torsdag 20 september 2007

Principlös hycklare. Moi?

Ali Esbati vill köra ut ur rondellen och skriver därför en "fatwa om yttrandefrihet". Jag delar förvisso hans trötthet på rondelldebatten, men mest för att den gör mig så ledsen. Jag håller även med i flera av de andra sakfrågor Esbati tar upp, men hans slutsats - att "bombliberalerna" är principlösa hycklare som man inte kan räkna med i "kampen för yttrandefriheten" - förhåller jag mig milt sagt tveksam till.
Att höra någon från vänstern oja sig över att en borgerlig justitieminister vill förbjuda porr i finkorna är förvisso uppfriskande och nytt, men knappast en stolt tradition från den flank som vanligen brukar ropa på förbud så snart H&M visar ett nytillskott i trossortimentet. Ingen har väl varit så rädd för nakenhet som vänstern det senaste decenniet?
Samma förhållande återkommer i de andra exempel som Esbati tar upp och även länkar till.
EU-kommissionären Frattinis knäppa förslag om att förbjuda sökningar på vissa ord på internet och blockera tillgången till vissa sidor (t.ex med bombrecept och annat) har mängder av liberala bloggare gått till storms mot. Själv har jag inte bloggat, men dock skrivit ett ledarstick som dyker upp i SN under veckan.
När det gäller EU-processen som hotar vår tryckfrihetsförordning och vår yttrandefrihetsgrundlag är det samma sak. Det räcker att kika på twinglylänkarna från respektive artikel och konstatera att det till övervägande del är liberala bloggar, inte vänsterdito, som argumenterar emot.
Utöver ovan exempel tar Esbati även upp det regeringens vilja att "vidga ”möjligheterna” till osäkra anställningar". Det har såklart ingenting alls med yttrandefriheten att göra, men vad är väl en vänstertext utan en sväng in om arbetsmarknadspolitiken?

Ärligt talat. Jag har träffat många, många på vänsterkanten som förhåller sig positiva till diverse små hack i yttrandefriheten. Bland gängse liberaler är däremot motståndet stort - även mot redan befintliga inskränkningar som exempelvis lagen om hets mot folkgrupp, en lag som vänsterdebattörer älskar att kela med och argumentera för. Och vad är det för argument som då brukar bjudas?
Välviljans, naturligtvis.
Om det finns ett syfte som till synes är gott, då flockas den principlösa vänstern gärna kring krav på inskränkt yttrandefrihet, utan att för en sekund tänka tanken att samma välviljans retorik naturligtvis kan sippra uppåt och nästa dag användas av makten och härligheten.
Där är vi nu, på många olika plan. Med samma jäkla välvilja, till medborgarnas skydd, argumenterar nu EU-apparaten för förbud av sökord på internet och för skrivningar om att inga religioner får såras.
Nej, du Esbati. Det är inte liberalerna som trampat upp den här stigen.
Kampen för yttrandefrihet har aldrig varit vänsterns starkaste gren. Tvärtom har vänstern ofta hejat på eller krävt de inskränkningar som redan finns, medan liberaler varnat för riskerna med att börja nagga.
Däremot tänker jag inte be dig dra åt helvete för det utan nöjer mig med ett:
Välkommen till kampen.

Inga kommentarer: