torsdag 31 maj 2007

Inte redo för en ny

Nog hajade jag till alltid. Han?! På Säpo?
Nope. Det är fortfarande för tidigt att skriva rubriker som denna.
Åtminstone tänker jag fortfarande automatiskt på Lars när jag ser det där efternamnet i en rubbe.
Stackars Kicki.

Söder

Fick följande pressmeddelande tidigare idag:

Ohly på ”Sälj inte Söder” manifestation
Lars Ohly, vänsterpartiets partiledare och söderbo talar på protestmöte mot den i det närmaste totala utförsäljningen av kommunal verksamhet på Södermalm.
På mötet talar bland annat Bo Ringholm (s) och arrangörer av mötet är nätverket ”Sälj inte söder”
Tid: Idag, torsdag 31 maj klockan 16-18
Plats: Medborgarplatsen, Stockholm



Ohly måste ha missat att söderbornas största problem just nu är Kvarnens osäkra framtid?

Apropå tonlägen...

Dagens debattartikel i DN levererar siffror på en del trista tonlägen.
Och via Hax upptäcker jag ett närbe(s)läktat, räligt tonläge.
Go home med er.

EDIT: Dagens debattartikel i DN visar på en del synnerligen obehagliga saker. Men Diaz slutkläm drar ner hela artikeln i ett ego-träsk.

"Vi är på fel väg när den sittande regeringen visar ointresse för att utveckla kunskapsverktyg som belyser förändringar inom integrationsområden som annars ofta negligeras. Detta sker när flera kunskapsfunktioner (...) på det snart nedlagda Integrationsverket överges.."

Jaha. Du är sur för att "dom" kom och tog ditt jobb.

Mona Sahlins hand

Skriver idag om Mona Sahlins, hrm, utsträckta hand i familjepolitiken.
De flesta fattar att det där inte var någon inbjudan, men inte alla. Andra än jag har även noterat Sahlinskans otrevliga ton i artikeln och. Den var väl i och för sig inte oväntad, men upprepningarna gjorde inte artikeln till någon vinnare direkt. Med åtminstone sex varianter på "bakåtsträvande" jämte en invit som kallas örfil bevisade Mona Sahlin att vare sig hon eller hennes parti vet vad en överenskommelse är. Inte heller verkar de ha tagit in att det finns något som heter majoritetsregering, att en sådan nu föreligger och att den utsträckta handen inte behövs.

Dessutom skriver min kollega bra om LO:s valanalys, som jag nämnde i går.

onsdag 30 maj 2007

Spretigt pekande

Blev lite förvånad häromdagen när Luf nominerade Jan Björklund till ny partiledare för fp. Inte jätteförvånad, men lite. Jag hade trott att Birgitta Ohlsson, eller någon annan yngre förmåga, skulle pekas ut. Det brukar ju vara ungdomsförbundens lott att göra de markeringarna.
Å andra sidan verkade valet inte ha varit ett rungande ”We want Jan!” direkt.
Och sure enough. Bara nån dag senare visar det sig att den halvhjärtade Jan-nomineringen var allt annat än enhällig.
Knakelibrak.

Många bäckar små heter det

Moderaterna fick totalt 30 miljoner av 17 000 olika bidragsgivare valåret 2006. Detta försöker medier och oppositionspartier göra ett nummer av.

Exakt varför begriper jag inte. Partisekreteraren Schlingmanns argument om att vi har valhemlighet borde räcka.
Det är inte alls konstigt att moderaternas sympatisörer lättade lite extra på plånboken förra året. Valår och dessutom med ett nytt moderaterna i spetsen för en allians. Alla som skänker en slant till valarbetet kanske inte vill vara offentliga med det.

Förresten presenterade LO-partiet sin valanalys
häromdagen. Tydligen har de förlorat ett val...

tisdag 29 maj 2007

Därför är små företag bättre än stora

De är flexibla med tiderna.














De arbetar efter den gamla goda devisen "kunden har alltid fel".


















Aldrig hittar du skyltar med sådan själ på dörren till Sjuelva eller Lindex. Däremot finns de i Sundbybergs centrum. Pigga nummer ett är en frisörsalong, vresiga nummer två en såndär butik som säljer vinsatser, skumma spritessenser och ljusstakar i smide som praktiskt nog även tjänar som vinställ.

Larv

Ujuj. Stressiga dagar. Ville redan i går kommentera den underliga "nyheten" om att diverse politiker inte är med i kyrkan. I Metro rubricerades händelsen som att "Politikerna flyr Svenska kyrkan" (hittar inte nätversionen) eftersom mer än var tredje riksdagsledamot inte är med. Svenska kyrkans generalsekreterare Lars Friedner konstaterade att det var ett "misslyckande att vi inte har kunnat möta de här personernas behov" men tillade att han inte trodde att "det här kommer påverka vår relation till staten".
Språkanvändningen känns malplacerad. Friedner låter mer som en företrädare för nåt random service- eller tjänstebolag som pratar kundrelationer än som en företrädare för ett trossamfund.

Sen såg jag samma nyhet i notisform i SvD. Där var rubriken etter värre. "Statsministern ratar Svenska Kyrkan"
Ratar? Kom igen!
Vad är meningen med det ordvalet? Ska vi sitta hemma och småputtra ilsket över att statsministern är för fin för att tillhöra vår gamla fina fädernes kyrka eller?
Han är inte med. Religionstillhörighet är vad jag vet en privatsak. Det må finnas länder där en uttalad gudstro är absolut nödvändigt för att få inta, säg Vita huset. Den sortens hyckleri finns det ingen grund för att importera.

För övrigt skrev jag en krönika i måndags i SN om reformatorn Irshad Manji.

söndag 27 maj 2007

Helg

Urval av samtalsämnen över några öl i helgen.

- Var ett underligt rött regn i Indien alienceller?

samt

- Hur jävla dum får man vara?

Därefter karaoke av hjärtans lust. Jag är Liza Minelli.

fredag 25 maj 2007

Vårens intressantaste konferens

Det är lönehelg. Maj går mot sitt slut och sommaren dundrar in. Därmed kan våren läggas till handlingarna och jag kan konstatera att Neo hade helt rätt när de redan i förväg, tidigt i våras, utnämnde sin konferens Islamism in Europe till "vårens intressantaste". Det var den.
Den föranledde en ledare i SN och ett par texter till lär springa ur samma event. Här tänkte jag emellertid ge mig själv utrymme att inte bara göra vågen för de två klarast lysande stjärnorna Melanie Phillips och Irshad Manji. (vars anföranden kan ses och höras här.)
Deras respektive föredrag var så inspirerande, stringenta och beundransvärda att det nästan inte behövs ännu en bloggpost som konstaterar det. Många andra har redan gjort det och jag ansluter mig.
Jag skulle i stället vilja göra några sidospår kring övriga talares inlägg under dagen. Kanske måste det delas upp i flera bloggposter, fingrarna varnar för långtext på inkommande. Bear with me...

Emanuele Ottolenghi från The Transatlantic Institute i Bryssel inskärpte i sin föreläsning att islamismen är en antidemokratisk fascistisk rörelse då den ideologiska målsättningen på lång sikt för dessa grupper är att avskaffa demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet med mera. Därför, menar Ottolenghi, är islamismen oförenlig med demokratin, också om islamistiska grupper ibland kan välja att använda ett parlamentariskt system för att nå makten. Han tar upp Hamas i Palestina och Muslimska Brödraskapet i Egypten som exempel och påpekar att det så länge en grupp har odemokratiska mål inte hjälper att de använder sig av valurnan för att nå dem. Demokrati är, för att använda Churchills ord, frånvaron av rädsla, vilket gör yttrandefrihet och religionsfrihet till centrala demokratiska värden. Också nazisterna valdes till makten, men det gör dem inte till demokrater. Att vara demokrat måste innebära att väljas till makten mer än en gång. Man måste också ställa upp på premissen att man kan bli bortröstad.

Ottolenghi menar att argumentet att islamismen skulle vara ett resultat av västerländsk utrikespolitik inte håller då händelser som mordet på Theo van Gogh eller hoten mot Ayaan Hirsi Ali inte har något med utrikespolitik att göra. Båda är istället exempel på försök att strypa yttrandefriheten genom att ingjuta rädsla. Han påpekar att Martin Scorseses film Kristi sista frestelse och Mel Gibsons Passion of the Christ båda är exempel på filmer som upprört religiösa grupper ordentligt. Ändå genererade de vare sig brända biografer eller dödshot. Däremot en strid ström av insändare och protester.
Ottolenghi säger vidare att ett problem när det kommer till Europa är att muslimerna som lever här uppmanas att inte bara dela utan också aktivt stå upp för värderingar som européerna själva sedan länge slutat resa sig för. Han tar upp en rad exempel på tillfällen där västvärlden misslyckats med att hålla den demokratiska linjen på senare tid.
EU:s oförmåga att stå upp för yttrandefriheten i krisen kring Muhammedteckningarna är ett. Ottolenghi påpekar det vansinniga i att många länder valde att kritisera den danske statsministerns "oförmåga att kontrollera de danska medierna" - en kritik som är hårresande odemokratisk.
Ottolenghi menar också att det nyligen inträffade kidnappningen där 15 brittiska soldater togs tillfånga av Iran är ett exempel på samma europeiska flathet. Trots att Iran i skeendena konsekvent bröt regel efter regel i internationell diplomati ville inga europeiska länder resa sig och hävda de regler som vi så gärna viftar förnumstigt i ansiktet på andra demokratier.

Denna flathet ger i slutändan islamisterna vatten på sin kvarn. Genom vårt agerande signalerar vi till den tysta muslimska majoriteten att det inte är lönt att säga i från. Vi blir då det depraverade moras till civilisation som islamisterna säger att vi är. Lata, omoraliska, nöjeslystna och utan vilja att försvara våra idéer. Då är det inte så konstigt att många helt vanliga muslimer, som förvisso inte stödjer islamismen som ideologi, ändå säger sig hysa någon sorts beundran för exempelvis Osama bin Ladin. Han kämpar åtminstone för något.

Enligt Ottolenghi är det teoretiskt sett inte är omöjligt för politisk islam att bli en demokratisk rörelse. Det kräver emellertid att islamismen accepterar och omfamnar de demokratiska rättigheterna och spelreglerna. Här blir han emellertid inte helt sammanhängande. Han tar upp det separatistiska och nationalistiska belgiska Vlaams Belang och framhåller det faktum att inget parti velat samarbeta med dem som en demokratisk styrkedemonstration. Det är det såklart ur en synvinkel. De etablerade partiernas vända ryggar är moraliskt riktiga markeringar mot Vlaams Belangs ståndpunkter och historiska kopplingar till dem som samarbetade med nazisterna under andra världskriget. Samtidigt är det svårt att inte göra kopplingen till situationen här hemma med Sverigedemokraterna.
Är det inte just här vi öppnar oss för käftsmällar från islamister eller andra extrema och/eller odemokratiska gruppers påståenden att vår demokrati är hyckleristisk och falsk eftersom vi bortser ifrån den när det passar?
I sin föreläsning nämner Ottolenghi som sagt Muslimska Brödraskapet i Egypten som exempel på att en grupp med odemokratiska mål är odemokratisk även om den använder parlamentariska medel på vägen. Men ungefär samtidigt som konferensen ägde rum kom nyheten att ännu en egyptier fängslats på grund av redan inspärrade bloggaren Karim Amer. Amer fängslades tidigare i år för att ha förolämpat islam och presidenten.
Den nyfängslade mannen, Abdel Monem Mahmoud, är intressant nog medlem av just Muslimska brödraskapet, men det hindrade honom inte att försvara Karim Amers:s yttrandefrihet. Därmed spärrades även han in. Förvisso är Mahmoud inte representativ och hans försvar för Amer ingen officiell ståndpunkt från det muslimska brödraskapet, men hans inhopp på scenen gör det ändå intressant. Låt säga att han hade sina en majoritet av sina muslimska bröder bakom sig i försvaret. Ottolenghi säger ju att det inte räcker att använda parlamentariska medel för att bli demokratisk rörelse. Men han säger också att det inte är uteslutet att islamisterna kan bli demokratiska rörelser, givet att de omfamnar demokratiska värden som yttrandefrihet etc. Mahmouds försvar av Amer kan med fog kallas en sådan omfamning.

Vad jag krafsar efter är detta: Hur länge misstror man ett parti med skakiga historiska grunder som "plötsligt" säger sig ha omfamnat demokratins spelregler? I vår europeiska villervalla av yttrandefrihetliga extremer är det ju inte alltid enkelt att upptäcka sanningshalten i sådana påståenden.
Ottolenghi säger att ett bevis på demokratiskt sinnelag är att eftersträva inte bara att ta hem ett val utan också utsätta sig för risken att förlora nästa. Men kan man ens räkna en valutgång där Vlaams Belang kammar hem rejäla röstandelar i flera belgiska regioner, men blir utfrysta och inte egentligen får tillfälle att bevisa vare sig det ena än det andra?

Det politiska etablissemangen i Europa har varit flitiga att använda den "antidemokratiska anklagelsen" som politisk taktik på senare år. För flitiga.
"Du är odemokratisk" är den nya "Du är som Hitler". Lite mindre sandlådekänsla, men fortfarande stora ord i sammanhang som ofta är långt mindre.
Dominerande partier gör det mot varandra och småpartier gör det mot regerande med hänvisning till att, tja, att de är små. Det är kränktsjukan modell makro, och här tangerar vi ju även Melanie Phillips analys av multikulturalismens problem - förutbestämda tolkningsföreträden snarare än rationell argumentation.
Den demokratiska principen om alla människors lika värde måste vara vårt rättesnöre om vi ska kunna övertyga någon alls - oavsett islamist eller Jörg Haider - om demokratins förträfflighet. Genom att på ett förkastligt vis använda demokratin som en simpel slägga urholkar vi den till en läpparnas bekännelse där vårt hyckleri inte är ett skvatt bättre än de odemokratiska krafternas när de "leker demokrati" för att nå makten via valurnan.
Ja. Det är ett risktagande att vara konsekvent demokrat. Vi kan bli förda bakom ljuset och plötsligt inse att vår nyss valda kandidat tänker stanna vid det där första valet. Men kanske måste vi acceptera denna risk som en del av demokratins spelregler? För att bevara demokratin måste vi ständigt testa den. Dessutom är det inget som säger att en folkmajoritet som finner sig grundlurade efter ett val måste sitta still i båten.
Vi har en del avvägningar att göra.

torsdag 24 maj 2007

Regeringen och journalisterna

Barometern sätter huvudet på spiken i den knepiga frågan analytisk nyhetstext och ledarmaterial och pekar på den obefintliga objektiviteten bland en del TT-medarbetare.

Regeringen har onekligen haft en sanslös medial motvind. Många borgerliga ledarskribenter har också fått mjölksyra i sina vevande debattarmar och kritiserar regeringen allt hårdare för att vara opedagogisk, glömma vikten av fortsatt PR – trots valrörelsens slut – och ibland också för att den är direkt feg.
Det största problemet här är faktiskt moderaterna. De har hamnat helt snett i värnandet av sitt arbetarepitet. Att vara ett nytt arbetarparti borde innebära just det. Nytt.
I stället gör de plastiga utspel på första maj ”för att locka offentliganställda kvinnor”. Jag rekommenderar i all blygsamhet en krönika i SN om moderaternas och partisekreterarens Schlingmanns raggningsförsök som jag skrev för ett tag sen.

Och när generaladvokaten sa sitt i går om Vaxholmsmålet, vilket parti tror ni det var som sände signaler till övriga allianspartier om att ”vi säger ingenting”? Jag råkade få höra det inifrån i går, även om det var rätt uppenbart utifrån också.
Och hur blev resultatet? Jo. Sveriges Radio gjorde inslag där s-märkta debattörer fick hävda att regeringens ”tystnad” talade för sig själv...

En regerings tystnad ska inte ”tala för sig själv”. Det ska regeringen göra. Spotta upp er!

Morgongnäll: Hatar att pendla

Varje dag tvingas jag nyttja SJ-tåg för att ta mig till och från jobbet och Nyköping. Det betyder uppstigning kvart i sex, varje dag. Den första veckan för ett drygt år sen kändes det helt ok. Dubbeldäckartåg kändes coolt och allt var friden och fröjden.
Den nyhetens behag avtog dock snabbt vill jag lova. Förra året, inte minst under sommaren, var det rätt mycket knas med de där tågen. Värst på andra sträckor än just min, men de där tvåvåningstågen är bara så vansinnigt irriterande.

Luftkonditioneringen är lika ofta trasig som fungerande. Med trasig menas:
A) ingen AC, vilket oftast är skönt för standard är annars att det är svinkallt. Det är därför jag har underligt mycket kläder på mig sommaren igenom eftersom jag måste rusta mig för tåget)
B) en AC som tappat ljuddämparen, vilket innebär decibelnivåer som Hultsfred bara kan drömma om.


Foto: SJ/Kasper Dudzik

Dubbeldäckarna har också den där sköna känslan av modernitetskuliss. Trots att bussar i etage funnits i evigheter promotar SJ sina nya shiny tåg som vore de framtiden själv. I själva verket är de bara high tech-yta. Inget funkar. Du ska vifta lite magiskt med handen framför mellandörrarna för att de ska öppnas. Resultat? Svaga sensorer och en röd knappliknande yta på dörren gör att ingen fattar att man ska vifta. Så folk trycker ändå. Hårt. När det inte hjälper bänder de upp dörrjäveln och pajar systemet.
Toaletterna är utformade av nån sorts pervo-arkitekt med underliga fetischer. Själv uppskattar jag offentliga toaletter som erbjuder så lite närkontakt som möjligt. Så är det inte här. Toan verkar skapad med beröringens fröjder för ögonen. För att få tag i toapappret måste du lyfta ett lock och liksom gräva fram toarullen. För att slänga handdukar måste man battla papperskorgen med sina nytvättade, blöta händer. Det är kul för då blir locket vått och nästa besökare kan, liksom du, få fundera lite över huruvida vätskan på papperskorgens lock verkligen bara är vatten..?

På grund av förra sommarens och vårens ständiga problem (som att de sålde även de obokade platserna i pendlarvagnarna och lät pendlarna som hystar upp två-tretusen spänn i månaden stå på väg till jobbet) och förseningar bjöd SJ storstilat på "gratis internet" i vintras. Erbjudandet sträckte sig till någon gång i februari. När dagen började närma sig slängde jag iväg ett mail och frågade om hur SJ tänkte lösa internetåtkomsten för alla mälardalspendlare framöver. Det verkade ju inte särskilt rimligt att alla dessa skulle betala 49 spänn för en halvtimme eller 109 för hela resan - dagligen. Nån sorts kombo med pendelkortet vore väl fint tyckte jag.
Det tog två-tre veckor för SJ att svara på mitt mail. Då med informationen att de funderade på saken. Under tiden fortsatte internet att vara gratis.
Häromdagen hade de funderat klart och det gick inte längre att komma åt nätet. I ett par dagar frågade jag tågpersonalen om hur pendlarna skulle göra. Ingen visste.
Sen noterade jag att det lagts upp en ny betalvariant, månadskort för internet, bland alternativen på sj.se. Det var inget personalen kände till, så idag gick jag till kundservice på t-centralen. Spännande nog blev det jag som informerade dem om nyheten att det nu finns månadskort. Efter lite om och men lyckades de hitta en prisuppgift. 600 spänn. Ärligt talat. 600 kronor kostar inte ens bredbandsuppkopplingen hemma per månad.
Extremt snålt och icke kundorienterat. Har SJ helt missat det faktum att Mälardalen är en stor pendlarregion?

- Fine, då tar jag ett sånt suckade jag till slut.
- Då måste du ställa dig i den andra kön sa snubben bakom disken.

Det hann jag inte så jag fick bjuda kamrat SJ farväl och dra till tåget. Som visade sig vara försenat dagen till ära.
Ibland hatar jag verkligen, verkligen att pendla.

onsdag 23 maj 2007

Florabyrå?

Det är 300 år sedan Carl von Linnés föddes. Det har varit mycket svårt att missa den här våren. I går var det visst själva jubileumsdagen. Jag noterar emellertid att det idoga firandet inte bara haft goda folkbildande effekter...

Oppositionen

"ska den nuvarande högerregeringen ersättas så är det första alternativet att vi i oppositionen försöker komma överens"

Lars Ohly states the obvious men hävdar samtidigt att detta bara är alternativ nummer ett. Man undrar vad två och tre är..
Divine respektive armed intervention?

Kotknackarnas upprättelse

I går berättade både Ekot och DN om en ny studie som ger naprapatin vetenskapligt stöd som behandlingsform mot rygg- och nacksmärtor.
Att naprapatbehandling kan hjälpa tvivlar jag inte en sekund på. Att bli rättvrängd när man missbehandlat sin kropp i månader är alltid en befrielse. Däremot undrar jag om inte studiens resultat blivit något hjälpt av den offentliga sjukvårdens närmast nedärvda brist på "service mind" och patientfokus.
I undersökningen fick runt 200 patienter gå till den vanliga vården med sina värkande nackar. Där fick de ta del av "den typ av läkarrådgiven självhjälp som idag rekommenderas inom många landsting". Övriga 200 fick bege sig till naprapaten för behandling. Efter tolv veckor tyckte 57 procent av naprapatgänget att deras tillstånd hade förbättrats "väldigt mycket". I landstingsgänget tyckte 13 procent samma sak.

Alltså. Jag har själv av och till haft tokont i rygg och nacke. När det varat väldigt länge och gjort för jäkla ont har min hypokondriska sida tagit överhanden och jag har kutat till vårdcentralen, trots att jag väl egentligen vet att det är mitt eget fel att jag har ont. (för mycket jobb, för lite träning, sova lite och allt det där man pysslar med.)
Då sa läkaren följande:
1) Det kan vara en kronisk inflammation i musklerna.
2) Ät/gnid in Voltaren.
3) Träna lite, det kan hjälpa.

Eh. Att börja med "kronisk" är inte så klockrent... Man tappade liksom musten då. Och att så många av doktorerna här i landet verkar tro att vårdsökande patienter ännu inte upptäckt Apotekets receptfria sortiment är alltid lika irriterande.
Visst. Han var nog sällsynt otaktisk den här. Allt kom ju i helt i fel ordning. Kanske var den här doktorn också ett ovanligt likgiltigt exemplar. Men, jag misstänker ändå att detta är "den typ av läkarrådgiven självhjälp som idag rekomenderas inom många landsting". Då är det inte så konstigt om siffran blir 13 procent. Den offentliga vårdens behandling är inte någon behandling. Man bara påtalar, lite lagom prussiluskigt, för folk som har skitont att de borde gå till gymet.

Både naprapati och en vanlig rejäl massage kan hjälpa en stel och otränad nacke. Ett par behandlingar på raken kan vara tillräckligt för att du ska känna dig smärtfri nog att faktiskt knalla iväg till gymet. Men få läkare nedlåter sig till sådana "oseriösa" tips. Så de drar till med den väl beprövade behandlingsformen Voltaren.

tisdag 22 maj 2007

Ska man sluta nu?

Jaha. Jag börjar när folk lägger av. Läser i DN att inte bara Linda Skugge slutar blogga utan nu även Fredrik Virtanen, som bloggat ett tag, men inte tänker fortsätta med det. I alla fall inte gratis via Aftonbladet.

Virtanen lägger inte av på grund av "näthatet", men ändå görs artikeln utifrån den vinkeln. Och på ett besynnerligt vis. DN vaskar fram en expert som menar att debatten har "halkat snett". Hon medger förvisso att det är taskigt att skriva stygga saker till folk, men avslutar med att hela debatten är en "överklassdiskussion", som man kan ha "om man befinner sig i den övre delen av maktstrukturen".
Vad betyder det där? Förutom strukturstrukturstruktur?

Nåväl. Folk var oschyssta per post förut (och är fortfarande). Lättheten gör att det blir mer hat via internet. Bara de riktigt engagerat hatiska skaffar kuvert, frimärken och promenerar till brevlådan med sin aggressiva försändelse. Det bör man tänka på när man får påhopp på webben.
Därmed inte sagt att det inte kan vara jobbigt. Säkert har Skugge varit galet ansatt av tokerier och det är synd när någon som kanske helst hade fortsatt lägger av på grund av det där.

Virtanen meddelar istället att han kanske kommer "indieblogga" på annan plats i bloggosfären. Någonstans är det där ordet ett bevis för att bloggens tid som "nytt och spännande fenomen" äntligen är över.
Den har bubblat upp.
Den har mjölkats av kvällstidningar..
..och nu har samma kvällsisar tröttnat lite på den.
Virtanen kallar sig själv grundare av "mainstreambloggtrenden", och pratar om "indiebloggar". Därmed är blogghypen död.
Så då börjar jag, sen i starten men dock.

lördag 19 maj 2007

Hej

Attans. Nu har jag en blogg också! I samma stund som jag publicerar den ångrar jag mig. Jag har skapat ett nytt vardagsmåste. Vill jag ha ett till sånt?
Nu måste jag ju skriva ett första inlägg.
Vad skriver man i sitt första inlägg? Måste jag presentera mig? Måste jag positionera mig, lägga en grund? Och varför är alla nättjänster bara nästan fungerande (om alls) när man har en Mac?
Nå. Nu är jag här. Tanken från början var väl att jag skulle få mer plats. Till vardags har jag i och för sig en plats, men det är inte alltid den räcker. Och jobb är jobb och jag är jag, även om det ibland inte är helt lätt att skilja åt. Här är jag hur som helst jag och representerar mig själv.
Jag tror att jag, ungefär som när jag i anfall av felaktiga självbilder köper dagböcker (eller ännu värre flerårsdagböcker), låter bli att skriva något på en stund.
Välkommen, hur som helst.
Hörs sen.