tisdag 14 augusti 2007

Vilken dum debatt det blev hörni!

Ibland vill man bara emigrera. Ge upp på Sverige. Fatta att vi är ett samhälle befolkat av söndriga skallar.
De senaste dagarna har ingett mig den känslan. Det sätt på vilket medierna har rapporterat om förslagen om nya rekommendationer för sjukskrivning har varit en medveten, illvillig och rejält fetlagd pressanka.
Jag är inte med i Mensa. Jag inbillar mig inte att jag är århundradets geni. Då är det desto mer förbluffande att bara jag fattade att ordet "rekommendation" är just det ordet och inte ordet "regel". Och att det fortfarande är läkarnas yrkesexpertis som avgör och således inte handlar om ett "stopp för sjukskrivningar!"
Att se Ekots formuleringar om att Socialstyrelsen "backar" och "hävdar missförstånd" är bara ett bevis på att någon eller några på Sveriges Radio behöver slipa på läsförståelsen.
Avdelningschefen Bo Lindblom på Socialstyrelsen säger är att "Det är beklagligt att det har framställts som att vi till varje pris vill att människor med utmattningssyndrom ska arbeta." Och i SvD säger projektledaren Jan Larsson säger att "Det känns trist att folk feltolkat våra direktiv".
De har helt rätt. Det är både trist och beklagligt hur detta har framställts. Man kunde nästan tro att ingen journalist i landet har bemödat sig med att läsa det åtta sidor långa arbetsdokumentet. Men det har de såklart. De har bara bestämt sig för att missförstå det.
Ansvaret för dessa nya, "omänskliga", rekommendationer smygs naturligtvis över på den stora stygga alliansen.
Ger man sig ut i bloggflödet av negativa kommentarer är det uppenbart att folk antingen tror, eller gärna vill hävda, att det är Husmark-Pehrsson och alliansen som är ute och jagar folk med sitt gräsliga massförstörelsevapen arbetslinjen. Det är en intressant förskjutning av perspektivet om man betänker att Socialstyrelsen fick sitt tillsynsuppdrag över sjukskrivningsprocessen av den förra regeringen.
Men det talar såklart Mona Sahlin tyst om nu. Vid sin sida har oppositionen mediedrevet. Modiga skjutjärnsreportrar som inte låter sig luras. Med många "men" och "ju" i beredskap. Men, det står ju si och så i utkastet? Men, ni skriver ju här att..? Men vad är det då som gäller?
Ju. Men. Ju. Men. Ju.

Faktum är (och här citerar jag morgondagens ledare) att om man läser utkastet till rekommendationer så kan man vara ganska lugn. Redan i förordet står det tydligt och med kursiveringar för att ytterligare undvika missförstånd att:
"Rekommendationerna avser att vara vägledande i normalfallet. Om det inte handlar om ett normalfall, kanske rekommendationen inte kan tillämpas och avsteg kan göras."
Det framhålls även att om utmattningen är svår bör psykiatrin konsulteras, behandlingarnas verkan kontrolleras med täta intervaller och revideras vid behov. Arbetsgivaren och andra möjliga (privata) stressfaktorer ska också tas med i helhetsbilden. I rekommendationen står sist men inte minst att: "Byte av arbete bör vara ett alternativ".
Det senare är viktigt. Den här frågan handlar nämligen minst lika mycket om den orörliga svenska arbetsmarknaden, som gör att vi i panik klamrar oss fast vid jobb som vi hatar att gå till.

För några år sedan hade jag ett jobb som jag till en början trivdes på, men som efter hand blev alltmer förödande. Det stimulerade mig inte. Det krävde massor av tid. Det gav inte särskilt bra betalt. Mitt engagemang hade avtagit. Alla möjliga sammanfallande orsaker gjorde att jag vantrivdes allt mer.
Efter ett litet uppehåll och sommarvikariat på annat håll skulle jag komma tillbaka. Sån var dealen så jag blev kanske lite grann förvånad när min chef ringde och ville ses bara någon vecka eller två innan jag skulle börja igen.
Under den fikastunden fick jag sparken. Och inte hade jag nåt kontrakt skrivet. Det var förvisso en mycket välvillig spark av arten "Du mår ju inte bra av att jobba här, du borde göra något annat", men jag ska villigt erkänna att jag ändå blev lite förbannad. Då.
Dock inte tillräckligt förbannad för att kunna iscensätta en fajt för att få behålla jobbet. Hon hade ju rätt. Jag mådde inte bra där. Det hade varit helt vansinnigt oärligt av mig att klamra mig fast, bara för att oron över hyresbetalningarna satte in.
Jag begriper så klart att hennes motiv inte bara var välvilja. Jag var förstås en rejäl black om foten också. I en organisation med fem anställda är en deppig och oengagerad ett rejält problem.
Jag har tänkt på det här skeendet en hel del den senaste veckan. Förvisso var jag inte utbränd då, men varningssignalerna fanns där, det gjorde de. Kort stubin, svårt att sova, muskelvärk, ångest, likgiltighet, eskalerande fobier, dödsskräck - the works.
Ändå var min hjärna dum nog att gapa om hyran när tillfället till förändring infann sig. I efterhand är jag min chef evigt tacksam för den där sparken. Det var mycket klokt av henne.

Visst. Det blev några oroliga och fattiga månader av hackigt frilansande och jobbletande. Jag var inte med i nån a-kassa och just som jag motvilligt började tänka i termer av tillfälliga caféjobb så damp det goda vikariatet ner i knät på mig, i grevens tid.

Jag tänker på det när jag läser Johanna Nilssons debattartikel i Svenskan . Den är full av känsloargument, men komplett tom på andra. Hon är stilistiskt övertygande. Skriver "Ut. Bränd." och andra klingande figurer, men ändå övertygar hon mig inte.
Missförstå mig rätt. Det är förstås uppenbart att hon var akut och ordentligt utbränd och det tar jag inte ifrån henne. Att hon behövde någon sorts paus inser jag också. Komma bort från prestigen. Trycket att leverera, nå upp till förväntningarna, vara som hon skriver "duktig flicka". Hålla föredrag och ta kritik.
Samtidigt är det egentligen ingenting som säger att det inte hade varit lika vilsamt för henne att trappa upp från den mest akuta fasen genom att ta ett caféjobb på halvtid i några månader.
Jag säger det inte för att vara hånfull eller nedvärderande, men vi vet faktiskt inte om långtidssjukskrivning alltid är det bästa och mest effektiva sättet att komma tillbaka från olika stadier av utmattning. Miljöombyten kan vara nog så effektiva när det gäller att börja uppskatta det man hade eller inse att man inte vill ha det tillbaka.
Helt enkelt. Ingen utbrändhet är den andra lik. Det är därför inte särskilt troligt att lösningarna ser likadana ut. Men, i stället för att kräva en rörligare och därmed för sinnet tryggare arbetsmarknad. Eller en välriktad och varierad vård. Eller satsningar på utbrändhet som problemområde. I stället för något sådant, så kräver människor bara själva sjukskrivningen.
Som om det vore viktigare att få papper på sin sjukdom än att bli frisk.

Nää. Vilken dum debatt det blev hörni! Ska vi inte börja om?!

4 kommentarer:

LeoB sa...

Har du tänkt på att just i det akuta skedet är kanske trygghet det mest grundläggande? Där undrar jag om inte just sjukskrivning är det som behövs för att ge trygghet. Vad har man annars och sätta emot arbetsgivarens krav?

Sanna Rayman sa...

Jovisst. Men då är det ju fint att sjukskrivning inte är ett dugg uteslutet i akutfall. Sjukskrivning är över huvud taget inte uteslutet i rekommendationerna. Därtill ingår det i behandlingsrekommendationerna till läkarna att just koppla in arbetsgivaren så att det kan ske förändringar som kanske behövs.
Folk verkar tro att man bara kan bli behandlad för saker när man är sjukskriven. Så är det ju inte. Du kanske behöver några veckors sjukskrivning heltid och sen jobba deltid och gå i terapi eller vad det nu kan vara. Poängen är att sjukskrivning i sig inte är en behandling, men hittills har man mest bara gjort det. Länge.
Det hjälper ingen.

Och som sagt. Stor tjock tidningsanka. Ingenstans i dokumentet står det "stopp".

Jimmy sa...

Tack!
Det finns hopp för Sverige när sådana som du finns :)
Folk som är kapabla att se bakom mediadrevet, kolla upp fakta och tolka saker utan röd eller blå lins i objektivet.

Tyvärr manipuleras den stora massan väljare av dom som vill ha/behålla makten.

Ha det gott!

Sanna Rayman sa...

tack jimmy! Nu bör jag väl i ärlighetens namn tillstå att min lins väl också har nån sorts kulör, men i den här frågan tycker jag på något sätt inte att det borde spela så stor roll. Givet statistiken som finns och utvecklingen som den har varit borde det vara uppenbart för de flesta att vi hamnat snett. Sossarna begrep det i alla fall, de initierade ju Socialstyrelsens översyn.