fredag 13 juli 2007

Hedersförtryck, svek och besvikelse, del 2

Detta är alltså del 2 i den följetong, i vilken jag ägnar mig åt att dissekera frågan om hedersförtryck. Börja gärna med del ett om du inte redan läst den.

En del personer är födda till att bli mentorer, fritidsledare, ungdomscoacher - kalla det vad du vill. De kan helt enkelt placera sig mitt ibland en massa ungdomar och med full naturlighet ta positionen som cool äldre med rätt att vägleda. Det är viktigt folk de där. Och det är viktigt att de hamnar på rätt ställe.
Stundtals undrade jag vad Anders Carlberg höll på med under Almedalens enda seminarium om hedersförtryck (arr: kd-kvinnorna) på måndagen. Han vecklade in sig i långa resonemang kring korankunskap, Miriam, Moses, Mohammed och Khadidja. Jag hängde inte med på poängen, men uppfattade den som något i den här stilen:
Religioner är gärna konservativa och patriarkala. I den meningen bidrar de gärna till att förstärka seder som kanske inte har någon egentlig religiös grund. Carlberg nämnde Jan Guillou och konstaterade kort att "Vi är inte överens". I frågor som den här är det särskilt skönt att höra människor ta avstånd från Guillou...
Det jag skrev i första delen av den här hedersföljetongen leder mig vidare till en av de mest frustrerande företeelserna som omgärdat frågan. För den text jag nämnde där fick jag (naturligtvis) skäll från Masoud Kamali, som jämte Jan Guillou toppar listan över största svikare av hedersförtryckta tjejer i det här landet. Jag kan inte minnas hans replik ordagrant, men invändningen gick ut på att våldtäkter sker i alla krig, att det var tendentiöst av mig att hänföra dem till något sådant som en hederskultur samt att jag därigenom gjorde mig skyldig till en uppdelning i vi och dem. Men i sin iver att bortförklara hela företeelsen hederskultur missade Kamali, troligen avsiktligt, poängen. För visst sker våldtäkter överallt i världen och i många krig. Men poängen här var att här användes hederskulturens mekanismer som redskap för att uppnå just det den är avsedd att motverka - klanens överlevnad.
Kamalis sätt att argumentera går hand i hand med många andra vänsterdebattörers. Jag minns en förvirrad krönika som redan nämnde Guillou skrev i Aftonbladet för fem-sex år sedan. Där togs bland annat äldre tiders barnamord på oäktingar och så kallade "utvidgade självmord" (där en familjefar skjuter hela familjen och sedan sig själv, ofta efter en konkurs eller skilsmässa el. dyl.) upp som exempel på att familjetragedier sker överallt och inte har med någon hederskultur att göra. Guillou har även med en stötande nedlåtenhet hävdat att det råder en ”total avsaknad av kvinnlig könsstympning”, men vad som däremot finns är ”det hellyllesvenska hustrumordet”. (Detta var innan vi fått två domar i könsstympningsfall)
Bristen på logik är inget mindre än förbluffande. I själva verket är det förra exemplet en händelse som ur ett svenskt perspektiv tillhör det förgångna. Det finns idag inget samhälleligt tryck på ensamstående mödrar nuförtiden att göra sig av med sina bastarder. Dessutom är detta ett bevis för att hederstänket historiskt sett funnits också här, snarare än ett bevis på att det inte finns. När det gäller utvidgade självmord är de definitivt inte följden av ett socialt tryck liknande hederskulturens. I alla fall inte öppet och uttalat så som är fallet i hederssituationer. Möjligtvis kan samhällstrycket bestå i ett allmänt krav på att man ska lyckas och inte kånka eller misslyckas i äktenskapet. Men därifrån till mord är det långt.
Ibland brukar även svartsjukemord anföras som jämbördiga med hedersmorden. Även här fallerar logiken. Ett sådant mord har sin utgångspunkt i en relation mellan två människor och kan inte sägas vara kulturellt överhuvudtaget. Svartsjukan är universell och återigen: påtryckningar på mördaren från vänner eller familj är inte regel i de här fallen.
Helt enkelt. Hedersmord är kulturellt betingade företeelser. Detta konstaterande gör inte ont och det gör sannerligen ingen till rasist.
Det är nämligen helt okej att ogilla detaljer i en främmande kultur. Att dessutom påtala det bevisar att man tilltror de som tillhör denna kultur en diskussionsförmåga. Ändå dominerades debatten olidligt länge av försök att uppfinna scenarion där "vi minsann är lika förkastliga". Som om ett elände i vårt samhälle skulle göra ett annat elände mer rätt. Det är en strategi som aldrig kommer att fungera. Ska det faktum att vi har nazismen och en skönhetsfixerad ungdomskultur i bagaget för evigt ursäkta en annan kulturs dåliga sidor? Nej och åter nej.
Visst. Om vi gör det omöjliga och försöker tänka oss nån sorts kosmisk "grand total" är vi kanske lika jävliga allihop. Men inte i det här fallet. I det här fallet är de som praktiserar hedersförtryck dåliga och vi är bättre. Och då ska vi tala om det för dem och försöka få dem förstå varför vi tycker så. Dessutom ska vi lyssna på deras kritik och titta på vårt eget elände och göra nåt åt det också.

Inga kommentarer: