måndag 31 december 2007

Året som gick und so weiter...

Att sammanfatta året för just denna blogg innebär att enbart ett halvår sammanfattas. I maj började jag blogga och har sedan dess förvånats över varför jag inte började tidigare. Eller okej. Tidsbrist har väl varit en avgörande orsak, men i alla fall. Bloggen har raskt kommit att bli en utmärkt plats att fläska på efter eget behag och lite extra, utöver de runt 2500 tecken som medges på jobbet.
Därför är det de långa grejerna jag skrivit som jag gillar mest. De ni sannolikt inte alltid orkar läsa. Ibland så långa att de måste delas upp i en följetong.

Flitigt återkommande ämnen i år har annars varit islamism och yttrandefrihet, Muhammedkonst samt, of course, kränktsjukan.

Andra teman jag gärna skrivit om är Mona Sahlin och socialdemokraterna samt tredje benet - facket.

Jag noterar även att jag har skrivit en del om moderaterna och kristdemokraterna, om demokrati och kampen för densamma samt diverse personliga inlägg och rena smilbandsdragare

Så. Mer ambitiös än så blir inte den här sammanfattningen. Jag fortsätter att vara lågvarvad i några dagar till. Jag blir så glad av att vara lite ledig och det unnar ni mig väl?

Kan dock rekommendera ett par av mina texter från SN på sistone..
En ledare om klimat och företagande samt en om Andreas Berghs bok "Den kapitalistiska välfärdsstaten"

Idag gör vi dessutom en resa från A till Ö och sammanfattar året i en ordlista.

Så. Jag är redan arg på den här bloggposten eftersom Safari havererat två gånger under tiden jag skrivit den. Således är det bäst att lägga ner innan jag blir otrevlig. Detta skär in på värdefull piffningstid, snart ska kroppsbehåringen bort och klorna målas!
Vill bara säga, tackar ödmjukast för att du nu och då under året tittat in och kanske skällt, berömt eller bråkat. Det har varit skoj, men nu ser vi framåt mot nya duster!

Kram och fyrverkerier!

lördag 29 december 2007

Allt ska bubbla!

Jaja. Framöver kommer även jag att försvinna ur mängden sålt flaskvatten. Ty idag införskaffade jag en Soda Streamer! Allt medan pojkvännen muttrade något om slöseri och att jag minsann fick använda den minst en gång i veckan annars skulle han skälla på mig.
Just nu ser det ut att bli mer än en gång i veckan. Nyhetens behag är stort och streamern är just en sån där pryl som väcker ett mycket uppfinningsrikt barn inom dig. Jag har gjort en flaska vatten med lätt citronsmak. Jag har testat en smaktillsats som gör att man får härligt kemisk hallonsoda. Nu är jag redo för äventyr.
Kolsyrat kaffe, kan det vara nåt? Mjölk?
Vad händer om jag extrakolsyrar skumpan på Nyår? Blir det köksraket då?
Ni hör ju. Det är endless possibilites för hela slanten, gott folk!

Dagens akuta problem - jag behöver säsongens hetaste jeans

Ett sms-lån hade jag aldrig i livet tagit. Villkoren är åt helvete och upplägget precis så där lätt och smidigt att man anar oråd. Så, särskilt positiv till fenomenet kan jag inte säga att jag är.
Men, de senaste dagarnas rapportering om ungdomar som blir skuldsatta på grund av dessa lån irriterar mig. Anledningen till att media för närvarande fokuserar på sms-lånen lite extra är att Konsumentverket och Kronofogden nyligen kommit med en rapport som kartlägger unga skuldsatta.
Redan i utskicken från de två rapporterande myndigheterna bestäms nyhetens fokus, i inledningen till sitt pressmeddelande skriver Konsumentverket att

"Var fjärde ungdom mellan 18-25 år som tagit sms-lån har redan obetalda skulder för indrivning. Det visar en undersökning som Konsumentverket och Kronofogden presenterar i dag. 29 procent av ungdomarna uppger att lånen går till att betala hyra och andra löpande räkningar."

Och så ser det förstås ut i den undersökning som gjorts. Men lite längre ner i pressisen berättas det att de allra flesta av kidsen - 37 procent - tar lån för att inhandla "kläder, elektronik eller andra prylar".
Majoriteten av de tonårspuckon som tar sms-lån gör det alltså för att skaffa nya i-poden eller ett par Acnejeans. Den uppgiften har vad jag kunnat se inte förekommit i någon av de artiklar jag hittat. Tvärtom. I SvD skriver man i stället att:

"Sms-lånen används sällan till roligheter, utan för att lösa akuta problem. Förutom att var tredje låntagare använder pengarna för att betala hyran eller löpande räkningar, använder nästan var femte nya lån för att betala av tidigare lån."

Tiden mellan 18 och 25 är ingen fet period moneywise. Det är jobbigt att vara student och svårt att få studiemedlen att räcka till och allt det där. Men tar man ett riktigt skitlån för att köpa kläder och prylar, ja då är man sannolikt i behov av en svidande läxa i form av en prick hos fogden.
Jag känner mängder av människor som lever på studiemedel och har hyror över femtusen, men som ändå klarar kakan med lite extrajobb och knapert leverne. De tycker förstås att det suger, men de smsalåna-smsalånar ändå inte.

Sett till statistiken pekar faktiskt den här rapporten främst (37 procent) på att många unga inte fattar pengars värde och inte klarar av att ansvara för sin egen ekonomi.
DET problemet hade behövt belysas lite. Men nej. Nyheten presenteras enkom med vinkeln på de unga offer som inte kan betala hyran. Och lösningen är förstås att sätta upp ett par skyddande staket runt individen.
Livslärdomar betackar vi oss. Vem behöver sådana när man lika gärna kan klä världen i bubbelplast?

fredag 28 december 2007

Den vresige Tilly får svar på tal

Brännpunkt idag ger Anders Flanking en välförtjänt känga åt Hans Tilly som haft mage att jämföra vanligt hederligt arbete med tvångsprostitution och slaveri.
Only i landet där a-kassan är fackens förlovade land är det möjligt för ett fack att göra så huvudlösa och gräsliga jämförelser. Menar Tilly att allt arbete som inte noga regleras och avgiftsbeläggs av honom och hans organisation är dåligt arbete?
Om Tilly inte vill framstå som en försmådd och vresig pimp, borde han putsa retoriken snarast.

måndag 24 december 2007

Strålande jul

God jul! Tillönskar er så stora portioner julefrid som möjligt och hoppas att mat och klappar fröjdat gommar och sinnen.
Noterar att en kollega filosoferar kring jul och diskning. Jag relaterar genom att presentera en mycket uppskattad julklapp.











Är den inte söt? Och naturligtvis symboliserar pepparkaksvarianten en riktig en - som kommer rädda långt mer än bara julen.
Nå. Merry merry på er alla, vi ses i 2008! Det blir fint.

torsdag 20 december 2007

Dagens

Skriver idag om Andreas Lundstedt och saker omkring detta.

"Det är modigt, men det borde inte behöva vara det. För faktum är att många av de 4000 hiv-positiva i Sverige liksom Andreas Lundstedt lever ett normalt liv. De jobbar, gör karriär, dejtar, bildar familj, klipper gräs och går på krogen. Och så bär de på en hemlighet.
För dessa 4000 personer är det viktigt att det nu finns någon i det offentliga rummet som ”ger hiv ett ansikte”. Därtill ett friskt och levande sådant.
Samhället behöver ändra sin syn på hiv-positiva. Rädslan inför att stigmatiseras av omvärlden är det som gör ärligheten omöjlig för många. När det innebär en stor social risk att berätta på jobbet är det bättre att avstå och vara tyst. För få förstår. Lundstedts val att berätta innebär också att hiv sätts i rampljuset vid ett avgörande tillfälle.
– Det är dags för en statlig skrämselkampanj igen, säger artisten Lars-Åke Babsan Wilhelmsson i Expressen.
Jo. Det verkar vara dags. Antalet smittade ökar och liknar nu de siffror vi hade på 80-talet. Alltför många förtränger de risker som finns. Förhoppningsvis påminner Lundstedts steg de oförsiktiga.
Rådande trend betyder också att RFSU:s hållning till smittskyddslagen framstår som extra otidsenlig. (...)
Lena Lennerhed och RFSU menar att ”Smittskyddslagen lägger hela ansvaret på den smittade” samt att ”alla människor måste ta ansvar för att inte utsätta sig eller andra för risker”.
Nej. Den smittade har faktiskt större ansvar. Men den försvårande omständighet som stigmatiseringen innebär måste bort – då blir det också lättare för hiv-positiva att ta detta ansvar och berätta."

onsdag 19 december 2007

Det trodde jag då aldrig

Jag är inget fan av Jan Guillou. Inte heller av medeltidsfilmer. Men nu har Fredrik Strage i DN lyckats med det omöjliga och fått mig lite sugen på att se Arn.
Tänk vad ett stycke fin stilistik kan göra!

Eine Klein i nattmössan

Under den julpyssliga rubriken Klipp och klistra med Klein skriver jag idag om måndagens Kleinska chockafton med Johan Norberg och Boris Benulic. Den som missade tillställningen kan lyckligt nog höra klokskaperna ändå, Timbro har lagt ut ljudfilerna här och här

"I boken gör Klein bland annat gällande att det mesta som är liberalt är neokonservativt och allt som har med nobelpristagaren Milton Friedman att göra är detsamma. Att ha med Friedman att göra är inte svårt. Man kan ha gått på samma universitet som han, eller så kan man helt enkelt kallas ”Friedmanite” in i märgen. Av Klein. I boken.
Alla dessa ismer och Friedmaniter gillar att kriga, skada och skrämma folk, menar Klein. Det är nämligen bara när människor är rädda och chockade som de vill ha ekonomisk och politisk frihet. Då passar staten och företagen på att liberalisera.
För att få ihop en så grandios teori måste Klein förstås skarva med sanning och fakta. Chockdoktrinen är ett avancerat pusselspel som klipper och klistrar ihop citat och skeenden för att de ska passa tesen. Strunt samma om kronologin fallerar på ett par år. Strunt samma om citatet är förvanskat till att betyda sin raka motsats.

– Kanske gör hon det inte medvetet, funderade Norberg och övervägde möjligheten att Kleins tolv researchers bara gett henne lösa citat att jobba med.
Man kan ju alltid hoppas, men Boris Benulic är nog närmre sanningen.
– Konspirationsteorier har, menade Benulic, blivit en helt legitim förklaringsmodell. Därför blir böcker som Da Vinci-koden storsäljare. Marknaden vill ha förvirrade fantasier och berättelser om konspirationen. Vi har inte längre en tänkande vänster."

tisdag 18 december 2007

Förnuftet vann

"Enligt EU:s domstol var Byggnads blockad av bygget i Vaxholm 2004 ett omotiverat hinder för friheten för tjänster inom EU."

Japp. Då var det dags för proportionalitet!

Mer här, här och här.

Fanken. Klein har förstört julen

Jag har nyss kommit hem från vad som skulle kunna betecknas som den stora liberala julfesten arr:ad av Timbro. Åtminstone kändes det så när man närmade sig restaurangen på World Trade Center och möttes av en kö som överträffar Berns vid tresnåret. Alla var där.
Där slutar emellertid liknelsen. Vakterna var inte ett dugg otrevliga och anmärkte inte på någons klädsel. Inte heller var det någon som juckade särskilt mycket mot någon eller något, åtminstone inte medan jag var där.
Då hände i stället följande:

Johan Norberg demonterade med kirurgisk precision (och för en gångs skull passar detta uttryck in i sammanhanget!) Naomi Kleins 500-sidiga epos om, tja, världen i allmänhet och Milton Friedmans onda ränker i synnerhet. Därefter gjorde Boris Benulic samma sak från vänster, med en delvis annorlunda vinkel.

Efter att de båda sågat Klein med besked - till skillnad från de flesta andra - uppmanade de den tvåhundrahövdade publiken att läsa boken. En snabb handuppräckning i kvällens början avslöjade nämligen att snart sagt ingen hunnit/orkat plöja den än. Och i någon mån bekräftar detta den övergripande poäng som Boris Benulic ville göra i sitt anförande.

- Konspirationsteorier har, menade Benulic, blivit en helt legitim förklaringsmodell. Därför blir böcker som Da Vinci-koden storsäljare. Marknaden vill ha förvirrade fantasier och berättelser om konspirationen. Vi har inte längre en tänkande vänster.

Japp. Benulics poäng landar till slut i det ganska deppiga konstaterandet att vi är ena obildade och lata jävlar, som går mer på snygga storys än faktagrundad kunskap. Naomi Klein i synnerhet, men ack så många fler.

Recensenterna på DN Kultur? - Check!
Publiken denna kväll? - Check!
Jag? - Check.

Det är lika bra att erkänna detta. För det känns tamejfan inte som jag nånsin hinner läsa nånting ordentligt.
Snabbläsa ny rapport i bokform och hacka ur mig en ledare? Visst.
Men detta är inte att läsa. Det är inte att begrunda.
Ibland till och med intalar jag mig själv att jag inte läser saker för att jag inte vill påverka min egen tankebana i en särskild fråga. Det är i och för sig också sant ibland. För mycket av andras formuleringar kan ibland störa processen och glädjen i att nå en insikt eller slutsats per egen maskin. Men oftast är det bara bara tidsbrist och the occasional lättja.

Således inställer sig nu en lätt ångest. Bör jag skriva något om kvällens begivenhet i morgon? Jo, det bör jag.
Men efter att ha sett Johan Norbergs magiska genomgång av alla felanvända citat och lögnaktiga påståenden i Chockdoktrinen känns det som en fet ironi att gå till jobbet och skriva en text om en bok man inte läst.
Jag menar, blir man inte Naomi Klein då?
Usch. Måste jag alltså tillbringa julen i Kleins sällskap? Det känns onekligen så.
Jäkla Benulic. Jäkla Norberg.
Jäkla Klein.
You ruined Christmas.


Mer om kvällen här och här.

fredag 14 december 2007

Antingen eller

Aftonbladet har en artikel om TV3:s Insider. Det berättas bland annat om moderaten Maud Ekendahl som tycker att man bara är "dum" om man jobbar samt om vänsterpartisten Inga Lantz, som enligt Aftonbladet ägnar dagarna åt "att måla tavlor, skriva, och kommunicera telepatiskt med djur".

Lantz lyfter 33 792 kronor i månaden i inkomstgaranti som före detta riksdagsledamot.
Hon uppvisar dock stor ödmjukhet genom att i artikeln kalla sig själv "tacksam" för de privilegier hon åtnjuter. Vidare förklarar Lantz att hon inte släpper taget om övergångspengen och börjar jobba genom att ge en känga åt Ulrica Messing:

– Jag hade ingen miljardär att gifta mig med.

Detta är alltså de två alternativ hon ser. Inkomstgaranti eller rik snubbe.
Driftig tjej...
Hur blev den här kvinnan någonsin vald?

Man-ligt lejon

Ett litet påpekande.
Vad är poängen med att kastrera ett lejon som fortfarande är av uppenbart hankön?
Lejoninnor har inte man.

torsdag 13 december 2007

Vill du ha det som på 90-talet, Mona?

Under rubriken "Vill Mona Sahlin ha det som på 90-talet?" funderar jag idag på gårdagens debattutspel från Sahlin och Borgström.
Som det påpekas av Gudmundson på Svd:s ledarblogg så är utspelet helt tomt på eget innehåll, men desto mer fullt med gnäll. Dessutom gnäller Sahlin på ett förträffligt decennium, 50-talet, vilket jag ägnar en del intresse i min text.

"50-talet dyker ofta upp när det ska pratas om vårdnadsbidraget, vilket Borgström och Sahlin naturligtvis gör. Och när detta decennium omtalas är det med samma högstämt varnande tonfall som när man tar det stora landet i väster i sin mun. Varnande, retoriska frågor. Vill du ha det som i USA? Vill du ha det som på 50-talet? Det självklara svaret bör, utan undantag, vara ett rungande och skräckslaget nej till såväl USA som 50-talet.
I själva verket är 50-talet ingen dum årgång alls. På 50-talet hade socialdemokratin ännu inte hunnit påbörja sin nedmontering av arbetslinjen. På 50-talet ökade dessutom jämställdheten med rekordfart. En period då det hände betydligt mindre på jämställdhetsområdet var däremot mitten av 90-­talet. Då var Mona Sahlin jämställdhetsminister och ägnade större delen av sin tid åt att hota sig fram i debatten. Hon krävde lagar mot ”sexualiseringen av det offentliga rummet”. Hon förespråkade en delad föräldraförsäkring, som gick om intet när Göran Persson sågade förslaget redan innan en s-kongress.
Hon hotade även företagen med kvoteringslagstiftning för att få jämnare styrelsesammansättningar. Det har blivit lite av en tradition bland socialdemokratiska jämställdhetsministrar att göra detta någon gång under statsrådskarriären för att sedan lämna frågan åt sitt öde. Detta framhåller Sahlin i sin debattartikel som ett styrkeprov jämfört med regeringens jämställdhets­minister Nyamko Sabuni (fp), som inte ­hotat någon.
Vilket larv. Faktum är, vilket påpekades i tidningen Fokus i januari i år, att hon under sin ministertid inte påbörjade inte så mycket som ett pm om hur en sådan lagstiftning skulle kunna se ut.
Lika tomt på idéer är det nu. Hela debattartikeln ägnas endast åt att bua ut allt regeringen gör – vare sig det är miljonsatsningar i kommunerna eller jämställdhetsbonusar. Inga egna förslag så långt ögat når, trots allt oväsen. När tänker Sahlin förära oss med den informationen? Eller vill hon ha det som på det ordrika men handlingsfattiga 90-talet?"

Rayman vet inget om Rayman

Trots att jag bara för någon månad sedan erkände alla mina skattebrott här på bloggen har jag på senare tid noterat att allt fler besökare kommer hit via googlingen "rayman + fusk".

Läskigt. Vad är det för mörka krafter som gräver i mitt förflutna, tänkte jag först. Lugnades dock raskt när jag insåg att det är kidsen som letar efter fulsätt att knäcka det dataspel som envisas med att ha mitt namn.

Så välkomna - men tyvärr - pojkar och flickor!
Jag har inga såna trix att bjuda på. Bara att googla vidare.

onsdag 12 december 2007

Se det var en tom tunna! Och skramlar duktigt gör den också.

Typiskt. Alltid när jag skriver här på bloggen att jag inte ska blogga så följer jag upp med att göra just det. Tänkte bara i all hast påpeka att det finns decennier som varit betydligt mer märkta av stagnation vad gäller jämställdhetsarbetet än det 50-tal som Sahlin & Borgström indignerat hojtar om. På 50-talet var det snarast full fart framåt på detta område.
90-talet däremot, ni vet då när Mona Sahlin var jämställdhetsminister, då hände det skvatt och intet. Skriver om detta imorgon.

Och just ja.
Dagens text handlar om svenska ungdomar och vad de säger och gör i klimatfrågan

"Svenska ungdomar säger alltså att miljö- och klimathotet är störst, men vill inget göra. De säger att de vill ha information om sopsortering, men har inte läst den som finns.
Vad är detta? En hel generation av "nånannanister" står för dörren. Engagerade och miljöintresserade ungdomar är inte sällan delar av ett ganska ilsket kollektiv, som när en rejäl misstro till allt vad makt heter.
Samtidigt verkar en hel generation unga ha slagit sig till ro i en håglös pessimism. Man tycker, argt, att FN, regeringar, EU och andra storheter ska lösa problemen, men man när inget som helst hopp om att så skall ske. Och där stannar det. Vid en apatisk, men politiskt korrekt ilska.
Det är svårt att sätta fingret på vad man ska kalla detta, men det är oroväckande. Och oron gäller långt ifrån bara miljön."


Hela texten här.

On tour

Datumen för LO:s turné genom landet är nu släppta. Boka biljetter nu till denna folkfest med fackeltåg och soppkök!
Har du tur kanske du även kan lägga vantarna på en attraktiv t-tröja med turnéns officiella namn: "LO protesterar mot den borgerliga regeringens orättvisa politik".

Arbetet med faktiskt fackliga frågor är tillsvidare uppskjutet...

måndag 10 december 2007

Meanwhile

Tid är en bristvara. Det lär bli glest på bloggen framöver.
Läs något annat, någon annanstans. Till exempel...

- Merit Wager ställer den befogade frågan "Sparkade 16-årige Riccardo ihjäl sig själv?".

- Dilsa Demirbag Sten om förrädisk rasism, Onkel Tom och House Niggers i Arena.

- Eller ta del av Fredrick Federleys helg och bli riktigt jäkla pissed off. På såväl puckona som polisen.

Om the joys of att säga upp sig

Skriver idag en krönika om the joys of att säga upp sig, bland annat apropå
Svenskt Näringslivs rapport om att en orörlig arbetsmarknad skapar ohälsa och LO:s reaktion på densamma.

"Det är en enormt frigörande upplevelse att säga upp sig. Jag har gjort det några gånger. En gång fick jag till och med sparken. (Kollektivavtal är inte alltid legio i det fria kulturlivet.) Det var förvisso en välvillig spark av karaktären ”Du mår ju inte bra av att jobba här”, men ändå en ­överraskning.
Både de självvalda uppsägningarna och den senare utmynnade i samma sak. En pirrande känsla av ”vad ska hända nu?”, men också en krypande oro om framtid och ekonomi. Ändå skulle jag inte vilja byta bort de där fattiga och oroliga månaderna för allt smör i Småland. Belöningen när allt löser sig är nämligen större. Det är guld värt att få känna att man klarar vad som helst, känna trygghet i sin egen förmåga. En stunds ovisshet i livet är ett ­billigt pris.
(---)
LO skriver att löntagarnas brist på makt och inflytande är ett exempel på dålig arbetsmiljö. Men inte heller detta är något absolut. Alla människor är inte lika. En del vill ha ett jobb som man gör och sedan går hem. Andra vill forma och påverka verksamheten. En vettig arbetsmarknad borde klara av att rymma båda dessa personlighetstyper. Den som hamnat fel ska kunna säga upp sig utan magknip. Ett skönt pirr ska det vara!"


Läs gärna en bloggpost från häromdagen apropå arbetsmarknadspolitik och facklig argumentation...

lördag 8 december 2007

Bodströms konstiga syn på myndighetschefer

Dagens ledare handlar om rikspolischefens inte så överraskande avgång och om Thomas Bodströms bedömningar och slutsatser samt varför man inte ska lyssna särskilt intresserat på dem.

"Förre justitieministern Thomas Bodström (s) – som tillsatte Strömberg 2004 – hävdade i går att ”ett ofattbart svagt ledarskap” från justitieminister Beatrice Ask (m) ligger bakom den uppkomna situationen. Enligt Bodström är problemen inom polisorganisationen nämligen naturliga.
Han menar att ”den hårda stämningen mellan cheferna finns alltid” och därför måste en justitieminister ha ”kontinuerliga möten med rikspolisstyrelsen, facket och rikskriminalpolisen för att undvika att diskussionerna blir konflikter”.
Beskrivningen är ganska häpnadsväckande. Ska polismyndigheten vara sandlådebråk där pappa eller mamma justitieminister tidvis måste rycka in? Det må vara en okej ordning för en klåfingrig s-minister med smak för att detaljstyre, men bör inte vara det för en borgerlig justitieminister.
Under året har regeringen genomfört en rejäl satsning om 1,5 miljarder på rättsväsendet. Merparten av pengarna har gått till polisen, bland annat med målet att öka antalet poliser samt antalet uppklarade brott.Men pengarna som har satts in har märkts dåligt. Sannolikt är regeringen inte särskilt nöjd med hur Strömberg förvaltat de satsningar som gjorts.
Hårt draget är polisen fortfarande två saker för befolkningen - något man aktar sig för när man är ute och kör bil eller någon man ringer för att få en blankett att skicka försäkringsbolaget när man blivit bestulen. För en regering som har lag och ordning som en av sina paradgrenar är detta inte acceptabelt."

fredag 7 december 2007

De friska ögonens förbannelse

Skriver i dag om gårdagens kritik mot rikspolischefen och den debatt som följde.

"Den kritiserade Strömberg sa i går att ”I en så stor organisation, med ­rådande traditioner, är det inte konstigt att det finns motstånd mot nytänkande.”
Han hänvisade till att liknande motsättningar gärna uppstår när länspolismästartjänster ska tillsättas. Även här försöker man vidga sina vyer och lyfta in kompetens från icke polisiärt håll. ”Vi måste ta in folk som kan annat än det som man typiskt lär sig som polis.” sa Strömberg i går.
Är detta verkligen ett måste? Vi människor sätter ibland en onödigt stor tilltro till att förändringar av alla de slag är en välsignelse. Klyschorna kring detta, särskilt i arbetslivet, är många. Det nyorganiseras och omstruktureras. Alla verksamheter förutsätts må bra av ”friska ögon utifrån”. Ofta gör de det. Men glöm heller inte värdet av erfarenhet och en på djupet gående kunskap om yrket.
När allt fler rektorer inte har varit lärare. Allt färre rikspolischefer och länspolismästare har jobbat som poliser. När myndighetschef efter myndighetschef bara har politiska uppdrag på cv:t. Då blir det svårt att vinna sina medarbetares respekt och tilltro. Misslyckas man med denna första, avgörande uppgift, får de friska ögonen svårt att göra verklig nytta."


Hela texten här.

Det är fult att ljuga

Jag noterar att svenska kvinnor ljuger mer i enkäter än svenska män...

torsdag 6 december 2007

Underlig linje från RFSU

I senaste numret av RFSU:s tidning Ottar Rapport skriver RFSU:s förbundsordförande Lena Lennerhed i en krönika om informationsplikten som råder enligt lag. Den innebär att om du har för avsikt att gänga med en trevlig typ av endera könet, men bär på ett eller annat otrevligt virus så är du skyldig att informera din tilltänkta sängkamrat om detta.
Lena Lennerhed gillar inte denna plikt. Både hon och hennes organisation driver en linje som går ut på att informationsplikten ska bort. Hon skriver:

Informationsplikten riskerar att invagga människor i en falsk trygghet, där man utgår från att den som inget säger är fri från hiv. Smittskyddslagen lägger hela ansvaret på den smittade.

Jag har sagt det förut, men påpekar det för säkerhets skull igen: Jag vet att man kan leva ett nästintill normalt liv med hiv. Jag vet att smittriskerna kan kontrolleras och hållas på en mycket låg nivå. Jag begriper också att detta är kunskap som det är viktigt att sprida. Ingen av oss vinner något på att pariastämpla den delen av befolkningen som har diagnosen hiv.

Bland Apotekets många små broschyrer finns det en om herpes, i vilken det står att om du har munsår ska du pussa ett barn. Anledningen är att det numera är så många som har herpes att det är lika bra att alla har det. Det är bättre för resistensen om man får det tidigt.
Dit har vi inte kommit när det gäller hiv/aids. Det är mycket möjligt att man kan leva ett ok liv. Men när det tar slut kommer det med största sannolikhet ha med viruset att göra. Att ha sin dödsorsak fastställd på förhand kan inte vara någon lätt sak.
Hur bra bromsmedicinerna än är så är det fortfarande mycket bättre att inte ha hiv. Det skulle jag tro att alla som har diagnosen tycker också.

Lennerhed skriver att "alla människor måste ta ansvar för att inte utsätta sig eller andra för risker". Man skulle därmed kunna tro att hon och RFSU förordar ett större mått ansvar från alla individer.
Och sure. Det är dumt att ta risken att ligga utan kondom. Inte minst vid förbindelser av mer tillfällig karaktär.
Men vad Lena Lennerhed glömmer bort är att det faktiskt finns fall där tex en man efter tio års äktenskap (som utmynnat i två barn) plötsligt fått veta att hans fru haft hiv ända sedan de träffades och ingenting berättat. Är det denne man som brustit i sitt ansvar genom att underlåta kondombärande under den decennielånga äktenskapliga samvaron? Jag tycker inte det. I mina ögon har den här mannen blivit grundligt och lagvidrigt lurad.

RFSU:s linje i frågan kan vid första ögonkastet verka bygga på något för det svenska debattklimatet så ovanligt som placeringen av individers ansvar före gruppers. Men i själva verket är det ju alls inte ansvarsperspektivet som ligger till grund för resonemanget utan, som vanligt, gruppens rätt.
Faktum är att det är endast vid tillfällen som dessa som individen "kryddar" samhällsdebatten.
Suck.
Den enda individ som finns är den det är synd om.

Barn och vuxna

Skrev en krönika i går apropå Dokument inifråns sevärda reportage om den nya reglerna i vårdnadstvister.

"Den nya lagstiftningen är ett kraftfullt vapen för de mammor som vill ha ensam vårdnad. Att skapa samarbetssvårigheter är ju ganska lätt. Dessutom tar socialtjänsterna ofta särskild hänsyn till om en anklagelse om misshandel yppats – även om den utretts och förklarats grundlös. Det betyder, i klartext, att en mor bara behöver antyda att hon är rädd för sitt ex och så är hon halvvägs i hamn med sin enskilda vårdnad.
Avvägningarna är förstås svåra. Vi vill inte hamna i det tidigare diket, där olämpliga föräldrar ändå fick halva vårdnaden. Samtidigt är en lag som uppmuntrar till konflikt, snarare än tvingar vuxna människor att samarbeta, inte mycket att ha. För i någon mån är det också detta jag känner när jag lyssnar på de föräldrar som intervjuas. Före detta par som inte kan hälsa, som inte talar med varandra och som utsätter sina barn för detta omogna beteende. Man undrar ibland vem som är barn och vem som är ­vuxen. Ännu en översyn verkar nödvändig."

tisdag 4 december 2007

Venezuela speglar svensk vänster

Dagens text handlar om den lyckliga utgången i folkomröstningen i Venezuela och även om hur oerhört tjocka de ideologiska glasögonen är här på hemmaplan. När jag ser debattörer kalla det "synd" att grundlagsförslaget inte gick igenom undrar jag hur det står till med demokratiuppfattningen på en del vänsterkanter i Sverige.
Jag säger inte att man inte får ha socialismen som ideal-ism, men man bör samtidigt ha en hållning till demokratin. Vad menar man när man kallar sig demokrat, egentligen?

Det var väl för väl att söndagens folkomröstning i Venezuela inte gick president Hugo Chávez väg. Ungefär så borde de flesta demokrater i dag tänka. (...) För oaktat om man har en liberal eller socialistisk hållning så borde man klara av att identifiera diktaturen när den inställer sig med så tydliga propåer som de Chávez hade ställt upp i sitt förslag till ny ”socialistisk” grundlag i Venezuela. (...) Även om man föredrar en socialistisk politik måste man väl kunna öppna ögonen inför uppenbart odemokratiska åtgärder och förstå att de i sig inte är rätt väg?
Hur många anhängare av den socialistiska tanken i Sverige är beredda att skicka ut demokratin genom närmsta fönster? För det var i realiteten detta som Chávez förslag hade inneburit. Vad annars kan man kalla ett förslag som vill grundlagsfästa en ideologi för staten? (...)
Trots att Chávez hade satt hårt mot hårt och förklarat för folket att ett nej var ett nej inte bara mot förslaget utan också mot honom själv gick omröstningen inte hans väg.
Till slut var det ändå nackdelarna som övervägde. Tanken att ge presidenten rätt att i nödlägen (naturligtvis skulle han själv avgöra vad som är ett nödläge) låsa in medborgare utan att väcka åtal, att ensam stifta undantagslagar samt att själv få utse provinsernas makthavare tog uppenbarligen emot hos 51 procent av befolkningen.


Vänstertänket kring detta verkar så oerhört kortsiktigt. När Chávez väl erkänt sig besegrad noterar jag hur man stolt pekar på detta "bevis", som för att understryka att han "visst är demokratisk".
Fine. Vi kan ha så låga krav om ni nödvändigtvis vill. Jag kan säga att det var en fantastisk demokratisk duktighet av Chávez att göra det enda rätta - det vill säga acceptera ett valresultat.
Men egentligen, är det något att yvas över? Gör det hans grundlagsförslag mindre odemokratiskt? Inte i mina ögon.

Det finns en anledning till att demokratiska stater världen över aktar sig noga för att klippa sönder konstitutioner och grundlagar - de garanterar nämligen befolkningen en grundläggande demokrati oavsett vem som sitter vid makten. Om vi - for arguments sake - ponerar att Chávez verkligen är en sådan hyvens kille som hans svenska anhängare gör gällande så innebär det fortfarande inte att en grundlag á la Chávez inte skulle kunna bli en livsfarlig konstruktion i andra händer.
Rättssystem och konstitutioner kan inte byggas utifrån personer, basen måste vara grundläggande demokratiska värderingar.

måndag 3 december 2007

Och vinnarna är...

Liksom många andra kände jag mest bara förundran inför förra veckans opinionsmätning.
Det är som om majoriteten av svenska folket har någon sorts inre behov av att nu ta avstånd ifrån den politik de i valet såg som ofrånkomligt nödvändig för att vända (s)kutan. De som i valrörelsens diskussioner och debatter såg behovet av att få fler människor i arbete, vill nu inte stå upp för denna åsikt, inte ens inför sig själva. Plötsligt är vi tillbaka i ett samtalsklimat där rätten att slippa jobba anses som välfärdens absoluta höjdpunkt.

Det är obegripligt. Maud Olofssons benämning sossifiering springs to mind. Visst finns den. Och som opposition har vänsterlägret rätt att ta i lite extra, att anklaga och vaja med pekfingret åt åtgärder som de i hemlighet suckar nöjt över att slippa göra själva. På seglats över nätet stöter jag på en del av den varan.
I tidningen Östra Småland hade Hans Karlsson, tidigare avtalssekreterare på LO och f d arbetslivsminister, nyligen ett debattinlägg som överträffar det mesta - såväl i låg som ologisk argumentation. Under rubriken ”Det gäller din mamma” förklarar Karlsson varför turordningsreglerna i Las är Guds gåva till...ja...din mamma.

När mamma kommer hem till familjen och berättar att hon blivit uppsagd kan hon tack vare dagens arbetsrätt säga till barnen att det inte beror på att hon var sämre än de som fick behålla jobbet.
I stället kan hon säga att det berodde på att hon var sist anställd. Turordningsregeln är rättvis. Man stämplas inte som sämre, arbetslösheten kan bäras lättare och barnen behöver inte skämmas när en förälder förlorat jobbet.


Karlsson nämner såklart ingenting om hur lätt den sura vetskapen är att bära för modern. Att veta att arbetsgivaren hellre hade velat ha henne kvar. Inte heller säger han något om hur lätt bördan är att bära för företaget, som kanske mist en avgörande kompetens till förmån för en "mindre viktig". Och naturligtvis nämner Karlsson ingenting om det faktum att den som faktiskt fick vara kvar sannolikt kommer att bära en - ja, just det - stämpel varje dag som han eller hon går till jobbet - eftersom alla såklart vet att han räddades av sin plats i kön, inte av sina skills.

Men, det stoppar inte där. Karlsson fortsätter med god aptit.

Man levererar inget arbete om inte priset är det rätta. Ungefär som en bilhandlare inte levererar någon bil utan att vara överens med kunden om priset, något annat skulle te sig som orimligt. Vad som är rätt pris avgör förstås bilhandlaren. På samma sätt är det med kollektivavtalsförhandlingar. Vad som är rätt lön avgör naturligtvis löntagarna själva.
Detta vill stora delar av borgerligheten och Svenskt Näringsliv ändra på.
Ja, inte när det gäller bilhandlaren förstås utan endast när det gäller löntagarna. De kallar det proportionalitet vid konflikter genom lagstiftning.


Vad som är rätt lön avgör löntagarna själva - detta är enligt Karlsson en kollektivavtalsförhandling.
Woops, there goes the svenska modell!
Och håll käft, annars konfliktar jag dig! Big time.

Andra fynd på nätet gör jag också. Ämnet är annat, men den Nigeriabrevsliknande argumentationen är densamma. Det enda som saknas är en allvarlig ögonsjukdom och mycket dyr medicin.
Riksdagsledamoten Monica Green (s) sprider julstämning i ett blogginlägg om alliansens barn- och familjepolitik genom följande fantastiska mening:

Hur många fattiga barn kommer att vara utan julklappar i år, för att mamma eller pappa blivit sviken av den borgerliga regingen?

Sug på den till en kopp glögg. De som blev utan julklappar under sossarna för att mamma och pappa inte hade några jobb var förstås inte några stackars fattiga barn, utan principfasta ungar som själva valt bort julklappar eftersom de ogillar ägandet och prylhysterin.

This is what we're up against. Hötorgsretorik som denna har moderaternas glättade julkampanj inte ett dyft att sätta emot, det spelar ingen roll hur många de lyckas i arbete.
Arbetslösheten må sjunka och sjukskrivningarna likaså, alltmedan lönebeskedens slutsiffra stiger. Vad är väl detta mot det "faktum" att Sveriges alla barn gråter. Deras mödrar också. Hur kan någon människa, som vill kalla sig god ända in i hjärteroten, vilja rösta på alliansen i ett sådant läge?

Ärligt. Om jag hör uttrycket "kirurgisk precision" en gång till så skriker jag.

Ett meddelande till dem jag står i skuld till

Jag är inte slarvig, det är min j***a bank som är det.
Man undrar i sitt stilla sinne varför Finn och Gripen inte övervägde att låta det gamla systemet ligga uppe parallellt under de där avgörande dagarna.
Nu får man i stället små meddelanden per post som berättar att dina inlagda betalningar har tyvärr försvunnit.
Jotack, jag såg det den där gången då jag lyckades ta mig in. Att lägga in dem på nytt gick sämre - efter fyra webläsarkrascher kravlade jag ut ur OCR-nummerträsket och gav upp.
Morr.

Vansinne

Det här vansinnet skrev jag ett stick om häromdagen...

De saudiska myndigheterna försvarar sig dock och förklarar hennes hårda straff med att kvinnan och hennes advokat aktivt försökt få medieuppmärksamhet och påpekar hotfullt att straffet kan bli än högre om hon överklagar.
Inte nog med att kvinnan underställs vansinniga lagar som dessa, dessutom förväntas hon tiga. Kritik eller ifrågasättande undanbedes, annars...
(---)
Alla demokratiskt sinnade människor borde höja rösten mot sånt här. Viktigast och mest slagkraftigt vore kanske om muslimska länder – och inte minst muslimska företrädare i väst – tog plats i debatten.


Noterar dock en god nyhet från Sudan.
Man får vara glad för det lilla, som mormors syster brukade säga.

lördag 1 december 2007

Bokbråk

Skriver idag en liten sak om det senaste författargrälet.

"Författare lever tätt inpå fiktionen. Så tätt att en del ibland äger en särskild förmåga att veckla in fantasin i verkligheten. I den meningen blir det en smula ironiskt när Jan Guillou avfärdar Unni Drougges anklagelser som rena fantasier. Till och med Jans mor har, i samband med hans mer självbiografiska alster, påpekat att han alltid hade en väldigt livlig fantasi.
Debattredaktörerna på dags- och kvällstidningar vet förstås detta. Ändå blir författargräl ofta stort uppslagna i media, lika stort som när dokusåpastjärnor och andra tv-kändisar rasar mot varandra – trots att bokmediet inte riktigt kan sägas ha samma publika genomslagskraft som televisionen har. Om tidningarna skrev lika mycket om alla boksläpp som sker som de gör om varje Idol-avsnitt hade vi nog haft lite andra siffror på bokkonsumtionen.
De flesta tidningar har tydliga regler för exempelvis insändarsidor när det gäller påhopp och anklagelser av personlig karaktär. Personliga vendettor och grannfejder går helt enkelt bort. Det kan kännas orättvist för den som vill sätta strålkastarljuset på en stor oförrätt, men är med lite perspektiv det enda rätta och ansvarsfulla.
Det som ändå gör att en författardebatt blir oemotståndlig för redaktörerna är att här får man kändisar som bråkar, och dessutom gör det med betydligt större verbal elegans än gängse dokusåpaprofil brukar göra. Det gör dock inte de offentliga personliga vendettorna mindre osmakliga om man betänker att risken att någon eller alla inblandade handskas lite lättvindigt med sanningen."

fredag 30 november 2007

Gungbrädesrubrik

Jag noterar att Ekot gjort en grej på Timbros senaste biståndsrapport och reagerar lite på rubriceringen: ”Timbro kritiserar Sida i biståndsrapport”.

Alltså. Det är ingen felaktighet i den rubriken. Det är just och jämnt vad Timbro gör. Dock faller texten lite utanför mallen för hur Ekot brukar hantera rapporter när de bygger nyheter på dem. Oftast är det liksom nyhetens ämne och innehåll som utgör rubriken.
Ta till exempel en nyhet från häromdagen, baserad på en undersökning från revisionsfirman Ernst & Young. Då hette artikeln ”Mytbild om skatter och krångliga regler” och när man väl läste vidare fann man att denna mytbild konstaterats i Ernst & Youngs undersökning.

Ungefär så brukar det se ut. Men här utformas rubriken redan från början som ett gungbräde där läsaren enkelt och innan första musklicket kan väga den kritiserande och den som blir kritiserad mot varandra. Att man använder denna utformning när politiker och partier kritiserar varandra är en sak - då är det ju ofta parterna i grälet och deras pajkastning som är huvudnyheten. Men här måste det väl ändå sägas vara biståndet som är grejen? Inte minst med tanke på att Ekot haft ett eget biståndsfokus under några månader.

Detta är förvisso en subtil sak och därtill en småsak. I det stora hela är det ju mest bara bra att Timbro får lite uppmärksamhet för den granskning av Sida och biståndsverksamheterna som presenterats i portioner under hösten.
Men, med tanke på hur Timbro brukar framställas i public service-sammanhang är rubriken faktiskt intressant
Kanske bara subtilt intressant, men dock.

26 bast

Jag tycker att det är fullständigt trams detta med den hemskickade reklamskyltsmontören. Visserligen är det inte, som skrivs på Svd:s ledarblogg någon mänsklig rättighet "att ha rödsvart spretfrisyr" och visst är arbetsgivare i sin fulla rätt att "ställa krav på vårdat utseende och vårdad klädsel".
Men hey. Killen är reklamskyltsmontör. Inte utesäljare.

Dock är han en reklamskyltsmontör som skrivit på ett avtal som stipulerar ”vårdat yttre” på jobbet. Ett avtal som dessutom föranleddes av hans piercingar. När det gällde dessa höll smakdomarna på facket med arbetsgivaren. Denna gång skiljer sig fackets känsla för fashion från arbetsgivarens. Ingen bråkar med färgen röd!

Artikeln i artikel Aftonbladet viskar emellertid om att det kanske finns fler anledningar än denna till att killen inte är arbetsgivarens favorit.
Det faktum att han efter en diskussionsrunda om piercingar stylar om skallen som han gjort känns ju liite som en avsiktlig provokation.
Inte minst när han plussar på med följande "Hej, jag är kränkt-line":

– Jag mår psykiskt dåligt och ska gå till en psykolog så snart jag får en tid.

Grattis alla deprimerade, självmordsbenägna och ätstörningsdrabbade personer i Helsingsborgsområdet! Ett nytt och viktigt fall på 26 bast har just förlängt er väntetid i vårdkön.

Barnperspektiv, vuxenperspektiv, livsperspektiv

I dag en krönika med anledning av Barnombudsmannen Lena Nybergs debattare i DN.
Har länge stört mig lite på ordet barnperspektiv och vad det kommit att betyda i de vänsterbetonat ideologiproducerande lägren. För det här handlar inte om att jag tycker att barn ska fråntas eller förvägras sin individualitet och integritet. Inte heller att de ska nedvärderas på något sätt. Däremot att de ska få vara barn, inte spelpjäser som vi speglar vår fåfänga i.

Dottern kräver regler och efter lite diskussion får hon sådana och sköter sig noggrant i två-tre dagar. Sedan får hon nog och börjar ifrågasätta reglerna, tills hon bråkat bort nästan allihop.
Sensmoralen är en uttjatad, men sann, klyscha: att ställa krav är att bry sig. Moderns uppfostringsteknik fick dottern att känna sig struntad i.
Men det finns även en annan sensmoral. Jag tänker på det när jag läser Barnombudsmannen Lena Nybergs debattartikel i DN om våra barns levnadsvillkor. Frånsett en del ljuspunkter så är det rätt mörka bilder som målas upp. Depressioner, ­ätstörningar, alkoholförgiftningar, minskat bok­läsande och dalande framtidstro.
Efter att ha beskrivit allt detta konstaterar BO att ”Barnperspektivet behöver öka i alla beslut som berör barn och unga” samt att vuxna behöver kunskaper om ”barns och ungas levnadsvillkor och om deras egna synpunkter” för att kunna fatta kloka beslut.
Det är rätt sorgligt att det ska behövas en myndighet som i rapportform informerar vuxenvärlden om hur det ser ut i barnvärlden. Det ligger också något skevt över senare års modeord ”barnperspektivet” och hur det använts – inte minst i vänsterläger. Den egenmakt som vänstern förespråkar för barn är underligt nog alltid mycket större än den självständighet man är redo att förära vuxna.
Det kan verka snällt att ge barn makt, men det är det inte. När jag ser en mamma fråga sin treåring vad han vill äta ikväll blir jag matt. Jag skulle vilja lyfta barnens rätt att slippa bestämma allt hela tiden. De är barn!
Kanske är våra barn deprimerade och saknar framtidstro för att de – liksom tjejen ovan – inte får några ramar att bryta mot. Det är inte snällt att beröva barn det avgörande skeenden som ifrågasättandet och upproret utgör. Då förstör vi vägen mot vuxenheten.


Hela texten här.

Veckans skriverier

Veckan har gått fort och inte hinner man blogga som man ska.
I dagarna två har jag ägnat mig åt lokala skriverier, närmare bestämt ett par ledare om Sörmlands landsting, ett landsting med sanslöst dålig stämning, där ledamöterna rentav kallar varandra löss. Och så underskott på det.

Utöver benandet i landstingspolitikernas eskapader och påhopp har Göran Johansson fått en text.

"Det är, kort sagt, ologiskt att dra alla som tagit sig till Sverige med hjälp av människosmugglare över en kam och vägra dem den individuella prövning av sitt skyddsbehov som de har rätt till.
Flyktingar flyttar inte. Då hade de kallats flyttingar. En flykting flyr och gör så på de sätt som står till buds.
Inledningsvis ville inte partiledaren Mona Sahlin kommentera utspelet alls. När hon väl började prata var det med mycket vaga ord. Det tyder på att utspelet kan ha varit regisserat uppifrån, ett test för att se hur lätt man skulle kunna snacka tillbaka de väljare som flytt från (s) till Sverigedemokraterna. Att döma av kommentarsfälten i alla större tidningars rapportering av nyheten är det mycket lätt. För många sd-sympatisörer räcker det uppenbarligen långt om en politiker bara hytter lite med näven och ryar orden ”Utvisa alla..!”.
Samtidigt som man tar avstånd från det grovhuggna och sensationslystna i Johanssons inlägg är det faktiskt viktigt att ta både honom och kollegan Reepalu (s) i Malmö på allvar. De må uttrycka sig grovt, men deras frustration bör inte avfärdas, framför allt eftersom detta är kommunpolitiker med erfarenhet av vad som inte fungerar. Och det är mycket som inte fungerar. Det gagnar vare sig Sverige eller dem som kommer hit."


Nog känns det där utspelet som en testballong och även om Mona Sahlin nu fått ytterligare två män att hålla i öronen, så känns fortsättningen given.
Än så länge finns ingen rådslagsgrupp med tydlig integrationsprofil och Sahlin har sina tuffaste kritiker bland de kritiska, sd-benägna, s-väljarna, som behöver hållas kvar i båten.
Då är det bästa trixet att först ta avstånd - som hon redan gjort - men sedan inrätta en rådslags-/arbets-/diskussionsgrupp, till vilken vilken herrar Johansson och Reepalu generöst får en inbjudan från den lyssnande partiledaren - jämte några andra deltagare med lite mindre bångstyrig profil.
Jäpp. Den nya s-ledaren ska vara hörsam, ödmjuk och mindre Göran Persson.
Men den forne gurun Masoud Kamali lär inte bjudas in. Då e're ju ingen, som det uttryckts, "andra linje"...

onsdag 28 november 2007

Rage against the Veckorevy

Det här skrev jag om häromdagen.
Samma sak gäller nu, än mer, när någon fraktion eller person på Rädda Barnen har anmält Veckorevyn till justitiekanslern och pressombudsmannen. Sanslöst.
I vilka andra ämnen är det nolltolerans på mångfald i skildringar och vinklar?

Missriktade reaktioner

Jag noterar att det pågår någon sorts debatt mellan Unni Drougge och Jan Guillou. Utan att bena i de personliga aspekterna av deras diskussion vill jag ägna mig en del åt det bakomliggande temat - kvinnomisshandeln. Jag skrev ju häromveckan om handlingsplanen för att minska mäns våld mot kvinnor, men uppehöll mig mest vid hedersfrågorna den gången.
När jag såg presskonferensen om denna handlingsplan var det en man bland åhörarna som ställde frågor och mer eller mindre ifrågasatte handlingsplanens existens, eftersom män ju faktiskt löper en betydligt större risk att bli misshandlade än kvinnor. Skillnaden är dock att män misshandlas på stan och kvinnor i allmänhet hemma.
Den här invändningen dyker upp allt oftare och är en del i en förvisso behövlig motreaktion från många män på det faktum att en del feministiska riktningar tagit överhanden och gått över styr. Jag kan förstå den reaktionen.
Inte bara det, jag applåderar den eftersom den i många andra sammanhang behövs. Men jag är mycket tveksam inför aggressionen mot ett så okontroversiellt faktum som att män misshandlar kvinnor med betydligt större framgång och i betydligt större utsträckning än kvinnor misshandlar män.

För inte så länge sedan läste jag och skrev om Pär Ströms bok
Mansförtryck och kvinnovälde. Om denna skrift tyckte jag bland annat så här:

"som jämställdhetsdebattör är Ström en irriterande upplevelse. Under de första 50 sidorna måste jag pausa, andas djupt och räkna till tio. För Ström är så arg att han missar målet. Han vevar igång på varenda detalj, med resultatet att han blir en ego-maskulinist. Lika ilsket blind för kvinnokampens poänger som många feminister är för blygsamma invändningar mot deras världsbild."

I boken pekar Ström på många områden där en ursprunglig strävan efter jämställdhet blivit vrickad - vinklad vetenskap, vinklad statistik och ett skevt rättssystem är några obehagliga exempel. Ström diskuterar även misshandel och påpekar det komplett vansinniga i att vi till dels har en politik baserad på, eh, vetenskapliga rön, som räknar in en olämplig blick eller några klumpiga ord i kategorin sexuellt våld. So far so good. Jag håller med.
Men, Ström drar också fram argumentet om hur många män som misshandlas varje år och ställer det bredvid antalet misshandlade kvinnor. Jag finner inte denna piruett särdeles relevant. Det är päron, äpplen och ibland kryddat med ett malplacerat liberalt individfokus. I vevan kring handlingsplanen skriver till exempel Dick Erixon följande på sin blogg:

"Jag tycker det är oschysst att bara tala om kvinnor som misshandlas. Självklart är misshandel förkastligt - vem den slagne än är. Det är allvarligt när 18.000 misshandelsbrott anmäls med kvinnor som offer, vilket var fallet under förra året. (---) Men det är lika allvarligt att 50.000 misshandelsbrott anmäls med män som offer. (---) Att bli slagen är kränkande för vilket kön man än tillhör. Det strider mot min människosyn att göra skillnad på de drabbade efter deras kön. Det är inte kön som drabbas kollektivt. Det är en individ."

Well, Dick, Per och alla ni andra som släpar fram detta argument - jag kan förstå att ni i egenskap av hyvens, icke-misshandlande killar känner starkt motstånd mot den olyckliga och eländiga term vi fått dras med i Sverige som lyder "mäns våld mot kvinnor". Men det hjälper inte ett strunt att blunda inför att detta våld är olikt gatuvåldet - vilket är det våld som oftast drabbar män.
Det våldet kan tänkas ha mången förklaring och lösning. Fler poliser, mindre krogköer, strängare straff eller vad du nu har för tes. Men vi kan vara mycket säkra på att lösningen inte är densamma som på kvinnomisshandeln och att den behöver andra, mer specifika, lösningar. Varför sticker det så i mäns ögon att det sätts in särskilda paket för att komma till rätta med en särskild sorts brott?

Så kommer nästa invändning. Kvinnor kan också misshandla. Jodå. Visst kan kvinnor det. Men tillåt mig tvivla på att de generellt gör det "lika bra" som män. Visst finns det sådana fall, men gängse man är starkare och större än gängse kvinna. Det kan vi inte komma ifrån.
Pär Ström pekar på att kvinnor på ett helt annat sätt än män är "tillåtna" att slå män. Det är en riktig iakttagelse och jag håller helt med honom om att detta inte är jämställt och något som varje kvinna bör hålla i bakhuvudet. Han må vara större, men du har inte rätt att slå honom.

Dock. Liksom det är vansinnigt att kalla en blick för sexuellt våld, så är det faktiskt trams att jämföra en örfil med ett par brutna revben.
Oron för anfall på stan bär vi alla med oss - vi kvinnor också, tack vare extensiv medial skrämselpropaganda om de egentligen ovanliga överfallsvåldtäkterna.
Men rädsla i "hemmets lugna vrå" är få mäns bagage.
Tills ni män som fäktar argt emot varje ansats att få bukt med kvinnomisshandeln har upplevt den malande oron att inte veta om det är ikväll eller imorgon mellan middagen och Aktuellt, som ni ska dras nerför trappan i håret, så kan ni ärligt talat hålla tyst.

Däremot föreslår jag att vi lägger ner den taskiga termen "mäns våld mot kvinnor" och adopterar det betydligt mer jämställda engelska uttrycket "domestic violence".

tisdag 27 november 2007

Dagens

Dagens text handlar om Monas debattartikel häromdagen.

"För bara några veckor sedan, under socialdemokraternas Framtidsdagar, tvingade hon till sig ett förändringsmandat samt lov från partiet att förhandla med regeringen i skolpolitiken. Att därefter drämma till med söndagens ”samtalston” lär inte ha med opinionssiffrorna att göra – ingen kan ha missat att de går oppositionens väg.
Det är därför svårt att se någon annan förklaring till utbrottet än att Sahlin har det svårt med populariteten internt. Kanske kan detta också förklara ett mysterium som jag gått och lurat på (och även frågat socialdemokraternas presschef om, utan att få svar) nämligen att Sahlin struntade i att hålla sitt i programmet aviserade avslutningstal under Framtidsdagarna.
Det kan förstås ha att göra med att Sahlin bedömde att gräsrötterna inte ­behövde ”eldas”. Men troligare är att stämningen redan var eldig – till hennes nackdel.
Vad gör man i ett ­sådant läge? Jo, man gör förstås en av­ledande manöver och vevar så det står härliga till i ett frontalangrepp på den uschlige, ­stygge, svekfulle statsministern."


Hela texten här.

måndag 26 november 2007

Årets julklapp?

Det var väl på tiden att landets ledning uppdaterade sig till tidens gångbara medier.
Svd rapporterar idag att regeringskansliet i hemlighet släppt tsunamibanden på cd. Nu höjs ambitionen och regeringen tar upp kampen med gps-sändaren som årets julklapp. Recensionsex är redan på väg ut till nöjesredaktionerna.
Lagom till julhandeln ska hela tsunamiserien också släppas i en trevlig dvd-box. Konsumentminister Nyamko Sabuni hälsar att tveksamma spekulanter inte bör köpa om de är inne på action.

söndag 25 november 2007

Om köp/köp inte-dagen

Och just ja. Om gårdagens köp/köp inte-dag har jag ju redan skrivit en tjurig bloggpost. Samma tema återkom även i gårdagens huvudledare.

Idag, den 24 november, bör vara som vilken dag som helst. Vill eller behöver du köpa något - gör det. Behöver du inget - låt bli. Var asketisk och köp ingenting eller gör av med alldeles för mycket eftersom det är lönehelg.
Var bara medveten om det du gör och ansvara för pankhetens konsekvens efteråt. Känn pengarnas värde, men låt för guds skull inte någon ideologi tala om för dig när, var eller hur du ska använda dina pengar. Till detta har du ditt hjärta och din hjärna.

Sahlin måste ha en rejäl plåtmage

Jag hinner egentligen inte blogga, har en arbetsam helg, vilket faktiskt är riktigt trevligt. Vid åsynen av dagens DN Debatt , känner jag mig dock tvungen att kasta ner några rader.
I artikeln visar sig Mona Sahlin ha en ordentlig plåtmage, annat kan det inte kallas när en under lång tid ledande socialdemokrat utnämner jobbfrågan till den cirka ettåriga regeringens "allra största svek".

Intressant nog pratar Mona Sahlin mycket lite om en av valrörelsens kanske hetaste frågor - ungdomsarbetslösheten. Den talade hon gärna om i den debattartikel hon och Pär Nuder skrev i början av oktober. Då försökte man sig till och med på en saftig lögn och hävdade att ungdomsarbetslösheten gått upp med 300 procent sedan den "moderatstyrda" regeringen hamnat vid makten. Det man påpassligt nog glömde nämna var att anledningen till att siffran gått upp är att de arbetslösa inte längre göms undan i Ams-kurser. I själva verket var de färre såväl i oktober som nu jämfört med före regeringsskiftet. Inte minst om man ser till de siffror som SCB presenterade för ungefär två veckor sedan, vilka visade att antalet sysselsatta ungdomar ökar snabbt. Inte bara det - ökningen var dessutom den starkaste som uppmätts i Arbetskraftsundersökningen sedan man började göra denna mätning 1963.

Därför pratar Mona inte om ungdomar denna gång, utan talar i stället i mycket vaga ordalag om ett "svek". Ett svek i en tid då vi har den lägsta arbetslösheten i mannaminne. Känns det som om partiet bakom favoriter som "Lär dig skriva CV-kurser på Arbetsförmedlingen" och megahiten "Plusjobb" har trovärdighet att kritisera i frågan?

Jag har nyligen läst en liten bok som Sahlin skrivit (Sträng och Mona, utgiven av Aktuellt i Politiken) där hon skildrar sina samtal med Gunnar Sträng. I ett mycket intressant kapitel och även i slutordet förmanar Sträng den unga socialdemokratin att inte glömma bort vikten av att unga människor får jobb för att komma in i samhället.

"Sträng: Arbetslösheten är en förbannelse och den är i allmänhet alldeles obefogat ett problem för ungdomen.
Ungdomen vill ha ett arbete när den slutar sin utbildning och slutar sin skola. Det ligger mycket i den gamla satsen att den som fåfäng går lär mycket ont. Den ungdomen som inte har ett jobb att gå till och intressera sig för, han kan hamna på galna vägar ganska enkelt. Vi ser dagligen exempel på detta. Där har vi följaktligen skyldigheten för samhället att bereda medborgarna, speciellt ungdomen, arbete och sysselsättning.
Det finns inget parti som har den målsättningen så klar för sig som just socialdemokratin. Det menar jag är någonting man kan tala om för ungdomen och få dem att begripa. (---) ...för vår del får det aldrig vara någon tvekan. Skyldigheten för samhället att ge ungdomarna ett innehållsrikt och meningsfyllt jobb, det är och förblir samhällets viktigaste uppgift.

Mona: Och det är ingen utopi?

Sträng:Det ska inte vara någon utopi. Det får inte vara någon utopi."


Mona borde läsa om sin egen bok.

fredag 23 november 2007

Scoopet som dog på Lidingö

Hos Mattias Svensson stöter jag på följande belysande historia om svenska medier i allmänhet och public service i synnerhet.
Platsen är Lidingö och upplägget är klockrent. Åtminstone tills de jäkla m-politikerna förstör allt...
Väl värd att läsas. Den säger mycket om vilket mindset svenska medier har.

Vi forstår ikke hinanden!

Fogh Rasmussen har en ny regering och danskarna verkar gå emot en ny folkomröstning om sina undantag från EU-regler.
Jojo. Fast om kommunikationsläget är som i nedan (norskproducerade) klipp är det kanske ingen god idé...



I egenskap av skåning förstår jag naturligtvis alla typer av danskt vrøvl...
God helg!

Dagens - WoW och Saco

Idag har jag en krönika om ynglingen i Halland med den oacceptabla dygnsrytmen.

"I medierna hör vi mycket om nätmobbing, men bortglömt är ofta det faktum att nätet erbjuder fler sociala sammanhang än skolans begränsade tillvaro. För den som till exempel är utstött i skolan är webkompisar enormt viktiga.
I en ny rapport från Medierådet, ”Att leva i World of Warcraft”, berättar spelande ungdomar om grupptryck och tillhörighet, sena nätter och sömnbrist. Och visst. Att ställa om till sina amerikanska lagkamraters tidzon kan lätt utmynna i sovmorgnar, skolk och dåliga betyg. Men detta är inte spelet World of Warcrafts fel.
Barn har i alla tider velat vara ute lite senare, stanna uppe lite längre. Föräldrar har i alla tider sagt åt dem att de inte får. Exakt samma sak gäller nu. Att den sena aktivi teten sker vid datorn är ingen ursäkt för att släppa taget om föräldraansvaret..."


Dessutom ett litet stick som konstaterar att Saco och Akademikernas a-kassa fattar baletten med försäkringsmässighet i a-kassan, vilket nu gagnar deras medlemmar.

torsdag 22 november 2007

Vårdnadsbidrag och inkasso

Skriver idag om gnabbet i regeringen om vårdnadsbidraget.

"Scenariot är välbekant och inte särskilt förvånande. I februari i år gjorde kd-ledaren tillika socialministern Göran Hägglund ett utspel där han vid en pressträff gav ett konkret löfte om att vårdnadsbidragen skulle införas från och med 1 januari nästa år. Kruxet var emellertid att allianskollegorna fick höra detta löfte först i och med samma pressträff – beslutet var ännu inte fattat inom alliansregeringen. Med detta tilltag i minnet är det inte konstigt att fp nu ”straffar” Hägglund genom att hoppa lite i båten när årsskiftet närmar sig.
Med ett ännu längre minne blir grälsjukan dessutom ännu mer begriplig. Redan under det förra borgerliga regeringsinnehavet lades grunden till fp:s och kd:s gruffande om vårdnadsbidrag. Då satte sig fp-ledaren Bengt Westerberg på tvären och stannade i denna position fram tills några månader före valet. Efter regeringsskiftet avvecklades reformen utan att någon ens märkte det – den hade ju knappt hunnit börja! Det vore önskvärt om inte samma scenario upprepades denna gång, så att medborgarna själva kan få prova på vårdnadsbidraget och avgöra om det är ett intressant alternativ."


Dessutom ett stick om SFS, som uppvaktar sina studenter med inkassokrav.

"uppgifter som framkommit om att ett antal studentkårer, bland annat i Örebro, har tagit hjälp av inkassoföretag för att kräva in kåravgiften.
På sin hemsida skriver SFS att de inte accepterar de villkor som studenter tvingas leva under. Villkor som innebär att ”ekonomisk otrygghet är vardag. Och en vardag där stressen från en dålig ekonomisk situation ofta har negativ inverkan på studieinsatsen och även ibland påverkar den personliga hälsan.”
Och inget säger väl trygghet och hälsa som ett inkassokrav, eller? Det verkar som kårerna värnar den egna hälsan och ekonomiska tryggheten mer än studenternas."

Var det bra så?

Glöm det. Jag har ingen lust att ansluta mig till vare sig Buy Nothing Day eller Buy Something Day. Inte på Facebook och än mindre i verkligheten. Båda påfunden är lika larviga. Den förmildrande omständigheten med Buy Something Day är förstås att den inte kom först och således bara är en tonårigt bjäbbig replik på den förra.
Vi har alltså att välja mellan ett prudentligt förmanande upprop mot "konsumismen" – inte minst den med lyxprefix – eller ett sådär livsbejakande lössläppt upprop som ser en poäng i att bara gå och köpa något, vad som helst, för att jävlas lite med det prudentliga gänget.
Vet ni vad jag gillar? Jo, att köpa vad jag vill (och kan) när jag vill (och kan). Vilken dag som helst.

Okej. Det är mer än ett bjäbbande det här, jag vet. Det tangerar väskdebatten i våras. Det har i allra högsta grad att göra med den bok som Timbro nyligen släppt om Yppighetens nytta, vars argumentation definitivt behövs som motvikt till det slentrianmässiga ryggandet inför konsumtionssamhället.
I korta drag är det den gamla vanliga debatten om kapitalism eller inte, marknadsekonomi eller inte. En diskussion igångkickad av ovänner av marknadsekonomin med utgångspunkt i att
1) det är fult att "förköpa sig" eftersom
2) det innebär att man sannolikt har fler pengar än någon annan, vilket
3) innebär att man har mer än man "får" eller "bör".
Sen döljs åsikten hjälpligt bakom en stiligt spartansk hållning som alltså ska blomma ut i fantastiskt imponerande 24 timmar om året. Tillåt mig citera min mormor:
– Tramsebyxor!

Givet denna höger/vänster-profil borde jag kanske ansluta mig till BSD och be done with it. Men det bär mig emot det också. Ingetdera förefaller mig särdeles genomtänkt.
Ty jag har lärt mig att man ska ha respekt för hästar och pengar.
Det betyder inte att jag behandlar mina slantar särskilt respektfullt - jag gör av med dem från månad till månad som de flesta andra i det här landet. Men jag gör av med dem medvetet. Jag vet varför jag betalar det jag gör när jag gör det. Ibland vet jag att jag blir lite lurad, men låter det ske eftersom jag vill, ändå. Ibland vet jag att jag betalar för ett fiktivt värde, som till exempel ett märke. Ibland söker jag upp billigt skräp, ibland filtrerar ögonen bort allt som inte är kvalitet. Det beror helt på vad det är jag köper. Men medveten är jag - hela tiden. Jag känner till pengarnas värde och deras relation till varorna.
Det är jag inte så säker på att alla gör nuförtiden.

Missförstå mig rätt. För min del får folk gärna lyxkonsumera hur mycket de vill. Men devalvera inte värdet av pengarna och varan genom att inte fatta vad du gör. Eller genom att handla på ett särskilt datum bara för att någon säger åt dig att göra det.
Häromdagen läste jag någonstans en sån där ute på stan-enkät där en ung tjej fick frågan "Vilka klädmärken gillar du?"
Hennes svar?
– Dyra.
Det svaret gör mig trött. Inte för att hon gillar dyra kläder, men för att det är ett pantat svar. Det har ingenting med yppighet eller mångfald att göra. Det är bara enfaldigt. Jag är inte så säker på att den tjejen förtjänar dyra kläder.
Ungefär samma känsla får jag när jag kommer hem till människor med de ljuvligaste balkonger i bästa solläge, bara för att upptäcka att de förvarar tomflaskor och en rostig cykel därute. Visst, det kan låta som avund och den finns där också, jag saknar min balkong. Men mest av allt är det en sorts förtrytelse över resursslöseriet i situationen. Hade det varit min balkong hade den prunkat, ja jävlar.

Ungefär samtidigt som den störtlöjliga väskdebatten rasade i våras räknade tidningen Computer Sweden ut att bläck till skrivarpatroner har ett tokigt mycket högre literpris än Systemets dyraste bubbel. Dyrare än skrivarbläck var egentligen bara knark. Jag tänker på det när jag läser en artikel i nån modetidning om den nya trenden med lyxcremer, såna som går på uppemot 5000 kronor burken och innehåller 24 karats guld, störkaviar eller något annat som "andas lyx".
Nu skiter jag i och för sig rätt stort i om någon vill köpa dessa cremer, men konstaterar ändå att det knappast är ett köp som smickrar deras intelligens. Med deras sätt att tänka vore vaselin spetsat med heroin och lite skrivarbläck värsta spa-kuren.
Helt enkelt. Idioti smickrar inte dem och det smickrar inte heller vår civilisation.

Nu när jag låtit som en klok mormor, ett krigsbarn som minsann upplevt riktig fattigdom och lite till är det kanske dags att meddela en möjligtvis bakomliggande faktor till alla dessa förnumstiga klokskaper.
Medan alla andra har lönehelgscraze och kan vara glada i hatten, så måste jag vänta tills på måndag...

onsdag 21 november 2007

Ideologiskt självförtroende

- Åh, jag är så borgerlig!

Jag hör nöjda utrop från kollegans kontor...

Dagens...

Dagens ledare faller under kategorin "klimat", bland annat gårdagens Brännpunkt samt EU-förslag

"I går meddelades också att EU tänker skärpa klimatreglerna och i framtiden ­auktionera ut utsläppsrätter i stället för att låta medlemsländerna dela ut dem gratis till väl valda industrier. Det är bra.
Att in­föra ett system som bygger på marknads­ekonomins mekanismer, men in nästa stund oskadliggöra det genom att skänka bort ­varorna är bara dumt.
Egentligen är det enkelt. Principen om att det ska kosta att smutsa ner är en bra tumregel men handeln med utsläppsrätter kommer aldrig att fungera om deras värde förvrängs och devalveras. "


Hela texten här.

Kraven på onyanserade skildringar

Veckorevyn filtrerade inte verkligheten tillräckligt väl i senaste numret. Sådana medier gillar vi inte, så nu är det protestgrupper på Facebook, läsarstorm och hela baletten.
Artikeln består i stora drag av en intervju med en prostituerad som gillar sitt jobb jämte en varnande faktaruta om baksidor och risker. Ett rätt okej upplägg kan jag tycka, men tydligen duger det inte med en varning. Man måste också lägga ord i någons mun. Alternativt skriva om en annan, ledsnare, hora.

Om vi letade upp alla artiklar som publicerats i Sverige om prostitution under de senaste, säg fem åren, så hade nog eländesbeskrivningarna vida överträffat de där hororna själva får prata.
Det är fullt möjligt att en övervikt åt eländeshållet är den mer korrekta bilden av verkligheten. Men inga nyanser alls kan omöjligen vara rättvisande. Och det är denna bild som alltid krävs. Jag förstår inte den där strävan efter att veta mindre om världen och människorna i den.

tisdag 20 november 2007

Hej då gamla globaliseringsdebatt

Var på SNS i går och skriver följaktligen om detta i dagens text.

"Förändringar kan av en del uppfattas som hotfullt, men sett över historisk tid har civilisationers förändring oftare betytt förbättringar än det motsatta. Vi har allt att vinna, förutsatt att vi klarar av att frigöra oss från alltför stora portioner nostalgi (tron att socialförsäkringssystem, skattenivåer och arbetsmarknadslagstiftning måste se ut på exakt samma sätt hela tiden). I spåren av denna nostalgi ligger nämligen än värre hot än obehaget av förändring, nämligen instängdhet, konservatism och främlingsfientlighet.
Göran Greider kritiserade under debatten att SNS-rapporten saknade klimatperspektiv, ett argument som även Urban Bäckström, vd på Svenskt Näringsliv, berörde. Det är en enkel poäng, men den förutsätter att man tänker sig globaliseringen som något avgränsat, vilket det minst av allt är. I själva verket är klimatdebatten såklart ännu en alla de gränslösa frågor som tillsammans utgör globaliseringen. Vi ska se upp med en ny domedagsdebatt, där klimatfrågan blir det nya slagträt för dem som förespråkar stängdare gränser och mindre frihet."

Där var han ja

Suck.
Mina bloggar om hedersförtryck, vilka även avhandlar Kamali, hittar du här.

lördag 17 november 2007

Den där smedjan

Som jag berättade häromdagen, var jag på besök hos Stureplanscentern i onsdags för att lyssna på Martin Ådahls visioner om centerns nya och fortfarande namnlösa tankesmedja. Skriver om detta i dagens SN.

"Alltid när en ny politisk organisation, satsning eller kampanj startas upp kommer plattityderna som ett brev på posten – nämligen de om att den aktuella rörelsen tänker vara en blåslampa eller högaffel i häcken på ”makten”. Än här då? Kan en tankesmedja instiftad och åtminstone delvis finansierad av ett specifikt parti agera oberoende?
I slutändan är det upp till alla att bedöma detta utifrån vad som görs, menar Ådahl. Han verkar dock ha gott hopp. Den enda inblandning från centern som egentligen finns är att man vill vara delaktig i vilka andra finansiärer som smedjan hittar samt i tillsättandet av styrelsen.
Häromdagen träffade Ådahl miljöminister Andreas Carlgren (c). ”Jag sa till honom att vi kommer vara skitjobbiga”, berättar han, men nämner inga blåslampor. Dock verkar det vara i miljöfrågan som smedjechefen kommer att vara mest terrierlik. När jag pratar med honom efteråt understryker han det igen: ”Klimatfrågan släpper jag inte, där kommer vi vara helt kompromisslösa.”
Jag tror honom.
Ådahl talar om en koalition för förändring, en ansats att öppna och bredda debatten och därigenom bryta den enkelspårighet som klimatdiskussionen hamnat i. Klimat debatten har onekligen blivit polariserad. Begripligt förvisso – komplicerade frågor förenklas lätt till ett val mellan två sidor. Men särskilt bra för debatten är det inte."



I det här sammanhanget höjde Ådahl även ett litet varnande finger emot den centeravdelning som enligt egen utsago är Sveriges mest liberala sådana. Bland en del liberaler syns alltmer av en misstrogenhet mot inte bara klimatdebatten utan hotet överlag. Allt fler väljer att lite löst hänvisa till tekniken och forskningen som lösning. Och förvisso lär teknik och forskning vara en stor del i lösningen, men det sker inte av sig själv och inte utan allas engagemang. Inte heller, påpekar Ådahl, kommer det ske genom att vi klär oss i säck och aska för att "sona våra brott" mot naturen, vilka vi påminns om genom tidningsomslag med ledsna isbjörnar. Det finns ingen Gaia att be om ursäkt, bara konkreta problem som kan och ska lösas.
Ådahl talar om systemet med utsläppsrätter, ett i grunden smart system som bygger och nyttjar på marknadsekonomins mekanismer, men påpekar att systemet förstördes i samma stund som det sjösattes genom att staterna började ge eller rea bort utsläppsrätter - framför allt till de som släpper ut mest. Så fungerar ingen marknadsekonomi.
- Så länge koldioxiden behandlas på det här sättet så kommer vi inte att lösa det här. Det är enkelt. Ger man bort en eftertraktansvärd vara tar den slut på hyllan.

På det hela taget var mötet med andra ord mycket inspirerande. Det känns definitivt som om rätt man hamnat på rätt jobb. Det ska bli intressant att se utvecklingen av det här.

fredag 16 november 2007

Och apropå ansiktsboken...

Det här kan man gott läsa innan man får en hissy fit och kastar sig in i diverse "Låt bli mina foton-grupper" på Facebook. Som om inte det är löjligt nog - att vara mycket upprörd men inte gå ur...

Om mobbning - eller - ska man adda sina gamla plågoandar på Facebook?

Liksom många andra lantisar som befolkar huvudstaden har jag en gång i livet blivit mobbad. (Don't worry, det här blir ingen snyftare.)
Mitt problem var kroppsligt - en klassiker i mobbningssammanhang. Jag har nämligen en näsa. En stor en. För min del är det helt okej. Jag är överens med min näsa och det var jag innan högstadiet också. I alla händelser så bidrog min kran till att jag fick öknamnet Hedvig. Hedvig var en lustig liten dam, spelad av Birgitta Andersson, som hängde med en uggla i barnprogrammet Från A till Ö för många år sen. Det var ett pedagogiskt barnprogram. För varje gång Hedvig låtsades begripa ord som hon egentligen inte förstod växte hennes näsa. Avskräckta av detta öde skulle barn uppmuntras till att skaffa sig rika ordförråd. Ett rätt rart barnprogram som fått orättvist dåliga konnotationer hos mig.
Utöver egenöknamn tillkommer såklart de mer fantasilösa ropen i korridorerna, de som i princip bara syftade till att informera mig om att jag var "så jävla ful och dum i huvet". Det var mest bara sånt. Inget våld och inga dopp i toastolar eller nåt sånt. Kanske kan jag inte ens påstå att jag blev mobbad eftersom jag vare sig stämt en kommun eller hängt mig i skolans flaggstång.

Jag minns vissa små bilder av förväntan inför högstadiet. Nu skulle det bli en större skola, nyare och vuxnare relationer och man skulle få bära böckerna i famnen på väg mellan klassrummen. Jag har verkligen ingen aning varför just den här lilla skitsaken var en av sakerna jag såg framemot - sannolikt bär Bevvan en del av skulden - men vissa poser gillar man mer än andra.
Nå. Så där blev det ju inte alls, men intressant nog upplever jag inte mig själv som särskilt märkt av det där, trots att det mer eller mindre pajade hela min högstadietid. Faktum är att jag till och med kan se det som en positiv upplevelse så här i efterhand. Många gånger har jag förvånats över att en av mina bästa vänner från den tiden hyser betydligt mer agg mot mina plågoandar än vad jag själv gör. Det är förmodligen ingen höjdare att vara ett mobboffers lojala vän heller..

Hursomhelst. Givet att jag har vissa erfarenheter av mobbing så förbryllar det mig att jag inte lyckas odla fram några fasta åsikter när det kommer till debatten om åtgärder och lösningar. Varför är jag osäker på vad jag tycker om alltifrån tvångsflytt av mobbare till annan skola till numera lagstadgade möjligheten att stämma och få skadestånd?
Häromdagen rapporterades det att en pojke som gått i skola i Tyresö fått 65 000 i skadestånd - den hittills högsta ersättningen som betalats ut enligt barn- och elevskyddslagen. Jag missunnar honom inte de pengarna, men jag undrar hur mycket de egentligen kan sägas vara åtgärder mot mobbning. Mer är de väl plåster på såren.

Det är väl i och för sig inget fel med plåster. Särskilt inte som vi kan vara rätt säkra på att mobbning inte är något som det är möjligt att eliminera. Det har alltid funnits och kommer alltid finnas. Här infinner sig dock samma problem som florerar på så många andra områden - nämligen vår faiblesse för att låtsas som att det går att ordna saker som inte går att ordna.
När det gäller mobbning mot barn blir det extra korkat eftersom det inte bara handlar om vuxna människor som spelar teater inför varandra utan dessutom vuxna människor som ljuger för barn, ger dem en förvrängd världsbild och därigenom grundar för rejäla käftsmällar mot själen.

I våras hade Bris en debattartikel i DN som larmade om att antalet barn som slagit larm till dem varit 20 procent fler år 2006. Jag skrev då i SN att detta årliga larmande - för när hördes senast något positivt från Bris? - var minst sagt problematiskt...

"samtidigt måste man fråga sig - och det verkar inte Bris göra - om det är rimligt att se en tjugoprocentig ökning av samtal från mobbade barn som ”bara” en ökning, vilken kräver mer resurser?
De ständiga larmen inger nästan en känsla av att vi är på väg mot en punkt där majoriteten av alla barn blir mobbade av en mycket liten minoritet, hårt arbetande, mobbare.
Vi kan inte bara acceptera de ständiga ökningarna. Vi måste faktiskt fråga oss vad de beror på. Vad är det vi – vuxensamhället – gör med våra barn? Lite hårt uttryckt: Uppfostrar vi allt fler mobbare? Eller är dagens mobbare bara mer effektiva? Eller är det snarare så att vi uppfostrar allt fler psykiskt svaga barn? Är dagens barn elakare eller mer lättknäckta? Hur kom vi dit?
De här frågorna borde vi intressera oss för. Men det orkar vi inte. Det orkar inte Bris heller. Deras förslag i debattartikeln är kort och gott att skollagstexten kompletteras med att även utlova ”skolpsykolog och skolkurator”.
Det kan säkert vara bra. Men idén är som att dölja liggsår bakom plåster – men envist stanna i sängen. Faktum kvarstår. Vi, och det samhälle vi byggt, skadar barnen.
Jag har ingen färdig förklaring till problemet. Men nog vore det vuxenvärldens värsta svek hittills att inte ens försöka hitta en?"


Förresten så hittade jag en av mina forna plågoandar på Facebook häromdagen, han är vän till en gammal klasskompis.
Frågan inställer sig. Ska jag adda honom och insistera på att beskriva vår gemensamma historik så här: He tormented Sanna for three years.
Eller är det taskigt? ; )

Mera Sabuni, mera!

Skriver idag om handlingsplanen för att minska mäns våld mot kvinnor, med fokus på den del som handlar om hedersvåld och hedersförtryck.

Jag har en i grunden positiv inställning till Nyamko Sabuni i de här frågorna. Hon fattar baletten. Men någonting har inte gått som det ska sedan hon klev in i sin ministerroll. Jag hade väntat mig betydligt mer beslutsamhet och snabbhet från henne och undrar vad det är för hinder hon möter därinne på departementet.
Det handlar förstås inte om mängden spenderade slantar - en kritik som rätteligen vederlagts förut. Det finns gott om åtgärder att göra i hedersfrågan som inte behöver inte kosta särskilt mycket alls. En del av dem närmar vi oss dock i och med gårdagens handlingsplan.

"En del av satsningarna är högst välkomna. Exempelvis ska förekomsten av tvångsäktenskap ska utredas och åtgärder, bland annat en kriminalisering, föreslås.
Annat känns mindre piggt. Utbildningssatsningar för anställda inom skola, polis och socialtjänst ska dras igång. (...) I dessa dagar är det väl inte längre någon som inte känner till hedersproblematiken och dess mekanismer. Ändå fortsätter utbildandet. Förmodligen för att man inte vet hur man ska göra det där andra, sätta stopp.
Det är heller inte utan att man börjar undra hur många år av utbildning det ska krävas innan de utbildade ska börja praktisera sina kunskaper. Frågan inställer sig om utbildning inte räcker. Behövs det tydligare pekpinnar ute i de berörda organisationerna? Handlingsplaner, riktlinjer eller till och med regler?
I många fall finns det förstås rent lagliga och byråkratiska hinder som behöver undanröjas. En åtgärd på pluskontot är därför att regeringen tillsätter en utredning som ska se över möjligheten att låta kvinnojourer och socialtjänst ge hjälp och stöd till hedersutsatta under 18 år, utan att först inhämta föräldrarnas medgivande. Det är bra. Men det är en utredning som borde satts igång i samma stund som Sabuni äntrade departementet."


Hela texten här.

Har tidigare skrivit en mindre följetong bloggposter om hedersförtryck här på bloggen. Den hittar du här

torsdag 15 november 2007

Säpo har inga mordplaner

"Säpo dementerar mordplaner mot Filippa Reinfeldt".

Ekot bjuder på en kul rubrik.

Snygg härskarteknik från vänster

Hoppar runt och läser om debatten kring Zaida Cataláns utmärkta debattartikel och hittar det här. Komplett med insinuant rubrik i bloggposten och allt!

Och jag som trodde att Ali Esbati var en sån kille som ogillar härskarteknik och tvingande retoriska knep i genren "är du inte med oss är du emot oss".

/Mysborgerligheten

Resumé

Eftersom jag varit så lat/busy att jag inte ens gjort de sedvanliga "idag skriver jag om-postningarna" kommer här ett par från veckan i urval.

Måndag
En ledare om Sahlinskans bravader under Framtidsdagarna. Det skrev jag ju lite om här på bloggen i helgen eftersom jag var där i lördags. Dock gick jag inte dit på söndagen, men fick berättat för mig häromdagen att det tal som Sahlin enligt programmet skulle avsluta evenemanget med blev inte av. I stället hade lite allmän förvirring rått och sen tog det mest bara slut. Mona uteblev. Jag har inte sett nåt i media om det här, är det någon som vet vad som hände? Verkar ju lite knäppt att missa en chans att elda sina massor..?

Tisdag
Ledare om vänsterns skolpolitik, apropå
Lars Ohlys tjuriga bakutsparkar.

Dessutom en text om Pär Ströms bok Mansförtryck och kvinnovälde. Det finns mer att säga om den, men jag får väl återkomma när andan faller på. Kan i alla fall säga att jag rekommenderar läsning. Den är stundtals galet irriterande, men stannar ändå kvar och föder tankar, kanske just därför att den är så grovkornig i sin argumentation. Till alla, och kanske framför allt till tjejer, måste jag poängtera att det är viktigt att man inte slänger boken åt helvete efter femtio sidor i pur irritation över raljansen.

I dag
En styck ledare om danska valet. Noterar i DN att Mona Sahlin inte velat kommentera. Underligt. Först inte hålla tal och sen inte prata om danskar.

Har också ett stick om att CUF reclaimar ord som rättvisa och solidaritet. Fina fisken att någon fortfarande vill vara vakthund.
Får dock små allergiprickar av språket på kampanjsajten, men det kan bero på att jag skrivit rätt mycket såna där copy-klingande manifesttexter i mina dar...

För övrigt är det här inlägg nummer 222 i den här bloggen. Fin, rund siffra.

Värsta dåliga

Okej. Jag är värsta dåliga bloggaren these days, jag vet. Det beror på att allt händer samtidigt, som vanligt på hösten. Det är rätt underligt. Det var på exakt samma sätt när jag jobbade med scenkonst - alla premiärer inom loppet av några veckor och sen stillsamt i månader. Nåväl. Jag flänger runt på roligheter, det är därför jag inte bloggar. Veckan har hittills bestått av...

Måndag
Publicistklubbens debatt om Stureplansmålet - en debatt jag ämnar återberätta på ett eller annat sätt här. Kanske till helgen. Kan på förhand avslöja att Hasse Aro var en av kvällens behållningar.

Tisdag
Nya och trevliga initiativet Publik Service. Debattkvällar i ölmiljö som ska gå av stapeln varje månad framöver. På premiärkvällen debatterade dock Fredrick Federley och Ali Esbati, vilket reser frågor om hur det ska kunna bli bättre..? Det är en sanslöst njutbar uppvisning i argumentation man får när de där två drabbar samman.

Onsdag
Kikade förbi på möte hos Stureplanscentern för att lyssna på Martin Ådahl prata visioner om centerns nya och fortfarande namnlösa tankesmedja. Det gjorde mig riktigt upprymd och inspirerad. Skriver om det i SN imorgon, så jag avstår från längre utläggningar här så länge.