måndag 22 oktober 2007

Inte samma lika

Vi har också gett oss iväg utomlands och slagits för andras sak, skriver Mr Brown. Ett exempel på sådana saker kan vara när Finlands sak var vår. Även i kommentarsfältet till min ursprungliga bloggpost jämförs svenskars deltagande i Irak med jihadisternas företag i Bosnien, Irak eller Somalia.
Missen som många gör, menar Mr Brown, är att vi inte betraktar islam som en "legitim" sak.

Okej. Om vi bortser från det mycket vettigt strategiska i att ta parti för ett grannland i insikten om att om detta grannland förlorar sin fajt är vi "next", så finns det även andra problem med parallellerna som här dras mellan svenskt krigande utomlands och jihadism.

Vore det så enkelt som Mr Brown och många andra debattörer hävdar hade de haft en poäng, men är det så enkelt?
Är saken verkligen "islam" och är jihadisterna verkligen denna religions förkämpar? Välkomnas de från jordens alla hörn komna jihadisternas inblandning i Irak av landets alla muslimer?
Jag tvivlar.
Man kan vara kritisk, beklämd och sorgsen över situationen i Irak och fortfarande inse att det krig som USA startade där inte var ett krig mot religionen islam. Religioner var en faktor under Östeuropas och Balkans konvulsioner, absolut, men inte heller där går det att entydigt utpeka detta som enda skäl till de blodiga uppgörelserna i det forna Jugoslavien.
Många grupper (religiösa, språkliga, kulturella…) hade där tvingats in i en landslösning som inte var naturlig för dem. Det må ha funkat under kommunisttiden, men vi vet mycket väl vad den friden och fröjden medförde i form av förtryck.

I filmen "Det svider i hjärtat" beger sig filmaren Oscar Hedin tillsammans med Abu Usama El Swede (Ralf Lennart) till Bosnien för att möta Mirsad Bektašević, en av de dömda svenska jihadisterna. Ralf Lennart undrar vad som har hänt i landet. Inga kvinnor är täckta påpekar han förbryllad för sin vän, som i sin tur förklarar att han inte gör någon "dawa" alls längre. (Dawa = islams form av "mission", att försöka bjuda andra in i islam).
Saken - om den nu verkligen vore islam - har han alltså gett upp. Kvar finns bara striden.

Senare kommer Ralf Lennart ihop sig med tolken, som har mycket litet till övers för de kvarvarande jihadister i landet som enligt hans förmenande mest skapar oro. Ralf Lennart från Göteborg utnämner hela landet "otacksamt".
Av den "sak" som dessa svenska jihadister trodde sig kämpa för har det blivit noll och intet. Åtminstone ur deras synvinkel. Det visar sig i någon mening att de bara varit redskap i en kamp som de hade mycket lite med att göra. Deras och deras sakfränders enda "vinst" i sammanhanget är att de blivit martyrer.
Det är ur min synvinkel en mycket liten vinst.

Hedin och hans ressällskap möter även några av jihadisterna från kriget, bland annat mujahedin-soldaten Abu Hamza, vars öde berörs med några passager här. (Nu talar vi alltså inte om imamen Abu Hamza som dömts för uppvigling Storbritannien!)
När Abu Hamza samtalar med Ralf Lennart framkommer det att de inte har en helt samstämmig syn på jihad. Ralf Lennart och de hetsporrar han umgås med anser att det religiöst grundade "kontraktet" om att inte utöva jihad genom terrordåd i civila och fredliga sammanhang genom bomber i Madrid eller London (alltså mot oskyldiga civila) är brutet i och med övergreppen exempelvis i Irak. Den äldre jihadisträven menar att den som söker martyrdöden kan åka till Irak eller Somalia och göra det. "Där finns det strider att dö i", menar han.
Plötsligt ter sig den svenska jihadismen som den mer radikala. Och, ironiskt nog, samtidigt som den minst Korangrundade. Ralf Lennart och hans vänner i "sak" är de som förespråkar våld även mot civila. Ralf Lennart, boende utanför Göteborg och arbetandes på Volvo, hävdar bestämt att kontraktet är brutet och att det är dags för upptrappat våld.
Säg mig. Är Ralf Lennart och hans vänner rätt personer att avgöra detta? Är hans "sak" över huvud tagt islam, eller är han snarare att likställa med andra extremer med faibless för våldsromantik i den trygga välfärdsstaten?
Jag lutar åt det senare. Därför gör det mig bara - bara! - ont att veta att det i detta nu skapas fler unga män av samma skrot och korn i flera svenska städer.

När jag ställer frågan "Vad bevisar man genom att dö?" är det inte en indignerad fråga, utan en fråga jag önskar mig att dessa pojkar ställer sig. Gärna med tillägget "Vad bevisar man genom att döda?".
De befinner sig i frihet, i ett land där välfärd råder. De har alla redskap man kan tänka sig att tala för sin sak (och jag tillåter mig tro att denna sak, som så ofta bland oss människor, grundar sig i olika orsaker - privata, religiösa, politiska..) här. De kan göra dawa om det är Koranens ord de vill sprida. De kan engagera sig politiskt om det är USA, Israel, kapitalism eller vad de nu vill bekämpa. De har valmöjligheter.

Väldigt få krig handlar "bara" om religion. Vare sig i Bosnien, Irak eller Somalia är detta fallet. Krig handlar om makt och självbestämmande samt de eventuella tillgångar och ekonomiska maktmedel som kan tänkas ingå. Om att skaffa sig de valmöjligheter till påverkansmakt som Ralf Lennart redan har.
För faktum är att i fredstider är vi människor rätt bra på att leva sida vid sida. Visst, det kan finnas små krockar och problem, men såväl historia som nutid ger framför allt otaliga exempel på att vi är utmärkta på att skapa smältdeglar av handel, konst och kultur som är både lukrativa och kreativa.

Inga kommentarer: