måndag 2 juli 2007

Hedersförtryck och besvikelse, del 1

Jag har en något senkommen SN-ledare idag med anledning bland annat av den debattartikel som socialborgarrådet Ulf Kristersson (m) och kriminalinspektör Kickis Åhré Älgamo skrev i DN häromveckan. Läs den gärna, men häng ännu hellre på här nedanför och framöver. Det är sommar och vad passar väl då bättre än en följetong? Följande inlägg är alltså nummer ett i en serie om flera. Det är dags att prata hedersförtryck och besvikelse över hur lång tid allt tar. Det blir ett bokslut över gamla insikter och förhoppingsvis en del funderingar som pekar framåt.

En dålig sak med att skriva är att man kan tröttna på sina egna käpphästar. Det finns stunder då man tröttnar på sitt eget tjat och tycker att det börjar låta ihåligt. Då kan det vara bra att gå tillbaka och kika på de första texterna man skrev i ett visst ämne, för att liksom minnas hur det glödde i huvudet och kliade i fingrarna. Det tricket har jag nyligen använt mig av.
Inför åttaårsminnet av Pela Atroshi gjorde jag nämligen en fuling och skrev bara några korta bloggar där jag hänvisade till manifestationen och seminariet som jag själv inte kunde gå på. Hade jag gått hade det säkert blivit mer text av, men det är inte hela sanningen och en undran om varför har gnagt mig. Jag hade ingen lust att skriva. Då är detta ändå ett ämne som engagerat mina fingrar många gånger om och som fortfarande kan få mig att darra av...nej, inte ilska. Det är något annat - ett slitet och av samtiden perverterat ord, men jo, här passar det.
Kränkt.
Inte min person, men min känsla för vad som är rätt och fel kränks.
Alla empatiska hår ställer sig på ända, magkänslan skriker och ögonen tåras. Och det är bara min reaktion - inte de utsattas.
Men ibland förmörkas magkänslan av omgivande trams som deadlines eller dylikt. Dessutom byggs till sist en besvikelse upp över att dessa texter reducerats till en "årlig ritual". Det skrivs, manifesteras och talas om hur viktigt det är att skydda alla som utsätts, men alltför lite händer. Nya namn läggs till listan. Och vid sidan av de stora händelserna som får rubriker, är det tusentals liv omkring oss som varje jävla dag kringskärs av orättvisa och omänskliga regler.
Ur ett perspektiv är det begripligt att det går långsamt. Hederskulturen är allt annat än ett nytt påfund och lär ta tid att bli av med. För några år sedan skrev jag en text och drog paralleller mellan de olika utslag av hederskultur vi ser här och det användningsområde som samma sorts kultur fått i strider mellan miliser i Kongo. Där hade organiserade våldtäkter av hela byars kvinnor blivit ett mer populärt vapen än eldstrider. Det var helt enkelt ett mycket enklare sätt att utrota en fiendestam. Efter våldtäkterna kunde nämligen inte byarnas män ta sina fruar och döttrar åter och stammens utplåning var ett faktum.
Någon gång, i en annan värld, i ett annat samhälle - och framför allt i en annan tid - har hederskulturen haft en nyttodimension. Gentemot denna andra världs yttre hot har den varit ett familjepolitiskt och socioekonomiskt sätt att säkra stammens överlevnad via mer eller mindre strikta kvinnoprotektionistiska regler. Exemplet i Kongo är hur som helst ett skriande starkt bevis för att hederskulturen har överlevt sig själv och att den verkar för allt annat än överlevnad idag.
Drag av denna kultur finns förvisso överallt. På många håll romantiseras fortfarande seden att be fadern om dotterns hand i äktenskap, även om frågan i sig inte måste ställas enligt några strikta sociala koder. Grunden är dock densamma. Vad vi anspelar på - även om vi inte praktiserar det konkret - är att valet av make inte är hennes eget att göra. Olika grader av patriarkala kvarlevor skulle man kunna säga.
Att de här banden mellan seder och kulturer finns är rätt lätt att se. Dessvärre gör de också det lättare för alla de kulturrelativister som väljer att fokusera på likheterna i stället för skillnaderna, vilka borde vara den springande punkten för envar som gillar frihet och mänskliga rättigheter.
Detta frustrerande sidospår till debatt har skuggat hedersfrågan länge och till det ska jag återkomma i nästa del av denna "följetong".

4 kommentarer:

Anonym sa...

Gör er plikt och rösta för demokrati!

http://www.sverigedemokraterna.se

Sanna Rayman sa...

Hej Anonym. Jag förstår inte på vad sätt det skulle hjälpa dem som utsätts för hedersförtryck? Hur arbetar Sd med de här frågorna?

Ökenvandring sa...

Mycket välskrivet inlägg. Rent spontant kommer jag att tänka på Elisabeth Fritz och vilket oerhört värdefullt arbete hon utför.

ps - har länkat till dig, hoppas du samtycker.

Sanna Rayman sa...

Hej på dig ökenvandring och tack både för glada tillrop och länkning. Ska genast bege mig till din blogg!
Och japp, Fritz är en förebild, tveklöst!