lördag 21 juli 2007

Märta och Muhammed

Suck och jaha. Nån har visst ritat av profeten igen.
Ute bland bloggarna finner jag en kommentar hos Semus (Sekulära muslimer i Sverige), vilka trots sin sekularitet argumenterar för rätten att slippa obehagliga känslor här i livet.
Bland annat jämförs den här händelsen med lyssnarstormen efter Lena Anderssons sommarprat förra året. Tanken är väl att peka ut likheter i hur religiöst folk kan såras av, tja, annat löst folk.
Men just den jämförelsen visar inte likheter utan olikheter. För Lena Anderssons sommarprat sändes och sen blev det diskussioner. Det brukar vara den naturliga ordningen i de här sammanhangen. Eller har åtminstone varit hittills.

Händelserna efter Muhammedteckningarna visade förvisso inte att det muslimska samfundet var kapabelt att hantera en diskussion liknande den som följde på Lena Anderssons program. Men betyder det att vi bör stanna här, av rädsla?
Många verkar förorda den taktiken. Sedan Muhammedkarikatyrerna har snabbheten till självcensur varit förskräckande - i synnerhet i kulturvärlden. I stället för att fortsätta utmana, vilket brukar vara "standard procedure" när konsten jävlas med religioner, slänger man in handsken direkt.

Alltså. Satt jag i en pub med Lars Vilks eller JyllandsPostens Fleming Rose skulle jag kanske vilja diskutera nyttan av rondellprofeter och karikatyrer. Personligen tycker jag kanske att det finns intressantare punkter att ta upp och kritisera inom religionen islam än det avbildningsförbud som en del troende muslimer menar råder. Det förefaller mig något meningslöst att retas med just den delen. Men det där är sakprat, det är mina eventuella frågor till just dessa två personer och dessutom frågor som inte skulle visa mig något annat än deras eventuella motiv och resonemang.

Principen om yttrandefriheten borde helt enkelt inte gå att frångå. Ändå sker det mer och mer och det är för sorgligt. Censur är obehagligt, men etter värre är den självrättfärdiga självcensur som allt fler ägnar sig åt i väntan på guldstjärnor från jag vet inte vem.
Jag menar lyssna på det här, taget ifrån Nya Wermlands tidnings artikel om saken:

- Vi förstod först inte allvaret. Nu vet vi att det är en oerhörd kränkning att framställa profeten Muhammed som hund, säger Märta Wennerström som är utställningsansvarig.
(---)
Märta Wennerström berättar på fredagskvällen att hon är besviken på Lars Vilks.
– Han har betett sig jättesmart och försökt att låta oss föra ut de här bilderna.


Öh. Nej Märta. Lars Vilks har inte "betett sig jättesmart". Det är du som betett dig korkat. Du har inte följt ditt projekt särskilt noga, du har plötsligt överrumplats av en profetvovve och nu visar du nöjt upp din feghet för alla som imponeras av sådan.
Och inte lägger du av heller. Du berättar glatt hur du nyss fått veta att hundliknelser inte brukar betraktas som komplimanger. Av någon anledning kommer jag i skrivande stund på flera hundepitet, men jag avhåller mig...

fredag 20 juli 2007

Hedersförtryck, svek och besvikelse, del 3

Jahapp. Då går vi på del 3 i den följetong som ägnas åt hedersförtryck. Läs gärna del 1 och del 2 om du missat dem.
Den här gången tänkte jag delge er en intervju som jag gjorde för några år sedan när jag frilansade för en "ungdomstidning". Sådana har gärna en liten litteratursida för det ska man ha. Men samtidigt vill de att den innehåller så lite text som möjligt. Och att man skriver om böcker som är så långt ifrån "litteratur" som möjligt. Intervjuer om tre frågor var ungefär det max som en tonåring förväntades klara av. För mig kändes det direkt oförskämt att träffa en intressant författare och ställa ynka tre frågor. Så jag brukade ställa fler, ibland bara för min egen skull och ibland för att jag lyckades sälja en längre intervju till andra uppdragsgivare.

Hur som helst. Jag träffade Souad, som har skrivit boken Levande bränd. När Souad var runt 18 år – hon vet inte säkert själv när hon är född – hade hon en kärlekshistoria med sin granne. Hon blev gravid och mannen vågade inte be hennes far om hennes hand. Souad blev en skam för familjen och för att kunna behålla familjehedern var hennes död nödvändig. Hennes farbror blev den som utförde dådet genom att hälla bensin över henne och tända på. Men Souad dog inte. Hon hade utan tvekan gjort det - på sjukhuset gjordes mycket lite för hennes tillfrisknande - om inte en kvinna från organisationen Surgir hört talas om henne och lyckats hjälpa henne därifrån. Nu är Souad 40-någonting och bor någonstans i Västeuropa. Men trots att åren gått räds hon familjen och sederna där på Västbanken där hon växte upp. TV-intervjuer och annat gör hon aldrig utan en vit mask över ansiktet. Hur gör man en sån här intervju? Vad frågar man som inte är banalt? Sånt har jag tänkt på dagarna innan, men nu känns det inte så svårt längre. Hon sitter framför mig och ler vänligt. Blicken är öppen och masken har hon tagit av. Ansiktet bär knappt några spår av hennes öde, men tröjan har hög polokrage och långa ärmar. Ungefär vid hakan börjar ärren, som täcker hela hennes kropp.

- Har du förlåtit din granne och fadern till din son för att han övergav dig?
- Ja. Först var jag väldigt arg, men inte nu längre. Det var inte hans fel, snarare min fars. Jag var arg på hela situationen och slog mig på magen med stenar för att få missfall. När jag födde Marouan på sjukhuset var jag ensam och kände något konstigt mellan benen. Jag försökte putta bort honom med fötterna - jag kunde inte röra på överkroppen alls p.g.a brännskadorna. Då ville jag inte ha honom, han påminde mig bara om mitt trauma. Så känner jag inte nu. Det var inte hans fel, men det förstod jag inte helt och fullt förrän jag födde min första dotter. Barn är oskyldiga och kan inte beskyllas för omständigheter.

- I boken skriver du på flera ställen att dina barn reagerar på din historia med att vilja åka dit, konfrontera familjen och i Marouans fall träffa sin far. Tror du det kommer att hända?
- Nej. Om min son skulle åka dit så riskerar han sin egen säkerhet. Jag har sagt att om du vill åka så gör det, men jag följer inte med. Han är en ”oäkting” som känner inte till hur det är där, inte kan språket och inte känner till kulturen, som är mycket våldsam. Han skulle kunna råka mycket illa ut där.

- När man hör om hedersmord så är det vissa länder och folkgrupper som är mer förekommande i debatten. Du är uppväxt på Västbanken, vid en tid då det tillhörde Jordanien - ett land som kanske inte lika ofta nämns när det talas hedersfrågor. Är hedersmord vanligt även där??
- Jo, det är det absolut. I Mellanöstern, Orienten. Det förekommer i alla arabländer, framför allt på landsbygden. I min by var det mycket vanligt.

- Ser du dig själv som en feminist?
- Ja. Nu. Jag känner mig bra och stark, men under flera år kände jag mig inte vacker, ful att se på...

Missförståndet inses och hennes följeslagare från förlaget får förklara att jag inte frågat henne om hon känner sig feminin utan huruvida hon betraktar sig själv som feminist. Kvinnan lägger ut texten och förtydligar feminism som något "nästan politiskt, ett engagemang i kvinnors kamp för jämställdhet". När det hela klarats ut slår Souad med bestämdhet fast att hon är engagerad i kampen för kvinnans rättigheter.

- Det är en stor kamp, enorm, men det är ett nöje att delta i den på mitt sätt, med målet att hjälpa andra kvinnor i situationer som min.

Souad svarar ärligt och rakt på alla frågor jag ställer, men hela tiden passerar frågorna och svaren förbi varandra. Jag frågar en sak – utifrån hur jag uppfattar en situation – och hon svarar med helt andra referensmönster. Souad idag är en västerländsk kvinna med beslutsamhet i blicken och tydliga ställningstaganden. Men när hon berättar om Souad där och då så finns det nästan inte någon person att berätta om, bara en varelse som det hände saker med.
Reflektion, diskussion och relationer saknades helt enkelt. Inte ens i efterhand verkar hon ha brytt sig om att reflektera över saker, det saknades helt enkelt diskussion och relation helt och hållet. Är du snarare slav, något som uttryckligen värderas lägre än hushållets får (enligt Souads far) så saknar dina eventuella känslor relevans. Och är du uppväxt i detta, ja då utvecklar du inga känslor gentemot personerna omkring dig, mer än möjligen rädsla.
I boken berättar Souad om att hon en gång får skydda sin egen mor från upptäckt när modern träffar en man ute på åkern där de plockar fikon. Modern säger till Souad att vissla om det kommer någon. När Souad senare hamnar i sina egna problem har modern ingen hjälp att ge Souad. Tvärtom kommer hon till sjukhuset där Souad ligger med sina brännskador och beklagar sig över att hon ännu lever och ställer till problem – polisen har nämligen besökt dem och ställt frågor. Modern ger Souad gift i ett glas och ber henne dricka det. När jag läste boken upprördes jag mycket över just detta. Det kändes så osolidariskt av modern - som ju använt Souad för att skaffa sig själv ett lite större levnadsutrymme - att inte hjälpa Souad med samma sak. Jag frågar om hon inte själv ser detta som ett svek. Jag frågar henne om hon inte själv ser detta som ett svek från sin mor.

- Nej. Min mor gifte sig som 14-åring med min far som då var 38 år. Han behandlade henne dåligt under hela äktenskapet. Han slog henne oerhört mycket, var så grym att jag tycker att hon hade rätt att göra det hon gjorde.

- Visst, men det förklarar hennes handlingar och din syn på dem. Men du själv, blev du inte besviken när hon inte hjälpte dig så som du hjälpt henne?
- Nej. Hon hade aldrig visat mig någon kärlek, det fanns ingen relation oss emellan som kunde ge upphov till såna känslor. Hon sa åt mig att vakta och jag gjorde det, så som man gör vad man blir tillsagd, men att hon skulle stå i skuld till mig det fanns helt enkelt inte.

Jag vill fråga Souad om det finns något med hennes kultur som hon tycker är positivt - om man bortser (vilket såklart nästan är omöjligt) från kvinnornas eländiga status. Främlingsfientligheten i väst sägs ju ofta förstärkas av historier om hedersmord och jag tänker mig att hon kanske har nånting bra att berätta, något fint minne av sitt hemland. Men nej, frågan faller på sin egen orimlighet. Som flicka var hon inte en del av sitt lands kultur. Souads kultur - eller hennes minnen - är att tvätta, städa, laga mat och få stryk. Ingenting annat. ”Det är ett vackert land”, säger hon, ”men i övrigt har jag inga bra minnen. Ett vackert landskap, men männen förstör det.”

- Men har inte kvinnorna sinsemellan en kultur som fortgår parallellt med männens? Finns det ingen sammanhållning som blir er egen, offrens samhälle så att säga?
- Nej, inte alls. Jag träffade knappt några andra flickor annat än på bröllop. Då är alla kvinnor på ett ställe och sjunger och dansar tillsammans, men vi hade väldigt lite att tala om eftersom vi ingenting visste om världen - eller ja, nånting. Då blir det ingen sammanhållning. Tvärtom minns jag att det vi ibland talade om var hur vissa flickor var dåliga eftersom de kanske hade för korta ärmar på klänningen så att handlederna syntes. Vi såg ner på kvinnor som betedde sig dåligt precis som männen.

- Men vänskap då? Hade inte din mor väninnor?
- Jo, hon hade väl några väninnor, men det spelade ingen roll. Något stöd kvinnor emellan kunde man inte räkna med eftersom alla hade det på samma sätt. Om våldet i hemmen talade man inte eftersom det ansågs normalt. Det går inte att förklara, jag kan knappt förstå det själv nu när jag är i Europa. Här är kvinnan fri och nu och jag skulle hellre dö än att åka tillbaka. Där är man en slav, man är ingenting.

Många barndomsminnen har Souad förträngt och först nu återfått. En syster hade hon helt glömt bort, tills hennes namn och öde en dag dök upp i hennes huvud. Händelsen var så förfärlig att hon förmodligen blockerat den fullständigt tills nu, när hon lever tryggare. En dag när syskonen var ensamma hemma och föräldrarna borta ströp Souads bror en av hennes systrar med telefonsladden. Vart hon tog vägen sen eller varför hon mördades har Souad ingen aning om, men hon anklagar inte sin bror för dådet, vilket förbryllade mig när jag läste boken.

- I boken berättar du om när din bror föll av en häst och hur ledsna du och dina systrar blev. Ni grät och slet era hår för hans skull. Samtidigt minns du att han ströp en av dina systrar och att han gick i din fars fotspår när det gäller hustrubehandling. Ändå skriver du att du älskar honom högt och att du inte beskyller honom för det han gjorde. Varför förlåter du honom och inte din far?
- För oss, där jag kommer ifrån, är det normalt att värdera sonen högt. Det sitter programmerat, man älskar dem högt. Och min bror är ändå min bror, ett syskon. Min far förlåter jag aldrig, men min bror var ung och beteendet som männen har där är ärftligt, det går i arv både socialt och kulturellt. Min farfar var våldsam på samma sätt och min bror lärde sig av min far.

- Men fortplantar man inte beteendet om man fortsätter acceptera det i generation efter generation? Varför är en son alltid jackpot? Känner du själv att du själv faller in i samma tänk gentemot din son respektive dina döttrar?
- Nej. Jag älskar dem lika mycket. Snarare är det tvärtom eftersom jag lämnade min son till en fosterfamilj när han var liten och först nu fått tillbaka honom. Länge brottades jag med skuldkänslor för att jag inte ville ha honom, men just då gick det helt enkelt inte. Jag var knappt en människa själv och kunde inte ta mig an ett barn. När jag fick mina flickor var jag trygg och längtade efter barn, så de fick en kärlek från början som jag inte gett min son. Vår relation nu är ett år gammal, vi ses och äter middag då och då bara jag och han. Vi har verkligen ett stort behov av att lära känna varandra bättre.

Souad berättar sedan om en händelse i byn då en kvinna i 35-årsåldern mördades av sin makes bröder. Hon var redan gift och hade fyra barn, vilket innebar att hon fick lov att gå ute själv om hon hade ärenden att uträtta. Men just denna kvinna gick till affären varje dag och handlade, vilket bröderna och maken tyckte var konstigt. De misstänkte att hon kanske skulle inleda en affär med butiksinnehavaren och skar av henne huvudet och gick runt med det i byn och visade att de tagit itu med problemet.

- Har du någonsin funderat på varför de här förhållandena och traditionerna aldrig tar slut? Varför gör man så här?
- Därför att mannen är kung, med makten över kvinnan. Alltid. Det är fullständigt normalt. Han bestämmer, han gör lagarna.

- Men trivs verkligen männen med det?
- De frågar sig inte heller varför. Liksom vi kvinnor aldrig tänker oss ett slut på våldet eller föreställer oss att det går att ta sig ur, så funderar männen heller aldrig över hur det vore att göra saker annorlunda. Allt bara fortsätter, utan att någon ifrågasätter. Själv betraktar jag mig nästan som född i Europa, jag lever här och skulle aldrig i livet återvända till Jordanien.

- Tänkte du själv någonsin på att ta dig iväg själv? Rymma, helt enkelt?
- Nej. Det fanns inte. Omvärlden fanns inte. Jag var helt isolerad. Världen utanför muren kring trädgården var inte min. Jag fick inte gå ut själv och då förstår man helt enkelt inte vad det betyder att fatta ett eget beslut, som till exempel ”Jag drar”. Vart? Hur? Jag hade aldrig kunna få en sån idé. Jag fick inte ens slå på TV:n om jag inte blev tillsagd. Dök det upp något västerländskt på TV:n bytte min far snabbt kanal. Det var inte meningen att mina vyer skulle gå längre än trädgården och åkern. Skola var det inte tal om. Jag hörde en gång om två flickor som blev förälskade och rymde, men det var flickor från stan, inte från landsbygden som jag var ifrån. De i stan hade lite mer koll på att det fanns ett ”utanför”. En annan flicka från stan tog sig till Kanada, men de hann upp henne på flygplatsen och dödade henne.

- Vad vill du säga till tjejer i Sverige som är i situationer som liknar den du var i? Flickor som utsätts för hot eller våld och frihetsinskränkningar?
- Förlora aldrig hoppet, misströsta inte. Och sök hjälp hos de organisationer som finns! Det är viktigt att använda sig av dem eftersom det är oerhört svårt att ta sig ur dess situationer på egen hand.

Fast hon var en ko

Nä, nu måste jag försvara henne, det börjar bli för mycket elakt tal om kossan.
DN rapporterar att "Idylliska lantbruksutflykter kan leda till farlig infektion". Ingen ska tro att det är bra eller nyttigt att åka till landet och kela med kalvar. Nänä, så enkelt är livet minsann inte.
Och vi vet ju alla by now att kornas fisar är klimatets värsta fiende. Men, turligt nog är pengar nu avsatta och forskare både här och där jobbar hårt för att hitta bot åt de flatulenta kreaturen.
Jag påminner mig historier om hur glupska korna blev förr i tiden när man släppte ut dem på en klöveräng efter en lång och tråkig vintertid i ladugården. I pur lycka över all frisk grönska åt de utan besinning tills deras magar svällde upp av gaser. För att de inte skulle spricka fick man ibland sticka in en mycket lång nål och liksom "lufta" en av de överpumpade magarna. Redan det faktum att man inte låter kor käka på renodlade klöverängar nuförtiden är med andra ord "klimatsmart".
Men döm inte kon efter hennes magar! Det är ett ljuvligt djur. Själv älskar jag kor och har ägnat mången sommar åt att bli kompis med kalvar - en uppgift som kräver tid och tålamod.
Dessutom gör sig inget så bra på bild som en av Audhumlas ättlingar.
Therefore - några personliga favoriter från mina ko-foton...













torsdag 19 juli 2007

Ensam i världen

Det finns många problem med olika upprinnelser när det kommer till frågan om ensamkommande flyktingbarn, som DN skriver om. Ett är givetvis att det är alltför få kommuner som tar emot. Men ofta porträtteras bilden av de många ohjälpsamma kommunerna lite väl enkelt. Det handlar inte alltid om bara "ovillighet", vilket är ordet som används i DN-artikeln ovan.
Kraven som ställs på en kommun för att de ska anses dugliga nog för att kunna härbärgera ett ensamkommande flyktingbarn är efter vad jag förstått höga. Många småkommuner i Sverige har inte den beredskap och service som når upp till kraven, exempelvis kring vilka behov man ska kunna möta i form av pyskologisk vård och hjälp för traumatiserade barn etcetera.
Det är förstås bra att vi vill kunna ge så god vård som möjligt till de barn som ensamma kommer till Sverige, men man kan fundera över hur vettiga reglerna är om de leder till att så få kan och/eller vill ta emot.

Eftersom jag är bortrest, inte kan verifiera allt och därför måste berätta om fallet "ur minnet" håller jag mig medvetet lite vag i detaljerna här nedanför. Ni lär hänga med på det viktiga ändå.
Jag känner en SFI-lärare som jobbar i en liten kommun nedåt landet. Till denna kommun kom för en tid sedan en ung kille från Afghanistan. Han tillhör en relativt liten folkgrupp i Afghanistan som inte har särskilt "hög status". Han bodde med sin familj på landet och kom hit efter att hans föräldrar båda hade blivit skjutna av talibaner. Hans lillebror är kvar i Afghanistan hos släktingar, men han själv lyckades med hjälp av dem att ta sig hit. Eftersom han är så gammal som 17 år skickade de just honom, eftersom han annars riskerade att bli kidnappad och tvingad att agera soldat åt talibanerna.
Den här killen är mer eller mindre ensam i världen - en värld som han vet mycket lite om och som han blev hemskt nyfiken på under tiden på SFI. Väl här blev han placerad, dock bara temporärt, i en "akutfamilj" eftersom kommunen i fråga inte är en av dem som faktiskt tar emot ensamma flyktingbarn. Några månader passerade och under tiden hann killen fästa sig vid både familjen och SFI-lärarna och dem vid honom.
Till slut skulle han skickas till ett av flyktinglägren för barn och unga. Familjen som tog hand om honom ville låta honom bo kvar, men kommunen var inte sugen på kostnaden och uppnådde kanske inte heller kraven. Inte ens när SFI-lärarna tillsammans sade sig vara redo att själva betala för hans närvaro i kommunen gick det att komma runt byråkratin. En lösning hade möjligen varit om familjen adopterat honom, men det är onekligen stort steg efter bara några månader.

Nu är den här 17-åringen på lägret. Han saknar småstaden där det fanns en familj där han kände sig hemma, en skola där han trivdes och lärde känna människor. Trots att den här kommunen saknar all krisberedskap och psykologvård som krävs längtar han tillbaka. Trots att han har tillgång till all denna professionalitet på lägret, är det nu - inte förut - som han inte kan sova om nätterna. Det är nu - inte förut - som han mår riktigt dåligt.
Så han ringer och skriver, både till familjen och lärarna. Och de ringer och skriver tillbaka och har skickat en stor och väl illustrerad världsatlas för att mata hans intresse för världen och länderna i den. Men den svenska han ganska snabbt lärde sig i kommunen börjar nu försvinna. På lägret finns inte det naturliga behovet att lära sig - där finns människor som talar hans persiska dialekt eller åtminstone persiska.

Det värsta är att hans utsikter är minst sagt skrala. En 17-årig kille som kommer hit faller förvisso in under "ensamkommande flyktingbarn". Men i flyktingprocessens maskineri blir han en individ som väntas ut. Sannolikt skickas han hem i samma stund som han fyller 18. Detta har han också själv börjat inse och då blir det förstås mindre relevant att kämpa vidare med svenskan. Istället sover han inte om nätterna. Istället är han olycklig och rädd.
Helt enkelt. Den här killen hade redan en grund att bygga sin nya tillvaro på, men det slängdes bort.

Nu, när en hel del av flyktingmottagningsproceduren förändras, är det begripligt att det råder en viss förvirring kring vem som sköter, gör och samordnar vad. Men frånsett denna temporära olägenhet är det inte hållbart att ha en ordning där många mindre kommuner kan använda kravbyråkratin som ursäkt för att säga nej.
(Jag skrev för övrigt om de här frågorna i SN för en tid sedan och hoppas att kommunerna runt Nyköping börjar forma samarbeten kring de här frågorna. Det borde inte vara omöjligt.)

Örongodis

Jaja. Så länge kunde jag hålla mig ifrån bloggen. Skriver nu från andra sidan pölen, i närheten av Boston där jag hänger med snälla släktingar. Varje gång jag drar mig hitåt kikar jag in på klezmerjazzbandet Naftule´s Dreams hemsida i förhoppningen om att en konsert ska inträffa nånstans nära mig.
Jag har egentligen bara en relation till en enda låt med det här bandet och den låten heter Black Wedding. Det är tveklöst av de mest bildframkallande låtar jag vet. Hela sagor utspelar sig inför ens inre, särskilt om man låter sig guidas något av ursprungsstoryn som ligger till grund för låten.
Den kan helt enkelt rekommenderas - helt hänryckande! Själv hittade jag både bandet och låten via en eller annan klezmersamling. Minns tyvärr inte vilken just nu, men låten är häftig nog för att jag ska vilja höra mer - gärna live. Tyvärr hade jag otur den här gången också, så det blir ingen konsert nu heller...

Men långtifrån all musik gör sig bra live. Så här i sommartid brukar jag alltid få återfall och börja gunga runt till gammal g-funk hip hop, men en sak är säker: Arenahiphop är en contradiction in terms. Detta bevisades slutgiltigt när Live Earth-eländet pågick som bäst och jag flipprade förbi några tagningar från Hamburg. Där stod Snoop Dogg i pippilottor och Burberry-outfit och gastade "What's my name?". Schrecklich!
Nä. Även om semestervibbarna var rejäla när jag såg ljuvliga Snook i Visby häromveckan var det betydligt mer hiphop att svettas framför dem på Gutekällaren än det någonsin kan ha varit att i klimatets namn tala om för herr Doggfather vad han heter.

För övrigt drar jag mig till minnes att festivalen som kallas "jazz" pågår i Stockholm just nu. Kanske inte alltid ett namn som beskriver festivalens innehåll på bästa sätt, men okej, låt oss inte vara petiga. Senast jag var där var det för att se härliga Angie Stone om jag inte minns fel. Det var lätt att hamna på jazzfestivalen när jobbet låg granne. Hur som helst. Skulle jag vara i stan och välja en konsert i år fick det nog bli finfina Paavo, som Svenskan hade en lång grej om häromdagen.

måndag 16 juli 2007

Holiday! Celebrate!

När jag kom hem ifrån Almedalen överrumplades jag av den där tomhetskänslan man får när man kommer hem efter en längre semester eller utlandsvistelse, det vill säga känslan av att "home sweet home" är en överdriven klyscha. Borta kändes sweeter. Landet Almedalen var ju ett roligt land att vara i. Ett land där det debatteras och diskuteras dagarna i ända. Och sen gör man samma sak igen på kvällen, fast med en öl i handen. Förträffligt upplägg.
Jag kom således hem full av små uppslag och bloggidéer, som väl förr eller senare kommer att dyka upp här. Senare är nog mer troligt för i dag infaller semestern. Redan under helgen har jag smygstartat med middag i glada vänners lag och därefter min personliga humörhöjare karaokeröj. Om jag var Liza förra gången så kan jag denna gång påstå att jag är Amy Winehouse.
Nåväl.
Semester. Det är fantastiskt. Det är åratal sedan jag senast hade en riktig sådan och behovet är minst sagt uppdämt. I morgon dras det till Boston och jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska släpa med mig datorn eller ej. Om jag lämnar den hemma kommer här ett par lästips från vårens alster i urval:

* På semestern slipper jag pendla, men SJ-gnäll är alltid aktuellt.

* Sommaren är den sexigaste årstiden. Bloggposter om sex och mer eller mindre sexrelaterade issues hittar ni här, här och här.

* På semestern har du tid att läsa lite längre texter. Exempelvis den här om islamism och den här om religionskritik.

* En sommarföljetong är förstås ett måste. Här hittar du del 1 och här del 2. Fler kommer senare.

Tack och hej så länge! Ha en ljuvlig sommar!

fredag 13 juli 2007

Hedersförtryck, svek och besvikelse, del 2

Detta är alltså del 2 i den följetong, i vilken jag ägnar mig åt att dissekera frågan om hedersförtryck. Börja gärna med del ett om du inte redan läst den.

En del personer är födda till att bli mentorer, fritidsledare, ungdomscoacher - kalla det vad du vill. De kan helt enkelt placera sig mitt ibland en massa ungdomar och med full naturlighet ta positionen som cool äldre med rätt att vägleda. Det är viktigt folk de där. Och det är viktigt att de hamnar på rätt ställe.
Stundtals undrade jag vad Anders Carlberg höll på med under Almedalens enda seminarium om hedersförtryck (arr: kd-kvinnorna) på måndagen. Han vecklade in sig i långa resonemang kring korankunskap, Miriam, Moses, Mohammed och Khadidja. Jag hängde inte med på poängen, men uppfattade den som något i den här stilen:
Religioner är gärna konservativa och patriarkala. I den meningen bidrar de gärna till att förstärka seder som kanske inte har någon egentlig religiös grund. Carlberg nämnde Jan Guillou och konstaterade kort att "Vi är inte överens". I frågor som den här är det särskilt skönt att höra människor ta avstånd från Guillou...
Det jag skrev i första delen av den här hedersföljetongen leder mig vidare till en av de mest frustrerande företeelserna som omgärdat frågan. För den text jag nämnde där fick jag (naturligtvis) skäll från Masoud Kamali, som jämte Jan Guillou toppar listan över största svikare av hedersförtryckta tjejer i det här landet. Jag kan inte minnas hans replik ordagrant, men invändningen gick ut på att våldtäkter sker i alla krig, att det var tendentiöst av mig att hänföra dem till något sådant som en hederskultur samt att jag därigenom gjorde mig skyldig till en uppdelning i vi och dem. Men i sin iver att bortförklara hela företeelsen hederskultur missade Kamali, troligen avsiktligt, poängen. För visst sker våldtäkter överallt i världen och i många krig. Men poängen här var att här användes hederskulturens mekanismer som redskap för att uppnå just det den är avsedd att motverka - klanens överlevnad.
Kamalis sätt att argumentera går hand i hand med många andra vänsterdebattörers. Jag minns en förvirrad krönika som redan nämnde Guillou skrev i Aftonbladet för fem-sex år sedan. Där togs bland annat äldre tiders barnamord på oäktingar och så kallade "utvidgade självmord" (där en familjefar skjuter hela familjen och sedan sig själv, ofta efter en konkurs eller skilsmässa el. dyl.) upp som exempel på att familjetragedier sker överallt och inte har med någon hederskultur att göra. Guillou har även med en stötande nedlåtenhet hävdat att det råder en ”total avsaknad av kvinnlig könsstympning”, men vad som däremot finns är ”det hellyllesvenska hustrumordet”. (Detta var innan vi fått två domar i könsstympningsfall)
Bristen på logik är inget mindre än förbluffande. I själva verket är det förra exemplet en händelse som ur ett svenskt perspektiv tillhör det förgångna. Det finns idag inget samhälleligt tryck på ensamstående mödrar nuförtiden att göra sig av med sina bastarder. Dessutom är detta ett bevis för att hederstänket historiskt sett funnits också här, snarare än ett bevis på att det inte finns. När det gäller utvidgade självmord är de definitivt inte följden av ett socialt tryck liknande hederskulturens. I alla fall inte öppet och uttalat så som är fallet i hederssituationer. Möjligtvis kan samhällstrycket bestå i ett allmänt krav på att man ska lyckas och inte kånka eller misslyckas i äktenskapet. Men därifrån till mord är det långt.
Ibland brukar även svartsjukemord anföras som jämbördiga med hedersmorden. Även här fallerar logiken. Ett sådant mord har sin utgångspunkt i en relation mellan två människor och kan inte sägas vara kulturellt överhuvudtaget. Svartsjukan är universell och återigen: påtryckningar på mördaren från vänner eller familj är inte regel i de här fallen.
Helt enkelt. Hedersmord är kulturellt betingade företeelser. Detta konstaterande gör inte ont och det gör sannerligen ingen till rasist.
Det är nämligen helt okej att ogilla detaljer i en främmande kultur. Att dessutom påtala det bevisar att man tilltror de som tillhör denna kultur en diskussionsförmåga. Ändå dominerades debatten olidligt länge av försök att uppfinna scenarion där "vi minsann är lika förkastliga". Som om ett elände i vårt samhälle skulle göra ett annat elände mer rätt. Det är en strategi som aldrig kommer att fungera. Ska det faktum att vi har nazismen och en skönhetsfixerad ungdomskultur i bagaget för evigt ursäkta en annan kulturs dåliga sidor? Nej och åter nej.
Visst. Om vi gör det omöjliga och försöker tänka oss nån sorts kosmisk "grand total" är vi kanske lika jävliga allihop. Men inte i det här fallet. I det här fallet är de som praktiserar hedersförtryck dåliga och vi är bättre. Och då ska vi tala om det för dem och försöka få dem förstå varför vi tycker så. Dessutom ska vi lyssna på deras kritik och titta på vårt eget elände och göra nåt åt det också.

I rörelse

Den stundtals mycket hetlevrade debatten om kollektivavtal, stridsåtgärder och proportionalitet verkar ha satt lite avtryck även hos facken. Det har inte alltid förefallit så, men att döma av de senaste tongångarna är något i rörelse. Sacos ordförande Anna Ekström har yppat en del kloka ord, vilket inte förvånar alls lika mycket som det faktum att till och med LO:s Wanja Lundby Wedin verkar ha låtit en del av kritiken sjunka in. Förhoppningsvis leder det till något konkret.
Skrev häromdagen en lång blogg från en av många Almedalsdebatter på temat.

Borg, Snook och spindlar

Nej. Tyvärr blev inte Anders Borgs tal någon höjdare, vilket jag ju hoppades på.
Han var i och för sig uppenbart nervös och rabblade igenom talet (DN:s retorikanalys nämner inte helt felaktigt ordet fortkörningsböter) med en iver som inte antydde annat än att han verkligen verkligen ville av scenen snarast.
Det nästan intagande slutet, när Borg lite abrupt avslutade och tackade - med en nästan urskuldande ton - för att publiken hade lyssnat gjorde det desto svårare att skriva den ganska negativa ledare det till slut blev.
För det var ju inte innehållet som var fel. Bara allt annat.
Oavsett retoriska brister så är Anders Borg en kompetent minister och en som det nog går att föreställa sig som än mer ledande moderat framöver. Lite mer övning på talekonsten bara...
Kvällen ägnades sen åt målmedvetet uppsökande av konsert där precis alla var väldigt mycket yngre än jag. Nu har jag hur som helst sett Snook live, studsat upp och ner med stor entusiasm och kan konstatera att jag inte bara inbillade mig.
"Ladies & tjänstemän" - det finns hopp för svensk hip hop - något som jag gav upp på för sisådär tre år sen. Det är glädjerikt.
Sen lyckades jag, trots tidigare nämnd fobi att Almedalsmingla för andra kvällen i rad. Uppenbarligen är dock summan av fobierna konstant, så som straff fann jag en spindel i min säng när jag kom till hotellet.
Gutespindel eller ej - han är numera platt. Det enda jag behöver göra nu är att söka igenom allt vad sängkläder heter - utifall han hade kompisar...

torsdag 12 juli 2007

Lust och politik

Skippade allt vad partidagar hette i går och hängde runt på andra seminarier. Har därför inget om mp förutom en liten ledarbloggen.
I övrigt en krönika med litet avstamp i rättvisa och rättigheter.
I dag är det moderaternas dag och jag känner mig så här i förväg rätt avtänd. Hur man tappar lusten till ett parti förklarar jag här och här.
På pappret kan det måhända se ut som att kd, inte minst nu när det ska bli antiabortpartier och annat, är största "hotet" mot alliansens möjligheter 2010. Inte så sällan känner jag att det hotet snarare är moderaterna.
Moderaterna har tagit den inledningsvis och i valrörelsen pedagogiska pragmatismen till sin bortre gräns and beyond. Det blir till slut bara själlöst. Ideologin finns där säkert, men ska av någon anledning hållas "under skäppan". Ett sådant beteende blir i längden omöjligt att respektera.
Det handlar inte bara om frågan "Var är alliansen?". Vore det nu största regeringspartiet mindre mumligt hade känslan av befintlig allians varit starkare - även om de inte åker buss över Sverige varannan månad.
Nåja. Jag hoppas att jag blir motbevisad av Anders Borg ikväll.

Nattlig kognitiv beteendeterapi

Okej. För ovanlighetens skull blir det en personlig blogg.
Det är en överdrift att säga att jag har mingelfobi, men ändå någonting i den riktningen. Fobier ska enligt uppgift botas genom att man möter sin skräck. Exempelvis genom att låta spindlar trava över händerna. Den saken är inte ett dugg aktuell kan jag säga. Idiotisk idé. Jag avskyr spindlar och medieflödet på sistone har bjudit på bilder på spindlar överallt. Synnerligen obehagligt.

Men, ibland är det faktiskt vettigt att gå emot sina irrationella fobier. Min förmåga att vara lite asocial måste jag ibland motarbeta aktivt. Denna Almedalsdebut har därför inte varit förenad med bara förtjusning. Det är helt enkelt så att jag inte känner så mycket folk här. Då blir det förenat med viss prestationsångest att vara på det som brukar kallas gigantisk personalfest.
Därmed har jag ägnat aftnarna åt
1) planerat mingel (en gång), vilket är mycket lättare. Lite som när ens föräldrar helt enkelt bestämde med någon annans föräldrar att nu ska våra barn leka.
2) inget mingel (två gånger). Det innebär i ärliga ordalag att man bangar ur trots att man både borde och vill och innebär att man förlorar mot sig själv. Ergo: nederlag och popcorn i hotellsängen.
3) faktiskt mingel.

Det senare inträffade i dag och därför kan jag nu nöjt gå och lägga mig. Jag funkar bättre i skrift, alltid, men i dag kunde jag prata lite med folk. För mig var det en seger.
På vägen hem träffade jag på ett helt posse av drängfulla ester som letade nattklubbar. Mitt vänliga och sociala humör medförde att jag eskorterade dem bort till vilken klubbkällare det nu är som ligger något kvarter bort från där jag bor. De hade seglat hit i tre dagar i skitväder, så jag hoppas de blev insläppta.

onsdag 11 juli 2007

My bad, giftermål med mera

Så trevligt. Min gissning i förra bloggposten blev felaktig. Rapporteringen från dagen gav förvisso lika utrymme åt kd som åt ett giftermål, men att man uppmärksammar det faktum att RFSL:s ordförande Sören Andersson gifter sig på kristdemokraternas dag är ju inget fel så länge rapporteringen från talet också finns där.
I övrigt har det varit snålt med kommentarer på ledarsidorna noterar jag. Kd är helt enkelt inte i ropet nånstans. Nåja. Jag gillade talet och skriver välvillig ledare om det här.
På temat kd kan jag för övrigt meddela att jag var med på ett, ja kanske veckans enda, seminarium om hedersförtryck i måndags där kd-kvinnorna stod som arrangörer. Med visst avstamp i det kommer jag snart lägga ut nästa del i min hedersföljetong.

tisdag 10 juli 2007

Extra, extra: Kd ändrade sig inte!

Jag har nyss skrivit en positiv ledare om kd, återkommer med länk imorgon. I skrivande stund vet jag förstås inte hur medierapporteringen kommer att se ut, men om jag får tillåta mig en gissning kommer man att skita kapitalt i de mycket välbehövliga resonemangen och ambitionerna på psykvårdsområdet och berätta desto mer om det faktum att Hägglund inte tillkännagav en helomvändning vad gäller om äktenskapslagstiftningen. Som vore det den stora nyheten...
Att många kommer att göra en sådan rapportering beror förstås att de ogillar kd:s hållning i frågan. Det gör jag med. Men jag är för det första inte dummare än att jag redan på förhand kunde räkna ut att detta inte skulle bli temat i kvällens tal. För det andra är inte jag Mona Sahlin. Därför gillar jag att Göran Hägglund inte utnämnde frågan till sin nummer ett bland alla politiska frågor.
Missförstå mig rätt. Jag skulle hjärtans gärna se att kd kom till sans vad gäller de könsneutrala äktenskapen. Samtidigt tror jag inte att det är möjligt för Hägglund att forcera både abortfrågan och den här samtidigt i partiet. Nu har han fixat en hyfsad sammanhållning kring en oförändrad abortlagstiftning som partilinje - med ett litet utomkvedshavandeskap inom partiet som resultat. Låt oss ge honom en stund att introducera nästa bibelbältesbomb...
Frånsett en lång del om utveckling av psykvården, som jag med ett polismord på min arbetsort i färskt minne, verkligen menar att det finns stort behov av, talade Hägglund på ett naturligt och chosefritt sätt om liberala värden som valfrihet och egenmakt. Dessutom gjorde han en utflykt på etikens marker, kd:s hemmaplan, och gjorde processen kort med Sahlins tal om "återställd rättvisa". Rättvisa har för övrigt varit ordet för dagen på kd:s seminarium. Jag har grunnat lite utifrån det i en ledarblogg tidigare i dag.

Hört och missat

I dag skriver jag såklart om Monas tal. Och kollegan skriver om de borgerliga ungdomsförbundens gemensamma utspel om den borgerliga idédebatten. En Almedalstillställning som jag för övrigt ångrar att jag missade till förmån för Mona Sahlins presskonferens. Känns som om ungdomsförbundens diskussion var intressantare.

måndag 9 juli 2007

PR-politik

– Vi hoppas och tror att Mona Sahlin kommer att ta de ungas perspektiv att sätta dem i fokus, sa SSU:s förbundsstyrelseledamot Johan Hassel i ett nyhetsinslag i P3 tidigt på måndagen.
Och tänka sig, han fick rätt i sin tro! Bara några timmar senare meddelade Mona Sahlin vid en presskonferens att hon inte skulle hålla något regelrätt tal på kvällen utan i stället föra ett samtal med två SSU:are om den "fälla som alliansregeringen gillrar för de unga".
Strategiskt ordnat naturligtvis, men är det ett bra drag? I think not.
Alldeles för många väntar på att Mona Sahlin ska säga något. Nu kritiserades "utförsäljningen av allmännyttan" men i övrigt var inte mycket av politisk hårdvaluta. Förutom gnäll om a-kassan det vill säga. Och även om Mona Sahlin tror att detta är att "tala om jobben" så är det inte så. Det bevisar bara att socialdemokraterna fortfarande inte förstått var de brister allra mest.
Har även kommenterat på ledarbloggen.

Almedal och ungerskt vin

Jag är i Almedalen. Kommer väl säga ett och annat här, men skriver och bloggar företrädesvis på vår ledarblogg.
På Timbros Almedalsblogg hittar jag ett inlägg om att Erik Zsiga delar ut någon form av pris betitlat Godnatt Östeuropa. Priset består av en flaska Törley och där vill jag bara påpeka att Törley knappast är drottningen av de hungariska mousserande. Faktum är att Chapel Hill är det billigbubbel som säljer bäst av alla i Sverige. För något år sedan begav jag mig tillsammans med en större portion av vänkretsen till Ungern och Balatonboglár där många av de ungerska vinerna görs. Vi kände att vi hade så många glada kvällar att tacka Chapel Hill för att det blev nödvändigt med en vinresa dit. Marknadsavdelningen för Chapel-vinerna tog gladeligen emot oss och visade vingårdar, kapell på kulle och lät oss prova viner av alla kulörer och former. De gnällde även lite på Systembolaget som tydligen var väldigt svårflörtade när det gällde att släppa in andra viner än mousserande från producenten. Trist, för vi fick smaka ett par Pinot Noir-grejer som var riktigt smarriga.
Hur som helst. Törley är för sött. Chapel is better.





torsdag 5 juli 2007

Dagens

I dag skriver jag om Kommunals Ylva Thörn och det intetsägande svar (ej på webben) hon gav i DN i går på kritiken för sin debattartikel i Svenskan häromdagen.

Dessutom bjuds det på porrprat på ledarsidan
Min nye kollega avhandlar den här dumheten.

Förhoppningsvis...

...läser alla terrorforskaren Magnus Norell fantastiska sak i DN i dag. A must read!
Rubriken kommer säkert få en del slå bakut. Det går liksom aldrig att kalla folk "självutnämnda experter" här, det ingår i jante eller nåt. Säger man det menar man samtidigt att man själv är expert och sånt kan man ju inte mena.
Hur som helst ville jag bara peka dig i riktning mot två bloggposter jag nyligen skrivit kring temat.

Om en person eller grupp säger dig att "du är min fiende, jag föraktar det du står för", så bör man klara av att visa vederbörande respekt nog att tro dem. Det finns ingen poäng i att lägga huvudet på sned och säga ”det där menar du ändå inte”.

hit och hit!

tisdag 3 juli 2007

Mer kådisar

Jahapp. Det verkar som abortmotståndarna i kd är på god väg att "lyfta ut" sig själva. Kd, som förlorade ett gäng medlemmar till Junilistan för inte så länge sedan, ynglar nu av sig igen. Sverige ska begåvas med ett antiabortparti.
Suck.
Eller ja. Det är väl lika bra att det här blir av. Det är väl klart att ingen vettig tror på den här idén, men uppenbarligen behöver det här gänget svart på vitt att deras enda fråga inte är särskilt många andra medborgares dito.
En mycket bra sak med det som ibland föraktfullt kallas "den grå massan" är att den aldrig blir så ensidig som enfrågepartier. Det finns inget enfrågefolk.
Samtidigt innebär varje sån här fraktionisering såklart en risk för hela alliansbygget - inte minst om man tänker 2010.
Hamnar kd under 4 procent är alliansen rökt.

P.S. Jag är trött. Därav de två nästintill oursäktliga ordvitsarna "kådisar" och "yngla av sig". Skitlöjligt, jag vet, men jag har inget omdöme idag. D.S

SUF stjäl

Idag har jag en liten krönika om den årligen uppdykande och alltid lika charmiga SUF-kampanjen där sommarjobbande kids uppmanas att stjäla på arbetsplatsen. Flygblad med dessa goda råd har nyligen delats ut i Nyköping.

"Samtidigt är det LO-förbundens svartvita världssyn som krattat manegen för SUF:s kampmetod. Mycket länge har LO:s sommarkampanjer porträtterat arbetsgivare enkom enligt stereotypen illasinnat släkte. Antingen är det överlägsna kostymgubbar eller - som på en affisch jag sett i år - läbbiga, skalliga män med guldkedja runt halsen som med stor iver förtrycker unga tjejer.
Säkert finns det såna här exemplar. Och det är inte fel att LO hjälper unga med rådgivning och stöd per telefon. Men jag har haft en försvarlig mängd sommarjobb i mina dagar och aldrig mött de här figurerna. Och när jag tänker på de arbetsgivare jag haft är min enda tanke att jag hoppas att ingen stjäl från dem."


För övrigt har dagen ägnats åt att introducera sommarvikarien Johan på jobbet. Han verkar inte så korpig så jag tror jag får ha pennorna och blocken hyfsat i fred...

Kommunal vill ha långledigt

Noterar att Ylva Thörns obegriplighet till debattartikel verkar ha landat illa hos merparten av åtminstone Svd:s läsare. Det verkar betyda att det finns hejd, i alla fall nån sorts.
Att Kommunal över huvud taget släpper ifrån sig en text som hävdar säsongsarbetarens rätt till a-kassa under resten av året är förvånande. Det är inte utan att man undrar om just den här texten gick iväg av misstag. Kanske är Thörn på semester och kanske lät en sommarvikarie sig ryckas med lite väl mycket.
Eller så är detta en linje som Kommunal faktiskt driver. Om man på allvar vill göra detta så fine. Men då kan det rimligen inte förväntas att säsongsarbetarna bara ska få vara lediga när de under lågsäsong uppbär a-kassa betalad av skatter och avgifter från det gemensamma. Kyrkogårdsarbetare och andra säsongsbetonade jobb inom Kommunal får väl i så fall vara tillgängliga för övriga behov inom det offentliga under denna tid. Enligt socialdemokraterna finns det ju till exempel ett stort antal gardiner som behöver hängas upp ute i kommunerna...

måndag 2 juli 2007

Hedersförtryck och besvikelse, del 1

Jag har en något senkommen SN-ledare idag med anledning bland annat av den debattartikel som socialborgarrådet Ulf Kristersson (m) och kriminalinspektör Kickis Åhré Älgamo skrev i DN häromveckan. Läs den gärna, men häng ännu hellre på här nedanför och framöver. Det är sommar och vad passar väl då bättre än en följetong? Följande inlägg är alltså nummer ett i en serie om flera. Det är dags att prata hedersförtryck och besvikelse över hur lång tid allt tar. Det blir ett bokslut över gamla insikter och förhoppingsvis en del funderingar som pekar framåt.

En dålig sak med att skriva är att man kan tröttna på sina egna käpphästar. Det finns stunder då man tröttnar på sitt eget tjat och tycker att det börjar låta ihåligt. Då kan det vara bra att gå tillbaka och kika på de första texterna man skrev i ett visst ämne, för att liksom minnas hur det glödde i huvudet och kliade i fingrarna. Det tricket har jag nyligen använt mig av.
Inför åttaårsminnet av Pela Atroshi gjorde jag nämligen en fuling och skrev bara några korta bloggar där jag hänvisade till manifestationen och seminariet som jag själv inte kunde gå på. Hade jag gått hade det säkert blivit mer text av, men det är inte hela sanningen och en undran om varför har gnagt mig. Jag hade ingen lust att skriva. Då är detta ändå ett ämne som engagerat mina fingrar många gånger om och som fortfarande kan få mig att darra av...nej, inte ilska. Det är något annat - ett slitet och av samtiden perverterat ord, men jo, här passar det.
Kränkt.
Inte min person, men min känsla för vad som är rätt och fel kränks.
Alla empatiska hår ställer sig på ända, magkänslan skriker och ögonen tåras. Och det är bara min reaktion - inte de utsattas.
Men ibland förmörkas magkänslan av omgivande trams som deadlines eller dylikt. Dessutom byggs till sist en besvikelse upp över att dessa texter reducerats till en "årlig ritual". Det skrivs, manifesteras och talas om hur viktigt det är att skydda alla som utsätts, men alltför lite händer. Nya namn läggs till listan. Och vid sidan av de stora händelserna som får rubriker, är det tusentals liv omkring oss som varje jävla dag kringskärs av orättvisa och omänskliga regler.
Ur ett perspektiv är det begripligt att det går långsamt. Hederskulturen är allt annat än ett nytt påfund och lär ta tid att bli av med. För några år sedan skrev jag en text och drog paralleller mellan de olika utslag av hederskultur vi ser här och det användningsområde som samma sorts kultur fått i strider mellan miliser i Kongo. Där hade organiserade våldtäkter av hela byars kvinnor blivit ett mer populärt vapen än eldstrider. Det var helt enkelt ett mycket enklare sätt att utrota en fiendestam. Efter våldtäkterna kunde nämligen inte byarnas män ta sina fruar och döttrar åter och stammens utplåning var ett faktum.
Någon gång, i en annan värld, i ett annat samhälle - och framför allt i en annan tid - har hederskulturen haft en nyttodimension. Gentemot denna andra världs yttre hot har den varit ett familjepolitiskt och socioekonomiskt sätt att säkra stammens överlevnad via mer eller mindre strikta kvinnoprotektionistiska regler. Exemplet i Kongo är hur som helst ett skriande starkt bevis för att hederskulturen har överlevt sig själv och att den verkar för allt annat än överlevnad idag.
Drag av denna kultur finns förvisso överallt. På många håll romantiseras fortfarande seden att be fadern om dotterns hand i äktenskap, även om frågan i sig inte måste ställas enligt några strikta sociala koder. Grunden är dock densamma. Vad vi anspelar på - även om vi inte praktiserar det konkret - är att valet av make inte är hennes eget att göra. Olika grader av patriarkala kvarlevor skulle man kunna säga.
Att de här banden mellan seder och kulturer finns är rätt lätt att se. Dessvärre gör de också det lättare för alla de kulturrelativister som väljer att fokusera på likheterna i stället för skillnaderna, vilka borde vara den springande punkten för envar som gillar frihet och mänskliga rättigheter.
Detta frustrerande sidospår till debatt har skuggat hedersfrågan länge och till det ska jag återkomma i nästa del av denna "följetong".