torsdag 27 september 2007

Om kunskap, del 2 - barnadyrkan är dumma saker

Okej. Dags för del 2 i följetongen av random thoughts på temat kunskap. Det är inte helt fel att läsa nummer ett först om man vill hänga med i alla små svängar.
En paneldebatt plockade upp tråden om att nyfikenhet är den viktigaste drivkraften till lärande. I panelen satt fp:s Jan Björklund, Lärarförbundets Eva-Lis Preisz, professorn Peter Gärdenfors och universitetslektorn Marie Rådbo. Peter Gärdenfors berättade att man kan skilja på inre och yttre drivkrafter. De inre är upptäckarglädjen, de yttre är sådant som betyg. Panelen tyckte förstås att detta med nyfikenheten som drivkraft var väldigt spännande. Jan Björklund, som möjligen är lite intresserad av hur de yttre funkar, gillade mest bara läget. (Han var faktiskt oroväckande tam i debatten...)

Eva-Lis Preisz berättade om hur nyfikna barn är. Hur de kan alla namn på alla dinosaurier. Hur många här kan det? frågade hon retoriskt församlingen.
Salongen skrattade i samfälld beundran över de dinosauriekunniga barnen...

Marie Rådbo var inne på samma linje. Barn kan minsann allt om alla planeter och solsystem också, berättade hon. Och när hon skulle skriva vetenskapliga böcker för barn var det hennes förläggare som trodde att det var för svåra ämnen för barn. "Det var nog mest för honom det var svårt", konstaterade hon ironiskt. Bland barnen har det bara varit nyfiket och positivt. De förstår.
Salongen skrattade i samfälld beundran över de planetkunniga och mycket vetenskapliga barnen...

Alltså. Jag gillar barn skarpt. De har egenskaper som vi vuxna inte har som är skitcoola. De är inga puckon och man ska definitivt behandla dem respektfullt och som tänkande, intelligenta varelser. Men jag förvånas inte över att barn kan planeter och dinosaurier. Det kunde jag i min barndom också. Nu har en del stjärnor och växtätande bjässar fått ge plats åt annat, som jag bättre behöver i min vardag.
Denna utveckling betraktar jag som god. Jag tänker inte skratta åt min vuxna dumhet eller böja mitt huvud i vördnad inför tanken på att sjuåringar kan rabbla alla saurusar. Klart de kan! Det är sånt som funkar på lekis. Men på mitt jobb och i mina sociala relationer vinner jag föga beundran med samma kunskaper.
Jag är nämligen vuxen.

Hela denna obehagliga barndyrkan som många vuxna människor ägnar sig åt ter sig för mig som en mycket falsk och plastig uppvisning ämnad mest för andra vuxna. I alla fall har den väldigt lite med respekt för barn att göra. Barn ska inte dyrkas som fullkomliga. De är de nämligen inte. Och om vi intalar oss själva det - eller än värre behandlar barn utifrån en sådan devis - då gör vi barnen en mycket stor otjänst.
Självstyre för barn är inte bra. De har saker av lära oss - ja. Men vi har faktiskt mer att lära dem och det är vår förbannade uppgift att växa inför detta ansvar och göra det.
Dessutom anar jag en feghet, eller rentav en rädsla, bakom det hela. En ovilja att iklä sig rollen som auktoritet. Efter nämnda utläggningar vidtog nämligen en del prat om hur bra det är att använda leken i lärandet.
Leken är nämligen självmotiverande. Den är också emotionell och utforskande. Släng in en lek eller två, så kommer nyfikenheten och upptäckarglädjen som ett brev på posten. Vips har vi galet allmänbildade barn och unga!

Var finns läraren i den här processen, kan man fråga sig. Tja. Lärarens viktigaste uppgift är väl då bara att trigga och stimulera upptäckarglädjen. Att vara inspiratör.
Det låter misstänkt mycket som när en förälder är den som får leka, vara rolig och köpa godis, men överlämnar allt elakt "bestämmande" åt sin partner...

Missförstå mig rätt. Visst är nyfikenhet en underbar och viktig egenskap. Men särskilt lättstyrd är den inte och därmed inte optimal att bygga skolväsenden på. Nyfikenheten vore säkert en tillräcklig drivkraft om barn och unga alltid hade den riktad mot samma saker som läroplanen, men så lyckligt är det nu inte.
När skolsystemet som bäst är i färd med att egga upp kidsen med lektioner i svenska, matte, spanska, franska eller kemi - ja då är de själva inriktade på att upptäcka sina klasskamrater, fotboll, blockflöjt, sociala hierarkier eller hånglandets fröjder.
Det är helt rätt av dem att göra det, men vi ska inte inbilla oss att det inte ibland kan föreligga en kamp om uppmärksamheten och - nyfikenheten.

Dock. Det hade kunnat vara mycket värre. Debatten var, trots det jag beskrivit ovan, betydligt mindre flummig än vad vi fått höra under de senaste decennierna. Till och med Preisz uttalade något som liknade kritik mot underskottet på ordning och förväntningar (krav på fp:ska) i det svenska skolsystemet.
Särskilt härligt var det när panelen, via den inspirerande leken och ett samfällt avståndstagande från grupparbetes-crazen på 70- och 80-talet, tog sig fram till slutsatsen att vi i dagens skola glömt bort vikten av "den goda berättelsen" och hur mycket den kan inspirera elever till lärande. Om någon i salongen hade ställt sig upp och påpekat att "den goda berättelsen" väl egentligen är samma sak som en skitbra föreläsning eller, helt enkelt, en väl utförd katederlektion, hade de nog fått det svårt. Men ingen i salongen var så stygg, så panelen fick i lugn och ro enas om att berättelsen is the new föreläsning.

Men jag kan ge mig den på att nästa gång Björklund säger pip om betyg i ett eller annat skolpolitiskt förslag, så kommer Eva-Lis Preisz drämma i väg en pressis om hur fel det är med betyg när vad vi borde göra är att "stimulera de inre drivkrafterna". Då drämmer jag i min tur upp en länk till den här bloggposten.

Inga kommentarer: