrikata system vore ungdomens villkor förpassade i rännstenen.
Märkligt. För vet ni?
Jag har aldrig hört någon beskriva sin tid i en arbetsmarknadsåtgärd som fantastisk.

Smågodis

Nu när den obligatoriska a-kassan vaknat till liv igen, när Moderaternas kärlek till Las verkar lika trofast som Maggie Gyllenhaals i Secretary och när regeringen hittar på politiserade ägardirektiv till AP-fonderna finns det anledning att påminna sig om annat. Om det som är bra. Det gör jag i dagens text.

Faktum är att det har hänt väldigt mycket bra saker på sjukvårdsområdet under Alliansens tid vid makten. Kömiljarden som sporrar landstingen att korta köerna med villkorade morötter ser hittills ut att fungera – även om vi får vänta med en slutgiltig dom tills efter november, då effekterna ska mätas.

Men, okej. Avregleringen av apoteksmarknaden har föranlett en del kritik både från höger och vänster, men lagen om valfrihetssystem, som alltså innebär att alla Sveriges landsting ska ha ett vårdvalssystem på plats senast den 1 januari nästa år, har däremot utsatts för förvånande lite kritik. Socialdemokraterna har i stora drag accepterat vårdvalet som princip, även om de försöker sätta käppar i hjulen. Exempelvis förklarade de i sitt sjukvårdspolitiska program som presenterades tidigare i vår att de var för vårdvalet, men emot en fri etableringsrätt. Lite som att hävda att man är för konceptet smågodis, men emot att det finns affärer som tillhandahåller de där lådorna som folk själv får plocka godisbitarna ur.

Etableringsrätten och konkurrensneutraliteten var några av de saker som Göran Hägglund fick lite oroliga frågor om när han talade på Vårdföretagarnas årsmöte igår. Socialministern försäkrade att det inte var hans ambition att låta de privata vårdgivarna bli ”en liten utväxt” på landstingen. Han vill ha något större – och svaret på ”Hur stort?” ska ligga i patienternas händer.

Utmärkt. Det är där makten över vården ska ligga. Med den inställningen i grunden kan Sverige på allvar börja fundera över sjukvård som en framtida exportvara.

Lästips, pyssel och annat

Ett litet tips, om ni skulle ha missat. En av de i mitt tycke mest intressanta miljöpartistiska bloggarna därute författas av Tomas Melin. Inte alltid överens med sitt parti. Just därför intressant.

För övrigt vill jag ha mer fritid. Långhelgen drabbade mig med denna insikt. Plus detta - som gjorde att jag plötsligt hörde hur min stora pyssellåda ropade längtansfullt. Jag har försummat den.
Pysselsättning, sa Mona Sahlin med despekt i partiledardebatten häromdan. Jag säger: nedvärdera inte pysslets läkande krafter.

Och apropå pyssel bevistade jag Konstfacks vårutställning idag och såg, förstås, bland annat Anna Odells Okänd kvinna. Jag trodde att det skulle föranleda stor skrivklåda och en lång bloggpost, men det gjorde det inte. Jag har väldigt lite att säga. Hennes poäng, så som hon själv har beskrivit den, är helt enkelt inte i synk med verket - och det skulle mest kännas elakt att skriva en lång text för att påpeka det. Så jag låter bli.

De svenska domstolarna fick sig förresten en både rättmätig och rolig smäll för sin saktfärdighet i ett verk i kategorin textil. Broderad samhällskritik.

Vänta. Nu hör jag pyssellådan ropa på mig igen...

When I should give you flowers

Mina föräldrar brukade ibland sucka lite över att vi barn alltid kom ihåg "fel" saker från olika sommarresor och annat. Låt säga att vi hade varit och tittat på ett eller annat slott eller dylika uppbyggligheter, vilket föräldrarna såklart gärna berättade för några bekanta varpå de vände sig till mig eller lillebror och frågade om vi kom ihåg förra sommaren etc etc....
Då kom vi inte riktigt ihåg.
Tills vi påminde oss att man fick sjukt mycket pommes till grillkorven i den lilla kiosken utanför slottet. Eller att vi hade fått varsin jättestor glass i kategorin "tivolistrut". Eller nåt annat oväsentligt och föga uppbyggligt.

Idag var jag på Björkö och Birka. I allra högsta grad uppbyggligt och trevligt. Men nu, några timmar efter hemkomst, står det redan klart för mig att även om det var intressant och lärorikt så var den stora behållningen hur vackert det var. För idag har jag sett: Gullvivor, mandelblommor, blå violer, styvmorsvioler, tjärblomster, hundkex, förgätmigej, smultronblommor, maskrosor, smörblommor, blommande hägg, syren samt äppelträd.

Och för att verkligen återgå till barndomen bör en notering på förtäringsfronten tilläggas: I trakterna kring Mälaren hjälper benämningen "skånsk" inte mycket om man de facto inte kan.
Inte kan göra skånsk kalops, alltså... Å andra sidan går det inte sedan den där Creutzfeldt–Jakobs sjukdom kom och förstörde allt.

Men en ljuvlig dag. Birka rekommenderas.

I'll do it!

Vad ska vi göra nu, när prussiluskorna är så få jämfört med på 80-talet? Vem ska hytta uppfordrande med fingret åt kidsen, vem ska slå ner på bristen på anständighet, hyfs, sunt förnuft och god moral? Nån måste ju göra't?

Tja. Eftersom Mattias Svensson läste upp ett sånt förträffligt moralistiskt citat från, japp, Svenskans ledarsida anno 80-tal, vid seminariet igår antar jag att jag får axla manteln. Ska försöka vara lite mer moralistiskt uppfostrande framöver. För barnens skull.
Nå. Ett trevligt seminarium och en trevlig rapport var det i alla fall.
Och det genererade dagens text.

Därtill har Svensson funnit att det statliga Medierådet har fungerat mer som en balanserande kraft än som en panikpådrivande dito. Inte heller detta var riktigt vad han hade förväntat sig, men han konstaterar samtidigt att ett viktigt skäl till att vi har en mer nyanserad debatt idag sannolikt beror på mängden röster. Naturligtvis kändes moralpaniken mer kraftig och unison förr, i det knappa radio- och tv-utbudet. Medielandskapet ser onekligen lite annorlunda ut idag.

Man anar nästan en besvikelse hos rapportförfattaren, som rentav funderar högt kring om DN inte är lite väl datorspelspositiv, när till och med ”slashasar som inte ens lagar mat själva” skildras som vore de blott en charmig kulturyttring. Jojo. När fan blir gammal blir han moralisk. Och gud köper Grand Theft Auto ...

Kanske behöver människan moralpaniken på samma sätt som seriehjälten behöver sin ärkefiende, funderar jag. För det blir ju nästan trist när Svensson och Öholm står där och är rörande eniga om att statliga institutioner i den uppfostrande kategorin (som Medierådet och Folkhälsoinstitutet) bör läggas ner. Vad ska en ungdom av idag behöva göra för att ställa till med lite hederlig gammal moralpanik, liksom?
Så lanserar Öholm en egen vinkel, nämligen den att moralpaniken visst lever, fast på andra områden. Han viftar med ett papper med orden ”Bevara äktenskapet – mamma, pappa, barn” och konstaterar förnöjt att ”Nu blev det tyst härinne. Nu fick ni moralpanik.”

Och just ja. I går skrevs det om skolans rödgröna risker. Och så bloggades det om fenomenet Auto-tune the news.

Söndagssynder

Jag helgar söndagen genom att arbeta. Dessvärre känns det inte så syndigt som man skulle kunna önska.
Natalia Kazmierska har undersökt en påstådd syndexplosion i Strasbourg. Hennes artikel i Expressen är träffsäker, underhållande och rekommenderad läsning.

Och på tal om underhållning. Ingerö har hittat en karta.

Själv ska jag arbeta klart och därefter gå och ta mig en glass. Och tänk! Plötsligt blev det lite syndigt ändå.
Eller kanske ändå inte. Glassjäveln kan ju ha samåkt hit...

Trevlig ockupation blev otrevlig

Ekot rapporterar följande:

Bråkigt vid demonstrationerna i Lund
Ockupationsfestivalen i Lund började lugnt och trevligt, men har under eftermiddagen utvecklats illa och blivit stundtals kaotisk. Ett 20-tal personer har frihetsberövats och minst en person har skadats.

Kaos och bråk? Dålig utveckling?
Så tråkigt. Ockupationer som brukar vara så mysiga...

Fredagstrams

För en gångs skull är jag på gott humör. Månen är halv och messar inte med mig. Det väller inte glada och arga mejl som är roliga att besvara. Solen skiner. I kväll ska jag på tjefest hos en väninna som hann bli morsa innan hon ens hann bevista en tjejfest. Detta är således hennes första. På agendan: ölbuffé och samtalsämnet "Mens, en klassfråga?" Åtminstone står det så i inbjudan. Nu är ni allt avundsjuka va?!

Förresten så vill Pär Ström göra videointervju med mig om genushysterin, med anledning av dagens text.
Hmm. Jag tror liksom att jag och Pär Ström inte är helt överens alla gånger. Vad tror ni, kan det bli en trivsam krock? Jag tänker att jag kanske ska ställa upp på villkor att han slutar använda ord som genushysteri.
Vad sägs, har vi en deal där Pär?

Idag önskade jag mig på Twitter att Maskinen aldrig hade släppt "Alla som inte dansar". Då hade de nämligen kunnat göra det nu och så hade vi haft en sommarhit att älska i år. Denna lilla önskan genererade ett tips (för vilket vi tackar Grovt Initiativ) på en låt som jag missat. Att jag missat den har nog ingen bättre förklaring än att jag är gammal, men skit i det. För oss som tänkte come to mama redan när Mackan/Fattaru gick loss i "Söt du är" för hundra år sen är det här förstås en fullt naturlig utveckling.
Japp. Då tar vi helg.

Leave them kids alone!

Inspirerad av en könsrelaterad incident vid Uppsala universitet slår jag på dagens sida ett slag för arbetslinjen.

Några handläggningsmånader senare fick pappersbläddraren sitt straff: de högre akademiernas version av skamvrån – officiell kritik av hans beteende.

Nu tänker jag våga mig på att föra en grupptalan. Gruppen jag menar är alla vi som inte vill jämföras med bojar. Vi som vill slippa att utbildas om härskartekniker. Vi som avskyr att gruppcoachas om värdegrunder. Vi som ogillar att medvetandegöras om genusstrukturer i kontorslandskapen. Vi som hatar att teambuildas av fan och hans queera moster.

Kort sagt, jag talar nu för alla de som gillar att...eh...jobba på jobbet. Det enda vi ber om är att ni i den andra gruppen ska lämna oss i fred. Låt oss bara jobba. Snälla?

It's a win win, really! Jag är snäll och rar mot alla när jag inte tvingas tänka på mig själv som en boj, till exempel.
Och det är väl egentligen bara det som man önskar uppnå, eller?

Kanhända en ljusnande framtid?

Dagens text handlar om Centerpartiet, vad som redan är bra och hur det kan bli om det blir bättre. Typ.

Centerns främsta styrka just nu är emellertid takhöjden. Man kritiserar varandra utan pardon. Ungdomsförbundet är vad ett ungdomsförbund ska vara, det vill säga ideologiskt drivet och bångstyrigt snarare än en mer politiskt korrekt version av sitt moderparti.
Stämman saknade inte hetta i debatterna. Det bråkades om integritet, EMU och energipolitik, men det bråkades med respekt.

Efter stämman lämnade visserligen några partimedlemmar partiet då de inte fick igenom sina krav om att riva upp FRA- och Ipred-lagarna. Detta möttes bland annat med ett blogginlägg från riksdagsledamoten Staffan Danielsson. ”Ni behövs”, skriver han och ber sina meningsmotståndare att stanna kvar i partiet trots nederlaget. De flesta stannar också kvar. Och även om de är bittra nu är de en av anledningarna till att man kan konstatera att Centerpartiet går en hållbar utveckling till mötes.

Okej, så man nådde inte hela vägen, men bara en sådan sak som att Annie Johansson – en av ”kverulanterna” i FRA-debaclet i höstas – nu har valts in i partistyrelsen bådar gott för integritetsfrågornas framtid i Centern. Eller är det någon som vill hålla andan i väntan på att Moderaterna belönar Karl Sigfrid på motsvarande sätt?

iLike

Vore vi på facebook hade jag satt en tumme upp. Vackert.

(M)er och (M)indre kreativt

Tokmoderaten gillade min text om Sumpan häromdagen. Och när Tokmoderaten gillar saker förefaller han gå extra mycket i spinn och vara kreativ och tokfantasifull - på ett i ärlighetens namn ganska omoderat vis.
Det tycker vi om. Särskilt när jag får vara prinsessan Leia i en sedelärande dröm om kommunala pengar.

På andra håll testas annan moderat kreativitet. Det går sådär...

Som sagt. När det kommer till musik - åtminstone där musikern inte är död - är det fortfarande synd om högern. Och alldeles särskilt mycket i Sverige.

P.S. Förresten var det här lite rart. Hittat hos Inslag. D.S.