onsdag 19 september 2007

Onyfiken är obehagligt

Matigare rapporter från gårkvällens seminarie, komplett med kvällens klarast lysande citat etc, står att finna hos kvällens moderator, Nima Daryamadj samt hos Gudmundson.
Det där med att bli rädd, som den senare skriver om, har jag också tänkt på. Någon sorts rädsla var det, ja. Men inte bultande hjärta-skraj, snarare obehagligt förbryllad.
Jag menar, why, oh, why, deltog de inte i seminariet? Det är någonting väldigt omänskligt med att vara så onyfiken på annat folk.

En liknande onyfikenhet uppvisade för övrigt en del av de mer hårdföra humanisterna på plats när islamistgängets talesman, Husam Madani, var uppe och drog sitt tal + hot. De lät honom helt enkelt inte prata till punkt, utan avbröt med suckande, ifrågasättanden och mer eller mindre hånfulla rop.
Detta var, i någon mån, kvällens andra mörka stund. Förvisso en helt annan nyans av mörk än de hot Madani yttrade, men ändå en besvikelse och enormt irriterande i stunden.
Det är en rent ut sagt dum jävla inställning att inte vilja lyssna på sina åsiktsmotståndare. Ju mer du kan om dem desto mer förfinad blir din argumentation emot dem. Det är enkel matematik. Dessutom framstår du bara som en respektlös gaphals.
Å andra sidan, ja. Det fanns en annan, min egen, rädsla också. Hade det inte gjort det hade jag ju gått fram till de där islamistkillarna i pausen och frågat allt jag ville fråga. Det gjorde jag inte. Där var jag feg och det är väl där någonstans som "islamofobin" sitter, även om jag vill tro att den skräcken inte så mycket gäller hela religionen som de fundamentalistiska, sekteristiska och extremistiska delarna.
Sådana attribut lugnar aldrig, oavsett religion.

Later...

Inga kommentarer: