fredag 29 juni 2007

Så tar vi i från tårna nurå allihopa!

Fick ett nyanserat pressmeddelande från socialdemokraterna nyss.

Palm: Den borgerliga regeringen har bidragit till fördjupat kaos och lidande i Mellanöstern
Igår fattade den svenska regeringen äntligen beslut om att använda 20 miljoner kronor till att hjälpa den palestinska staten att betala ut löner till anställda inom den civila offentliga sektorn. (...)
- Det är inte en sekund för tidigt, snarare flera månader för sent. Sveriges regerings senfärdighet och bristande initiativförmåga har bidragit till det palestinska kaoset, säger Veronica Palm, socialdemokratisk ledamot av riksdagens utrikesutskott och (s)-talesperson i Mellanösternfrågor.


Se där ja. Skylla allt lidande på alliansen och samtidigt återställa den socialdemokratiska ordningen och lägga Göran Perssons svek till historien
Två flugor i en smäll. Visst är det skönt att vara i oppo(s)ition och slippa tänka verkligt?

Eftermiddagskaffekonservativ

Dagens ämne i SN är kd, ett parti som jag alltid har haft lite av en soft spot för. Jag gillar ingångarna som värdekonservativa tar i många diskussioner, det vill säga att man börjar i en etisk/moralisk ände. Även om jag kanske inte alltid delar slutsatserna så blir diskussionerna och debatten närmre människan, vilket är bra.
Det går ju inget vidare för kd och jag har ärligt talat förvånats över både det och det interna missnöjet med Hägglund, som jag tycker har gjort bra ifrån sig. Men så är jag heller inte kristdemokrat.
Det där uttrycket "latteliberal" som en gång hamnade på John Kerrys minuskonto kan nog i viss mån överföras till kd:s problem och vad som skulle kunna var en lösning. Inte att kd generellt uppfattas som sådana, men jag kan nog tänka mig att det finns ett visst internt muttrande över att partitoppen är eh, "Latteliberal wannabees".
En sådan kritik har faktiskt viss substans. Hägglund är en hyvens kille och kd gillar alliansen. Sedan valsegern har kd stundtals haft svårt att markera och inta egna revir, trots att de potentiella landvinningarna ligger där och väntar.
För i en tid där centern klivit framåt i storstäderna och ibland till och med behängs med prefixet stureplan är det rätt uppenbart att tillräckligt många högerpartier slåss om latten. Kd borde kliva rakt in och göra anspråk på för- och eftermiddagskaffet.
Anyways. Citat ur ledaren nedan, hela texten här

Vårdnadsbidraget må vara impopulärt både bland allianspartierna och hos vänsterblocket, men det har sannolikt betydligt större stöd i folklagren än idéerna om kvoterad föräldraledighet. Allianserna fördrar vårdnadsbidraget som valfrihetsreform betraktad och i kombination med jämställdhetspolitiska insatser. Här har kd emellertid gjort ett kommunikativt misstag när de anslutit sig till övriga allianspartiers argumentation istället för att framhärda i sin egen. Det faktum att genomförandet dröjer ligger såklart kd i fatet, men Hägglund borde heller inte nöja sig med att haka på alliansvännernas valfrihetsförsvar – han vet ju att det är halvhjärtat. I stället ska han tala om kd:s övertygelser och berätta att partiet värderar familjen högt. Det är inte förbjudet.


Och apropå föräldraförsäkringsfrågor så har DN en intressant text idag som pekar på att viljan att välja är stark. Allt handlar inte om pengar som man brukar säga...

torsdag 28 juni 2007

Välj en fot och stå på den!

Göran Lambertz har nyss inlett sitt sommarprat och går direkt på hetpotatisen som Ekot redan berättat om. Samtidigt försöker han inför sitt program i alla medier att tona ner den anklagelse han trots allt kommer med. I programmet kallade han nyss påtryckningen från Bodström för "rart och lite typiskt svenskt" och i en liten intervju i SvD har justitiekanslern följande näpna ord att säga om saken:

- Det är en liten historia, en pikant och intressant sak som hänt. Jag tror det kan vara roligt för folk att höra.

Jovars, det är väl en liten munsbit till lustighet. Fast roligare och viktigare hade det emellertid varit om Lambertz hade kläckt ur sig något om saken då.
Varför säger JK något för att genast, i samma andetag tona ner det? Välj en fot och ställ dig på den!

Polismordet och rättspsykiatrin

Min arbetsplats ligger i Nyköping. Dagens ledare handlar därför om gårdagens debattartikel i DN, vilken kastade en del intressant ljus över det tragiska polismordet i förra veckan och rättspsykiatrins svårigheter.
Under kort tid har två olika mord ägt rum i Nyköping. Jag har som tur är sluppit se vare sig det ena eller det andra och det är jag verkligen tacksam över.
Mordet på perrongen för några månader sedan kändes dock väldigt och obehagligt nära eftersom det var på "mitt" morgontåg och offret var en person som jag förvisso inte kände, men ändå såg varenda dag och som därför ändå tillhörde min vardag.
Med tanke på de korta intervallerna skulle man kunna tro att Nyköping är en särdeles stökig och våldsam stad, men det är åtminstone ingen känsla jag har fått under mitt dryga år där. Båda dessa mord har haft mer eller mindre tydliga rötter i en bristande psykiatri på olika nivåer. Båda fallen vittnar också om att sådana brister till slut går ut över allmänheten på ett mycket våldsamt sätt.

On the bright side

Ekot presenterar i dag en så kallat "hoppfull" nyhet.
Tänk, va? Om någon generation kanske inte amerikanerna är idioter längre...

onsdag 27 juni 2007

Arga leken

För övrigt skrev jag i går en liten sak på ledarbloggen som uppmärksammar den indiske linslus som Gudmundson skriver finfint om i Svenskan i dag. Texten av Hitchens som omnämns där kan tjäna som utmärkt underlag för ytterligare funderingar kring raseriets makt över agendan och finns här.
Många länkar i litet inlägg betyder: klicka mycket, läs allt och grunna på saken.

Hanky panky

Idag filosoferar jag på ledarplats kring de många många människor som anser sig ha rätt att dra upp riktlinjer kring vad som är sex. Att jag kommer att tänka på sådant beror på den kulturdebatt som uppstått på grund av låten "Dunka mig gul och blå".
Författarinnan Carina Rydberg skrev mycket vettigt om det här i DN häromdagen och fick mig i någon mening att connect the dots mellan de besserwissrar som i den här debatten talar om kvinnoförnedring när en tjej ber om en rejäl omgång och de som tvärsäkert utnämner diverse sexuella detaljer till "bevis" i omdebatterade våldtäktsmål. Det är närbesläktat folk, utan tvekan. Oh well. Citat nedan, hela texten här.

"Ilskan mot domstolarna har förstås sin grund i många synnerligen underliga domar, men man bör vara på sin vakt när argument som egentligen bara är personliga åsikter dyker upp. De här allvetande kvinnorna brukar med stor tvärsäkerhet kläcka ur sig att "ingen kvinna vill.." Sedan följer en harang i stil med "ha sex med fem män samtidigt" eller något annat som de flesta kanske skriver under på för egen del.
Men att du är överens med majoriteten betyder inte att precis alla andra håller med. En del vill faktiskt ha sex med fem män. Andra gillar att ge sin pojkvän en smocka under akten. Och så vidare i all oändlighet."

I detta sammanhang måste jag delge er en liten historia ur verkligheten, tjuvlyssnad av flera bekanta till ett par som valt att under en siesta i Spanien dra sig tillbaka och ha lite sex med vidöppen balkongdörr.
Alla hör vad som pågår och alla hör också när en riktig mellankönslig kommunikationsjuvel utspelar sig. Mitt i akten ber tjejen om lite krydda och uppmanar killen att Tvinga mig!
Hans svar?
- Tvinga mig att tvinga dig.

Ridå.

tisdag 26 juni 2007

Dagens

I SN skriver jag i dag om gårdagens förslag om att skrota CSN. Lite mer av det jag skrev i min bloggpost på samma tema går, helt enkelt.
Kommenterade förresten också förslaget om att ta bort de attans fribeloppen häromdagen. Två goda centerförslag på det utbildningspolitiska området på kort tid och dessutom förslag som båda har härinnelse i ungdoms- och studentavdelningarna. Kul när det samtalas på allvar mellan partistyrelse och ungdomsnivå. Ibland får man närmast känslan att de politiska ungdomsförbunden mest är sina moderpartiers grovjobbare i fråga om publicitetsskapande slag under bältet etcetera.

Hihi Host!

Det här gör mig lite full i skratt, men inte mer än att skrattet fastnar i halsen...

måndag 25 juni 2007

Övertygelse vs. bostadsrätt

I morse satt jag i den arla morgon och småsurade på pendeln från Sundbyberg och tjuvlyssnade på en tjej och en kille i 17-årsåldern som satt och avhandlade sin nervositet. Vad jag kunde förstå var de på väg till en demo och oroade sig lite över huruvida de kunde lita på sina demonstrationskompisar.
- Man vet ju inte vad de kan göra sa tjejen och påpekade att den och den ju hade varit på G8 och allt möjligt.
Till slut tog hon mod till sig och slängde fram det som båda kanske tänkte lite till mans.
- Nä fy, jag är skitnervös. Ska vi skita i det?
Killen, som pratade mindre, visade sig trots sin lågmäldhet mer sugen på action än sin följeslagerska och nappade inte. Inte ens när tjejen förklarade att det kanske kändes kul och viktigt nu, men "tänk om man typ blir tagen av polisen. Det är kanske inte så himla roligt sen när man blir äldre och kanske vill ta ett lån och köpa bostadsrätt."
Det var en underhållande diskussion att lyssna på och jag rådbråkade mitt minne efter möjliga aktuella demosar denna vackra sommardag, men kunde inte komma på några aktuella toppmöten runt Karlberg där de klev av.
Hittade så småningom rapporterna från vad som måste ha varit deras destination.
Det är fullt möjligt att anledningen till demonstrationen var i allra högsta grad lovvärd, det säger jag inget om eftersom budskapet tyvärr gick alla inblandade förbi. Men visst är det en underlig tanke att utav ett tiotal personer var det åtminstone två vars övertygelse inte var starkare än att de vägde saken emot en eventuell framtida bostadsrätt. Om de nu alls gick dit.
Sen undrar jag hur framgångsrik en demonstration kan anses ha varit när vare sig polis eller den instans man demonstrerade "mot" vet vad budskapet var efteråt. Men visst. Måttet på framgång kanske är antalet av polisen omhändertagna, vilket kan förklara att det numera verkar vara regel snarare än undantag att inte ansöka om tillstånd i förväg.

Reflexkonservatismen

Centerpartiets förslag om att skrota CSN har såklart orsakat många glädjeskutt. Snart sagt var och varannan svensk som pluggat vid högskolan har väl vid ett eller snarare flera tillfällen svurit över CSN.
Men, förvånande nog har förslaget också bemötts med en minst lika stor mängd burop. När jag kikar igenom twinglylänkarna på DN och Svenskan hittar jag väldigt många bloggposter som med emfas, ja ibland rentav ilska, försvarar CSN som vore denna koloss till myndighet allas vår frälsare. Vårens slagrop "Rör inte a-kassan" har nu funnit en tvilling i nya "Rör inte CSN". Dessutom är övriga allianspartier extremt avvaktande och mesiga i sina reaktioner.

Nu är ju inte CSN en fristående organisation som dagligen förbarmar sig över kunskapsgiriga studenter to be, utan en statlig myndighet som administrerar lån som staten garanterar. I enlighet med detta förslag skulle staten fortsätta garantera dessa och då förstår jag inte varför alla med reflexmässig automatik känner att de måste sätta klackarna i backen. Utöver det gamla vanliga "Förnyelse? Nej usch!", det vill säga.
Via Johan Sjöberg - en av många bloggar som kommenterat förslaget hittar jag följande citat, uttalat av en socialdemokrat vid en debatt.

"Vi tycker om statliga myndigheter. CSN är en stor, statlig myndighet. Därför gillar vi CSN."

Förklarar ju en del...

Väl hanterat av Littorin

När jag nu scannar av vad som hänt i stort och smått under min minisemesterhelg noterar jag bland annat att Neo avslöjat Friktion som avslöjade Sven Otto Littorins akademiska brister. (Som jag skrivit om här och här) Neo bjuder på något som förvisso är intressant information, det vill säga att det finns fp-anknutna ränker som smids mot m-ministrar. Inte minst bör moderaternas egna taktiker lägga den här informationen bakom örat.
Men jag tycker egentligen inte att Neos avslöjande förändrar något i sak. Det faktum att det här var en ur borgerlig synvinkel "intern" fuling kanske gör det hela mer spännande eller nåt, men jag tycker fortfarande att det är skönt att Littorin tog bort den där MBA:n ur sitt CV. Som sagt, det har aldrig varit den som fått mig att tro på Littorins kompetens i alla fall.
Har på en del håll läst några ord om att hans envishet att inte göra det i början var "dålig krishantering".
Jag håller inte med. Det var nog jäkligt smart faktiskt. Få - jag själv inkluderad - ville kräva Littorins avgång. Samtidigt kunde åtminstone inte jag överse med det här klavertrampet bara för att jag hittills uppskattat Littorins genomförda jobb på sin post. Resultatet av denna ambivalens hos rätt många bloggare och mediearbetare blev att man krävde inte avgången utan bara punktens bortplockande. Enligt alla förhandlingskonstens regler satte sig Littorin snabbt på tvären och envisades med att ha den kvar. I alla fall ett tag. Sen vek han sig för kraven, allt enligt pudeldramaturgin.
Det var nog, så här i efterhand, att betrakta som god krishantering. Vi har ju kvar ministern. ;)

Jag - en respektlös rot

Under helgen har jag varit härligt avstängd och firat midsommar i Skåne med påhälsande amerikanska släktingar. En del av de där släktingarna har jag över huvud taget aldrig träffat förut, andra känner jag bättre. Hur som helst så var det definitivt både intressant och roligt att göra nya bekantskaper ur släktträdet.
Noterade att de gärna ville att allt runtomkring dem skulle vara "traditional". Vi åt varmrökt lax till lunch på midsommardagen. De utnämnde det genast "traditional" sed och vi hade inte hjärta att säga emot. Det fanns ju heller inget konkret att säga emot. Det händer säkert på många platser i landet att lax förtärs på midsommardagen, men för vår del hade vi lika gärna kunnat äta rådjurssadel eller pasta. I min familj har vi aldrig varit jätteupphängda på traditioners exakthet. Bara maten är god så blir vi glada.
Dock. Jag förstår önskan. De åker tillbaka till sina rötter, dessutom under årets svenskaste av helger. Då vill de förstås komma tillbaka hem med så mycket härkomsthistorier som möjligt i bagaget. Samtidigt känner man sig nästan fånigt respektlös inför både familj och historia när det dyker upp främlingar och ooh:ar hänfört över den gamla kökssoffan hemma, som mormor fick av sin mor - eller hur det nu var... För mig är det ju mest en soffa.
Amerikaner är helt enkelt väldigt "rootsiga". Deras kunskaper om de äldre förgreningarna i mitt familjeträd var helt överlägsna mina. Det är i och för sig inte så underligt. Ett land befolkat av immigranter fäster mer värde på härkomsten. Själva midsommaraftonen bjöd på regn så någon traditionell "pole dancing" blev det inte för min del. Däremot har jag på ett mycket traditionellt vis kastat mig i havet och jublat över det faktum att vattnet var salt - det en skåning saknar mest i Stockholmssommaren..

En plats för pappa staten

Inte särskilt upplyftande statistik ger vid handen att tonårsaborterna i Sverige ökar kraftigt och att vi dessutom ligger i topp vad gäller Nordens aborttal. Det är siffror som kommer ge abortmotståndarna i landet vatten på sin kvarn, tyvärr.
I och för sig har jag aldrig blivit särdeles orolig när det av och till mullrar från dessa läger. Den svenska antiabortrörelsen är förhållandevis liten och svag jämfört med det breda och folkliga konsensus som jag tror finns kring den liberala abortlagstiftning vi har. Men, vatten på kvarnarna utgör de här siffrorna icke desto mindre. Och framför allt är det en utveckling som bör stävjas.
Det berättas också i DN om att sexualkunskapsundervisningen i skolorna kunde varit bättre. Det kunde den säkert. Men å andra sidan känner jag rätt väl igen tonen hos de ungdomar som intervjuas. Ungefär så där låter väl alla kids i den åldern när de självsäkert avfärdar sexualkunskapslektionen som "helt meningslös". I alla fall hade vi ungefär samma bedömningar för femton år sedan vill jag minnas. I den åldern inte vill erkänna en verklighetsbeskrivning som säger att man är ung, oerfaren och förvirrad. Alltså pratar man gärna högt om hur oerhört töntig och "basic" lektionen var i jämförelse med ens egen, ehrm, gedigna efarenhet...
Inte heller blir jag särdeles förskräckt när det visar sig par 17-18-åringar inte har full koll på cykler och ägglossningar. För mig - och jag misstänker att fler har ungefär samma förhållningssätt - fungerar det så här.

1) Du har inte mens.
2) Du får mens och blir lika förvånad och irriterad - varje gång. (Inträffar inte punkt två inom rimlig tid får man börja fundera.)


Jag tror helt enkelt inte att vi kan skylla det faktum att svenska ungdomar är sämst på kondom bara på bristande undervisning. Det här med kondomens allvar går i någon sorts ganska naturliga trendvågor. Periodvis är kondomobligatoriet självklart och periodvis är attityden slappare och mer riskvillig. De senare perioderna skapar otrevligheter, fler aborter och mer klamydia och då är det dags att påminna om riskerna. När det gäller vissa saker har vi människor kort minne. Att förknippa sex med fara vill vi helst inte, alltså suddar vi gärna ut den biten om inte någon påminner oss.
Här kommer pappa staten in. Jösses vad ovant det här känns! Det är inte ofta jag ropar efter att pappa staten ska kampanja ut olika välmenta budskap till mig, ens i beskyddande syfte. Jag betackar mig råd kring antal brödskivor om dagen och andra tips. Men det här är precis ett sådant tillfälle där jag menar att mina skattepengar får lov att banka in lite extra vett i befolkningen. Kampanjer om kondomens välsignelse, gärna jämte lite gratisutdelningar här och var är till hjälp.
Jag kommer i och för sig ihåg att jag tyckte att det var superlöjligt att få en kondom i näven vid varje ungdomsbetonat event. Men å andra sidan tog jag emot den...

torsdag 21 juni 2007

Glöm inte

För inte så länge sedan kommenterade jag kort följande notis om en ung flickas fall från en balkong. Jag erinrade mig då en annan, likartad nyhet några månader tidigare som, liksom det ofta är, föll i glömska när utredningen lades ner. De blir ofta så med de här fallen. Nu läggs utredningen om det senaste fallet i Mönsterås ner och det är naturligtvis tänkbart att det i det just det här fallet inte var fråga om annat än ett självmordsförsök. Men det är svårt att skaka av sig känslan av att det trots nedlagd utredning kan dölja sig mer under den nyktra notistexten.

Upprepar därför ett tidigare aktivitetstips. Imorgon torsdag arrangerar Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime och Felira en manifestation och ett seminarium om hedersförtryck och hur det kan förebyggas. Jag kommer inte att kunna gå, men uppmanar alla som kan att delta, så att Pela, Fadime och alla andra i deras situation inte glöms bort.

onsdag 20 juni 2007

Respekt, despekt och det faktum att kritik också är samtal

Få kan väl ha missat dramatiken i inlägg och kommentarer som pågått i veckor hos Nima Daryamadj. Uppståndelsen har sorgligt nog till slut utmynnat i att skribenten själv sagt att han lägger av med islamkritik. Jag förstår markeringen han vill göra men betvivlar starkt att det löftet kommer att hållas. Jag känner förvisso inte Daryamadj, men en skrivande och kritisk person av den kaliber han förefaller mig vara lägger inte av hur som helst.

I alla händelser så hänger den här debatten om kritiken intimt samman med förhållandena väst-arabvärlden. När vi har en mer lokal Sverigedebatt för ögonen så vill vi gärna och ofta ha det till att "här i Sverige" är vi så tama/konsensusinriktade/pk etc. Det kanske vi är, men när det gäller just det här är tendenserna desamma världen över.
Hos Dick Erixon hittar jag en nätt sammanfattning samt länk till intressant läsning på temat. Jag delar förstås uppfattningen att det är nödvändigt att hålla fast vid de demokratiska västidealen. Det finns ingen anledning att tro att någon - islamist eller ej - skulle respektera väst mer om vi ever so servilt släppte taget om friheten.

Dessutom. Är egentligen den västerländska serviliteten och flatheten respektfull eller "despektfull"?
Om en person eller grupp säger dig att "du är min fiende, jag föraktar det du står för", så bör man klara av att visa vederbörande respekt nog att tro dem. Det finns ingen poäng i att lägga huvudet på sned och säga ”det där menar du ändå inte”.
Tvärtom förefaller det mig ganska nedlåtande och därmed knappast en framkomlig väg för eventuellt raka och ärliga samtal i ett längre perspektiv.
Nej. Vi är tyvärr i ett läge där grälet och motsättningarna behövs. Att förneka dem är – som sagt – kontraproduktivt och dessutom ett oärligt och omoraliskt beteende. Kritiken är åtminstone ett samtal. Det här falska flinandet är ingenting alls.
Finns det en fnurra är det första man bör göra att ge den ett namn och börja tala om den.

(Tangerade för övrigt detta tema häromveckan också. Läs gärna det här vid tillfälle..)

Mer om Littorin

Idag skriver jag som sagt om Littorin och hans MBA i SN.
Naturligtvis inte utan att kredda den som kreddas bör - något som jag ser att Svenskan skriver om idag. Överlag tycker jag mig ha sett en förhållandevis god ärlighet kring det här åtminstone i dagspressen.

tisdag 19 juni 2007

Snålhet och vishet

Av någon anledning har inte Sven Otto Littorins kvalitetsmässigt tvivelaktiga MBA-examen (avslöjad av Friktion) fått alls sådana skandalproportioner i media (DN, SvD) som underlåtenhet att betala tv-licensen medför.
Det tycker jag är mycket underligt. Den enda rimliga förklaring jag kan komma på är att Littorin är brett uppskattad och att få (journalister) har ett horn i sidan till honom och därmed inte låter nyheten växa till skandal.
Det är väl i och för sig förståeligt. Littorin verkar vettig och har hittills varit kompetent på sin post. Även som partisekreterare gjorde han ett bra jobb. (Inte sällan saknar jag Littorin när Schlingmann är ute och far i medierna)
Just därför känns det närmast sorgligt att killen inte kunnat lita på sin egen kompetens utan fallit för frestelsen att få den nedtecknad på ett diplom av tvivelaktigt värde.
Samtidigt är inte detta anledning nog att inte bita ifrån. Även om Littorin var så godtrogen att det föreföll honom rimligt att få en MBA baserad på "erfarenheter" och en skriftlig insats då borde han idag veta - och pudla - bättre. Det här är faktiskt en enorm plump i ministerns CV och den misspryder fortfarande sin plats där på regeringens websida.

Det säger något om Sverige att vi får folkstorm och storskandal om obetalda tv-avgifter, men bara skadeglatt småfniss över ministrar som köper examina. Någon sorts akademikerhat ligger och pyr i folklagren - trots att vi numera producerar akademiker på löpande band. Eller ja. Egentligen går det där hand i hand. I samma stund som socialdemokratin bestämde sig för att omfamna akademierna bestämde de ockå att alla skulle komma in på dem och klara sig igenom dem - om än med internationellt sett låg kunskapsnivå.

"Ett tvärsnitt av befolkningen" är den socialdemokratiska regeringsvisionen - ofta personifierad i ministrar som knappt gått ut gymnasiet. Och trots att nuvarande regering sagt sig vilja framhålla och lyfta kunskapsnivån inser inte Reinfeldt hur pinsam den här historien är och att det minsta de kunde göra vore att plocka bort Littorins MBA ur hans CV.
Just do it! Det är ändå ingen som tror att han är en bra arbetsmarknadsminister på grund av den meriten.

P.S. Skriver även om det här i morgondagens SN.

Grå pantrar eller vad det nu heter

Dagens SN-ledare handlar om äldrevården - det enda område där det faktiskt inte gör något om vi struntar i integrationsförsök.
Språkfrågan är viktig, vilket Ekot rapporterade om i går, men det förefaller mig resursmässigt omöjligt för de flesta kommuner att tillgodose de många behoven. Såvida de inte samarbetar.
I alla händelser behöver beredskapen inför det här höjas i kommunerna på ett eller annat sätt - vi kan inte ha en äldrevård där gamla av allehanda nationaliteter sitter stumma, utan att förstå och utan att bli förstådda. Det är omänskligt och ovärdigt.

Dessutom. Eftersom vi alla envisas med att flytta runt nuförtiden och bo långt ifrån vår födelseort blir det problem när föräldrarna blir till åren. Mina förvisso villigt hjälpsamma händer är långt ifrån min mor i Skåne och det bekymrar mig.
Den tanken har återkommit en del på senare år allt eftersom jag har begripit att det faktum att jag blir äldre också måste innebära att min mamma blir det. Att i framtiden (det är trots allt en bra bit kvar tills dess) sätta henne på nåt random home känns inget vidare. OK, visst finns det massor av duktiga och snälla människor som jobbar inom äldrevården, men det finns också de som är trötta, arga eller bittra. Sådana känslor är det alldeles för lätt för oss människor att ta ut på andra. Klandervärt och jävligt, men inga kontrollsystem i världen kommer att kunna eliminera den där vardagsondskan som kan dyka fram på fem sekunder när livet suger. Tyvärr tror jag inte det.

Den offentliga vården behöver alltså förbereda sig på framtida utmaningar, men jag tror att både de språkliga behoven och de många andra, delvis nya, behov som uppkommer allteftersom våra liv förändras ger anledning att fundera ytterligare några vändor.
För mig känns det här som en rätt självklar väg till olika varianter av kooperativa, privata och fria äldrehem. Kanske en somalisk förening vill driva eget äldrehem, laga traditionell mat och strunta blankt i midsommar. Kanske jag och min umgängeskrets skulle vilja att våra föräldrar bodde på samma ställe, så att länkarna mellan våra liv inte bröts - så som känslan så ofta är när du känner absolut ingen alls på hemmet där du besöker dina föräldrar eller mor/farföräldrar.
Nya lösningar helt enkelt.
Tål att tänkas på.

måndag 18 juni 2007

Konsumentuppror

Min lillebror anlitar Com hem både som internetleverantör och för sin fasta telefoni. Det är ordentligt irriterande och inte bara för honom. Varje - och då menar jag varje - telefonsamtal bjuder på nya nyskapande ljudbilder. Den gemensamma nämnaren för dem är att de är irriterande nog för att man ska vilja lägga på genast. Ibland distar det, ibland blir det helt tyst, ibland får man ett eko av sig själv, ibland låter lillebror som en elektronisk robotversion av lillebror korsad med Cher.
I går fick brodern den förtvivlade konsumentens frispel och bestämde sig för att jävlas tillbaka med Com hem lite.

"Hej!
Jag har hört att ert system är en televäxel från 1920-talet bemannad av en flock apor. Är det sant? Jag har svårt att tro det, men med tanke på kvalitén hos era tjänster är det ändå en frestande slutsats att dra.

1) Jag spenderar åtminstone 5 minuter om dagen åt att reparera min anslutning till internet. Om jag (gud förbjude) startar om min dator kan man direkt dubblera den tiden. (Jag har kunnandet, tveklöst är detta ett problem hos er, inte hos mig.)

2) Det sprakar och distar i telefonen. Ibland låter de jag pratar med som om de sjöng i deathmetal band. Ni har uppmanat mig att byta telefon, vilket jag gjort. Fyra gånger. Finns det någon speciell belgisk lyxtelefon av 99% kakao ni vill rekommendera mig?

3) Oavsett vem jag pratar med kan jag räkna med att den åtminstone en gång under ett samtal på fem minuter kommer att säga "Hallå, Hallåååå??" och låta förvirrad. Då hörs inte jag i andra änden, vilket förvisso ofta är bra och ger en möjlighet att lägga på luren.
För att sammanfatta det hela så positivt som möjligt: Ni är billiga."

Hmm. Jag tror bestämt att jag måste slänga i väg ett mail till Merit Wager och berätta att hon inte är ensam om sina våndor...

fredag 15 juni 2007

Djupare ner i kaos

Röran i Palestina verkar gå mot någon sorts tragisk fullkomning. Hamas, som knappast kan anklagas för att ens ha försökt verka demokratiska, kör nu hela registret. Häromdagen sköt de mot civila palestinska fredsdemonstranter som tröttnat på våldet.
Att Abbas upplöser regeringen är ofrånkomligt. Vad skulle han annars göra? Det är uppenbart omöjligt att försöka styra med islamistiska Hamas. Ingen mer än stora delar svenska medier torde vara förvånade över det.

Det är bara skrattretande när Haniya kallar Abbas beslut för förhastat och envisas med att "den sittande regeringen fortsätter sina uppdrag."
Visst. Samtidigt står Haniyas killar på Abbas skrivbord med puffran i ena näven och Koranen i den andra. Men Abbas är förhastad..?

Läs gärna Sydsvenskans ledare om det hela. Här beskrivs bland annat den ack så vanliga benägenheten att lägga "ansvaret för krigandet och dödandet (...) på det internationella samfundets bojkott av Hamas och indragna bistånd sedan Hamas vann valet i januari 2006."
Just den här gången motsägs det där argumentet av det faktum att EU faktiskt nyligen återupptog sina biståndsbetalningar. Strax därpå eskalerade eländet i Gaza.
Dessutom, som Sydsvenskan skriver:

det är inte det internationella samfundet som vägrar erkänna Israels rätt att existera. Det är Hamas. Och det var inte det internationella samfundet som sköt mot civila demonstranter. Eller sköt två kvinnor som sökte läkarvård för ett barn. Eller angrep palestinska nationella säkerhetsstyrkor och sprängde sin regeringspartners, Fatahs, högkvarter i Gaza i luften. Det var Hamas.


torsdag 14 juni 2007

Ge dig!

Danielsson beklagar att kommissionen fäster så stor uppmärksamhet vid tekniska spår.
Med detta torde Danielsson mena något i stil med att vi minsann inte kan veta huruvida han noggrant lyssnade på radions rapporter om tsunamin medan han surfade på sitt långsamma 56k-modem i sin bärbara dator och planerade sin tjänsteresa till Malaysia under en icke oväsentlig del av dagen som kommissionen formulerar det.
"Kommissionen har dragit fel slutsatser", säger han i DN och påpekar vidare att den största delen informationssökning han gjorde var "via radio, tv, mobiltelefon och min privata dator". Han föreslår också att det undersöks om inte mailet från Försvarsdepartementet skickades till hans mobil.

Bra idé. Låt oss kolla mobiltrafiken. Som bonus lär vi ju då få reda på om Danielsson verkligen ringde Persson tidigt på morgonen och sa något utöver God jul Göran.

Vi är bäst - ingen protest!

Livskvaliteten bland Sveriges kommuner har rankats av tidningen Fokus. I topp hamnar Lunds kommun, ja över huvud taget hamnar mitt kära Skåne högt. Själv residerar jag på plats nummer 30, vilket känns helt okej. Absolut sämst att leva i är enligt listan Munkfors och det är roligt när det socialdemokratiska kommunalrådet kommenterar den inte så smickrande sistaplatsen.

"Här bor det vanliga människor, det gör det inte i de kommunerna som toppar listan. Där bor eliten. De är välkomna hit om de vill uppleva verkligheten, säger kommunalrådet Héctor Vallejos (s) till SvD.se."

Eh. Få elever i högstadiet fortsätter till gymnasiet, skilsmässorna är fler än i övriga landet, liksom socialbidragstagarna. Varför skulle någon vilja uppleva det? Vallejos hävdar vidare med bländande socialdemokratisk envishet och övertygelse att många kommuner skulle ha "mycket att lära" av Munkfors.
Tack, men nej tack. Förslagsvis iklär sig i stället kommunalrådet en kostym av ödmjukhet och försöker lära av någon annan.

Noterar även att Lilla Edet kammat hem den näst sista platsen. Invånarna där kan dock trösta sig med att de dagligen får avnjuta Sveriges godaste kranvatten.

Annars...

Annars skriver jag i dag en ledare i SN om gårdagens partiledardebatt samt ett stick om Fredrick Federleys våndor inför FRA-voteringen, som jag noterade blev ett tryck på "avstår" till slut. Jag gratulerar till den sköna känsla detta säkert ingav!

Pendeln som svänger

Idag har jag varit på språng. Dagen har ägnats åt bokpresentation på Timbro. I egenskap av halvtjeck blir jag ju extra intresserad av ämnet. Vill egentligen helst börja läsa boken pronto, men efter denna aktivitet bar det av till Katastrofkommissionens pressträff.

Slogs av det ganska fatala i hur viktigt flödet mellan journalister och mediekonsumenter är. Jag menar, folk i allmänhet är ju ganska utleda på att höra och läsa om var den förbaskade Danielsson var vid det här laget. Detta är stämningar som fortplantar sig in även i journalisterna, som ofta har betydligt större fingertoppskänsla och "kundmedvetenhet" än de vill erkänna. Samma stämningar sätter Danielsson sitt hopp till när han försöker hävda att syftet med kommissionen 2.0 ska vara svartmålning. Han anför egentligen inga argument för detta påstående, men hoppas kunna rida på sin status som "drevoffer" och det faktum att pendeln alltid svänger när ett drev har gått.

Man tycker att det är ett rätt genomskinligt knep, men stämningen hjälper honom och Danielsson kan därför glädjas över att flera frågor som ställdes under pressträffen mycket riktigt hade en ton som ifrågasatte kommissionen. (Henrik Brors till och med ger honom rätt i anklagelserna om politisk svartmålning i DN:s webb-tv.)
Kommissionens ordförande Johan Hirschfeldt föreföll något irriterad över detta och det är begripligt. Att vi alla är hjärtligt trötta på hela tsunamiskiten borde inte hindra oss från att se nyktert på det hela. De som nu vill nedvärdera detta till politiskt smutskastande borde kanske påminna sig bakgrunden - en gruvligt dålig hantering i samband med en fruktansvärd katastrof som tog många många liv.

Att drevet har varit närvarande av och till i tsunamibevakningen, förändrar absolut ingenting i sak. Att kommissionens arbete har dragit ut på tiden och blivit tjatigt är inte kommissionens fel, utan beror på just det den nu kritiserar - en katastrofal hantering inte bara av tsunamin utan även ett ibland nästan aktivt försvårande av kommissionens arbete i första vändan.
Vi vet nu att det inte bara var dåligt, det var ännu sämre. Och det ljögs friskt. Det kan kännas som att det förändrar lite, som om vi egentligen redan visste allt det här. Men förut hade vi bara känslan, aningen. Nu har vi flera av missarna och problemen på pränt och vi har förslag som ska motverka en repris av eländet. Det är en bra sak.

Men det är ju olagligt?!

Ekot avslöjar olagligheter.
Quite the krim-chock, den här.

onsdag 13 juni 2007

Mer FRA...

Niklas Wykman filosoferar fint kring FRA-voteringen och politiskt beslutsfattande, gruppmoral vs. personlig dito.
Federleys ärlighet har varit ett utmärkt startskott och det är ända hit som diskussionen måste tas.

Under (s)olen är allt sig likt

Det har som bekant varit partiledardebatt i dag. Inte mycket nytt att rapportera egentligen. Det är som om vi alla väntar, väntar och väntar förgäves på att den där förnyelsen ska ge de partipolitiska debatterna nytt blod och nya infallsvinklar. Men eftersom förnyelsen aldrig inträffar blir debatterna repriser på valrörelsens diskussioner. Det är rätt trist.
Jag har kommenterat lite smått och gott ur debatten på SN:s ledarblogg under förmiddagen. Längre text får det bli imorgon, men ta gärna en titt här, här, här, här eller här.
Nu är det lunch.

Bu!

Moraliskt stöd utdelas härmed till Fredrick Federley som av sina partikamrater ställts inför ett val som är föga subtilt: Frysbox tre år framöver eller tryck ja vid voteringen om FRA i morgon.

Det är inte okej när ett parti tvingar en av sina valda medlemmar att svika sina väljare. Inte ett dugg okej. Det är att göra våld på Federleys relation till dem som kryssat för honom och därmed också på demokratin. Dessutom gör man våld på hans rätt att ha en åsikt och företräda den.

Knäppast av allt är att voteringen förmodligen ändå kommer gå tillbaka till Konstitutionsutskottet på grund av oppositionen, det vill säga partipiskans vinande över Federley har ingen utsikt att få konkret betydelse. Alltså handlade det bara om att sätta frifräsaren på plats?
Inte okej. Bu för det!

TILLÄGG: Har nu även skrivit en bloggledare på SN om saken.

tisdag 12 juni 2007

Duh!

Rikskriminalpolisen togs tydligen på sängen av sin egen kartläggning, som visade att cannabiskonsumtionen i landet var sisådär 10 gånger större än de själva gått och trott.
Nå, de var väl förmodligen de enda som trodde på den gamla siffran. Det kunde man ärligt talat ha räknat ut med rumpan att om deras tidigare siffror baserade sig på "kända missbrukare" så var siffran med allra största sannolikhet helt fel. Skulle inte förvåna mig om de nu fortsätter att vidhålla att det är samma kända missbrukare som är konsumenterna - bara att de röker mycket mer än man tidigare trott.

I Svd säger Johan Nilsson, projektledare på Rikskriminalpolisen och ansvarig för kartläggningen, att det nu måste till krafttag för att det inte ska bli "samma slapphänta attityd som i Storbritannien".

Kan vi vänta oss en sån där het klubbturné i Mobilisering mot narkotikas regi i sommar igen alltså? Grattis alla avdankade DJ:s, jobb på gång!

LO:s ordval...

Skrev nyss en text på SN-bloggen om LO:s infantila och luddiga ordval och DN:s okritiska sätt att bara köpa LO-vokabulären rakt av, no questions asked.

"För vad är egentligen ”makteliten”? Är det såna där gubbar i slips? Tillhör LO-topparna månne makteliten?"

Hela min text finns här.

Pensionärerna och deras straffskatt

En av vänsterns och socialdemokratins, pågående oppositionskampanjer drivs på ett ganska fiffigt sätt via pensionärsorganisationerna. Sossarna har sett till att reta upp och förvränga bilden för tillräckligt många pensionärer för att få till en opinion mot jobbavdraget. Argumentet återkommer i dag i en mindre artikel på DN Debatt, men än mer syns det på insändarsidorna runtom i landet. Jag hanterar själv insändare på jobbet och ser de här insändarna rulla in i vågor. Viss regi i kampanjen verkar det med andra ord finnas.
Nu är det väldigt många pensionärer som har det tufft. Jag är medveten om det och jag tycker inte det är okej. Men jag ifrågasätter ändå riktigheten i att kampanja specifikt mot jobbavdraget. Är det verkligen det och inte bara sin ekonomiska situation i största allmänhet som pensionärerna är förbannade över? Och om det är det senare - vore det inte smartare och mer konsekvent att lobba för högre pension?

Överorden kring jobbavdraget är inte nådiga. Det är orättvist, det tyder också på att alliansen ogillar pensionärer, det är en attack, en diskriminering, en "extraskatt för pensionärer", en straffskatt, ett sätt att skilja på nu och tidigare aktiva. Etcetera.
För det första. Ja. Det är ett sätt att skilja mellan nu och tidigare aktiva. Det är nämligen skillnad på dem! Nu aktiva bidrar här och nu, i skrivande stund till en framtida pensionspott eftersom utsikterna till en sån ser jäkligt dåliga ut. Jobbavdraget försöker öka antalet bidragande händer eftersom de är alldeles för få. Man hade kunnat tro att pensionärerna - som alltid brukar skryta om hur mycket de jobbat i sina liv - skulle välkomna en politik som sätter folket i arbete, men icke.

Vidare hade pensionärernas skatt sett exakt likadan ut om vänsterblocket vunnit valet. Det fanns - såklart - inga som helst planer på vänstersidan att sänka några skatter. Så pensionärernas ilska grundar sig med andra ord bara i det faktum att de jävlarna som jobbar får en lägre skattesats. Argumentation som drivs enbart av oginhet och millimeterrättvisa således.
Då är detta ändå människor som sett en socialdemokratisk statsminister låna eller sno deras ihopsparade pengar och sedan aldrig betala tillbaks dem - den ojämförligt största orättvisa pensionärerna i Sverige utsatts för.
Men det glöms av någon anledning bort i debatten. Man får gratulera socialdemokraterna till ännu en lyckosamt spridd vanföreställning.

måndag 11 juni 2007

Smaken är inte som baken

Johan Norberg sätter huvudet på spiken i en kommentar till Fredrik Reinfeldts "markering" mot Kinas president Hu Jintao.
Helt rätt. Mänskliga rättigheter faller inte under "smaken är som baken-devisen".
Å andra sidan kan kanske folks positiva tolkningar av Reinfeldts mesiga ordval ha att göra med en viss lättnad över att vi denna gång åtminstone inte har en statsminister som berömmer Kinas "politiska stabilitet", så som ordförande Persson gjorde när han hälsade på 96...

Donna Martin graduate!

Man borde förstås inte kommentera någonting som har med det här underliga fenomenet till kjolstyg att göra, men jag läser att Paris Hilton bestämt sig för att inte överklaga. Hon tänker alltså modigt sitta sina två-tre veckor i finkan och kallar dessutom detta "det överlägset det svåraste hon någonsin gjort". Plötsligt förstår man vidden av hur simple hennes life verkligen varit.
För övrigt. Är det fler än jag som gjort kopplingen till det klassiska Bevvan-avsnittet då Donna Martin varit full och blir relegerad från skolan bara dagar innan skolavslutningen? Med revolution i blick går då de välmående kidsen i postnummerområdet 90210 man ur huse och demonstrerar för Donnas rätt att ta studenten. Det är Hollywoodsk solidaritet och kampanda som du aldrig sett den förut - åtminstone inte förrän Hiltonskan började uppmana sina fans att skriva på petitionen Free Paris Hilton! - en petition som bland annat anför hennes förmåga att sprida skönhet som argument.
Roligast är ändå när Hilton beslutar sig för att läxa upp pressen för att den är ytlig. Hon påpekar att intresset för hennes dom "chockat" henne och att medierna borde ägna sig åt viktigare saker "som de män och kvinnor som tjänar vårt land i Irak, Afghanistan och på andra platser runt jorden."
Jo, det kom ju från rätt käft.

fredag 8 juni 2007

Utpekad och kränkt

Jaha. Det här lär bli omöjligt. Hur skriver man ett schysst "angrepp" på HIV-positiva? Låter ju lite som höjden av elakhet. Men, nej. Syftet med denna bloggpost är inte att "angripa", bara att påpeka en del brister.
Jag har ibland irriterat mig på Hiv-organisationernas argumentationsteknik och i dag uppenbarade sig fenomenet ännu en gång.
"HIV-positiva känner sig kränkta" lyder rubriken på en artikel i DN och jag undrar. Varför vimlar världen av människor som inte kan skilja på sak och person? Alltså den där kategorin snarstuckna, lättkränkta människor som bemöter ditt "Hej!" med en misstänksam blick och ett "Vadå hej, vad menar du med hej?"

Jag förstår inte hur man kan bli "kränkt" av att det skrivs om det här. Ni är väl inte han? Och ingenstans har det sagts så. Faktum är att rapporteringen kring den här nye hiv-mannen har varit mycket balanserad och ansvarsfull. (Åtminstone i dagspressen, kvällstidningarna har jag inte läst så där ska jag inte uttala mig.) Det är ju inte fel att följa fallet - det är ju trots allt ett brott. Det är inte heller fel att göra sidoartiklar kring exempelvis att många unga vet för lite om riskerna - det är ju trots allt en risk. Jag gissar dessutom att det är för att undvika att sprida lynchstämning som både DN och Svd valt att inte ha blogghänvisningar i nästan alla artiklar om detta.
Ändå griper hiv-organisationerna tillfället att, via medieingången "jag är kränkt" nå ut med sitt budskap - helt utan att tänka på hur det låter i sammanhanget.
Förlåt, men. Om någon är kränkt den här veckan är de de tjejer som utsatts för hiv-mannen.

Låt mig först säga detta. Jag vet att man kan leva ett nästintill normalt liv med hiv numera. Jag vet att smittriskerna kan kontrolleras och hållas på en mycket låg nivå. Och jag begriper att detta är kunskap som det är mycket viktigt för de hiv-smittades olika sammanslutningar att sprida. Naturligtvis förstår jag det. Jag är med detta inlägg inte ute efter att pariastämpla dem med diagnosen hiv och jag är helt med på att informationen om framstegen och tillvaron behöver spridas. Men jag kan inte begripa hur man kan tycka att det här är rätt tillfälle för det här budskapet:

Samtidigt upphör inte livet när man smittas, säger Inger. Numer kan man till exempel föda barn, barnen tas med kejsarsnitt, mamman ammar inte och får bromsmedicin efter födseln. Hiv är en kronisk sjukdom, men det går att leva ett någorlunda bra liv ändå.

Bland Apotekets många små broschyrer om ditt och datt finns det en om herpes. I den står det att om man har munsår ska man pussa ett barn. Jag kommer ihåg att jag hajade till när jag läste det. Anledningen är att det numera är så många som har herpes att det är lika bra att alla har det. Det är bättre för resistensen om man får det tidigt.
Där är vi inte när det gäller hiv/aids. Det är mycket möjligt att man kan leva ett ok liv. Men när det tar slut kommer det med största sannolikhet ha med hiv-viruset att göra. Att ha sin dödsorsak fastställd på förhand är ingen kopp te för någon människa.
Hur bra bromsmedicinerna än är så är det fortfarande mycket bättre att inte ha hiv. Det tror jag att alla som har diagnosen tycker också. Jag skulle ha mycket lättare att lyssna på dem om de sa det också ibland. I stället ger de sig ut i mediebruset med budskapet "Er rädsla kränker mig" och sen kommer en harang om hur smidigt det är att ha hiv nowadays.
Utsikterna att lyckas med den här argumentationen är lika trolig som när icke-spindelrädda talar om för en arachnofobiker att "den är mycket mer rädd för dig". Det går inte hem. I det här fallet är spindeln dessutom giftig. Det är, helt enkelt, dålig pedagogik vid fel tidpunkt och jag tror att det stjälper mer än hjälper.

Att göra

Alltså. Det är så oerhört, obehagligt ofta som unga flickor faller från balkonger. Inget får mig att rysa som åsynen av en notis om ännu en 17-åring som "ramlat". Jag följde ett annat fall för inte så länge sedan. Plötsligt rann det bara ut i sanden och föll i glömska. De gör ofta det, de här nyheterna. Flickor som överlever de här sakerna vågar till syvende och sist inte anmäla och då finns det inget mer att rapportera om. Gräsliga övergrepp på människors frihet blir till händelser som knappt hänt.
Jag undrar hur mycket polisen gör för att de här tjejerna? Uppmanas de att anmäla? Erbjuds de stöd och skydd om de gör det?


Torsdagen den 21 juni arrangerar Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime och Felira en manifestation och ett seminarium om hedersförtryck och hur det kan förebyggas. Jag kommer tråkigt nog att missa det, men tipsar i alla fall andra som kan om att gå. Klicka på bilden för mer info eller kika på sajterna.

Att läsa

Anna Dahlberg skriver utmärkt om G8-demonstranterna i dag och även jag ägnar mig åt samma ämne.

"Med den logiken skulle inga länder kunna träffas om de inte bjudit in, tja - alla andra. Inga bilaterala samarbeten, inga möten mellan bara nordiska statsledare, inget EU, ingen Afrikanska unionen. Nej, argumentet "odemokratisk" är i sammanhanget bara ett något vuxnare sätt att påpeka att man minsann tycker att alla ska få vara lucia. Faktum är i stället att det vore oerhört ansvarslöst om ledarna för de åtta länderna i G8-gruppen inte samtalade."

torsdag 7 juni 2007

neeej

nu stannade tåget...

Begreppsförvirring

Missa för allt i världen inte Per Gudmundsons beskrivning av nazisternas tåg genom stan i går! Helt vansinnigt träffsäkert och elakt. Just därför får Gudmundson kritik för sin elakhet lite här och var i kommentarerna och på bloggar och det är inte bara kritik från nazistsympatisörer. Istället liknar den mer kritiken mot dem som vill "lägga locket" på Sd.
Alltså. Jag är den förste att skriva under på att medierna behandlat och behandlar Sverigedemokraterna underligt och fel mycket ofta. Likaså är jag med på argumentet att det ofta sker en högst medveten sammanblandning av de vitt skilda begreppen invandringskritisk och rasistisk. Men när folk tjurar ihop över att någon beskriver nazister orättvist och onyanserat blir jag trött.

Är vi inte rätt medvetna om nyanserna vid det här laget? Om du behöver få argumenten mot nazism upprapade för dig igen är du ute på underliga stigar.
Nej, finn vägen igen du förvirrade!

Mer lokalt

Jag sitter på tåget och hoppas få komma fram. Dagen har varit trevlig och präglats av svett och stress - det senare eftersom jag var ensam på jobbet och då blir det alltid lite tajt med tid.

Inte helt oväntat har jag fått reaktioner på mina båda texter om landstingspolitiken. Se här och här. (Inga permalinkar, så scrolla om det inte ligger först.)
Reaktionerna i sig gör mig glad. Det behövs fler spänstiga debatter i lokalpolitiken och den här bär med sig mer än bara detaljerna.
Hur som helst. Det jag på rak arm slås av är att det blir knepigt för mig om jag ska följa bådas uppmaningar.
Debattör nummer två menar att den äldre etablerade s-generationen inte kan svara för vad de yngre gör.
Debattör nummer ett menar att jag ska "Låta ungdomarna vara" eftersom de är "ungdomar som tillhör den sällsynta kategorin ungdomar som är intresserade av samhälle och politik, ungdomar som vill något och som har drömmar." I stället uppmanar han mig att gå på socialdemokraterna på seniornivå.
Hur ska jag tolka de här uppmaningarna? Som att ingen kritik alls vore det korrekta agerandet från min sida? Det verkar onekligen så.
Vad gäller argumentationen kring varför jag ska lämna de unga i fred så måste jag utnämna det till kvalificerat trams.
När unga människor blir politiskt intresserade är nog det värsta man kan göra att bete sig som en lyckorusig präst när någon under 60 kommer in i kyrkan. Det är jättebra med engagemang, men det innebär inte att vi ska nöja oss med att klappa 16-åriga ungdomsförbundare på huvudet och berömma dem för att de har drömmar.
Dels är det tråkigt och ospänstigt, dels är det nedvärderande. En veritabel drömdödare. Jag har fullt förtroende för att de här unga människorna är kapabla att debattera. Faktum är att det är just debatter som den här som kan bygga fortsättningen på deras engagemang, förutsatt att det kommer inifrån. Men nu var det visst någon från den äldre skolan som snodde ordet för dem..
Nåja. Jag ska inte orda mer om detta här. Det spar vi till de lokala tidningssidorna.

Turn that frown upside down

Gårdagen förflöt på ett finfint sätt. Färdigdeklarerad bjöd jag mig själv på en sommarklänning på rea och strosade runt på stan tills jag fick skoskav. Då tog jag bussen. Den tog mig förbi S:t Eriksplan. Där stod det män med rakade skallar, svarta brallor och vita skjortor. Alla höll i en stor flagga och såg extremt bistra ut. Oj vad de firade nationaldag! Den ena med mungipan närmre marken än den andra.
Sen gick det vad jag förstår som det brukar gå. Den andra skitsura gruppen samlade sig och så försökte polisen hålla i sär dem. Kanske borde vi byta taktik och i stället bussa ihop dem på allvar nån gång. Lås in dem i Globen och låt dem få ut aggressionerna i några veckor.

Nåväl. Enough tramsing. Idag bjuds det på ledarstick om den lokala socialdemokratins beteende.

onsdag 6 juni 2007

Grattis på nationaldagen

God morgon och god nationaldag på er!
På P1 dissekeras nationalism och de jagar "ett svenskt nationalmonument". En kvinna har just föreslagit en jättestor sill.

Själv firar jag dagen på följande vis: Lätt bakfull ska jag plita in sista siffran på min uppskovsvälsignade deklaration och sedan gå och posta den. Det blir fint det. Sen fika.

tisdag 5 juni 2007

Lokalpolitik

Har ägnat delar av dagen åt att bevista ett landstingsfullmäktige. Det blev mer spännande än vad såna evenemang brukar vara, mycket på grund av koalitionsläget i Landstinget Sörmland, där två vänsterpartister haft fräckheten att vända socialdemokratins uppfordrande "inviter" ryggen och istället förena sig med alliansen eftersom de såg bättre påverkansmöjligheter och samtalsklimat i en sådan konstruktion.

Enda sedan detta hände sig, för runt ett halvår sedan, har skällsorden haglat över dessa två politiker. Naturligtvis har de också uteslutits ur vänsterpartiet. Det som hände i dag var principiellt demokratiskt intressant och dessutom en utmärkt studie i socialdemokratins inre logik och mekanismer.
Jag har skrivit en blixtledare om det här, men kommer att återkomma till principfrågorna både här och i tidningen.
Under tiden kan den som vill förbereda sig genom att läsa exempelvis

här, här, här, här eller här.

En intressant sak i hela den här härvan är att socialdemokraterna och vänstern i ungefär ett halvår ägnat sig åt att ordna medieutrymme åt dessa avhopp som de uppenbarligen ser som en ren skymf. Tanken verkar inte föresväva dem att för varje medieutspel om orättvisan i att de inte fick makten så snor de sig själva på utrymme för en möjlig artikel om den politik oppositionen skulle vilja driva. Men för en del är maktinnehavet kanske viktigare, vad vet jag.

Fantastiskt

Till och med när Bush ska hålla ett tal där han framhåller demokratin lyckas Ekot sätta en rubbe där han på någon vänster blir "den sämre parten". I det här fallet kan hans snack om demokrati tydligen riskera verka stöta Vladimir Putin.
Nutte då.

Se på f-n...

I november bestämde EG-domstolen att man måste kånka spånken själv om man vill slippa skatta hemma. Utgången i det fallet, i kombination med att EU inte alltid konsekvensens högborg, gjorde att många tog domen i november till intäkt för EG-domstolen skulle gå på regeringens linje i fallet med det svenska monopolet.
Men se på fan. Man får handla sprit på nätet. Och dessutom strider Sveriges alkoholmonopol mot EU:s fria rörlighet.
Det bästa med den här domen är att den är konsekvent och, tja, sann.

För övrigt

Så skriver jag en ledare i SN i dag som handlar lite om KU-kritiken mot Freivalds, men mer om helgens debattartikel av Lisbeth Lindeborg.

I fallet Muhammedteckningarna bröt icke-muslimer mot ett förbud mot att ­avbilda profeten. Av reaktionerna att döma uppfattar många muslimer påbuden som gällande inte bara dem, utan även icke troende. Om vi hårddrar detta och tänker oss en situation där alla religioner börjar vakta på omvärlden på samma sätt som vid Muhammed krisen har vi ett antal krockar att vänta.

Meh! 2

Jag tror bestämt att det här är något av det absolut fulaste man kan göra.
Hjärnsläpp? Nå, men det förutsätter ju en sådan att släppa.
Varför är det nästan alltid är sossar som gör de här sakerna.

Meh!

Nu är det väl i och för sig inte min business vad folk gör med sin lediga tid. Men nu har vi haft nationaldagen som helgdag i några år nu och vad har den utvecklats till? En dag av tåg och demonstrationer. Det enda tåget som har existensberättigande är Sverigeparaden, den är åtminstone en happy go lucky-parad som firar.
I övrigt bjuds det mest på tråktåg - våldtäkter, rasism och elände.
Kom igen! Det är som om vi fått en andra första maj. Var det så jobbigt för alla pk-ister att få nationaldagen ledig att de nu måste göra bot genom att anordna tåg och tänka på världens alla oförätter.
DN bjuder på pedagogisk grafik (ej på nätet) över tågens framfart genom stan. Lars Ohly är tjurig på polisen för att han inte får hänga kittlande nära nassarna och Carin Götblad varnar för slagfältet som kan bli verklighet i morgon.

Pust. Tacka vet jag Sumpan. Där blir det folkdanslag, sockervadd, lokala rapgrupper, öltält och en idolbrutta. Konstig är världen när man tacksamt tar emot ett sådant dussinevenemang som "uppfriskande inslag".

EDIT:
Hittade länkarna till papperstidningens grafik med mera nu..

söndag 3 juni 2007

Och själv hatar jag bagare

Häromdan satt vi hemma lite lätt sysslolösa pojkvännen och jag och funderade på vad vi skulle göra resten av kvällen. Egentligen för trötta för att alls aktivera oss, men samtidigt medvetna om att man ju borde "göra något". Fredagkväll och allt. Promenad och cykeltur kom upp. Jag förespråkade promenad och ville sätta en smått äventyrlig plan i verket - att nypa ett par kvistar syrener nånstans.
Nu är the boyfriend inte av det mest romantiska slaget så han missade flickans invit till att plocka blommor tillsammans och vecklade i stället in oss båda i en diskussion om huruvida allemansrättens skrivningar om att inte göra åverkan gällde även odefinierbara strimmor grönområde som varken är park eller vildmark. Kvällen ägnades till slut åt maratontittande på alla avsnitt av snygga tv-thrillern Dexter. I och för sig en bra och spännande serie, men det kändes kanske något mindre äventyrligt att hänga i soffan än att ge sig ut på eskapader med blommor som mål.

Det här med att göra otillåtna saker då och då ingår ju på något underligt sätt i det som kallas livet. Av alla olika utekvällar du haft här i livet minns du säkert den som slutade med att du hade en barstol med dig hem bäst. Det finns nån klyschig sanning som säger att man vet att man är gammal när man blir lugn snarare än orolig när man ser polisen på stan. Den är kanske något hårddragen, men visst har den poänger.
Jag kommer att tänka på allt det här när jag läser en kort intervju på DN.se med en av arrangörerna - Tim Laumeyer - av demonstrationerna i Heiligendamm. Han, liksom den tyska polisen, togs under gårdagen på sängen av hur många de tillresta "autonoma" var. Betydligt fler och betydligt våldsammare än man räknat med. De här grupperna är såklart ett problem även för de fredliga demonstranterna och Laumeyer pratar om att försöka tala dem till rätta så att resten av veckan blir fredlig.

Är det möjligt, några är väl här bara för att slåss?
- Några få. Men vi andra är många och då kan det gå. Naturligtvis finns det några som hatar polisen och vill kasta sten. Då får vi säga att det naturligtvis är tillåtet att hata polisen, men inte att kasta sten, säger han.

Ärligt talat. Att vara lite småskraj för polisen när man är en ungdom med falskleg i fickan är en sak. Att åka buss över halva Europa för att skicka poliser till sjukhuset är en helt annan.
Arrangörerna borde ta de autonomas inställning på större allvar och ifrågasätta huruvida det är ett enda dugg rimligt att hata en hel yrkesgrupp. Istället beblandar de sig med dem och ber dem vädjande att inte pryla fler såna där förhatliga poliser.
De blundar hårt för det faktum att det här hatet inte bara är frukten av enstaka individuella oförrätter som uppstått vid skarpa lägen under kravallerna. Det här hatet är anledningen till att de svartklädda aktivisterna över huvud taget åker på G8-möten och annat. De politiska motiven är inte sällan mycket vaga.
Säkert finns det människor där som har argumenten och politiken för ögonen. Men deras oförmåga att markera rejält gentemot kravallungarna tar bort all eventuell trovärdighet.

Ptrro

"Det kunde ha blivit 9-9. 7-5. 4-5. You name it."

DN:s Johan Esk tänjer på fotbollens gränser i sin krönika efter gårdagens match-haveri i Danmark.
9-9, säger du? Nja, hold your horses Esk. Det var ju faktiskt bara två minuter kvar när den rödvite supportern stolpade in på plan. Supporter verkar för övrigt vara helt fel ord för fotbollsfans nuförtiden. Något vidare stöd för sporten är de ju inte.

På förekommen anledning

De här är alltid lika klockrena..




Mitt sommarlov...

...Vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli!!
Kravallsäsongen är i full gång. Strålande väder, tältläger fulla av "autonoma" och 100-150 poliser är skadade och sårade. Flygande gatstenar har ordnat fram kraniefrakturer i åtminstone tre polismäns skallar.
Julmarknadsstaden Rostock är allt annat än idyllisk just nu och mer lär det bli.

I DN ser jag att en svensk Attacmedlem uttrycka viss besvikelse över kravallerna som "förtar budskapet". Enligt honom var det förrförra G8-mötet i skotska Gleneagles en framgång för demonstranterna eftersom G8-länderna då bestämde sig för att börja skriva av skulder och öka biståndet. Jag tror att han och övriga tillresta tillskriver sig själva lite för stor betydelse.
Att de ständigt lika våldsamma demonstrationerna på plats under G8-mötena skulle ha någon direkt påverkan på mötenas utgång hoppas jag verkligen inte. Om några av världens tyngsta aktörer kvickare än ögat böjde sig för puckon som prylar upp uteserveringar vore vi illa ute.
Dessutom har demonstranterna inte en aning om vad de vill. Syna banderollbudskapen på bilden ovan.

- Stäng G8-mötena! (Bonusbudskap med små bokstäver: Stoppa kapitalismen, imperialismen och krig)
- Jaha, vart ska ni då åka på revolutionsweekend?

- Vi vill (ha) allt!
- ¿Qué????

EDIT: Noterar att antalet skadade
poliser nu har stigit till 433 stycken.

fredag 1 juni 2007

Och apropå sorgligt

Dagens DN Debatt var ju inte heller någon uppmuntrande historia.
Man blir mer ledsen än upprörd på något sätt. Ska skriva en krönika om det i SN imorgon.
Fredrick Federley gör det mest sansade och smartaste bemötandet på sin blogg i en lugn och respektfull kommentar till debattinnehållet jämte ett par lite mer spetsiga blinkningar i de påföljande bloggposterna på helt andra teman. Klar och utan överord står han i skön kontrast till nedan beskrivna Kennerfalkar.

Det finns många Kennerfalkar

Alltså. Det är klart att man får spetsa till det lite när man bloggar. Vara vassare och elakare än i tryck i en tidning till exempel. I din egen blogg står du själv för dina ord.
Förmodligen är det därför som s-tjänstemannen Peter Kennerfalk varit så frispråkig på sin blogg. Och för att han hatar allt vad motstånd heter väldigt mycket.
Det finns gott om debattörer på alla sidor som ogillar "motståndarnas" åsikter mycket häftigt och ibland går överstyr när de försöker debattera med udd.
Men vänsterdebattörerna tar konsekvent hem spelet om vem som kan vara mest hatisk, bespottande och föraktfull.

Mina ideologiska åsikter har jag, kort sagt, för att jag tror att det är de som gagnar oss människor mest och får oss må bäst. Av detta följer emellertid inte att jag utgår ifrån att folk som tycker annorlunda är onda eller att de har onda ting på agendan. Sannolikt tycker de flesta av dem, liksom jag, att just deras ideologi verkligen är den bästa för folk.
Problemet med många på vänsterkanten är att de inte gör den här tankefiguren. De har nämligen redan en färdig modell:
Höger=ond. Vänster=god.

Är detta din startpunkt är eventuella hyfsbarriärer nedmonterade redan från början. Mot de onda behöver du inte hyfsa språket eller argumentera hederligt.
Nu är snubben polisanmäld, har plockat ner inlägget samt blivit polisanmäld. Det skulle man förstås kunna bli lite skadeglad över. Men ärligt. Det är ju bara så sorgligt alltihop.

Dagens

Skriver en ledare i dag om gårdagens DN Debatt.
Försöker hålla mig undan siffersnacket eftersom siffrorna egentligen inte var några nyheter på nästan någon front. Även om trendbrotten och förändringarna var "signifikativa" så var de inte enorma.