fredag 30 november 2007

Barnperspektiv, vuxenperspektiv, livsperspektiv

I dag en krönika med anledning av Barnombudsmannen Lena Nybergs debattare i DN.
Har länge stört mig lite på ordet barnperspektiv och vad det kommit att betyda i de vänsterbetonat ideologiproducerande lägren. För det här handlar inte om att jag tycker att barn ska fråntas eller förvägras sin individualitet och integritet. Inte heller att de ska nedvärderas på något sätt. Däremot att de ska få vara barn, inte spelpjäser som vi speglar vår fåfänga i.

Dottern kräver regler och efter lite diskussion får hon sådana och sköter sig noggrant i två-tre dagar. Sedan får hon nog och börjar ifrågasätta reglerna, tills hon bråkat bort nästan allihop.
Sensmoralen är en uttjatad, men sann, klyscha: att ställa krav är att bry sig. Moderns uppfostringsteknik fick dottern att känna sig struntad i.
Men det finns även en annan sensmoral. Jag tänker på det när jag läser Barnombudsmannen Lena Nybergs debattartikel i DN om våra barns levnadsvillkor. Frånsett en del ljuspunkter så är det rätt mörka bilder som målas upp. Depressioner, ­ätstörningar, alkoholförgiftningar, minskat bok­läsande och dalande framtidstro.
Efter att ha beskrivit allt detta konstaterar BO att ”Barnperspektivet behöver öka i alla beslut som berör barn och unga” samt att vuxna behöver kunskaper om ”barns och ungas levnadsvillkor och om deras egna synpunkter” för att kunna fatta kloka beslut.
Det är rätt sorgligt att det ska behövas en myndighet som i rapportform informerar vuxenvärlden om hur det ser ut i barnvärlden. Det ligger också något skevt över senare års modeord ”barnperspektivet” och hur det använts – inte minst i vänsterläger. Den egenmakt som vänstern förespråkar för barn är underligt nog alltid mycket större än den självständighet man är redo att förära vuxna.
Det kan verka snällt att ge barn makt, men det är det inte. När jag ser en mamma fråga sin treåring vad han vill äta ikväll blir jag matt. Jag skulle vilja lyfta barnens rätt att slippa bestämma allt hela tiden. De är barn!
Kanske är våra barn deprimerade och saknar framtidstro för att de – liksom tjejen ovan – inte får några ramar att bryta mot. Det är inte snällt att beröva barn det avgörande skeenden som ifrågasättandet och upproret utgör. Då förstör vi vägen mot vuxenheten.


Hela texten här.

Inga kommentarer: