tisdag 19 juni 2007

Grå pantrar eller vad det nu heter

Dagens SN-ledare handlar om äldrevården - det enda område där det faktiskt inte gör något om vi struntar i integrationsförsök.
Språkfrågan är viktig, vilket Ekot rapporterade om i går, men det förefaller mig resursmässigt omöjligt för de flesta kommuner att tillgodose de många behoven. Såvida de inte samarbetar.
I alla händelser behöver beredskapen inför det här höjas i kommunerna på ett eller annat sätt - vi kan inte ha en äldrevård där gamla av allehanda nationaliteter sitter stumma, utan att förstå och utan att bli förstådda. Det är omänskligt och ovärdigt.

Dessutom. Eftersom vi alla envisas med att flytta runt nuförtiden och bo långt ifrån vår födelseort blir det problem när föräldrarna blir till åren. Mina förvisso villigt hjälpsamma händer är långt ifrån min mor i Skåne och det bekymrar mig.
Den tanken har återkommit en del på senare år allt eftersom jag har begripit att det faktum att jag blir äldre också måste innebära att min mamma blir det. Att i framtiden (det är trots allt en bra bit kvar tills dess) sätta henne på nåt random home känns inget vidare. OK, visst finns det massor av duktiga och snälla människor som jobbar inom äldrevården, men det finns också de som är trötta, arga eller bittra. Sådana känslor är det alldeles för lätt för oss människor att ta ut på andra. Klandervärt och jävligt, men inga kontrollsystem i världen kommer att kunna eliminera den där vardagsondskan som kan dyka fram på fem sekunder när livet suger. Tyvärr tror jag inte det.

Den offentliga vården behöver alltså förbereda sig på framtida utmaningar, men jag tror att både de språkliga behoven och de många andra, delvis nya, behov som uppkommer allteftersom våra liv förändras ger anledning att fundera ytterligare några vändor.
För mig känns det här som en rätt självklar väg till olika varianter av kooperativa, privata och fria äldrehem. Kanske en somalisk förening vill driva eget äldrehem, laga traditionell mat och strunta blankt i midsommar. Kanske jag och min umgängeskrets skulle vilja att våra föräldrar bodde på samma ställe, så att länkarna mellan våra liv inte bröts - så som känslan så ofta är när du känner absolut ingen alls på hemmet där du besöker dina föräldrar eller mor/farföräldrar.
Nya lösningar helt enkelt.
Tål att tänkas på.

Inga kommentarer: