fredag 16 november 2007

Om mobbning - eller - ska man adda sina gamla plågoandar på Facebook?

Liksom många andra lantisar som befolkar huvudstaden har jag en gång i livet blivit mobbad. (Don't worry, det här blir ingen snyftare.)
Mitt problem var kroppsligt - en klassiker i mobbningssammanhang. Jag har nämligen en näsa. En stor en. För min del är det helt okej. Jag är överens med min näsa och det var jag innan högstadiet också. I alla händelser så bidrog min kran till att jag fick öknamnet Hedvig. Hedvig var en lustig liten dam, spelad av Birgitta Andersson, som hängde med en uggla i barnprogrammet Från A till Ö för många år sen. Det var ett pedagogiskt barnprogram. För varje gång Hedvig låtsades begripa ord som hon egentligen inte förstod växte hennes näsa. Avskräckta av detta öde skulle barn uppmuntras till att skaffa sig rika ordförråd. Ett rätt rart barnprogram som fått orättvist dåliga konnotationer hos mig.
Utöver egenöknamn tillkommer såklart de mer fantasilösa ropen i korridorerna, de som i princip bara syftade till att informera mig om att jag var "så jävla ful och dum i huvet". Det var mest bara sånt. Inget våld och inga dopp i toastolar eller nåt sånt. Kanske kan jag inte ens påstå att jag blev mobbad eftersom jag vare sig stämt en kommun eller hängt mig i skolans flaggstång.

Jag minns vissa små bilder av förväntan inför högstadiet. Nu skulle det bli en större skola, nyare och vuxnare relationer och man skulle få bära böckerna i famnen på väg mellan klassrummen. Jag har verkligen ingen aning varför just den här lilla skitsaken var en av sakerna jag såg framemot - sannolikt bär Bevvan en del av skulden - men vissa poser gillar man mer än andra.
Nå. Så där blev det ju inte alls, men intressant nog upplever jag inte mig själv som särskilt märkt av det där, trots att det mer eller mindre pajade hela min högstadietid. Faktum är att jag till och med kan se det som en positiv upplevelse så här i efterhand. Många gånger har jag förvånats över att en av mina bästa vänner från den tiden hyser betydligt mer agg mot mina plågoandar än vad jag själv gör. Det är förmodligen ingen höjdare att vara ett mobboffers lojala vän heller..

Hursomhelst. Givet att jag har vissa erfarenheter av mobbing så förbryllar det mig att jag inte lyckas odla fram några fasta åsikter när det kommer till debatten om åtgärder och lösningar. Varför är jag osäker på vad jag tycker om alltifrån tvångsflytt av mobbare till annan skola till numera lagstadgade möjligheten att stämma och få skadestånd?
Häromdagen rapporterades det att en pojke som gått i skola i Tyresö fått 65 000 i skadestånd - den hittills högsta ersättningen som betalats ut enligt barn- och elevskyddslagen. Jag missunnar honom inte de pengarna, men jag undrar hur mycket de egentligen kan sägas vara åtgärder mot mobbning. Mer är de väl plåster på såren.

Det är väl i och för sig inget fel med plåster. Särskilt inte som vi kan vara rätt säkra på att mobbning inte är något som det är möjligt att eliminera. Det har alltid funnits och kommer alltid finnas. Här infinner sig dock samma problem som florerar på så många andra områden - nämligen vår faiblesse för att låtsas som att det går att ordna saker som inte går att ordna.
När det gäller mobbning mot barn blir det extra korkat eftersom det inte bara handlar om vuxna människor som spelar teater inför varandra utan dessutom vuxna människor som ljuger för barn, ger dem en förvrängd världsbild och därigenom grundar för rejäla käftsmällar mot själen.

I våras hade Bris en debattartikel i DN som larmade om att antalet barn som slagit larm till dem varit 20 procent fler år 2006. Jag skrev då i SN att detta årliga larmande - för när hördes senast något positivt från Bris? - var minst sagt problematiskt...

"samtidigt måste man fråga sig - och det verkar inte Bris göra - om det är rimligt att se en tjugoprocentig ökning av samtal från mobbade barn som ”bara” en ökning, vilken kräver mer resurser?
De ständiga larmen inger nästan en känsla av att vi är på väg mot en punkt där majoriteten av alla barn blir mobbade av en mycket liten minoritet, hårt arbetande, mobbare.
Vi kan inte bara acceptera de ständiga ökningarna. Vi måste faktiskt fråga oss vad de beror på. Vad är det vi – vuxensamhället – gör med våra barn? Lite hårt uttryckt: Uppfostrar vi allt fler mobbare? Eller är dagens mobbare bara mer effektiva? Eller är det snarare så att vi uppfostrar allt fler psykiskt svaga barn? Är dagens barn elakare eller mer lättknäckta? Hur kom vi dit?
De här frågorna borde vi intressera oss för. Men det orkar vi inte. Det orkar inte Bris heller. Deras förslag i debattartikeln är kort och gott att skollagstexten kompletteras med att även utlova ”skolpsykolog och skolkurator”.
Det kan säkert vara bra. Men idén är som att dölja liggsår bakom plåster – men envist stanna i sängen. Faktum kvarstår. Vi, och det samhälle vi byggt, skadar barnen.
Jag har ingen färdig förklaring till problemet. Men nog vore det vuxenvärldens värsta svek hittills att inte ens försöka hitta en?"


Förresten så hittade jag en av mina forna plågoandar på Facebook häromdagen, han är vän till en gammal klasskompis.
Frågan inställer sig. Ska jag adda honom och insistera på att beskriva vår gemensamma historik så här: He tormented Sanna for three years.
Eller är det taskigt? ; )

Inga kommentarer: