onsdag 15 augusti 2007

Yttrandefrihet och känslor

För några veckor sedan skrev jag en hyfsat ilsken bloggpost om Vilks och rondellmuhammed där jag bland annat kommenterade Semus (Sekulära muslimer i Sverige), som argumenterade för rätten att slippa obehagliga känslor här i livet.
Min text genererade en replik där bland annat följande fråga ställdes:
- Har jag inte rätten att framföra min åsikt och ge uttryck för mina känslor på ett rimligt, konstruktivt och fredligt sätt?
Sedan följde en liten och trevligt hållen ordväxling oss emellan och jag tänkte och trodde faktiskt att jag hade lyckats få fram min poäng, det vill säga att yttrandefriheten måste få gå före trevnaden, men att det naturligtvis inte uteslöt att den som kände obehag eller kränkthet hade all rätt i världen att just "framföra sin åsikt och ge uttryck för sina känslor".

Nu har det ju hänt lite mer och jag noterar att Sakine Madon fått en likartad
replik på något hon skrev om händelsen häromdagen. Ja hon har till och med fått smaka på samma Shakespeare-citat som jag också fick uppmaningen att begrunda.
Det gör mig ärligt talat lite besviken. Det är tydligt att jag inte alls nådde fram till Semus häromveckan.

För det första är Shylock-citatet inte relevant i sammanhanget. Det är ett fint citat som hävdar alla människors lika värde, men det har inte mycket att göra i en debatt om yttrandefrihet.
Jovars. Alla har vi kroppsvätskor, är kittliga och ska dö en vacker dag. Men på vägen till den dagen, ska vi tiga eller prata? Semus förefaller föredra det förra.
Det säger något om nivån när vi debatterar en konsthändelse som inte ens ägt rum - två gånger. Är det steg två i galenskapen? Ska folk börja vara kränkta och sårade i förväg nu?

Semus frågar sig om "syftet med hela den så kallade debatten" är "att tillskriva sig rätten att kränka andra och beröva den kränkte rätten till att reagera?".

1) Man kan inte veta i förväg vem som kränks av vad, så ja, ibland kan det visa sig att yttrandefriheten är någons rätt att kränka någon annan. Om vi bara pratade väder hade vi inte behövt den där friheten, eller hur?
2) Nope. Ingen vill beröva den kränkte rätten att reagera. Det ingår i paketet att växelvis prata, svara, prata och svara. Däremot är det förstås inte okej att visa sina känslor medelst mordhot och nedbrända ambassader. Det agerandet känns liksom inte riktigt som ett yttrande.

Slutligen måste jag ställa en nyfiken fråga. Vilket "vi" är det egentligen som Semus åsyftar när han använder Shakespeare-citatet? Vem företräder Sekulära muslimer i Sverige? Om jag förstått saken rätt är mannen bakom Semus född muslim, men inte religiös eller praktiserande. På vilket sätt är han då egentligen talesman för de troendes känslor när det kommer till avbildningsförbudet? Är inte det lite som att jag skulle göra mig till talesman för de ilskna typerna i Jönköping?

Inga kommentarer: