onsdag 28 november 2007

Missriktade reaktioner

Jag noterar att det pågår någon sorts debatt mellan Unni Drougge och Jan Guillou. Utan att bena i de personliga aspekterna av deras diskussion vill jag ägna mig en del åt det bakomliggande temat - kvinnomisshandeln. Jag skrev ju häromveckan om handlingsplanen för att minska mäns våld mot kvinnor, men uppehöll mig mest vid hedersfrågorna den gången.
När jag såg presskonferensen om denna handlingsplan var det en man bland åhörarna som ställde frågor och mer eller mindre ifrågasatte handlingsplanens existens, eftersom män ju faktiskt löper en betydligt större risk att bli misshandlade än kvinnor. Skillnaden är dock att män misshandlas på stan och kvinnor i allmänhet hemma.
Den här invändningen dyker upp allt oftare och är en del i en förvisso behövlig motreaktion från många män på det faktum att en del feministiska riktningar tagit överhanden och gått över styr. Jag kan förstå den reaktionen.
Inte bara det, jag applåderar den eftersom den i många andra sammanhang behövs. Men jag är mycket tveksam inför aggressionen mot ett så okontroversiellt faktum som att män misshandlar kvinnor med betydligt större framgång och i betydligt större utsträckning än kvinnor misshandlar män.

För inte så länge sedan läste jag och skrev om Pär Ströms bok
Mansförtryck och kvinnovälde. Om denna skrift tyckte jag bland annat så här:

"som jämställdhetsdebattör är Ström en irriterande upplevelse. Under de första 50 sidorna måste jag pausa, andas djupt och räkna till tio. För Ström är så arg att han missar målet. Han vevar igång på varenda detalj, med resultatet att han blir en ego-maskulinist. Lika ilsket blind för kvinnokampens poänger som många feminister är för blygsamma invändningar mot deras världsbild."

I boken pekar Ström på många områden där en ursprunglig strävan efter jämställdhet blivit vrickad - vinklad vetenskap, vinklad statistik och ett skevt rättssystem är några obehagliga exempel. Ström diskuterar även misshandel och påpekar det komplett vansinniga i att vi till dels har en politik baserad på, eh, vetenskapliga rön, som räknar in en olämplig blick eller några klumpiga ord i kategorin sexuellt våld. So far so good. Jag håller med.
Men, Ström drar också fram argumentet om hur många män som misshandlas varje år och ställer det bredvid antalet misshandlade kvinnor. Jag finner inte denna piruett särdeles relevant. Det är päron, äpplen och ibland kryddat med ett malplacerat liberalt individfokus. I vevan kring handlingsplanen skriver till exempel Dick Erixon följande på sin blogg:

"Jag tycker det är oschysst att bara tala om kvinnor som misshandlas. Självklart är misshandel förkastligt - vem den slagne än är. Det är allvarligt när 18.000 misshandelsbrott anmäls med kvinnor som offer, vilket var fallet under förra året. (---) Men det är lika allvarligt att 50.000 misshandelsbrott anmäls med män som offer. (---) Att bli slagen är kränkande för vilket kön man än tillhör. Det strider mot min människosyn att göra skillnad på de drabbade efter deras kön. Det är inte kön som drabbas kollektivt. Det är en individ."

Well, Dick, Per och alla ni andra som släpar fram detta argument - jag kan förstå att ni i egenskap av hyvens, icke-misshandlande killar känner starkt motstånd mot den olyckliga och eländiga term vi fått dras med i Sverige som lyder "mäns våld mot kvinnor". Men det hjälper inte ett strunt att blunda inför att detta våld är olikt gatuvåldet - vilket är det våld som oftast drabbar män.
Det våldet kan tänkas ha mången förklaring och lösning. Fler poliser, mindre krogköer, strängare straff eller vad du nu har för tes. Men vi kan vara mycket säkra på att lösningen inte är densamma som på kvinnomisshandeln och att den behöver andra, mer specifika, lösningar. Varför sticker det så i mäns ögon att det sätts in särskilda paket för att komma till rätta med en särskild sorts brott?

Så kommer nästa invändning. Kvinnor kan också misshandla. Jodå. Visst kan kvinnor det. Men tillåt mig tvivla på att de generellt gör det "lika bra" som män. Visst finns det sådana fall, men gängse man är starkare och större än gängse kvinna. Det kan vi inte komma ifrån.
Pär Ström pekar på att kvinnor på ett helt annat sätt än män är "tillåtna" att slå män. Det är en riktig iakttagelse och jag håller helt med honom om att detta inte är jämställt och något som varje kvinna bör hålla i bakhuvudet. Han må vara större, men du har inte rätt att slå honom.

Dock. Liksom det är vansinnigt att kalla en blick för sexuellt våld, så är det faktiskt trams att jämföra en örfil med ett par brutna revben.
Oron för anfall på stan bär vi alla med oss - vi kvinnor också, tack vare extensiv medial skrämselpropaganda om de egentligen ovanliga överfallsvåldtäkterna.
Men rädsla i "hemmets lugna vrå" är få mäns bagage.
Tills ni män som fäktar argt emot varje ansats att få bukt med kvinnomisshandeln har upplevt den malande oron att inte veta om det är ikväll eller imorgon mellan middagen och Aktuellt, som ni ska dras nerför trappan i håret, så kan ni ärligt talat hålla tyst.

Däremot föreslår jag att vi lägger ner den taskiga termen "mäns våld mot kvinnor" och adopterar det betydligt mer jämställda engelska uttrycket "domestic violence".

2 kommentarer:

Lövet sa...

Äntligen en balanserad kommentar till Pär Ströms argumentation och ÄNTLIGEN en röst som är beredd att diskutera jämställdhetsproblem utifrån problemens enskilda grundorsaker istället för att untyttja dem som slagträ i en ideologisk debatt.

Sanna Rayman sa...

Tack! Och nu vet jag att vi är åtminstone två! : )