fredag 25 maj 2007

Vårens intressantaste konferens

Det är lönehelg. Maj går mot sitt slut och sommaren dundrar in. Därmed kan våren läggas till handlingarna och jag kan konstatera att Neo hade helt rätt när de redan i förväg, tidigt i våras, utnämnde sin konferens Islamism in Europe till "vårens intressantaste". Det var den.
Den föranledde en ledare i SN och ett par texter till lär springa ur samma event. Här tänkte jag emellertid ge mig själv utrymme att inte bara göra vågen för de två klarast lysande stjärnorna Melanie Phillips och Irshad Manji. (vars anföranden kan ses och höras här.)
Deras respektive föredrag var så inspirerande, stringenta och beundransvärda att det nästan inte behövs ännu en bloggpost som konstaterar det. Många andra har redan gjort det och jag ansluter mig.
Jag skulle i stället vilja göra några sidospår kring övriga talares inlägg under dagen. Kanske måste det delas upp i flera bloggposter, fingrarna varnar för långtext på inkommande. Bear with me...

Emanuele Ottolenghi från The Transatlantic Institute i Bryssel inskärpte i sin föreläsning att islamismen är en antidemokratisk fascistisk rörelse då den ideologiska målsättningen på lång sikt för dessa grupper är att avskaffa demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet med mera. Därför, menar Ottolenghi, är islamismen oförenlig med demokratin, också om islamistiska grupper ibland kan välja att använda ett parlamentariskt system för att nå makten. Han tar upp Hamas i Palestina och Muslimska Brödraskapet i Egypten som exempel och påpekar att det så länge en grupp har odemokratiska mål inte hjälper att de använder sig av valurnan för att nå dem. Demokrati är, för att använda Churchills ord, frånvaron av rädsla, vilket gör yttrandefrihet och religionsfrihet till centrala demokratiska värden. Också nazisterna valdes till makten, men det gör dem inte till demokrater. Att vara demokrat måste innebära att väljas till makten mer än en gång. Man måste också ställa upp på premissen att man kan bli bortröstad.

Ottolenghi menar att argumentet att islamismen skulle vara ett resultat av västerländsk utrikespolitik inte håller då händelser som mordet på Theo van Gogh eller hoten mot Ayaan Hirsi Ali inte har något med utrikespolitik att göra. Båda är istället exempel på försök att strypa yttrandefriheten genom att ingjuta rädsla. Han påpekar att Martin Scorseses film Kristi sista frestelse och Mel Gibsons Passion of the Christ båda är exempel på filmer som upprört religiösa grupper ordentligt. Ändå genererade de vare sig brända biografer eller dödshot. Däremot en strid ström av insändare och protester.
Ottolenghi säger vidare att ett problem när det kommer till Europa är att muslimerna som lever här uppmanas att inte bara dela utan också aktivt stå upp för värderingar som européerna själva sedan länge slutat resa sig för. Han tar upp en rad exempel på tillfällen där västvärlden misslyckats med att hålla den demokratiska linjen på senare tid.
EU:s oförmåga att stå upp för yttrandefriheten i krisen kring Muhammedteckningarna är ett. Ottolenghi påpekar det vansinniga i att många länder valde att kritisera den danske statsministerns "oförmåga att kontrollera de danska medierna" - en kritik som är hårresande odemokratisk.
Ottolenghi menar också att det nyligen inträffade kidnappningen där 15 brittiska soldater togs tillfånga av Iran är ett exempel på samma europeiska flathet. Trots att Iran i skeendena konsekvent bröt regel efter regel i internationell diplomati ville inga europeiska länder resa sig och hävda de regler som vi så gärna viftar förnumstigt i ansiktet på andra demokratier.

Denna flathet ger i slutändan islamisterna vatten på sin kvarn. Genom vårt agerande signalerar vi till den tysta muslimska majoriteten att det inte är lönt att säga i från. Vi blir då det depraverade moras till civilisation som islamisterna säger att vi är. Lata, omoraliska, nöjeslystna och utan vilja att försvara våra idéer. Då är det inte så konstigt att många helt vanliga muslimer, som förvisso inte stödjer islamismen som ideologi, ändå säger sig hysa någon sorts beundran för exempelvis Osama bin Ladin. Han kämpar åtminstone för något.

Enligt Ottolenghi är det teoretiskt sett inte är omöjligt för politisk islam att bli en demokratisk rörelse. Det kräver emellertid att islamismen accepterar och omfamnar de demokratiska rättigheterna och spelreglerna. Här blir han emellertid inte helt sammanhängande. Han tar upp det separatistiska och nationalistiska belgiska Vlaams Belang och framhåller det faktum att inget parti velat samarbeta med dem som en demokratisk styrkedemonstration. Det är det såklart ur en synvinkel. De etablerade partiernas vända ryggar är moraliskt riktiga markeringar mot Vlaams Belangs ståndpunkter och historiska kopplingar till dem som samarbetade med nazisterna under andra världskriget. Samtidigt är det svårt att inte göra kopplingen till situationen här hemma med Sverigedemokraterna.
Är det inte just här vi öppnar oss för käftsmällar från islamister eller andra extrema och/eller odemokratiska gruppers påståenden att vår demokrati är hyckleristisk och falsk eftersom vi bortser ifrån den när det passar?
I sin föreläsning nämner Ottolenghi som sagt Muslimska Brödraskapet i Egypten som exempel på att en grupp med odemokratiska mål är odemokratisk även om den använder parlamentariska medel på vägen. Men ungefär samtidigt som konferensen ägde rum kom nyheten att ännu en egyptier fängslats på grund av redan inspärrade bloggaren Karim Amer. Amer fängslades tidigare i år för att ha förolämpat islam och presidenten.
Den nyfängslade mannen, Abdel Monem Mahmoud, är intressant nog medlem av just Muslimska brödraskapet, men det hindrade honom inte att försvara Karim Amers:s yttrandefrihet. Därmed spärrades även han in. Förvisso är Mahmoud inte representativ och hans försvar för Amer ingen officiell ståndpunkt från det muslimska brödraskapet, men hans inhopp på scenen gör det ändå intressant. Låt säga att han hade sina en majoritet av sina muslimska bröder bakom sig i försvaret. Ottolenghi säger ju att det inte räcker att använda parlamentariska medel för att bli demokratisk rörelse. Men han säger också att det inte är uteslutet att islamisterna kan bli demokratiska rörelser, givet att de omfamnar demokratiska värden som yttrandefrihet etc. Mahmouds försvar av Amer kan med fog kallas en sådan omfamning.

Vad jag krafsar efter är detta: Hur länge misstror man ett parti med skakiga historiska grunder som "plötsligt" säger sig ha omfamnat demokratins spelregler? I vår europeiska villervalla av yttrandefrihetliga extremer är det ju inte alltid enkelt att upptäcka sanningshalten i sådana påståenden.
Ottolenghi säger att ett bevis på demokratiskt sinnelag är att eftersträva inte bara att ta hem ett val utan också utsätta sig för risken att förlora nästa. Men kan man ens räkna en valutgång där Vlaams Belang kammar hem rejäla röstandelar i flera belgiska regioner, men blir utfrysta och inte egentligen får tillfälle att bevisa vare sig det ena än det andra?

Det politiska etablissemangen i Europa har varit flitiga att använda den "antidemokratiska anklagelsen" som politisk taktik på senare år. För flitiga.
"Du är odemokratisk" är den nya "Du är som Hitler". Lite mindre sandlådekänsla, men fortfarande stora ord i sammanhang som ofta är långt mindre.
Dominerande partier gör det mot varandra och småpartier gör det mot regerande med hänvisning till att, tja, att de är små. Det är kränktsjukan modell makro, och här tangerar vi ju även Melanie Phillips analys av multikulturalismens problem - förutbestämda tolkningsföreträden snarare än rationell argumentation.
Den demokratiska principen om alla människors lika värde måste vara vårt rättesnöre om vi ska kunna övertyga någon alls - oavsett islamist eller Jörg Haider - om demokratins förträfflighet. Genom att på ett förkastligt vis använda demokratin som en simpel slägga urholkar vi den till en läpparnas bekännelse där vårt hyckleri inte är ett skvatt bättre än de odemokratiska krafternas när de "leker demokrati" för att nå makten via valurnan.
Ja. Det är ett risktagande att vara konsekvent demokrat. Vi kan bli förda bakom ljuset och plötsligt inse att vår nyss valda kandidat tänker stanna vid det där första valet. Men kanske måste vi acceptera denna risk som en del av demokratins spelregler? För att bevara demokratin måste vi ständigt testa den. Dessutom är det inget som säger att en folkmajoritet som finner sig grundlurade efter ett val måste sitta still i båten.
Vi har en del avvägningar att göra.

2 kommentarer:

Grue sa...

Intressant text men för lång.

"Det politiska etablissemangen i Europa har varit flitiga att använda den "antidemokratiska anklagelsen" som politisk taktik på senare år. För flitiga."

Det är det minsta man kan säga. Anklagelserna mot Sd är rent hårresande och har resulterat i en åtminstone orättvis (en term som är bättre definierad än "odemokratisk") behandling. Senast i raden av orättvisor var erkännandet från Granskningsnämnden att dom dömer inslag om Sd annorlunda än inslag om andra partier. Det är inte rimligt.

Samtidigt gullar "drottningen av alla halalhippies" Mona Sahlin med fundamentalistiska och misogyna muslimer. Det är orättvist och inkonsekvent å det grövsta.

I Europa håller PK-ismen redan på att falla - i Danmark verkar den definitivt ha gjort det. I Sverige segar den sig kvar, hjälpt inte minst av ett mediaetablissemang som var unga -68. Men den kommer att falla här också förr eller senare.

Sanna Rayman sa...

Hej Grue!
Visst finns det många exempel där Sd behandlats med demokratisk inkonsekvens, men jag vet inte om jag vill använda ordet orättvis. Det är ett sossefierat ord som inte sällan har mer med den individuella upplevelsen att göra.
Vad gäller Mona Sahlin gullar väl hon med vad hon för dagen anser opinionsmässigt lämpligt. På senare tid har hon till och med tafsat på småföretagarna och där finns ingen konsekvens whatsoever..

/Sanna