torsdag 19 juli 2007

Ensam i världen

Det finns många problem med olika upprinnelser när det kommer till frågan om ensamkommande flyktingbarn, som DN skriver om. Ett är givetvis att det är alltför få kommuner som tar emot. Men ofta porträtteras bilden av de många ohjälpsamma kommunerna lite väl enkelt. Det handlar inte alltid om bara "ovillighet", vilket är ordet som används i DN-artikeln ovan.
Kraven som ställs på en kommun för att de ska anses dugliga nog för att kunna härbärgera ett ensamkommande flyktingbarn är efter vad jag förstått höga. Många småkommuner i Sverige har inte den beredskap och service som når upp till kraven, exempelvis kring vilka behov man ska kunna möta i form av pyskologisk vård och hjälp för traumatiserade barn etcetera.
Det är förstås bra att vi vill kunna ge så god vård som möjligt till de barn som ensamma kommer till Sverige, men man kan fundera över hur vettiga reglerna är om de leder till att så få kan och/eller vill ta emot.

Eftersom jag är bortrest, inte kan verifiera allt och därför måste berätta om fallet "ur minnet" håller jag mig medvetet lite vag i detaljerna här nedanför. Ni lär hänga med på det viktiga ändå.
Jag känner en SFI-lärare som jobbar i en liten kommun nedåt landet. Till denna kommun kom för en tid sedan en ung kille från Afghanistan. Han tillhör en relativt liten folkgrupp i Afghanistan som inte har särskilt "hög status". Han bodde med sin familj på landet och kom hit efter att hans föräldrar båda hade blivit skjutna av talibaner. Hans lillebror är kvar i Afghanistan hos släktingar, men han själv lyckades med hjälp av dem att ta sig hit. Eftersom han är så gammal som 17 år skickade de just honom, eftersom han annars riskerade att bli kidnappad och tvingad att agera soldat åt talibanerna.
Den här killen är mer eller mindre ensam i världen - en värld som han vet mycket lite om och som han blev hemskt nyfiken på under tiden på SFI. Väl här blev han placerad, dock bara temporärt, i en "akutfamilj" eftersom kommunen i fråga inte är en av dem som faktiskt tar emot ensamma flyktingbarn. Några månader passerade och under tiden hann killen fästa sig vid både familjen och SFI-lärarna och dem vid honom.
Till slut skulle han skickas till ett av flyktinglägren för barn och unga. Familjen som tog hand om honom ville låta honom bo kvar, men kommunen var inte sugen på kostnaden och uppnådde kanske inte heller kraven. Inte ens när SFI-lärarna tillsammans sade sig vara redo att själva betala för hans närvaro i kommunen gick det att komma runt byråkratin. En lösning hade möjligen varit om familjen adopterat honom, men det är onekligen stort steg efter bara några månader.

Nu är den här 17-åringen på lägret. Han saknar småstaden där det fanns en familj där han kände sig hemma, en skola där han trivdes och lärde känna människor. Trots att den här kommunen saknar all krisberedskap och psykologvård som krävs längtar han tillbaka. Trots att han har tillgång till all denna professionalitet på lägret, är det nu - inte förut - som han inte kan sova om nätterna. Det är nu - inte förut - som han mår riktigt dåligt.
Så han ringer och skriver, både till familjen och lärarna. Och de ringer och skriver tillbaka och har skickat en stor och väl illustrerad världsatlas för att mata hans intresse för världen och länderna i den. Men den svenska han ganska snabbt lärde sig i kommunen börjar nu försvinna. På lägret finns inte det naturliga behovet att lära sig - där finns människor som talar hans persiska dialekt eller åtminstone persiska.

Det värsta är att hans utsikter är minst sagt skrala. En 17-årig kille som kommer hit faller förvisso in under "ensamkommande flyktingbarn". Men i flyktingprocessens maskineri blir han en individ som väntas ut. Sannolikt skickas han hem i samma stund som han fyller 18. Detta har han också själv börjat inse och då blir det förstås mindre relevant att kämpa vidare med svenskan. Istället sover han inte om nätterna. Istället är han olycklig och rädd.
Helt enkelt. Den här killen hade redan en grund att bygga sin nya tillvaro på, men det slängdes bort.

Nu, när en hel del av flyktingmottagningsproceduren förändras, är det begripligt att det råder en viss förvirring kring vem som sköter, gör och samordnar vad. Men frånsett denna temporära olägenhet är det inte hållbart att ha en ordning där många mindre kommuner kan använda kravbyråkratin som ursäkt för att säga nej.
(Jag skrev för övrigt om de här frågorna i SN för en tid sedan och hoppas att kommunerna runt Nyköping börjar forma samarbeten kring de här frågorna. Det borde inte vara omöjligt.)

Inga kommentarer: