måndag 6 augusti 2007

Ensam är ful

Jag befinner mig egentligen djupt nere i semesterläge och hade inte tänkt skriva på ett tag till, men när jag läste DN:s ledarsida häromdagen insåg jag att jag missat Mona Sahlins sommarprat. I Mats Wiklunds kolumn stod det något om att hennes musikval varit åtminstone bättre än Göran Perssons, men samtidigt att det inte stack ut. Ingetdera förvånade mig, men texten inspirerade ändå till en liten lek. Jag spånade ihop en tänkbar Sahlinsk musiklista.
Visst, jag kan förstås ha hittat på det här, men ni får helt enkelt ta mig på mitt ord när jag säger att nedan lista skrevs ihop innan det att jag laddade ner podversionen av sommarpratet och då fick koll på vad Sahlin faktiskt spelade. Mina gissningar såg ut som följer:

- Bruce Springsteen
- Rikard Wolff
- The Ark
- Cornelis eller Fred Åkerström
- Laleh
- Nåt klassiskt/opera
- Timbuktu eller kanske någon annan svensk hip hop
- Marit Bergman
- Stefan Sundström, Winnerbäck, Staffan Hellstrand eller annan visrock/popsnubbe
- Eva Dahlgren

Här är Monas lista. Som synes blev sex av mina gissningar rätt, om man räknar David Urwitz som visrock/popsnubbe och det tycker jag nog att man kan. Detta innebär alls inte att jag är ett halvorakel. Det innebär bara att Mona Sahlin är förutsägbar.
Det måste hon förstås vara. Sommarprat med politiker ska inte störa. Vilket betyder att det blir det mest lagom man kan hitta. Typiskt och tillrättalagt. Klokskaper på dagisnivå. Livet är fantastiskt. Möten är spännande. Kaffe i solsken är livet.
Lite irriterande var det allt att jag missade att ta med Håkan Hellström på min lista. Han är ju så given! Mest otippade var väl Hello Saferide och Amy Winehouse. I båda fallen förorsakade dessutom Sahlins kommentarer viss irritation hos mig.
I det förra fallet berättade hon trivsamt om att bandnamnet Hello Saferide är taget från en taxitjänst där unga tjejer kan få åka hem tryggt om kvällarna. Fint det. Synd att den nya diskrimineringslagstiftning som sossarna gav oss tog bort den enda svenska motsvarigheten - tjejtaxan.
Det senare fallet, Amy Winehouse, var egentligen mer ett av flera exempel på en retorisk figur som Mona Sahlin gillar. När hon skulle presentera låten talade hon återigen om en smal och liten tjej med stort hår och stora mörka ögon och stor röst eller hur det nu var. Inget fel i de här bilderna, men visst var det väldigt mycket stor versus liten i Sahlins sommarprat. Små och starka kvinnor i parti och minut.
Det är ett ganska typiskt s-märkt bildspråk, som stör mig. Står du själv och är stark ska du helst vara liten eller kvinna eller något annat förmildrande. Liten och stark är fint. Stor och stark gillas ej. Inte ens när Mona Sahlin slår ett slag för företagare och entreprenörer kan hon låta bli att slå en lov in på socialdemokratiska tankemarker. När hon väl sagt ett och annat om att vara nyfiken, ha idéer och skapa något slänger hon ur sig ett tillsammans. Som om hon inte kan låta bli.
Ensam är ful. Tillsammans är starka och vackra.
I Sovjet försökte kommunisterna mätta de förtrycktas aptit på individuell frihet med medaljer och ceremonier. Men det är glitter och glaspärlor som inte mättar viljan att höja sig över mängden särskilt länge. Särskilt inte när du samtidigt vet att medaljen bara är ett sätt att hålla dig och dina drömmar på mattan.
Den som hela tiden talar om för dig att du är stark och vacker i din litenhet har förmodligen ingen ambition att hjälpa dig att bli stor eller stark. Den utlovar på sin höjd trygghet och kaffe i solskenet bland alla andra små fina.

Inga kommentarer: