måndag 29 oktober 2007

Moderaterna, välfärden och framtiden

Helgen har kännetecknats av blogglättja. Hushållsbestyr och socialt leverne kom före. Tänkte därför sammanfatta två av helgens ledartexter, som definitivt hänger ihop. Den ena om moderaterna, den andra om tandvårdsreformen. Här kommer således den långa utläggningen om moderatstämman, välfärden och Sverige.

PJ Anders Linder skriver intressant på temat och grunnar på risken för rallybeteende inom politiken. Vi kan förstås vara lugna för att den senaste budgetens stramare hållning kommer att förbytas i betydligt mer frikostiga välfärdssatsningar. Ett visst mått av strategiskt valfläskande är en demokratins normalitet.
Svårare att fördra är det "ideologiska fläskande" som uppstår när moderaterna verkar leta enbart efter möjliga sätt att markera sin förnyelse på. Det är frustrerande. Hell, jag var ju så här frustrerad för bara någon vecka sedan.

Så konstigt är det kanske inte att folk provoceras när Fredrik Reinfeldt håller tal och indirekt jämför partimedlemmar med en faktisk politisk övertygelse och tro med Lars Ohly. Men, med tjuvknep som dessa och därtill en portion strategisk kommunikation lyckades ju partiledningen i det stora hela få med sig moderaterna på förnyelsevagnen, frånsett snytingen om spelmonopolet.

Kikar man på Reinfeldts, Littorins och Borgs anföranden från stämman tonar bilden av en trestegsraket med syfte att övertyga fram.
1. Reinfeldt pekar på förnyelsens goda frukter i form av valvinst och maktinnehav och ber partimedlemmarna att hänga med på den fortsatta förnyelsen.
2. Littorin vill också ha kvar medlemmarna på förnyelsevagnen och vädjar till ombuden att "ge facken arbetsro" och inte peta i arbetsrätten.
3. Anders Borg tar vid och förklarar varför man ska stanna på vagn och sitta still i båt – därför att ett värderingsskifte är på väg i Sverige.

Det där sista, värderingsskiftet, är ett nyckelbegrepp i sammanhanget. Det är detta som gör att den m-ledningen håller fast vid sin nyordning till och med i skuggan av mörk statistik i form av moderaternas sämsta opinionssiffror sedan Reinfeldt blev partiledare. Ledningen bidar sin tid och inväntar det svenska värderingsskiftet.

Ur detta perspektiv är exempelvis oviljan att förändra arbetsrätten mer begriplig. Man föreställer sig helt enkelt att ett allt mer arbetande och egenförsörjt folk till slut måste komma till samma slutsats och helt enkelt kräva dessa förändringar.
Hjärnorna bakom "de nya moderaterna" visar sig därför vara betydligt mer ideologiska än man kan tro. Det här är inte bara pr-nisseri. Snarare är det ett bevis på att de tror stenhårt på sin vision. Och den visionen gäller inte bara partiet utan, som Reinfeldt brukar säga, "hela Sverige".

Det är rätt modigt. Det är ju ingen liten bragd de spetsat in sig på. Riskerna är uppenbara, men lyckas Reinfeldt, Littorin och Borg med ambitionen att få till ett värderingsskifte – ”en ny frihetstid” för att citera Borgs anförande från stämman – då har något mycket stort hänt i det här landet.

Borgerliga m-kritiker som räds välfärdskramandet glömmer också bort att det är skillnad på välfärd och välfärd. Socialdemokraternas välfärd är ofta en fälla, ett sätt att vänja in stora befolkningsgrupper i en eller annan välfärdsekonomisk konstruktion, vilket i slutändan gör att vi till slut uppfattar den som både en rättighet och en nödvändighet för att klara av livet. Så skapas ett lydigt väljarunderlag.
Och vana blir vi - allihop. Det är därför många borgerliga politiker på ren automatik säger nej när de hör talas om centerns Stureplansavdelnings förslag om behovsprövade barnbidrag, utan att inse att de i samma ögonblick ägnar sig just åt välfärdsvänslande av Schenströmska mått.

Samma mönster går igen i den kritik som riktas mot den nya tandvårdsreform som regeringen ska genomföra. Den innebär nämligen inte fördelar för alla, utan mycket fördelar bara för vissa, särskilt hårt drabbade. Den hårdfokuserar i stället för att dutta. Sånt är ovant i Sverige och det avspeglas i kritiken. Tandläkarna efterlyser mer förebyggande insatser. Andra kritiker menar att också kostnader upp till 3000 är ett pris som många har svårt att mäkta med. (Efter 3000 får man mer subventioner)

Det är lätt att tro att all kritik är relevant. Att kritikern, eller de som går miste om en fördel, alltid har rätt. Medielogiken arbetar så, men så är det naturligtvis inte. Centerpartisten Kenneth Johansson svarar på kritiken och säger att prio ett är att ”släcka elden”. I så måtto är reformen exempel på en annan välfärd. Det är en vettig satsning som tydligt siktar på att lösa ett befintligt problem. En välfärdsreform som hjälper de med fullständigt havererade munnar, istället för att småhjälpa alla.

Kort sagt, detta är verkligt solidarisk politik - en beskrivning som sällan stämmer in på socialdemokraternas välfärd. Där gäller snarare millimeterrättvisan och duttandets politik. Den också feghetens politik, eftersom den konsekvent siktar in sig på att undgå snart sagt all kritik.
Så har inte nuvarande regering agerat. Den har genomfört nödvändiga förändringar, utstått massiv kritik och betalat priset i form av dåliga opinionssiffror. Samtidigt vet vi att mången sosse som upprört agiterar om "orättvisor" i hemlighet lär känna stor tacksamhet för att ha sluppit göra dessa förändringar själv. Att socialdemokraterna dessutom har mage att kritisera reformen för att komma "för sent" är rätt häpnadsväckande med tanke på att de lovat förändring i evigheter, men inte åstadkom en vettig problemlösning på tolv år. Göran Persson berättar i inledningen av sin nya bok att det kändes bittert att förlora valet 2006 utan att ha hunnit genomföra en stor tandvårdsreform.
Det är humor. Men det är fan inte solidaritet.

Inga kommentarer: