tisdag 4 september 2007

Det jag vill ha sagt är att här är jag

Debatten om Lars Vilks Muhammedteckningar blev i någon mån en ganska ospänstig historia som kännetecknades mer av förvirring än något annat. (Nu bortser jag från Vilks egna kommentarer som har hur mycket spänst som helst.)
Jag har skrivit om detta många gånger på sistone, bland annat här. (Hitta alla inläggen via etiketterna nedan.)
Mycket av de ologiska och förvirrade elementen i debatten har sitt ursprung i det som Nima Daryamadj beskriver. Nämligen att en person som kallar sig organisation - Semus - skickat debatten än hit än dit på ett principlöst flackande sätt som kännetecknats mest av en vilja att förekomma flitigt i debatten.
Vad jag inte begriper är varför man så gärna vill vara med och prata när man samtidigt verkar så genuint ointresserad av såväl frågan som vad man själv säger. Närvaron sätts framför budskapet - vilket det nu var...

Men det är klart. Folk har ju fått statliga jobb för mindre.

2 kommentarer:

Jonathan sa...

"Närvaron sätts framför budskapet - vilket det nu var... "

klockrent formulerat. hittade hit via SEMUS. Det är kul att han länkar till sina kritiker utan att bemöta dem i sak. Eftersom han aldrig bemöter kritiken i sak länkar han bara till kritiker som får honom att stå där med byxorna nere.

Sanna Rayman sa...

Jo det är onekligen ett förbryllande sätt att bedriva debatt på. Ett tag kände jag det där kliande behovet av att nå fram och hitta kärnan i vad Semus tycker, men jag lutar nog numera åt att han inte så noga vet.