fredag 2 november 2007

Är måttet på skandalens storhet avgång?

Dagens ledare handlar återigen om Schenströmaffären.
Trist affär, trist att skriva om. Det är förstås oundvikligt att hon avgår. Motsvarande agerande för någon som har ett vanligt jobb - att vara full när man har jour - hade kanske stannat vid en varning, men Schenström hade inget vanligt jobb, utan var som bekant Sveriges 17:e mäktigaste person. Då är det rimligt att man går direkt.

Med detta sagt kan man ändå fundera på historiens sidoeffekter. Harald Ullman har en poäng i att sossarna borde ligga lågt med sin kritik. Ju lägre ribban sänks för vad som är "skandal", desto mer omöjligt blir det att arbeta inom politiken.
Medierna målar till slut också in sig i ett hörn. Om all tid i världen ska läggas på att berätta om vem som betalat något svart en gång eller vem som varit full, hur ska det då finnas tid att göra några större, mer relevanta grävjobb?
Om avslöjandets storhet mäts i själva utfallet - avgång eller inte - har vi då inte hamnat lite fel?

I någon mening kan väl hela affären sägas vara Aftonbladets "ursäkt" till socialdemokratin för att de gick så hårt åt Lars Danielsson. Nu har man med råge bevisat sin "objektivitet" och kan när Marita Ulvskog klagar om orättvis behandling från medier peka på Schenström.

Jag håller helt och hållet med Niklas Svensson när han försvarar det mer privata umgänget med politiker - med eller utan alkoholinslag. Naturligtvis måste det få finnas lite frotterande. Avslöjanden kommer sällan ur presskonferenser.
Intressant nog utgick den inledande beskrivningen av Schenströmaffären på nåt underligt sätt ifrån att man inte kan hugga någon i ryggen om man kramat honom eller henne. Så fin är världen nu inte och det vet varenda journalist som allvarsamt frågat sig om Pihlblad kan bevaka politik framöver. Det är ett kårgemensamt hyckleri att hävda detta inför läsare, lyssnare och tittare. En politiker vet när han/hon talar med en journalist och en journalist vet när han/hon talar med en politiker.

När jag var i Holland för ett tag sedan besökte jag det holländska parlamentets internationella presscenter. Det är ett ganska lustigt etablissemang. En krog som tjänar som hot spot för politiker, journalister med politik som bevakningsområde samt diverse bransch- och organisationsföreträdare. Vem som helst kan inte gå hit, det krävs medlemsskap. Bara det är förstås tillräckligt för att det klubb- och elitkänsliga Sverige skulle gå i taket, men när föreståndaren berättade om stället var det uppenbart vilka fördelar detta året runt-Almedalen erbjuder.
Journalister kan i denna miljö nosa upp mycket om vad som pågår i politiken.
Det finns dock en mycket strikt regel som gäller alla: Du får inte citera eller föra ut det som sagts därinne. Gör du det är du utesluten, inga undantag.
Istället är gången så här: Berättar en politiker något för dig kan du be honom eller henne att "step outside". Det betyder att ni båda är införstådda med att alla uttalanden kan bli offentliga. Eller ringer du upp dagen efter och frågar om du kan citera det där som sades igår. Får du som journalist nej har du ju ändå en tråd att rycka i och följa upp på andra håll.

Läs för övrigt också Blogge Bloggelitos inlägg om Schenströmaffären.

Inga kommentarer: