fredag 20 juli 2007

Hedersförtryck, svek och besvikelse, del 3

Jahapp. Då går vi på del 3 i den följetong som ägnas åt hedersförtryck. Läs gärna del 1 och del 2 om du missat dem.
Den här gången tänkte jag delge er en intervju som jag gjorde för några år sedan när jag frilansade för en "ungdomstidning". Sådana har gärna en liten litteratursida för det ska man ha. Men samtidigt vill de att den innehåller så lite text som möjligt. Och att man skriver om böcker som är så långt ifrån "litteratur" som möjligt. Intervjuer om tre frågor var ungefär det max som en tonåring förväntades klara av. För mig kändes det direkt oförskämt att träffa en intressant författare och ställa ynka tre frågor. Så jag brukade ställa fler, ibland bara för min egen skull och ibland för att jag lyckades sälja en längre intervju till andra uppdragsgivare.

Hur som helst. Jag träffade Souad, som har skrivit boken Levande bränd. När Souad var runt 18 år – hon vet inte säkert själv när hon är född – hade hon en kärlekshistoria med sin granne. Hon blev gravid och mannen vågade inte be hennes far om hennes hand. Souad blev en skam för familjen och för att kunna behålla familjehedern var hennes död nödvändig. Hennes farbror blev den som utförde dådet genom att hälla bensin över henne och tända på. Men Souad dog inte. Hon hade utan tvekan gjort det - på sjukhuset gjordes mycket lite för hennes tillfrisknande - om inte en kvinna från organisationen Surgir hört talas om henne och lyckats hjälpa henne därifrån. Nu är Souad 40-någonting och bor någonstans i Västeuropa. Men trots att åren gått räds hon familjen och sederna där på Västbanken där hon växte upp. TV-intervjuer och annat gör hon aldrig utan en vit mask över ansiktet. Hur gör man en sån här intervju? Vad frågar man som inte är banalt? Sånt har jag tänkt på dagarna innan, men nu känns det inte så svårt längre. Hon sitter framför mig och ler vänligt. Blicken är öppen och masken har hon tagit av. Ansiktet bär knappt några spår av hennes öde, men tröjan har hög polokrage och långa ärmar. Ungefär vid hakan börjar ärren, som täcker hela hennes kropp.

- Har du förlåtit din granne och fadern till din son för att han övergav dig?
- Ja. Först var jag väldigt arg, men inte nu längre. Det var inte hans fel, snarare min fars. Jag var arg på hela situationen och slog mig på magen med stenar för att få missfall. När jag födde Marouan på sjukhuset var jag ensam och kände något konstigt mellan benen. Jag försökte putta bort honom med fötterna - jag kunde inte röra på överkroppen alls p.g.a brännskadorna. Då ville jag inte ha honom, han påminde mig bara om mitt trauma. Så känner jag inte nu. Det var inte hans fel, men det förstod jag inte helt och fullt förrän jag födde min första dotter. Barn är oskyldiga och kan inte beskyllas för omständigheter.

- I boken skriver du på flera ställen att dina barn reagerar på din historia med att vilja åka dit, konfrontera familjen och i Marouans fall träffa sin far. Tror du det kommer att hända?
- Nej. Om min son skulle åka dit så riskerar han sin egen säkerhet. Jag har sagt att om du vill åka så gör det, men jag följer inte med. Han är en ”oäkting” som känner inte till hur det är där, inte kan språket och inte känner till kulturen, som är mycket våldsam. Han skulle kunna råka mycket illa ut där.

- När man hör om hedersmord så är det vissa länder och folkgrupper som är mer förekommande i debatten. Du är uppväxt på Västbanken, vid en tid då det tillhörde Jordanien - ett land som kanske inte lika ofta nämns när det talas hedersfrågor. Är hedersmord vanligt även där??
- Jo, det är det absolut. I Mellanöstern, Orienten. Det förekommer i alla arabländer, framför allt på landsbygden. I min by var det mycket vanligt.

- Ser du dig själv som en feminist?
- Ja. Nu. Jag känner mig bra och stark, men under flera år kände jag mig inte vacker, ful att se på...

Missförståndet inses och hennes följeslagare från förlaget får förklara att jag inte frågat henne om hon känner sig feminin utan huruvida hon betraktar sig själv som feminist. Kvinnan lägger ut texten och förtydligar feminism som något "nästan politiskt, ett engagemang i kvinnors kamp för jämställdhet". När det hela klarats ut slår Souad med bestämdhet fast att hon är engagerad i kampen för kvinnans rättigheter.

- Det är en stor kamp, enorm, men det är ett nöje att delta i den på mitt sätt, med målet att hjälpa andra kvinnor i situationer som min.

Souad svarar ärligt och rakt på alla frågor jag ställer, men hela tiden passerar frågorna och svaren förbi varandra. Jag frågar en sak – utifrån hur jag uppfattar en situation – och hon svarar med helt andra referensmönster. Souad idag är en västerländsk kvinna med beslutsamhet i blicken och tydliga ställningstaganden. Men när hon berättar om Souad där och då så finns det nästan inte någon person att berätta om, bara en varelse som det hände saker med.
Reflektion, diskussion och relationer saknades helt enkelt. Inte ens i efterhand verkar hon ha brytt sig om att reflektera över saker, det saknades helt enkelt diskussion och relation helt och hållet. Är du snarare slav, något som uttryckligen värderas lägre än hushållets får (enligt Souads far) så saknar dina eventuella känslor relevans. Och är du uppväxt i detta, ja då utvecklar du inga känslor gentemot personerna omkring dig, mer än möjligen rädsla.
I boken berättar Souad om att hon en gång får skydda sin egen mor från upptäckt när modern träffar en man ute på åkern där de plockar fikon. Modern säger till Souad att vissla om det kommer någon. När Souad senare hamnar i sina egna problem har modern ingen hjälp att ge Souad. Tvärtom kommer hon till sjukhuset där Souad ligger med sina brännskador och beklagar sig över att hon ännu lever och ställer till problem – polisen har nämligen besökt dem och ställt frågor. Modern ger Souad gift i ett glas och ber henne dricka det. När jag läste boken upprördes jag mycket över just detta. Det kändes så osolidariskt av modern - som ju använt Souad för att skaffa sig själv ett lite större levnadsutrymme - att inte hjälpa Souad med samma sak. Jag frågar om hon inte själv ser detta som ett svek. Jag frågar henne om hon inte själv ser detta som ett svek från sin mor.

- Nej. Min mor gifte sig som 14-åring med min far som då var 38 år. Han behandlade henne dåligt under hela äktenskapet. Han slog henne oerhört mycket, var så grym att jag tycker att hon hade rätt att göra det hon gjorde.

- Visst, men det förklarar hennes handlingar och din syn på dem. Men du själv, blev du inte besviken när hon inte hjälpte dig så som du hjälpt henne?
- Nej. Hon hade aldrig visat mig någon kärlek, det fanns ingen relation oss emellan som kunde ge upphov till såna känslor. Hon sa åt mig att vakta och jag gjorde det, så som man gör vad man blir tillsagd, men att hon skulle stå i skuld till mig det fanns helt enkelt inte.

Jag vill fråga Souad om det finns något med hennes kultur som hon tycker är positivt - om man bortser (vilket såklart nästan är omöjligt) från kvinnornas eländiga status. Främlingsfientligheten i väst sägs ju ofta förstärkas av historier om hedersmord och jag tänker mig att hon kanske har nånting bra att berätta, något fint minne av sitt hemland. Men nej, frågan faller på sin egen orimlighet. Som flicka var hon inte en del av sitt lands kultur. Souads kultur - eller hennes minnen - är att tvätta, städa, laga mat och få stryk. Ingenting annat. ”Det är ett vackert land”, säger hon, ”men i övrigt har jag inga bra minnen. Ett vackert landskap, men männen förstör det.”

- Men har inte kvinnorna sinsemellan en kultur som fortgår parallellt med männens? Finns det ingen sammanhållning som blir er egen, offrens samhälle så att säga?
- Nej, inte alls. Jag träffade knappt några andra flickor annat än på bröllop. Då är alla kvinnor på ett ställe och sjunger och dansar tillsammans, men vi hade väldigt lite att tala om eftersom vi ingenting visste om världen - eller ja, nånting. Då blir det ingen sammanhållning. Tvärtom minns jag att det vi ibland talade om var hur vissa flickor var dåliga eftersom de kanske hade för korta ärmar på klänningen så att handlederna syntes. Vi såg ner på kvinnor som betedde sig dåligt precis som männen.

- Men vänskap då? Hade inte din mor väninnor?
- Jo, hon hade väl några väninnor, men det spelade ingen roll. Något stöd kvinnor emellan kunde man inte räkna med eftersom alla hade det på samma sätt. Om våldet i hemmen talade man inte eftersom det ansågs normalt. Det går inte att förklara, jag kan knappt förstå det själv nu när jag är i Europa. Här är kvinnan fri och nu och jag skulle hellre dö än att åka tillbaka. Där är man en slav, man är ingenting.

Många barndomsminnen har Souad förträngt och först nu återfått. En syster hade hon helt glömt bort, tills hennes namn och öde en dag dök upp i hennes huvud. Händelsen var så förfärlig att hon förmodligen blockerat den fullständigt tills nu, när hon lever tryggare. En dag när syskonen var ensamma hemma och föräldrarna borta ströp Souads bror en av hennes systrar med telefonsladden. Vart hon tog vägen sen eller varför hon mördades har Souad ingen aning om, men hon anklagar inte sin bror för dådet, vilket förbryllade mig när jag läste boken.

- I boken berättar du om när din bror föll av en häst och hur ledsna du och dina systrar blev. Ni grät och slet era hår för hans skull. Samtidigt minns du att han ströp en av dina systrar och att han gick i din fars fotspår när det gäller hustrubehandling. Ändå skriver du att du älskar honom högt och att du inte beskyller honom för det han gjorde. Varför förlåter du honom och inte din far?
- För oss, där jag kommer ifrån, är det normalt att värdera sonen högt. Det sitter programmerat, man älskar dem högt. Och min bror är ändå min bror, ett syskon. Min far förlåter jag aldrig, men min bror var ung och beteendet som männen har där är ärftligt, det går i arv både socialt och kulturellt. Min farfar var våldsam på samma sätt och min bror lärde sig av min far.

- Men fortplantar man inte beteendet om man fortsätter acceptera det i generation efter generation? Varför är en son alltid jackpot? Känner du själv att du själv faller in i samma tänk gentemot din son respektive dina döttrar?
- Nej. Jag älskar dem lika mycket. Snarare är det tvärtom eftersom jag lämnade min son till en fosterfamilj när han var liten och först nu fått tillbaka honom. Länge brottades jag med skuldkänslor för att jag inte ville ha honom, men just då gick det helt enkelt inte. Jag var knappt en människa själv och kunde inte ta mig an ett barn. När jag fick mina flickor var jag trygg och längtade efter barn, så de fick en kärlek från början som jag inte gett min son. Vår relation nu är ett år gammal, vi ses och äter middag då och då bara jag och han. Vi har verkligen ett stort behov av att lära känna varandra bättre.

Souad berättar sedan om en händelse i byn då en kvinna i 35-årsåldern mördades av sin makes bröder. Hon var redan gift och hade fyra barn, vilket innebar att hon fick lov att gå ute själv om hon hade ärenden att uträtta. Men just denna kvinna gick till affären varje dag och handlade, vilket bröderna och maken tyckte var konstigt. De misstänkte att hon kanske skulle inleda en affär med butiksinnehavaren och skar av henne huvudet och gick runt med det i byn och visade att de tagit itu med problemet.

- Har du någonsin funderat på varför de här förhållandena och traditionerna aldrig tar slut? Varför gör man så här?
- Därför att mannen är kung, med makten över kvinnan. Alltid. Det är fullständigt normalt. Han bestämmer, han gör lagarna.

- Men trivs verkligen männen med det?
- De frågar sig inte heller varför. Liksom vi kvinnor aldrig tänker oss ett slut på våldet eller föreställer oss att det går att ta sig ur, så funderar männen heller aldrig över hur det vore att göra saker annorlunda. Allt bara fortsätter, utan att någon ifrågasätter. Själv betraktar jag mig nästan som född i Europa, jag lever här och skulle aldrig i livet återvända till Jordanien.

- Tänkte du själv någonsin på att ta dig iväg själv? Rymma, helt enkelt?
- Nej. Det fanns inte. Omvärlden fanns inte. Jag var helt isolerad. Världen utanför muren kring trädgården var inte min. Jag fick inte gå ut själv och då förstår man helt enkelt inte vad det betyder att fatta ett eget beslut, som till exempel ”Jag drar”. Vart? Hur? Jag hade aldrig kunna få en sån idé. Jag fick inte ens slå på TV:n om jag inte blev tillsagd. Dök det upp något västerländskt på TV:n bytte min far snabbt kanal. Det var inte meningen att mina vyer skulle gå längre än trädgården och åkern. Skola var det inte tal om. Jag hörde en gång om två flickor som blev förälskade och rymde, men det var flickor från stan, inte från landsbygden som jag var ifrån. De i stan hade lite mer koll på att det fanns ett ”utanför”. En annan flicka från stan tog sig till Kanada, men de hann upp henne på flygplatsen och dödade henne.

- Vad vill du säga till tjejer i Sverige som är i situationer som liknar den du var i? Flickor som utsätts för hot eller våld och frihetsinskränkningar?
- Förlora aldrig hoppet, misströsta inte. Och sök hjälp hos de organisationer som finns! Det är viktigt att använda sig av dem eftersom det är oerhört svårt att ta sig ur dess situationer på egen hand.

Inga kommentarer: