fredag 31 augusti 2007

Konspirationsteori

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins initialer är SOL. Men vänd på bokstäverna och du ser att han i själva verket är LO:S egendom...
Det är i alla fall någon sorts plausibel förklaring till hans debattartikel i dag i DI där han med liv och lust försvarar fackliga stridsåtgärder och hävdar att det är direkt ”olämpligt” att lagstifta om proportionalitet.

Mesigt

Har inte tid, sitter och lyssnar på debatterande centerpartister. Så länge - läs dagens ledare om regeringens mesande i spelpolitiken.
Dagens rys är annars det här.

torsdag 30 augusti 2007

Tillbaka till tapeten

Under rubriken Nu får Leijonborg återgå till sin tapet skriver jag i dag om gårdagens besked om att Leijonkungen stannar i regeringen.
I övrigt ser Kalmar fint ut tycker jag.

onsdag 29 augusti 2007

Rumpboken finns!

I ett inlägg om sloggitrosor häromdagen ställde jag den retoriska och putslustiga frågan om det kanhända var dags att en assbook kompletterade nätverksexplosionen Facebook.
Fick sedan svar på tal i kommentarerna. Naturligtvis finns den redan.

Dagens texter

Dagens ledarstick gnäller över UD:s lama reaktion på Irans protest i går. Noterar därefter att DN gör detsamma, studsar ut via blogglänkarna och i nästa stund baxnar jag baklänges jag över Jinge.

I övrigt är jag tydligen snart konfliktdrabbad. Det verkar trist. Inte minst när det ska åkas till Kalmar och allt.

tisdag 28 augusti 2007

Här sitter skinkorna ihop

Häromdagen gjorde jag en kort notering om den omotiverade upprördhet som trosmärket Sloggis reklamkampanj orsakat.
Nu dukar Sloggi under för anklagelserna om pedofili och avslutar med omedelbar verkan sin kampanj i Sverige. På andra håll fortsätter den alltså.
Uttrycket "smaken är som baken, delad" må stämma i andra länder men här hålls skinkorna ständigt och surt ihopknipna.

Onödigt, nödigt, nödvändigt?

Var det nödvändigt att ha den här illustrationen av Muhammed som rondellhund?

Det är Ekot som ställer denna verkligt mångfacetterade fråga till Ulf Johansson på Nerikes Allehanda i ett inslag om att Irans regering nu protesterat till Sveriges ambassad i Teheran mot att svenska medier publicerat bilden.
Tjaa... Var det verkligen nödvändigt? Kanske är alltihop bara ett case of "Meh gud va onödiga ni e!?"
Kanske, kanske inte.

Men är det en intressant utgångspunkt? Nödvändigheten?
Nope. För en del hade det kanske varit mycket intressantare om Lars Vilks gjort som man bör och skissat en spetsig attack mot, säg folkhemmet, inför den där utställningen på hembygdsgården.
Rätt schysst inramning ändå. Här står vi nu, på en hembygdsgård och pratar om folkhemmets förljugna diskurs. Fint som snus det här med konst. Jag ser "edgen". Den är rund.

Nej. Förslagsvis kallar vi upp en iransk diplomat och påpekar att vi i Kunglige hovleverantören Björn Axéns namn och minne vill protestera å det starkaste mot de förföljelser som den iranska sedlighetspolisen utsätter innehavare av västerländska frisyrer för.

Så..kinky, eller nåt

Som om inte Crocsen vore nog
Eller bara köper man sig en spann flytande latex att doppa sig i varje morgon...

Stå bi

Dagens ledarämne är såklart förändringarna i biståndspolitiken.

Det finns ett ordspråk som lyder att om du ger en man en fisk har han mat för dagen, men lär du honom att fiska har han mat för alltid. Det är ungefär i denna anda som regeringens nya biståndspolitik, vilken presenterades av biståndsminister Gunilla Carlsson (m) på DN Debatt i går, avser verka. Mindre av passiva småportioner och mer av konstruktiv hjälp med sikte på framtiden. En förändring i denna riktning har varit ett önskemål också från EU, som arbetar för att medlemsländerna ska koncentrera sin hjälp i stället att för att sprida små potter över klotet.
Vad som däremot inte stavas bistånd är EU:s många tullar, vilka ofta försvårar för just biståndsländer på väg uppåt. Här har vi en helt annan biståndsfråga, som regeringen måste ta tag i.


måndag 27 augusti 2007

Läge för en assbook?

Kloka Louise P säger vad som sägas bör om den med eftertryck utskällda Sloggikampanjen.
De upprörda människor som hojtar om pedofili och sexism kan knappast ha varit inne på sajten. Några barnrumpor ser jag inte till, däremot gott om spänstiga herr-dito. Således är det långtifrån bara kvinnor som fajtas om titeln "world´s most beatiful bum", om det nu kan lugna personer med förhöjd sexismkänslighet...
Nåja. Sloggi är säkert nöjda. De har tampats med att hetta upp helylleprofilen länge.

Själv går jag omkring och tänker att med tanke på en viss nätcommunitys explosion på senare tid vore det himla kul om det skapades en nedre motsvarighet. Assbook, någon?

lördag 25 augusti 2007

Ingenting dåligt har hänt. Någonsin.

Fick en kommentar på min bloggpost från häromdagen där jag berörde bland annat det faktum att Afrosvenskarnas riksförbund vill ha förbud av serieboken Tintin i Kongo. Jag såg nyss att det inte blir något åtal. Men inte för att det vore knäppt...

Justitiekanslern motiverar beslutet att inte väcka åtal med att det eventuella brottet är preskriberat. I tryckfrihetsmål måste åtal väckas senast ett år efter publicering. Den senaste upplagan av Kongo-albumet är från 2005.


Nåväl, åter till min kommentator. Han eller hon skriver:

"Låt mig upplysa dig om att Tintin är en barnbok. Tror du verkligen att en sexåring känner till belgiens historia som förtryckande kolonialmakt och kan sätta de rasistiska skildringarna i ett sammanhang?
idiot."


Barns oförstånd är vad jag förstår ett argument som många menar gör förbudstanken rimlig. För inte kan väl en sexåring fatta att bilderna i Tintin har åttio år på nacken? Inte vet en sexåring något om kolonialism och slaveri.
Nej. Det gör de kanske inte. Nu tror jag i och för sig inte att det är många sexåringar som läser Tintin. Det är aningens tidigt för en som nyss börjat staka sig igenom ord och alfabet.
Men fine. En nio-tioåring kan definitivt tänkas läsa Tintin och risken finns förstås att han eller hon hoppar över det förord i Tintin i Kongo som förklarar att den ska ses som ett tidsdokument. Då sitter barnet där, helt oskyddat och utlämnat inför trettiotalets vindpustar av rasism, slaveri och kolonialism.
Kat-a-strof.

Jag läste rätt mycket böcker och serier som liten. Plöjde definitivt igenom alla Tintinböcker. Ändå är jag vare sig rasist eller har underliga föreställningar om kongoleser. Man frågar sig hur detta gick till.
Var det Rör inte min kompis-kampanjens förtjänst? Eller var det när jag åkte på läger med en massa ungar från hela världen som de kolonialistiska tankarna togs ur mig? Kanske var det för att vår lärare läste Onkel Toms stuga högt för oss?
"Men tänk om en sexåring?-argumentet" håller helt enkelt inte. Man kanske kan förledas att tro det för att man gillar barn och vill dem väl, men i själva verket handlar det om ren lättja.
Vuxna människor som är så upptagna med sitt att de inte orkar med en komplicerad värld som kräver att de av och till förklarar och kontextualiserar den för sina barn.
Barn är faktiskt inte idioter. Det går alldeles utmärkt att prata med en tioåring och berätta saker om världen och vad som hänt i den. Svårare än så är det faktiskt inte.
Med den här argumentationen borde all sorts fiktiv skildring i bokform eller annan ges ett bäst före datum. Det är samma sak som när Maggan Winberg vill sluta sjunga Taube av jämställdhetsskäl.
Det är den vidriga klyschan "idag är den första dagen i resten av ditt liv" vriden till sin perverterade spets.

- Godmorgon. År noll börjar nu och ingenting dåligt har hänt.

fredag 24 augusti 2007

Yttrandefrihet

Idag ryter jag till om yttrandefrihet på ledarplats ledarplats och inskärper att den ingalunda är en accessoar.

"Det händer på tok för mycket just nu. Det tummas på yttrandefriheten. I debatt efter debatt avfärdas argumentet om det fria ordet som något liberalt tankegods från ytterkanterna. I styvmoderliga ordalag ställs denna grundläggande demokratiska princip i de mest vansinniga motsatsförhållanden.
Men att ställa upp frågor som: ”Kan vi ha yttrandefrihet om...?” är en förespeglat intellektuell undran utan värde. Det handlar inte om huruvida vi kan eller inte kan. Vi måste ha yttrandefrihet – om vi vill leva i en demokrati. Ändå får dessa frågor mången tyckare att lägga pannan i djupa veck.
I går avgick direktören för Statens biografbyrå Gunnel Arrbäck. Skälet är att hon hade hoppats på den nya regeringen i frågan om att avskaffa den svenska filmcensuren. ”Man ska inte ha censur för vuxna i ett demokratiskt samhälle”, säger hon till Ekot och konstaterandet är lika enkelt som det är sant."

torsdag 23 augusti 2007

Let's all take a moment

Sommarens regnande måste ha gjort en del avtryck, det verkar som om höstdepressionerna kommer tidigt i år. Någon annan förklaring kan jag inte – eller vill jag inte – tänka mig till att det just nu är så mycket galenskaper som pågår att hälften kunde vara nog.

Att läsa Lars Vilks dagliga anteckningar om härvan kring hans Muhammedbilder gör det fullständigt självklart att han för varje timme som går vinner en anständighetens kamp över en inavlad kulturvärld som gillar gränsöverskridande – när det är ett traditionellt gränsöverskridande som lämpar sig för pressreleaser och trevliga förhandsartiklar i Pastan. Utöver detta gillar man allra bäst att vara överens och sammangaddade mot en tänkt utomstående fiende - den som inte bryr sig om kulturen.
I ack så många kultursammanhang har jag i programtexter, monologer och panelteman mött ordet motstånd. Det är ett populärt ord, men i själva verket ett ord som knappt finns i kultursektorn. Alla är så förtvivlat överens och detta verkar man dessutom vilja fortsätta med i all evinnerlig tid. Inget ska någonsin ställas på sin spets. Det är en konservatism utan like.
Ibland behövs faktiskt svartvitt. Jag behöver det. Jag behöver ja och nej, jag behöver klarspråk, jag behöver rätt och fel, jag behöver lögn och sanning. Jag kan inte hjälpa det och jag tror inte att jag är den enda som har detta behov – även om det inte är en önskan som ligger i tiden. I tiden ligger istället det mångfasetterade, de många perspektiven. Ett ideal där allting är rätt och ingenting kan vara direkt fel - givet att det omgärdas av lite retorik och prat, prat, prat. Vilks har bevisat att kulturbranschen består av får.
Överallt prat. Skitprat. Trams. Jag orkar inte. Jag är inte rustad för det här. Det gör tamejfan fysiskt ont.

På ett av våra främsta akademiska lärosäten diskuteras ”Djurens plats i samhället ur genusperspektiv”.
Detta ska vi betala för.
I en kvällstidning är Jan Guillou är arg, han har blivit tafsad på snorren i Norge.
Detta ska vi bry oss om.
Tintin i Kongo kränker Afrosvenskarnas riksförbund som istället för att inte läsa den JK-anmäler och kräver förbud, så att ingen idiot skulle råka tro att kongoleser ser ut och beter sig som Hergé ritade på trettitalet.
Detta ska vi prata om. Allvarsamt

Allt detta tar min och din tid och mina och dina pengar varje dag. Vi avkrävs funderingar och retorik kring ingenting. Känslor och ställningstaganden för och emot ingenting.
Vi tvingas jämt och ständigt blunda inför intuition och logik. Hela tiden dessa meddelanden som låter förstå att simpla distinktioner som rätt och fel - är rätt så fel.
Och sen går vi och funderar på varför sjuktalen är höga?
Kanhända mår skit av att vi aldrig får följa en logisk tanke till sitt slut!
Det kan inte vara nyttigt. Nästan varje sakfråga infekteras av detta. Oavsett vad som debatteras, vad jag läser om, vad jag hör människor prata om så ser jag hur en osynlig hinna ligger över all kommunikation människor emellan.
Jag säger, det kan inte vara nyttigt.
Babel. Vi bygger Babel gott folk.

Monopolbashing

Jag har två fötter. Därför ger jag i dagens huvudledare en känga med lokal anknytning åt Apoteket och i spalten levereras - med anledning av Fp:s utspel i går naturligtvis - känga nummer två, i spelmonopolets riktning.

"Såväl Anders Borg som kd:s Göran Hägglund borde våga ta på sig de ideologiska glasögonen. För utöver det faktum att nuvarande monopol är otidsenligt, så är det också en juvel i den svenska dubbelmoralens krona.
Det insåg de när socialdemokraterna satt vid makten och den insikten borde inte vara så här lätt att radera ut."

Det kom ett pressmeddelande...

Alltså. Det här kan säkert vara intressant att prata om, men ändå är det nåt som gör att jag plötsligt gillar den braskande rubriken från DN Debatt häromdagen...

Djurens plats i samhället diskuteras ur genusperspektiv
Måndagen den 27 augusti inleds den första svenska konferensen inom ämnet djurstudier vid Uppsala universitet. Genusperspektiv på djurens plats i samhället och kulturen är temat för konferensen Society, Animals & Gender

Datachip på min ära

"Vi är på upploppsrakan", säger Christer G Wennerholm (m), trafiklandstingsråd och ordförande i SL:s styrelse och visar upp framtidens resekort, SL Access, ett smartkort med ett datachip som kan laddas med olika typer av biljetter, något som kan upprepas hur många gånger som helst.

Ja. SL har upptäckt att biljetter inte måste vara av papper. Detta kallar de framtid och "smart". Enda som fattas i den här intervjun är att någon skämtar om att det inte är potatischips som utför magin...

Dålig morgon

Vet ni vad som smakar illa?
Yoghurt med gråt till frukost.
Ett håglöst smackande mellan käkar som känns dödströtta, helt utarbetade trots att det inte direkt behövs några stora tugginsatser.
Och inte ens smultronsmaken får bort sältan.
Gråt är sämsta kryddan.

onsdag 22 augusti 2007

Skolbibblor i obalans

Dagens text i SN utgår ifrån Kjell Albin Abrahamsons debattartikel i Expressen häromdagen om de båda censurbenägna bibliotekarierna i Hägersten. Deras artikel, som startade hela debatten, finns på sid 33 i den här pdf-versionen av Biblioteksbladet och lär oss att den här debatten dog alldeles för tidigt och vad jag vet helt utan åtgärd från Svensk Biblioteksförening.

Hela historien påminner mig om när en bekant en gång för några år sedan klev in på ett skolbibliotek och undrade om de hade Susanna Popovas ”Elitfeministerna”. Bibliotekarien fick något mörkt i blicken och meddelade kort att den inte fanns.
– Nähä. Tror du att ni får in den, frågade vännen.
– Vi har den inte och jag tänker verkligen inte köpa in den! sa den censurivrande bibliotekarien och marscherade i väg.

Det slående i båda dessa situationer är hur rätt bibliotekarierna tycker att de har. Så rätt att de utan vidare ger sig själva makt att inskränka informationsfriheten.
Helst vill man förstås tro att exemplen ovan hör till undantagen, men dessvärre inte. För några år sedan släppte Timbro en undersökning gjord av Johan Norberg och Björn Wallace, som visade att chansen är ungefär fyra gånger så stor att du lämnar ett svenskt skolbibliotek med en vänsterbok i näven. Vad detta betyder i praktiken är att man omöjliggör för landets unga att bilda sig en egen uppfattning om samhällsfrågor i Sverige och världen.

tisdag 21 augusti 2007

Känsligt i Rosenbad

Idag har jag ett litet harmlöst stick om det här med att både svenska politiker och diverse nationella och internationella företag själva putsar på sina profiler på Wikipedia.
Det är ju en tacksam liten nyhet att filosofera kring, utan att man för den sakens skull bör sparka igång alltför vildsinta konspirationsteorier - även om den här nyheten säkerligen kommer figurera i många sådana framöver.

Hur som helst. Det roliga är att nu på förmiddagen så ringde migrationsminister Tobias Billströms pressekreterare till mig för att berätta att uppgifterna i Expressen inte var riktigt korrekta. Billström har inte ändrat på sin sida från regeringskansliet. Han gjorde det hemma.
Åhå, sa jag och försäkrade att SN:s ledarsida inte hade för avsikt att initiera drev mot ministern för den här Wikipediabagatellen, oavsett var han satt någonstans.
Tvärtom. Billström har än så länge inte misshagat mig vad jag kan komma på. Inte minst hans engagemang för mer arbetskraftsinvandring har varit synnerligen välkommet.
När jag och pressekreteraren sagt adjö och lagt på funderade jag en stund över varför detta egentligen rätt meningslösa samtal ägt rum och jag måste konstatera att det nog kan vara ännu ett symtom liknande det här.
Visst förefaller regeringen ha fått en släng mediefobi? Det verkar vara lite nerverna utanpå kroppen i regeringskansliet och det är oroande.
Visserligen går det inget vidare i opinionen, men huden måste ändå vara hårdare än så här. Har inga krafter återhämtats under semestern?
Tänk om en medieskandal av tv-licensiska mått briserade nu. Skulle Rosenbadsgänget palla för en sådan storm?

Yttrandefrihet according to s

Eftersom jag skrev lite långt om dumma bibliotekarier nu på förmiddagen så rymdes inte följande citat i morgondagens ledarspalt. Bjuder därför på denna guldklimp här i stället, om någon mot förmodan missat den.

”Yttrandefriheten ska gälla så länge det framförda budskapet inte går emot partilinjen”

Riksdagsmannen Yilmaz Kerimo (s) pratar med Ekot om att socialdemokratiska partifunktionärer bad en assyr-syriansk invandrarförening ta bort ett plakat med uppmaningen att Turkiet skulle erkänna folkmordet på just denna folkgrupp. Anledningen till censuren var att partiet önskade trevnad när Mona Sahlin skulle hålla sitt sommartal i Botkyrka.

måndag 20 augusti 2007

Middagsbjudning

En av mina sociala käpphästar har i dagens SN tagit krönikeform. Det handlar om min generations förmåga att göra grupparbete av varenda umgängesstund.
I texten avslöjas bland annat att jag har gammaldags drömmar om att få bjuda folk på middag och vara värdinna på gammalt hederligt vis.

Hädanefter, om jag blir bjuden på middag, tänker jag förutsätta att jag är just detta. B-j-u-d-e-n på middag. När jag anländer vill jag inte få en kökskniv i näven och uppmaningen ”hacka löken”. Jag vill ha ett glas vin. På samma sätt är jag evinnerligt trött på att när jag bjuder hem folk dyker de upp när jag står i duschen. Trekvart för tidigt, för att ”hjälpa till”.

lördag 18 augusti 2007

Glad

Nu blev jag riktigt glad!! De som med mest pondus kan har nu också bestämt sig för att de ska.
Detta är ett initiativ som gör stor skillnad.
Få andra hade kunnat arrangera det här samtalet, därför är det oerhört glädjande att Semus och Minaret tar tjuren vid hornen och gör det. Tillåt mig utstöta ett mindre tjoho!

(Bakgrund till detta finner du två bloggposter ner..)

fredag 17 augusti 2007

Fråga

Jag är vad man skulle kunna kalla aktivt ointresserad av Maja Lundgrens bok "Myggor och tigrar". Bäst att titta bort från olycksplatser, typ.
Men nu måste jag fråga. Vad menar Maria-Pia Boëthius med medlöperi i den här debattartikeln? Vad menar hon med sin text överhuvudtaget?
Fan. Jag glodde nyss på en olycksplats, eller hur?

onsdag 15 augusti 2007

Yttrandefrihet och känslor

För några veckor sedan skrev jag en hyfsat ilsken bloggpost om Vilks och rondellmuhammed där jag bland annat kommenterade Semus (Sekulära muslimer i Sverige), som argumenterade för rätten att slippa obehagliga känslor här i livet.
Min text genererade en replik där bland annat följande fråga ställdes:
- Har jag inte rätten att framföra min åsikt och ge uttryck för mina känslor på ett rimligt, konstruktivt och fredligt sätt?
Sedan följde en liten och trevligt hållen ordväxling oss emellan och jag tänkte och trodde faktiskt att jag hade lyckats få fram min poäng, det vill säga att yttrandefriheten måste få gå före trevnaden, men att det naturligtvis inte uteslöt att den som kände obehag eller kränkthet hade all rätt i världen att just "framföra sin åsikt och ge uttryck för sina känslor".

Nu har det ju hänt lite mer och jag noterar att Sakine Madon fått en likartad
replik på något hon skrev om händelsen häromdagen. Ja hon har till och med fått smaka på samma Shakespeare-citat som jag också fick uppmaningen att begrunda.
Det gör mig ärligt talat lite besviken. Det är tydligt att jag inte alls nådde fram till Semus häromveckan.

För det första är Shylock-citatet inte relevant i sammanhanget. Det är ett fint citat som hävdar alla människors lika värde, men det har inte mycket att göra i en debatt om yttrandefrihet.
Jovars. Alla har vi kroppsvätskor, är kittliga och ska dö en vacker dag. Men på vägen till den dagen, ska vi tiga eller prata? Semus förefaller föredra det förra.
Det säger något om nivån när vi debatterar en konsthändelse som inte ens ägt rum - två gånger. Är det steg två i galenskapen? Ska folk börja vara kränkta och sårade i förväg nu?

Semus frågar sig om "syftet med hela den så kallade debatten" är "att tillskriva sig rätten att kränka andra och beröva den kränkte rätten till att reagera?".

1) Man kan inte veta i förväg vem som kränks av vad, så ja, ibland kan det visa sig att yttrandefriheten är någons rätt att kränka någon annan. Om vi bara pratade väder hade vi inte behövt den där friheten, eller hur?
2) Nope. Ingen vill beröva den kränkte rätten att reagera. Det ingår i paketet att växelvis prata, svara, prata och svara. Däremot är det förstås inte okej att visa sina känslor medelst mordhot och nedbrända ambassader. Det agerandet känns liksom inte riktigt som ett yttrande.

Slutligen måste jag ställa en nyfiken fråga. Vilket "vi" är det egentligen som Semus åsyftar när han använder Shakespeare-citatet? Vem företräder Sekulära muslimer i Sverige? Om jag förstått saken rätt är mannen bakom Semus född muslim, men inte religiös eller praktiserande. På vilket sätt är han då egentligen talesman för de troendes känslor när det kommer till avbildningsförbudet? Är inte det lite som att jag skulle göra mig till talesman för de ilskna typerna i Jönköping?

tisdag 14 augusti 2007

Vilken dum debatt det blev hörni!

Ibland vill man bara emigrera. Ge upp på Sverige. Fatta att vi är ett samhälle befolkat av söndriga skallar.
De senaste dagarna har ingett mig den känslan. Det sätt på vilket medierna har rapporterat om förslagen om nya rekommendationer för sjukskrivning har varit en medveten, illvillig och rejält fetlagd pressanka.
Jag är inte med i Mensa. Jag inbillar mig inte att jag är århundradets geni. Då är det desto mer förbluffande att bara jag fattade att ordet "rekommendation" är just det ordet och inte ordet "regel". Och att det fortfarande är läkarnas yrkesexpertis som avgör och således inte handlar om ett "stopp för sjukskrivningar!"
Att se Ekots formuleringar om att Socialstyrelsen "backar" och "hävdar missförstånd" är bara ett bevis på att någon eller några på Sveriges Radio behöver slipa på läsförståelsen.
Avdelningschefen Bo Lindblom på Socialstyrelsen säger är att "Det är beklagligt att det har framställts som att vi till varje pris vill att människor med utmattningssyndrom ska arbeta." Och i SvD säger projektledaren Jan Larsson säger att "Det känns trist att folk feltolkat våra direktiv".
De har helt rätt. Det är både trist och beklagligt hur detta har framställts. Man kunde nästan tro att ingen journalist i landet har bemödat sig med att läsa det åtta sidor långa arbetsdokumentet. Men det har de såklart. De har bara bestämt sig för att missförstå det.
Ansvaret för dessa nya, "omänskliga", rekommendationer smygs naturligtvis över på den stora stygga alliansen.
Ger man sig ut i bloggflödet av negativa kommentarer är det uppenbart att folk antingen tror, eller gärna vill hävda, att det är Husmark-Pehrsson och alliansen som är ute och jagar folk med sitt gräsliga massförstörelsevapen arbetslinjen. Det är en intressant förskjutning av perspektivet om man betänker att Socialstyrelsen fick sitt tillsynsuppdrag över sjukskrivningsprocessen av den förra regeringen.
Men det talar såklart Mona Sahlin tyst om nu. Vid sin sida har oppositionen mediedrevet. Modiga skjutjärnsreportrar som inte låter sig luras. Med många "men" och "ju" i beredskap. Men, det står ju si och så i utkastet? Men, ni skriver ju här att..? Men vad är det då som gäller?
Ju. Men. Ju. Men. Ju.

Faktum är (och här citerar jag morgondagens ledare) att om man läser utkastet till rekommendationer så kan man vara ganska lugn. Redan i förordet står det tydligt och med kursiveringar för att ytterligare undvika missförstånd att:
"Rekommendationerna avser att vara vägledande i normalfallet. Om det inte handlar om ett normalfall, kanske rekommendationen inte kan tillämpas och avsteg kan göras."
Det framhålls även att om utmattningen är svår bör psykiatrin konsulteras, behandlingarnas verkan kontrolleras med täta intervaller och revideras vid behov. Arbetsgivaren och andra möjliga (privata) stressfaktorer ska också tas med i helhetsbilden. I rekommendationen står sist men inte minst att: "Byte av arbete bör vara ett alternativ".
Det senare är viktigt. Den här frågan handlar nämligen minst lika mycket om den orörliga svenska arbetsmarknaden, som gör att vi i panik klamrar oss fast vid jobb som vi hatar att gå till.

För några år sedan hade jag ett jobb som jag till en början trivdes på, men som efter hand blev alltmer förödande. Det stimulerade mig inte. Det krävde massor av tid. Det gav inte särskilt bra betalt. Mitt engagemang hade avtagit. Alla möjliga sammanfallande orsaker gjorde att jag vantrivdes allt mer.
Efter ett litet uppehåll och sommarvikariat på annat håll skulle jag komma tillbaka. Sån var dealen så jag blev kanske lite grann förvånad när min chef ringde och ville ses bara någon vecka eller två innan jag skulle börja igen.
Under den fikastunden fick jag sparken. Och inte hade jag nåt kontrakt skrivet. Det var förvisso en mycket välvillig spark av arten "Du mår ju inte bra av att jobba här, du borde göra något annat", men jag ska villigt erkänna att jag ändå blev lite förbannad. Då.
Dock inte tillräckligt förbannad för att kunna iscensätta en fajt för att få behålla jobbet. Hon hade ju rätt. Jag mådde inte bra där. Det hade varit helt vansinnigt oärligt av mig att klamra mig fast, bara för att oron över hyresbetalningarna satte in.
Jag begriper så klart att hennes motiv inte bara var välvilja. Jag var förstås en rejäl black om foten också. I en organisation med fem anställda är en deppig och oengagerad ett rejält problem.
Jag har tänkt på det här skeendet en hel del den senaste veckan. Förvisso var jag inte utbränd då, men varningssignalerna fanns där, det gjorde de. Kort stubin, svårt att sova, muskelvärk, ångest, likgiltighet, eskalerande fobier, dödsskräck - the works.
Ändå var min hjärna dum nog att gapa om hyran när tillfället till förändring infann sig. I efterhand är jag min chef evigt tacksam för den där sparken. Det var mycket klokt av henne.

Visst. Det blev några oroliga och fattiga månader av hackigt frilansande och jobbletande. Jag var inte med i nån a-kassa och just som jag motvilligt började tänka i termer av tillfälliga caféjobb så damp det goda vikariatet ner i knät på mig, i grevens tid.

Jag tänker på det när jag läser Johanna Nilssons debattartikel i Svenskan . Den är full av känsloargument, men komplett tom på andra. Hon är stilistiskt övertygande. Skriver "Ut. Bränd." och andra klingande figurer, men ändå övertygar hon mig inte.
Missförstå mig rätt. Det är förstås uppenbart att hon var akut och ordentligt utbränd och det tar jag inte ifrån henne. Att hon behövde någon sorts paus inser jag också. Komma bort från prestigen. Trycket att leverera, nå upp till förväntningarna, vara som hon skriver "duktig flicka". Hålla föredrag och ta kritik.
Samtidigt är det egentligen ingenting som säger att det inte hade varit lika vilsamt för henne att trappa upp från den mest akuta fasen genom att ta ett caféjobb på halvtid i några månader.
Jag säger det inte för att vara hånfull eller nedvärderande, men vi vet faktiskt inte om långtidssjukskrivning alltid är det bästa och mest effektiva sättet att komma tillbaka från olika stadier av utmattning. Miljöombyten kan vara nog så effektiva när det gäller att börja uppskatta det man hade eller inse att man inte vill ha det tillbaka.
Helt enkelt. Ingen utbrändhet är den andra lik. Det är därför inte särskilt troligt att lösningarna ser likadana ut. Men, i stället för att kräva en rörligare och därmed för sinnet tryggare arbetsmarknad. Eller en välriktad och varierad vård. Eller satsningar på utbrändhet som problemområde. I stället för något sådant, så kräver människor bara själva sjukskrivningen.
Som om det vore viktigare att få papper på sin sjukdom än att bli frisk.

Nää. Vilken dum debatt det blev hörni! Ska vi inte börja om?!

Heute

Tillbaka på jobbet. Det känns helt okej. Det här konceptet vara ledig med lön är inte alls dumt! Mindre okej känns det att stiga upp så infernaliskt tidigt igen. Och som vanligt när augusti rullar förbi får jag "tänk om jag inte hinner med ett bad till-ångest".
Idag belamrar undertecknad ledarsidan med en styck huvudledare där det konstateras att också vuxna människor är små barn. Bland annat.

Alla föräldrar har nog någon gång fiskat upp sitt barn från marken efter att de trillat omkull, inspekterat armar och ben och sedan snabbt, innan barnet hunnit tänka efter, sagt ”Ingen fara, det gick ju bra!”Det är en vanlig taktik, ämnad att lugna och förhindra skräckslagna (och högljudda) gråtutbrott. Så lär vi barn att ibland gör det ont, men att det oftast går att leka vidare bara någon minut senare.

Vad det handlar om är sjukskrivningar och Socialstyrelsens och Försäkringskassans nya riktlinjer, som ser riktigt vettiga ut! Noterar dock att inte alla håller med.

Dessutom snor jag hela spalten och funderar lite över recent events i Tomelilla i en krönika. Där har en före detta sosse uteslutits ur Sverigedemokraterna efter att ha förespråkat fri invandring och motionerat om gratis gym för politiker.

Uppdatering.
Även i Svenskan är det fullt ös på fördömanden mot förslagen.
Husmark Pehrsson verkar dock sitta stadigt i båten so far.
Det jag förvånas över är hur lätt och geschwint alla medier bytt ut ordet "riktlinjer" mot "regler". Det är faktiskt inte samma sak.
Det är också intressant att merparten debattörer verkar helhjärtat överens om att det enda som hjälper mot utbrändhet är en riktigt lång sjukskrivning. Personligen tror jag inte särskilt mycket på den behandlingsformen. Miljöombyte, nya arbetsuppgifter, lite samtalsterapi, en allvarlig titt på livet och relationerna i övrigt, kickboxning - allt detta förefaller mig mer verksamt.
Och framför allt. Om ditt jobb får dig att må dåligt, ska du då inte sluta på detta jobb och försöka omforma tillvaron? Sjukskrivning antyder liksom en återkomst till startpunkten för helvetesresan...

fredag 10 augusti 2007

Eländes elände

Ärligt talat. Varför måste Sommarlovsteatern på radio alltid låta exakt likadant? Varje dag måste jag stänga av radion i 20-30 minuter när detta plågoris går igång. Det spelar ingen roll om förlagan är en utmärkt bok, i radioform blir resultatet med 98 procents säkerhet irriterande.
Röstlägena är alltid i högsta pitchen och om det inte hulkas, gråts och gnys så skriks det för full hals. Det är alltid synd om alla barn i sommarlovsteatern. De har inga föräldrar, ingen mat, de fryser, är inlåsta, utelåsta och saknar åtminstone ett viktigt organ eller kanske en lem.
Finns det vuxna med i denna värld säger de mestadels saker som: "Käften unge! Du ska inte ha nån mat!" eller "Jag ska lära dig att vara näsvis, kom hit ska jag banka vett i dig!".
Jag kan inte påminna mig att det var så här när jag var liten, är det på senare år som vi kommit på att våra ungar måste sona den välfärd de åtnjuter genom att bara höra talas om elände, våldsamma vuxna och kurrande magar på somrarna?
Kanske kunde Timbro göra ett handtag även här? Deras podcaster har ju varit ett livsnödvändigt alternativ till sommarpraten i år. För visst har de senare varit ovanligt tama denna sommar?

måndag 6 augusti 2007

Ensam är ful

Jag befinner mig egentligen djupt nere i semesterläge och hade inte tänkt skriva på ett tag till, men när jag läste DN:s ledarsida häromdagen insåg jag att jag missat Mona Sahlins sommarprat. I Mats Wiklunds kolumn stod det något om att hennes musikval varit åtminstone bättre än Göran Perssons, men samtidigt att det inte stack ut. Ingetdera förvånade mig, men texten inspirerade ändå till en liten lek. Jag spånade ihop en tänkbar Sahlinsk musiklista.
Visst, jag kan förstås ha hittat på det här, men ni får helt enkelt ta mig på mitt ord när jag säger att nedan lista skrevs ihop innan det att jag laddade ner podversionen av sommarpratet och då fick koll på vad Sahlin faktiskt spelade. Mina gissningar såg ut som följer:

- Bruce Springsteen
- Rikard Wolff
- The Ark
- Cornelis eller Fred Åkerström
- Laleh
- Nåt klassiskt/opera
- Timbuktu eller kanske någon annan svensk hip hop
- Marit Bergman
- Stefan Sundström, Winnerbäck, Staffan Hellstrand eller annan visrock/popsnubbe
- Eva Dahlgren

Här är Monas lista. Som synes blev sex av mina gissningar rätt, om man räknar David Urwitz som visrock/popsnubbe och det tycker jag nog att man kan. Detta innebär alls inte att jag är ett halvorakel. Det innebär bara att Mona Sahlin är förutsägbar.
Det måste hon förstås vara. Sommarprat med politiker ska inte störa. Vilket betyder att det blir det mest lagom man kan hitta. Typiskt och tillrättalagt. Klokskaper på dagisnivå. Livet är fantastiskt. Möten är spännande. Kaffe i solsken är livet.
Lite irriterande var det allt att jag missade att ta med Håkan Hellström på min lista. Han är ju så given! Mest otippade var väl Hello Saferide och Amy Winehouse. I båda fallen förorsakade dessutom Sahlins kommentarer viss irritation hos mig.
I det förra fallet berättade hon trivsamt om att bandnamnet Hello Saferide är taget från en taxitjänst där unga tjejer kan få åka hem tryggt om kvällarna. Fint det. Synd att den nya diskrimineringslagstiftning som sossarna gav oss tog bort den enda svenska motsvarigheten - tjejtaxan.
Det senare fallet, Amy Winehouse, var egentligen mer ett av flera exempel på en retorisk figur som Mona Sahlin gillar. När hon skulle presentera låten talade hon återigen om en smal och liten tjej med stort hår och stora mörka ögon och stor röst eller hur det nu var. Inget fel i de här bilderna, men visst var det väldigt mycket stor versus liten i Sahlins sommarprat. Små och starka kvinnor i parti och minut.
Det är ett ganska typiskt s-märkt bildspråk, som stör mig. Står du själv och är stark ska du helst vara liten eller kvinna eller något annat förmildrande. Liten och stark är fint. Stor och stark gillas ej. Inte ens när Mona Sahlin slår ett slag för företagare och entreprenörer kan hon låta bli att slå en lov in på socialdemokratiska tankemarker. När hon väl sagt ett och annat om att vara nyfiken, ha idéer och skapa något slänger hon ur sig ett tillsammans. Som om hon inte kan låta bli.
Ensam är ful. Tillsammans är starka och vackra.
I Sovjet försökte kommunisterna mätta de förtrycktas aptit på individuell frihet med medaljer och ceremonier. Men det är glitter och glaspärlor som inte mättar viljan att höja sig över mängden särskilt länge. Särskilt inte när du samtidigt vet att medaljen bara är ett sätt att hålla dig och dina drömmar på mattan.
Den som hela tiden talar om för dig att du är stark och vacker i din litenhet har förmodligen ingen ambition att hjälpa dig att bli stor eller stark. Den utlovar på sin höjd trygghet och kaffe i solskenet bland alla andra små fina.