torsdag 24 maj 2007

Morgongnäll: Hatar att pendla

Varje dag tvingas jag nyttja SJ-tåg för att ta mig till och från jobbet och Nyköping. Det betyder uppstigning kvart i sex, varje dag. Den första veckan för ett drygt år sen kändes det helt ok. Dubbeldäckartåg kändes coolt och allt var friden och fröjden.
Den nyhetens behag avtog dock snabbt vill jag lova. Förra året, inte minst under sommaren, var det rätt mycket knas med de där tågen. Värst på andra sträckor än just min, men de där tvåvåningstågen är bara så vansinnigt irriterande.

Luftkonditioneringen är lika ofta trasig som fungerande. Med trasig menas:
A) ingen AC, vilket oftast är skönt för standard är annars att det är svinkallt. Det är därför jag har underligt mycket kläder på mig sommaren igenom eftersom jag måste rusta mig för tåget)
B) en AC som tappat ljuddämparen, vilket innebär decibelnivåer som Hultsfred bara kan drömma om.


Foto: SJ/Kasper Dudzik

Dubbeldäckarna har också den där sköna känslan av modernitetskuliss. Trots att bussar i etage funnits i evigheter promotar SJ sina nya shiny tåg som vore de framtiden själv. I själva verket är de bara high tech-yta. Inget funkar. Du ska vifta lite magiskt med handen framför mellandörrarna för att de ska öppnas. Resultat? Svaga sensorer och en röd knappliknande yta på dörren gör att ingen fattar att man ska vifta. Så folk trycker ändå. Hårt. När det inte hjälper bänder de upp dörrjäveln och pajar systemet.
Toaletterna är utformade av nån sorts pervo-arkitekt med underliga fetischer. Själv uppskattar jag offentliga toaletter som erbjuder så lite närkontakt som möjligt. Så är det inte här. Toan verkar skapad med beröringens fröjder för ögonen. För att få tag i toapappret måste du lyfta ett lock och liksom gräva fram toarullen. För att slänga handdukar måste man battla papperskorgen med sina nytvättade, blöta händer. Det är kul för då blir locket vått och nästa besökare kan, liksom du, få fundera lite över huruvida vätskan på papperskorgens lock verkligen bara är vatten..?

På grund av förra sommarens och vårens ständiga problem (som att de sålde även de obokade platserna i pendlarvagnarna och lät pendlarna som hystar upp två-tretusen spänn i månaden stå på väg till jobbet) och förseningar bjöd SJ storstilat på "gratis internet" i vintras. Erbjudandet sträckte sig till någon gång i februari. När dagen började närma sig slängde jag iväg ett mail och frågade om hur SJ tänkte lösa internetåtkomsten för alla mälardalspendlare framöver. Det verkade ju inte särskilt rimligt att alla dessa skulle betala 49 spänn för en halvtimme eller 109 för hela resan - dagligen. Nån sorts kombo med pendelkortet vore väl fint tyckte jag.
Det tog två-tre veckor för SJ att svara på mitt mail. Då med informationen att de funderade på saken. Under tiden fortsatte internet att vara gratis.
Häromdagen hade de funderat klart och det gick inte längre att komma åt nätet. I ett par dagar frågade jag tågpersonalen om hur pendlarna skulle göra. Ingen visste.
Sen noterade jag att det lagts upp en ny betalvariant, månadskort för internet, bland alternativen på sj.se. Det var inget personalen kände till, så idag gick jag till kundservice på t-centralen. Spännande nog blev det jag som informerade dem om nyheten att det nu finns månadskort. Efter lite om och men lyckades de hitta en prisuppgift. 600 spänn. Ärligt talat. 600 kronor kostar inte ens bredbandsuppkopplingen hemma per månad.
Extremt snålt och icke kundorienterat. Har SJ helt missat det faktum att Mälardalen är en stor pendlarregion?

- Fine, då tar jag ett sånt suckade jag till slut.
- Då måste du ställa dig i den andra kön sa snubben bakom disken.

Det hann jag inte så jag fick bjuda kamrat SJ farväl och dra till tåget. Som visade sig vara försenat dagen till ära.
Ibland hatar jag verkligen, verkligen att pendla.

Inga kommentarer: