måndag 3 december 2007

Och vinnarna är...

Liksom många andra kände jag mest bara förundran inför förra veckans opinionsmätning.
Det är som om majoriteten av svenska folket har någon sorts inre behov av att nu ta avstånd ifrån den politik de i valet såg som ofrånkomligt nödvändig för att vända (s)kutan. De som i valrörelsens diskussioner och debatter såg behovet av att få fler människor i arbete, vill nu inte stå upp för denna åsikt, inte ens inför sig själva. Plötsligt är vi tillbaka i ett samtalsklimat där rätten att slippa jobba anses som välfärdens absoluta höjdpunkt.

Det är obegripligt. Maud Olofssons benämning sossifiering springs to mind. Visst finns den. Och som opposition har vänsterlägret rätt att ta i lite extra, att anklaga och vaja med pekfingret åt åtgärder som de i hemlighet suckar nöjt över att slippa göra själva. På seglats över nätet stöter jag på en del av den varan.
I tidningen Östra Småland hade Hans Karlsson, tidigare avtalssekreterare på LO och f d arbetslivsminister, nyligen ett debattinlägg som överträffar det mesta - såväl i låg som ologisk argumentation. Under rubriken ”Det gäller din mamma” förklarar Karlsson varför turordningsreglerna i Las är Guds gåva till...ja...din mamma.

När mamma kommer hem till familjen och berättar att hon blivit uppsagd kan hon tack vare dagens arbetsrätt säga till barnen att det inte beror på att hon var sämre än de som fick behålla jobbet.
I stället kan hon säga att det berodde på att hon var sist anställd. Turordningsregeln är rättvis. Man stämplas inte som sämre, arbetslösheten kan bäras lättare och barnen behöver inte skämmas när en förälder förlorat jobbet.


Karlsson nämner såklart ingenting om hur lätt den sura vetskapen är att bära för modern. Att veta att arbetsgivaren hellre hade velat ha henne kvar. Inte heller säger han något om hur lätt bördan är att bära för företaget, som kanske mist en avgörande kompetens till förmån för en "mindre viktig". Och naturligtvis nämner Karlsson ingenting om det faktum att den som faktiskt fick vara kvar sannolikt kommer att bära en - ja, just det - stämpel varje dag som han eller hon går till jobbet - eftersom alla såklart vet att han räddades av sin plats i kön, inte av sina skills.

Men, det stoppar inte där. Karlsson fortsätter med god aptit.

Man levererar inget arbete om inte priset är det rätta. Ungefär som en bilhandlare inte levererar någon bil utan att vara överens med kunden om priset, något annat skulle te sig som orimligt. Vad som är rätt pris avgör förstås bilhandlaren. På samma sätt är det med kollektivavtalsförhandlingar. Vad som är rätt lön avgör naturligtvis löntagarna själva.
Detta vill stora delar av borgerligheten och Svenskt Näringsliv ändra på.
Ja, inte när det gäller bilhandlaren förstås utan endast när det gäller löntagarna. De kallar det proportionalitet vid konflikter genom lagstiftning.


Vad som är rätt lön avgör löntagarna själva - detta är enligt Karlsson en kollektivavtalsförhandling.
Woops, there goes the svenska modell!
Och håll käft, annars konfliktar jag dig! Big time.

Andra fynd på nätet gör jag också. Ämnet är annat, men den Nigeriabrevsliknande argumentationen är densamma. Det enda som saknas är en allvarlig ögonsjukdom och mycket dyr medicin.
Riksdagsledamoten Monica Green (s) sprider julstämning i ett blogginlägg om alliansens barn- och familjepolitik genom följande fantastiska mening:

Hur många fattiga barn kommer att vara utan julklappar i år, för att mamma eller pappa blivit sviken av den borgerliga regingen?

Sug på den till en kopp glögg. De som blev utan julklappar under sossarna för att mamma och pappa inte hade några jobb var förstås inte några stackars fattiga barn, utan principfasta ungar som själva valt bort julklappar eftersom de ogillar ägandet och prylhysterin.

This is what we're up against. Hötorgsretorik som denna har moderaternas glättade julkampanj inte ett dyft att sätta emot, det spelar ingen roll hur många de lyckas i arbete.
Arbetslösheten må sjunka och sjukskrivningarna likaså, alltmedan lönebeskedens slutsiffra stiger. Vad är väl detta mot det "faktum" att Sveriges alla barn gråter. Deras mödrar också. Hur kan någon människa, som vill kalla sig god ända in i hjärteroten, vilja rösta på alliansen i ett sådant läge?

Ärligt. Om jag hör uttrycket "kirurgisk precision" en gång till så skriker jag.

1 kommentar:

Pony Tailor sa...

Ja det är verkligen något i hästväg.

Antingen måste svenskarna vara väldigt, väldigt goda in i själen, (på gränsen till dummsnälla) eller så saknar de all förmåga till rationellt tänkande.

Rationalitet anses ju vara ett uttryck för västerländsk kulturimperialism inom delar av den Svenska vänsterintellektuella eliten, så jag lutar åt den tolkningen.

/A