lördag 20 oktober 2007

Vad bevisar man genom att dö?

Det blir långt idag. Häng på.
När jag pluggade i Lund gav jag och några vänner oss ut på rackartyg en kväll då vi hade sällsynt tråkigt. Eftersom vi länge hade stört oss på de snusförnuftigheter som mötte oss på elskåp ute på stan ägnade vi oss åt lite förfalskning. Det vi förfalskade var Loesje-affischer.
Ni vet vilka det är. Vita uppkopierade A3:or, storhetstid under 90-talet. På dem stod det ibland oförargliga - men vissa dagar ack så förargande - trivsamheter av typen "Idag såg jag några krokusar" eller "Pusshållplats" och ibland förnumstiga klokskaper, som "Kan alla som är beredda att stå upp för sin åsikt göra det nu, tack".
Den senare är relevant i detta sammanhang. Vi gjorde en satir på den (och ett par andra) och tejpade upp här och var i stan. Affischerna åkte ner rätt snabbt - tydligen uppskattades inte skämtet.

Jag har just varit och sett Oscar Hedins dokumentärfilm "Det svider i hjärtat" med efterföljande paneldebatt. Jag avstår från att återberätta filmen här - det kommer att göras på tillräckligt många platser ändå. En god överblick hittas hos Gudmundson, eller via nedan länkar till diverse recensioner och artiklar på temat. Vad vi talar om är, kort sagt, svenska jihadister beredda att dö för sin sak - en kidnappad och/eller förvriden version av religionen islam. Det har varit en tankeväckande afton.
Filmen i sig väcker tankar, naturligtvis, men kanske ännu mer paneldebatten efteråt.

Paneldeltagaren Ali Esbati oroade sig i onödan. Större delen av publiken var inne på samma spår som han och terrorforskaren Magnus Norell verkade lätt resignerad inför åsiktsdominansen. Och visst var det lite trist att debatten stannade där, eftersom det enligt pressmeddelandet är regissören Oscar Hedins avsikt att med sin film bryta 9/11-traumat, som han menar gör att vi nöjer oss med två simpla berättelser - den islamofobiska eller den USA-kritiska.
Av debatten framgick att merparten av panel och publik ansåg att förklaringen till den filosofiskt ställda frågan Varför? (...vill man bli martyr?) ligger i knät på en president vid namn Bush. Övriga förklaringar befinner sig i Israel, exempelvis hos flinande israeliska 17-åriga checkpointkontrollanter som "helt utan anledning" stripsearchar palestinier.
Åtminstone om man får tro Esbati.
Detta är den nyanserade förståelsen av sakernas tillstånd.
Den onyanserade är att tro på den som säger att hans uppgift bland annat är att döda dem som inte tänker hålla med honom.
Det kan vi inte göra.
Eftersom Bush finns.

I ett par avsnitt i filmen får man se hur en radikal islamistisk predikant i Göteborg vid namn Anas Khalifa talar inför grupper av mycket unga pojkar om det fina med jihad. Vid något tillfälle argumenterar han att om det kommer någon, en fiende, så säger du inte "Här är min syster. Varsågod, våldta!"
Fler exempel av samma typ följer och slutligen konstaterar Khalifa att så gör man ju inte. Man försvarar ju det egna och det som är rätt - intill döden.
Det låter ju i någon mening rakryggat. Försvara sin familj? Absolut!
Men i ett huj smygs slutsatsen in. För det handlar ju inte om försvar. Och alls inte om syrran, pappa eller mamma. Det handlar om islam - Khalifas version. Det är den man ska dö för.
Det är det de får lära sig, småpojkarna runtomkring honom där utanför Göteborg.
Det mod som Khalifa berättar om finns förstås inte där han säger att det finns. Det ligger i stället hos kvinnor som Fatima Nuur som under samtalet reste sig upp och förklarade att som muslimsk kvinna var det sådana som han som skrämde henne. Sådana som han fick under inga omständigheter komma i närheten av hennes ungar. "Islam är inte faran, han är det."

Jihadisterna har en kompromisslös övertygelse som kan te sig romantisk för den som inte finner demokratin lika (döds)inspirerande som tankar om paradis och belöningar. Den gängse demokratiuppvuxne är sällan kompromisslös - tvärtom verkar vi ibland villiga att kompromissa med precis allt. Flera påpekade under diskussionens lopp att det här med att dö för saker knappast är något nytt. "Vi" har ju dött för så mycket annat förut... För ideologier, för vårt land, för drottningar.
Poängen som ska drivas hem är förstås att den frivilliga offerdöden inte är något specifikt för muslimer och således inget att hetsa upp sig över. Ungefär samma logik som när människor säger att det minsann står kvinnoförtryckande saker i Bibeln också.
Något dåligt antas här balanseras ut av något annat dåligt. På så vis slipper vi tänka vidare eller göra något...
Visst finns det relevanta paralleller att dra. Visst kan jag skriva ett brandtal emot bokstavstrogna kristna eller inkvisitionen om så önskas. Det är bara inte riktigt lika aktuellt just nu och idag. Dessutom är sådana tal närmast tvillingar. Väldigt lite skiljer olika brandtal emot religiöst förtryck och religiös fanatism åt - oavsett religion.

Mot slutet av paneldiskussionen reste sig konstnären och musikern Dror Feiler upp och vidareutvecklade resonemanget. Jag kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen men han berörde västs ytliga livsstil och påpekade att vi kanske borde intressera oss för att människor faktiskt är villiga att ge upp demokratiernas bekvämligheter och friheter för andra, högre (?), värden.

Förlåt? Högre?
Demokratins och de grundläggande fri- och rättigheternas frammarsch är väl just en rörelse bort från detta infantila förhållningssätt?
Förklara för mig varför jag ska beundra någon som tycker att det är ett bra argument att dö.
Att som Esbati dra paralleller till att han efter militärtjänstgöring förväntas "dra ut i jihad för Sverige" är en minst sagt svag jämförelse. Det är en praktisk ordning, ett sätt att försvara den samhällskonstruktion man gillar att leva i. Men det är ingenting som någon vettig (jag säger vettig) människa strävar efter. Få går och lurar på när och hur de ska få dö för sitt land, medan Ralf Lennart (Abu Usama El Swede) i filmen uttrycker en förhoppning om att han någon gång ska pekas in på martyrvägen av sin gud.
Visst. En människa kan bli dödad och därefter ärad för att den vägrat släppa taget om till exempel sin frihet, men det är inte samma sak som att uppsöka döden "to prove a point", eller än värre, dra med sig oskyldiga.
Som sagt.
Förklara för mig varför jag ska beundra någon som tycker att det är ett bra argument att dö.
Det är det inte. Yttrandefriheten har löst den saken.
Det är alltid bättre att vara vid liv och tala för sin sak.

Så hur lät vår parodi på Loesje-affischen?
"Kan alla som är beredda att dö för sin åsikt göra det nu, tack."

Recensioner:
SvD, Gp, DN

Intervjuer:
SvD, Gp

Annat på temat:
Sydsvenskan, DN
Tillägg: SvD

12 kommentarer:

Anonym sa...

Nej nej klart som faen att det inte är positivt att radikala gerillasoldater indoktrineras i Sverige för att slåss mot Bush, väst, kristendom, demokrati eller vad det nu är de vill slåss emot.
Själv har jag gjort lumpen och är beredd att slåss för Sverige men vill helst undvika att dö för Sverige..
De här lirarna måste ju gå åt som smör i solsken på slagfältet om deras högsta önskan är att dö martyrdöden.

noctivagus sa...

Man visar att man är en idiot utan hjärna om man vill döda andra för sig egen så kallade religion. Dom får gärna skjuta sig själva det skiter jag i.

Bulten i Bo sa...

Här har du en svensk jihadist till som "imanerna" tydligen lurat i att irakierna stod bakom 911.

Mitt beslut att ta värvning hade en mycket negativ effekt på mitt äktenskap, men jag visste vad jag ville och hade bestämt mig. Det finns vissa saker i tillvaron som är värda att offra bekvämlighet och trygghet för. Jag visste att jag inte ville bli gammal och bara minnas att jag suttit hemma i TV-soffan och druckit kaffe, samt tyckt en jäkla massa om saker och ting. Ibland är det väldigt viktigt att man tar steget fullt ut och gör någonting man drömt om länge, annars kan man lätt sluta som en bitter och avundsjuk människa.

samt

Jag hoppas att jag och resten av mina kamrater som är kvar här överlever tills våra femton månader i Irak har kommit till ända. Jag tror att de av mina vänner som stupat här är uppe hos Gud nu, och jag tror att de vill att vi andra skall överleva.

Jag hade en barndomsdröm om att bli amerikansk soldat. Den drömmen har jag upplevt nu, på gott och ont.


kanske är ett svar på din fråga: Vad bevisar man genom att dö?Mekanismerna och tankarna är väldigt lika mellan de två fallen, vilket väl bevisar att den mänskliga hjärnan är rätt lik oavsett hudfärgen.

Screaming Eagle sa...

I december aker jag till iraq for min andra deployment i landet (101st/Rakkasans). Ska bli ett sant noje att riskera livet for alla fega svenskar som hellre daltar med islamisterna an att sjalva gora nagonting at det.

Never forget.

Bulten i Bo sa...

Till den kvittrande blåmesen ("sreaming eagle", ooooh, vad rädd jag blir):

Vi minnas att den vietnaminkallade mannen i musikalen "Hair" motiverar sitt beslut att gå i krig med att "I do it for my country. I do it for you"

Varvid han får svaret "Well, don´t do it for me because I would never do it for you"!

Precis så, jag är aldeles för feg för att kriga, däremot upplever jag märkligt nog aldrig någon skräck för mina muslimska grannar. Jag antar att du och jag är besatta med ungefär samma mängd av mod, fast att det tar sig uttryck i olika former.

Glöm aldrig det!

Peter sa...

Hej Sanna! Jag såg också filmen igår. Det är jag som var "grabben i stolen bredvid"...
Ibland när man tycker att någon har riktigt konstiga åsikter kan det bero på att man har hört fel. Så var det nog då du lyssnade på Dror Feiler. Som jag förstod det pratade han om Jihad, men det var Jihad definierat på samma "specialla sätt" som Ali Esbati gjorde då han likställde att gå i krig för sitt land med Jihad. Dror menade då att ett sådant Jihad - att gå i krig för att försvara vår demokrati - var ett högre värde som det var värt att offra sitt liv för. Däremot, menade Dror, att vi borde diskutera vilka värden som var värda att offra livet för. Det Dror sade var inte speciellt märkvärdigt... däremot var det ett sidospår - tycker jag. Den viktiga frågan var den som ställdes av moderatorn Per Wirtén: "Vad är det som gör att vissa människor går över gränsen och blir farliga?"
Tyvärr blev denna fråga i stort sett obesvarad...

Sanna Rayman sa...

Hej Peter! Trevligt att du hittade hit!
Jo. Dror avslutade med den frågan, men den är ur mitt perspektiv obesvarbar och ganska meningslös. Och att han gjorde kopplingen tyder ändå på att han envist vill säga att det är "samma sak" men olika "causes", vilket jag inte tycker att det är. Jihadisterna uppsöker krig överallt i världen för att de så att säga "behöver" en plats att få sitt martyrskap på. Att försvara sitt land om det attackeras är en mer praktisk och nyttoinriktad reaktion som inte föregås av drömmar om att en dag få göra det.

Angående Drors fråga. Man kan högtravande säga att man skulle ge livet för det ena och det andra, men hur det verkligen förhåller sig vet vi inte förrän vi står inför den livshotande situationen.
Jag är tveksam till offergärningen generellt. Den är ju i någon mening ett uppgivande i en hopplös stund. Man kan ju aldrig veta vad nästa vecka eller månad bär med sig. Kanske missar man sin chans att göra verklig och god skillnad då?

Du har rätt. Wirténs fråga förblev obesvarad. Samtidigt tror jag att det är omöjligt att ge den ett entydigt svar. Det är alltid enskilda livsöden bakom. Det i kombination med utgångsläget (vad man pallar) skapar de farliga gränserna. Därför blir det också ganska meningslöst att fundera över varför well off medelklasskillar i Storbritannien blir jihadister eller varför svenskar i utanförskapet blir det. Tänk så många medelklasskillar inte blir jihadister. Tänk så många i utanförskapet som tar ett jobb och stretar på...

Sanna Rayman sa...

Bulten.
Hänger inte direkt med på poängen med ditt inlägg, men visst. Den mänskliga hjärnan är sig lik all over klotet...det motsäger jag inte.

Bulten i Bo sa...

Min poäng är att så gott som varenda väpnad konflikt jorden över så finns det ett litet antal svenskar som väljer att delta. Mitt exempel var på en svensk som valt att deltaga i den olagliga ockupationen av Irak, och det drog visst till sig en till "screaming eagle" som kommenterade här.

Svenska medborgare tar även värvning i IDF som i strid med FN:s resolutioner ockuperar palestinskt terrirtorium. Det är inte så populärt idag att påpeka det faktum att det förekom många svenskar som slogs i Hitlers tyska armé, naturligtvis finns även exempel på sådana som tog värvning för de allierade.

Kriget i Balkan slogs svenskar på alla sidorna.

De motiv som folk har för att göra detta, ja, de varierar säkert. Jag personligen är inte så säker på att de verkliga motiven är de som de själva uppger när de åker iväg, än mindre troligt att vifår höra de verkliga motiven från dem när de kommer hem!

Jag kan alltså inte förstå de svenska ledareskribenternas förvåning över att det finns ett fåtal svensk muslimer som gör samma sak.

Sen är det ofrånkomligt att jag trots allt har större respekt för den svenske Jakob som Hildebrandt berättar om än vad jag har för i Sverige krigshetsande ledarskribenter och politiker. Jakob (så väl som de medverkande i Hedins film) tar i alla fall det personliga ansvaret för den retorik de för ut, vilket inte chickenhawksen på våra thinktanks klarar av!

Sanna Rayman sa...

Bulten. Svarar inte här, men är inne på tematiken du kommenterat om i den bloggpost jag skrivit idag.

Anonym sa...

Det finns en enormt viktig aspekt för Imamerna att få unga självmords-Muslimer att dö för Imamernas tro:

Dom kan inte reklamera att dom inte kom till paradiset. Imamerna går fria.

Anonym sa...

Vad bevisar man genom att dö?

Jo: Man bevisar att man är dödlig, inget annat.