torsdag 22 november 2007

Var det bra så?

Glöm det. Jag har ingen lust att ansluta mig till vare sig Buy Nothing Day eller Buy Something Day. Inte på Facebook och än mindre i verkligheten. Båda påfunden är lika larviga. Den förmildrande omständigheten med Buy Something Day är förstås att den inte kom först och således bara är en tonårigt bjäbbig replik på den förra.
Vi har alltså att välja mellan ett prudentligt förmanande upprop mot "konsumismen" – inte minst den med lyxprefix – eller ett sådär livsbejakande lössläppt upprop som ser en poäng i att bara gå och köpa något, vad som helst, för att jävlas lite med det prudentliga gänget.
Vet ni vad jag gillar? Jo, att köpa vad jag vill (och kan) när jag vill (och kan). Vilken dag som helst.

Okej. Det är mer än ett bjäbbande det här, jag vet. Det tangerar väskdebatten i våras. Det har i allra högsta grad att göra med den bok som Timbro nyligen släppt om Yppighetens nytta, vars argumentation definitivt behövs som motvikt till det slentrianmässiga ryggandet inför konsumtionssamhället.
I korta drag är det den gamla vanliga debatten om kapitalism eller inte, marknadsekonomi eller inte. En diskussion igångkickad av ovänner av marknadsekonomin med utgångspunkt i att
1) det är fult att "förköpa sig" eftersom
2) det innebär att man sannolikt har fler pengar än någon annan, vilket
3) innebär att man har mer än man "får" eller "bör".
Sen döljs åsikten hjälpligt bakom en stiligt spartansk hållning som alltså ska blomma ut i fantastiskt imponerande 24 timmar om året. Tillåt mig citera min mormor:
– Tramsebyxor!

Givet denna höger/vänster-profil borde jag kanske ansluta mig till BSD och be done with it. Men det bär mig emot det också. Ingetdera förefaller mig särdeles genomtänkt.
Ty jag har lärt mig att man ska ha respekt för hästar och pengar.
Det betyder inte att jag behandlar mina slantar särskilt respektfullt - jag gör av med dem från månad till månad som de flesta andra i det här landet. Men jag gör av med dem medvetet. Jag vet varför jag betalar det jag gör när jag gör det. Ibland vet jag att jag blir lite lurad, men låter det ske eftersom jag vill, ändå. Ibland vet jag att jag betalar för ett fiktivt värde, som till exempel ett märke. Ibland söker jag upp billigt skräp, ibland filtrerar ögonen bort allt som inte är kvalitet. Det beror helt på vad det är jag köper. Men medveten är jag - hela tiden. Jag känner till pengarnas värde och deras relation till varorna.
Det är jag inte så säker på att alla gör nuförtiden.

Missförstå mig rätt. För min del får folk gärna lyxkonsumera hur mycket de vill. Men devalvera inte värdet av pengarna och varan genom att inte fatta vad du gör. Eller genom att handla på ett särskilt datum bara för att någon säger åt dig att göra det.
Häromdagen läste jag någonstans en sån där ute på stan-enkät där en ung tjej fick frågan "Vilka klädmärken gillar du?"
Hennes svar?
– Dyra.
Det svaret gör mig trött. Inte för att hon gillar dyra kläder, men för att det är ett pantat svar. Det har ingenting med yppighet eller mångfald att göra. Det är bara enfaldigt. Jag är inte så säker på att den tjejen förtjänar dyra kläder.
Ungefär samma känsla får jag när jag kommer hem till människor med de ljuvligaste balkonger i bästa solläge, bara för att upptäcka att de förvarar tomflaskor och en rostig cykel därute. Visst, det kan låta som avund och den finns där också, jag saknar min balkong. Men mest av allt är det en sorts förtrytelse över resursslöseriet i situationen. Hade det varit min balkong hade den prunkat, ja jävlar.

Ungefär samtidigt som den störtlöjliga väskdebatten rasade i våras räknade tidningen Computer Sweden ut att bläck till skrivarpatroner har ett tokigt mycket högre literpris än Systemets dyraste bubbel. Dyrare än skrivarbläck var egentligen bara knark. Jag tänker på det när jag läser en artikel i nån modetidning om den nya trenden med lyxcremer, såna som går på uppemot 5000 kronor burken och innehåller 24 karats guld, störkaviar eller något annat som "andas lyx".
Nu skiter jag i och för sig rätt stort i om någon vill köpa dessa cremer, men konstaterar ändå att det knappast är ett köp som smickrar deras intelligens. Med deras sätt att tänka vore vaselin spetsat med heroin och lite skrivarbläck värsta spa-kuren.
Helt enkelt. Idioti smickrar inte dem och det smickrar inte heller vår civilisation.

Nu när jag låtit som en klok mormor, ett krigsbarn som minsann upplevt riktig fattigdom och lite till är det kanske dags att meddela en möjligtvis bakomliggande faktor till alla dessa förnumstiga klokskaper.
Medan alla andra har lönehelgscraze och kan vara glada i hatten, så måste jag vänta tills på måndag...

Inga kommentarer: