lördag 29 september 2007

Alltså...

Arbetslinjen i all ära, men ibland ska man faktiskt stanna hemma från jobbet...

En självklar våldtäkt utan självklart straff

Dagens text handlar om Stureplansmålet.

" Visst har de våldtagit henne. Att döma av de tre inblandades berättelser i Stureplansmålet framstår det som självklart att det som skett är en våldtäkt – en grov sådan. Att en våldtäkt ägt rum konstaterade även tingsrätten, men denna slutsats fanns inte tillräcklig som grund för fällande dom. Hur går det till? Ett brott är konstaterat och begånget, men ändå går förövarna fria?
Ja, det kan låta som upp- och nedvända världen, men är det vid närmare eftertanke inte. Problematiken i Stureplans målet består i att kvinnan redan tidigare haft dominant sex med våldsinslag med de två männen. Vid förhöret med henne i hov rätten häromdagen antydde hon dock att denna variant av sex inte så mycket var hennes egen läggning, hon ”gjorde det för att göra dem nöjda och för att tillfredsställa dem, aldrig mig”.
Det är sorgligt att höra. En ung kvinna har av en eller annan anledning gått emot sig själv och gjort saker hon inte velat – flera gånger om. Säkerligen mår hon mycket dåligt nu. Sannolikt mådde hon ganska dåligt innan den där kvällen också.
Att många reagerar empatiskt är begripligt. Men samtidigt är det något mycket obehagligt med folksamlingar som ropar efter brottslingens straff. De som har demonstrerat utanför Stockholms tingsrätt gör oss ingen tjänst när de kräver lagar som skulle tillfredsställa deras tillfälliga upprördhet, tvärtom."


Och resten av texten finns som vanligt här.

fredag 28 september 2007

Papperstigern FN

"FN fungerar inte", skriver Tjeckiens förre president Vaclav Havel. Kort, koncist och sant. Det enda FN verkar kunna enas om nuförtiden är klimatuttalanden eller möjligen resolutioner med syfte att "stoppa kränkningar av religioner".
Jag är inte imponerad.
I de mest svartvita ögonblicken - de när det är uppenbart för alla med ögon att mänskliga rättigheter kränks - då står världssamfundt handfallet och splittrat. Så har man agerat i Darfur. Så gör man även nu, i Burma. Det är så man kan gråta åt det.
Men visst. Vad annat kan man vänta sig av en organisation som har ett råd för mänskliga rättigheter där bland andra Saudiarabien, Kina och Kuba ingår...

Äldre ledare om den dumma anti-kränkresolutionen här.
Gårdagens text, som jag glömde länka till i går, här.

torsdag 27 september 2007

Om kunskap, del 2 - barnadyrkan är dumma saker

Okej. Dags för del 2 i följetongen av random thoughts på temat kunskap. Det är inte helt fel att läsa nummer ett först om man vill hänga med i alla små svängar.
En paneldebatt plockade upp tråden om att nyfikenhet är den viktigaste drivkraften till lärande. I panelen satt fp:s Jan Björklund, Lärarförbundets Eva-Lis Preisz, professorn Peter Gärdenfors och universitetslektorn Marie Rådbo. Peter Gärdenfors berättade att man kan skilja på inre och yttre drivkrafter. De inre är upptäckarglädjen, de yttre är sådant som betyg. Panelen tyckte förstås att detta med nyfikenheten som drivkraft var väldigt spännande. Jan Björklund, som möjligen är lite intresserad av hur de yttre funkar, gillade mest bara läget. (Han var faktiskt oroväckande tam i debatten...)

Eva-Lis Preisz berättade om hur nyfikna barn är. Hur de kan alla namn på alla dinosaurier. Hur många här kan det? frågade hon retoriskt församlingen.
Salongen skrattade i samfälld beundran över de dinosauriekunniga barnen...

Marie Rådbo var inne på samma linje. Barn kan minsann allt om alla planeter och solsystem också, berättade hon. Och när hon skulle skriva vetenskapliga böcker för barn var det hennes förläggare som trodde att det var för svåra ämnen för barn. "Det var nog mest för honom det var svårt", konstaterade hon ironiskt. Bland barnen har det bara varit nyfiket och positivt. De förstår.
Salongen skrattade i samfälld beundran över de planetkunniga och mycket vetenskapliga barnen...

Alltså. Jag gillar barn skarpt. De har egenskaper som vi vuxna inte har som är skitcoola. De är inga puckon och man ska definitivt behandla dem respektfullt och som tänkande, intelligenta varelser. Men jag förvånas inte över att barn kan planeter och dinosaurier. Det kunde jag i min barndom också. Nu har en del stjärnor och växtätande bjässar fått ge plats åt annat, som jag bättre behöver i min vardag.
Denna utveckling betraktar jag som god. Jag tänker inte skratta åt min vuxna dumhet eller böja mitt huvud i vördnad inför tanken på att sjuåringar kan rabbla alla saurusar. Klart de kan! Det är sånt som funkar på lekis. Men på mitt jobb och i mina sociala relationer vinner jag föga beundran med samma kunskaper.
Jag är nämligen vuxen.

Hela denna obehagliga barndyrkan som många vuxna människor ägnar sig åt ter sig för mig som en mycket falsk och plastig uppvisning ämnad mest för andra vuxna. I alla fall har den väldigt lite med respekt för barn att göra. Barn ska inte dyrkas som fullkomliga. De är de nämligen inte. Och om vi intalar oss själva det - eller än värre behandlar barn utifrån en sådan devis - då gör vi barnen en mycket stor otjänst.
Självstyre för barn är inte bra. De har saker av lära oss - ja. Men vi har faktiskt mer att lära dem och det är vår förbannade uppgift att växa inför detta ansvar och göra det.
Dessutom anar jag en feghet, eller rentav en rädsla, bakom det hela. En ovilja att iklä sig rollen som auktoritet. Efter nämnda utläggningar vidtog nämligen en del prat om hur bra det är att använda leken i lärandet.
Leken är nämligen självmotiverande. Den är också emotionell och utforskande. Släng in en lek eller två, så kommer nyfikenheten och upptäckarglädjen som ett brev på posten. Vips har vi galet allmänbildade barn och unga!

Var finns läraren i den här processen, kan man fråga sig. Tja. Lärarens viktigaste uppgift är väl då bara att trigga och stimulera upptäckarglädjen. Att vara inspiratör.
Det låter misstänkt mycket som när en förälder är den som får leka, vara rolig och köpa godis, men överlämnar allt elakt "bestämmande" åt sin partner...

Missförstå mig rätt. Visst är nyfikenhet en underbar och viktig egenskap. Men särskilt lättstyrd är den inte och därmed inte optimal att bygga skolväsenden på. Nyfikenheten vore säkert en tillräcklig drivkraft om barn och unga alltid hade den riktad mot samma saker som läroplanen, men så lyckligt är det nu inte.
När skolsystemet som bäst är i färd med att egga upp kidsen med lektioner i svenska, matte, spanska, franska eller kemi - ja då är de själva inriktade på att upptäcka sina klasskamrater, fotboll, blockflöjt, sociala hierarkier eller hånglandets fröjder.
Det är helt rätt av dem att göra det, men vi ska inte inbilla oss att det inte ibland kan föreligga en kamp om uppmärksamheten och - nyfikenheten.

Dock. Det hade kunnat vara mycket värre. Debatten var, trots det jag beskrivit ovan, betydligt mindre flummig än vad vi fått höra under de senaste decennierna. Till och med Preisz uttalade något som liknade kritik mot underskottet på ordning och förväntningar (krav på fp:ska) i det svenska skolsystemet.
Särskilt härligt var det när panelen, via den inspirerande leken och ett samfällt avståndstagande från grupparbetes-crazen på 70- och 80-talet, tog sig fram till slutsatsen att vi i dagens skola glömt bort vikten av "den goda berättelsen" och hur mycket den kan inspirera elever till lärande. Om någon i salongen hade ställt sig upp och påpekat att "den goda berättelsen" väl egentligen är samma sak som en skitbra föreläsning eller, helt enkelt, en väl utförd katederlektion, hade de nog fått det svårt. Men ingen i salongen var så stygg, så panelen fick i lugn och ro enas om att berättelsen is the new föreläsning.

Men jag kan ge mig den på att nästa gång Björklund säger pip om betyg i ett eller annat skolpolitiskt förslag, så kommer Eva-Lis Preisz drämma i väg en pressis om hur fel det är med betyg när vad vi borde göra är att "stimulera de inre drivkrafterna". Då drämmer jag i min tur upp en länk till den här bloggposten.

Inget oompfh i FN

Dagens ledare handlar om Burma, världen och FN. Ser nu på morgonen att situationen trappats upp allt mer, med razzior och gripanden.
Man blir väl inte särskilt förvånad över att FN-mötet inte utmynnade i nån resolution, utan oenighet samt ett utskickat sändebud. Inte heller förvånar det att Kina fortsatte med en låg profil. Men nog ökar skeenden som detta på ens trötthet på FN? Hela världen säger att Kina är de (enda) som kan göra skillnad, så då skickar vi en tjomme vid namn Gambari och hoppas att juntan släpper in honom. Det är inget oompfh i FN, om man säger så..

"Världen måste ta ansvar. De sanktioner och signaler som sänts i juntans riktning har varit för svaga och bör stärkas. Förhoppningsvis blir detta också resultatet av det möte som FN:s säkerhetsråd håller på onsdagskvällen, på begäran av bland andra Storbritanniens premiärminister Gordon Brown. Situationen blir en prövning av FN:s trovärdighet. Det är svårt att se nyttan av ett världssamfund som stannar på åskådarplats när det verkligen bränner till.

Pressen från världens demokratier bör riktas inte bara mot juntan i sig, utan även mot Kina, som tidigare har stoppat FN-resolutioner med udden riktad mot Burma. Jörgen Schönning på Sidas Asienavdelning sade i går till Ekot att "vägen till de burmesiska generalerna går via Peking" och konstaterade att en väg att pressa Kina är att hota med OS-bojkott. Idén är inte dum. Av någon anledning är diktaturer, som i alla andra sammanhang struntar blankt i vad omvärlden tycker, alltid intresserade av att visa upp sig i olympiska sammanhang. Det finns ingen anledning att tillmötesgå denna fåfänga. Framför allt finns det inget försvar för att stilla se på när en förtryckande regim brutalt slår ner ett folks krav på frihet."

onsdag 26 september 2007

Word!

Jag skulle gärna se att svenskarna slutade bära jeans av märket Cheap Monday. Cheap Monday har gjort för den svenska rumpan vad romarna gjorde med Kartago.

På Svd:s ledarblogg säger Gudmundson sanningen om den eländiga döskallen. Resten av inlägget - som tar ett stort och mänskligt grepp på religionsfrihet - är inte dumt det heller...

The Facebook Skit

Tihi!

Hur gör diktatorer

Dagens text i SN är en krönika om diktatorer, deras beteendemönster och vikten av att inte böja sig för dem . Robert Mugabe har ju fått igenom ett lagförslag som låter honom utse sin egen efterträdare och Hugo Chávez har ordnat fram en alldeles egen tidszon, som inte följer "det imperialistiska USA".

"Medan i stort sett alla demokratier i världen kritiserar Mugabes brutala förtryck förhåller sig Sydafrikas president Thabo Mbeki tyst. Han vet att Sydafrika har tyngd nog att säga ifrån, men gör det inte - sannolikt för att undgå obehagliga anklagelser från Mugabe om att ”gå kolonialisters ärenden”. Men Mugabe har inte bedrivit någon kamp mot kolonialismen på mycket länge. Detta vet de zimbabwiska kvinnorna som förvägrats mensskydd, bönderna som ”städats” bort från sina byar och butiksägarna som beordrats sälja sina varor med förlust.
Allt detta
vet även Mbeki, och han borde sätta ner foten.
Apropå diktatorers beteendemönster. I sitt egna tv-program - som alla medborgare naturligtvis förväntas se - meddelade den venezolanske presidenten Hugo Chávez i fredags att landet från och med i måndags skulle få en egen tidszon som skiljer sig från omvärlden med en halvtimme. Anledningen sades vara att skolbarnen ska slippa stiga upp före solen. Samtliga myndigheter och företag har haft en tuff helg, då de försökt ställa om rikets alla datasystem. Vän av effektivitet frågar sig - hade det inte varit lättare att ändra skolornas lektionstider? Eller för all del - i sann diktatoranda - uppdra solen att vänta lite..."

tisdag 25 september 2007

Jonathan reder ut begreppen

Jonathan reder ut slitna begrepp som slängts fram och tillbaka i rondellhundsdebatten.

"Allt som har att göra med antisemitism är inte förbjudet och andra folkgrupper har samma skydd som judar. Lamhamdi får gärna svara på hur det kommer sig att de som häromåret sålde kassettband med judehets i moskén på Södermalm i Stockholm friades, om nu allt som har att göra med antisemitism är olagligt.
De ytterst få som fällts för hets mot judar har fällts för grova angrepp på judar som folk, inte på deras religion.
Bland kulturskribenter är okunskap och märkliga missförstånd när det gäller antisemitismen vardagsmat. Ingmarie Froman jämför exempelvis en provokation mot en religiös tradition med rasistisk hatpropaganda då hon utmanar Vilks att rita en judesugga (SvD 21/8). Givetvis får hon en antisemitisk bild och så står hon där med sitt utspelade judekort och undrar vad det var som hände."

Hela texten finns på SVT Argument och bör läsas. Seså, klicka nu iväg härifrån!

Så att ögonen tåras

Jag klarar nästan inte av att följa det som händer i Burma, jag blir helt tårögd och orolig på samma gång. Så många modiga människor att man tappar andan. Och samtidigt den oroande vetskapen om att utgången kan bli så hemsk.

Östros vet inte vad en morot är

I dagens text ägnar jag mig åt Östros och Österberg som båda snodde åt sig spaltutrymmen igår.

"För den morotssugne såg det däremot tunnsått ut, men bland annat skriver Östros om morötter i form av ”miljardanslag till forskning”. Återigen syns samma sak. Forskning är viktigt och bör naturligtvis satsas på – vilket nuvarande regering också gör. Men pengar till forskningen är ingen morot för att få folk i allmänhet att ändra sina beteenden. Då är regeringens miljöbilspremie ett betydligt bättre exempel på ”morotspolitik”.
Snöpligt nog för socialdemokraterna toppades Ekot just i går av nyheten om hur riksdagsledamoten Sven-Erik Österberg (s) med råge toppar listan över de folkvaldas taxivanor. Med en nota på 76 912 kronor under nio månader ligger Österberg en bra bit ifrån tvåan (53 517 kronor) och trean (53 388 kronor) - även de socialdemokrater.
När Sven-Erik Österberg förklarar sig i Ekot låter det så här: ”Den som aldrig reser tycker naturligtvis att det är både exklusivt och spännande att få flyga men har man det som en del i ett jobb och man gör det väldigt ofta så ser man det på ett annat sätt, det är en del utav jobbet och det är alltid svårt att förklara för gemene man.”
Visst. En folkvald politiker behöver resa. Men, detta har ingen ifrågasatt. Frågan på tapeten är de många taxiresorna från Västmanland till Arlanda. Trots årskort på SJ och övernattningslägenhet i Stockholm. Det verkar föreligga ett behov av morot eller piska... "

måndag 24 september 2007

Nittiotalet ringde...

...de vill ha ironin tillbaka.
Hos Johan Hammarqvist hittar jag något som onekligen är ironiskt på så många sätt att hela nittiotalet bugar sig i vördnad. Göran Persson föreläser om härskartekniker inför en grupp om 700 kvinnor...

Kollektivtrafik i staden och på landet

En protestgrupp kallad Stoppa SL:s vardagsmord har bildats på Facebook. Den startades i tisdags och är nu uppe i dryga 6500 medlemmar. Anledningen är att det i SL:s budget för kommande år kommit en del dåliga nyheter. Mest avgörande är att samtidigt som priserna stiger försämras trafiktiderna. Tunnelbanan och pendeltågen ska nästa år sluta gå så tidigt som vid midnatt på vardagar, men i stället gå dygnet runt på helgerna. Mot detta har många, kanske framför allt unga, reagerat kraftigt. Det är begripligt. Midnatt en onsdag är ingen sen tid om du vill kombinera middag med konsert, bio- eller teaterbesök plus öl efteråt.
Notervärt är dessutom att protesterna mot nyordningen snabbt blivit en blockrelaterad sak. Popvänstern är emot, pophögern är - tyst. Detta trots att många ur det senare lägret ofta argumenterat för mer och bättre nattliv i huvudstaden.
Samtidigt är upprördheten något underhållande för en lantlolla som jag ursprungligen är...
Om detta och lite till har jag skrivit en blogg på ledarbloggen. Följ länken dit.

Startskott för biståndsdebatt

Idag handlar min huvudledare om att det gått av ett startskott för en biståndsdebatt i och med Pär Krauses bok Det svenska biståndsberoendet - en bok som lär initiera en nödvändig debatt, vilket är bra.
Samtidigt stör jag mig på det rasande opsykologiska i att konstatera att psykologiskt biståndsberoende såväl i den folkliga självbilden som hos de anställda i biståndsbranschen och i nästa andetag anklaga dem för egenintresse i den "lukrativa" industrin. Är de i ett psykologiskt beroende lär inte den argumentationen gå hem i vilket fall som helst...
Dessutom är det få människor som arbetar med bistånd som har feta lönecheckar och ännu fler som inte har några alls. Det förefaller mig onödigt att öppna dörren för denna småaktiga sida av diskussionen. Den här debatten behövs och jag är glad att Timbro sparkar igång den, men varför måste det bli en "svidande uppgörelse"?
Oh well. Citat nedan osv...

"Platsen är Tanzania för några år sedan. I en mindre by eller stad byggs det en ny busstation och svensken Pär Krause som bor i landet kommer i samspråk med med en lokal politiker. ”Det behövs ingen ny busstation här, men biståndsgivaren pushade”, beklagar han sig. Det visar sig att givaren är Sida...
I förra veckan rapporterades det att regeringens främsta ministerdoldis under alliansregeringens första år har varit biståndsminister Gunilla Carlsson (m). Trots att hon presenterat en delvis ny inriktning på biståndspolitiken, som orsakade en hel del tandagnisslan på sina håll, har hon synts minst.
Detta lugn kan Carlsson dock vinka farväl till. I veckan släppte Timbro en bok - ”Det svenska biståndsberoendet” av Pär Krause - som kan ses som startskottet till en närmre granskning av den svenska ”biståndsindustrin”.
Det lär bli en stormig debatt, men också välbehövlig.
Biståndsindustri kanske kan te sig som ett cyniskt ordval vid en första anblick, men i boken ges flera exempel på att de verksamma inom området alltmer börjat agera och uppfatta sig som just en bransch eller industri bland andra. Den glidningen i självuppfattning är farlig. Målet hos alla som arbetar med bistånd borde rimligen vara att upphäva behovet av sig själv och uppmuntra självständighet hos mottagarländerna. "

söndag 23 september 2007

Om kunskap, del 1 - barometrar är skumma saker

Jag började skriva och det blev långt. Därför kör jag på följetongstricket.
Välkommen till introt/del 1 i denna följetong på temat kunskap!
För någon vecka sedan var jag på en trevlig tillställning kallad Kunskapsgalan. Kronprinsessan delade ut välförtjänta priser till Bok & Biblioteksmässan, till Hans Rosling för bland annat Gapminder på en gala på Stadshuset. Därtill ett hederspris till Sir David Attenborough. Bara att få se honom in person var ju en treat som hette duga!
Tidigare på dagen var det seminarier på kunskapstema. Där presenterades bland annat Kunskapsbarometern, en mätning som berättar om svenskarnas inställning till, just det, kunskap. Det är ju en rätt abstrakt sak att mäta och de fakta som presenterades gav definitivt upphov till frågor.
Exempelvis svarade majoriteten av alla tillfrågade att allmänbildning var det som man ansåg gav "störst status". Det var ett mönster som gick igen i alla sociala grupper, frånsett unga som - surprise! - anser att kändisskap är en större statushöjare.
Attitydundersökningar framkallar nästan alltid en skeptisk gut reaction hos mig. Även den här gången.
Jag menar, jaha? Folk säger att allmänbildning ger hög status. Vad betyder det egentligen?
Inte så mycket. Om allmänbildningen inte hade funnits med som alternativ hade något annat hamnat i topp. Och så snart kunskapen eller allmänbildningen finns med blir den en given "vinnare". Ingen (vuxen) människa sätter dyr bil, hög lön, kändisskap eller snygg partner före allmänbildning i en dylik frågeställning. Det är som att stämpla ytlig i pannan. Alltså svarar folk snällt allmänbildning - även om de tillhör kategorin som använder bokhyllan till att förvara vaser från resan till glasriket och inramade studentbilder av barnen.
En annan sak som presenterades med stöd i samma barometer var att de flesta menar att nyfikenhet är den viktigaste drivkraften till lärande. Jovars. Det låter förstås bättre än att säga att vi vill ha status...
Ett exempel på att de som besvarat enkäten kanske inte är så jäkla nyfikna var att på frågan om hur Sverige klarar sig som kunskapsnation i världen ansåg majoriteten att USA och Västeuropa var våra största konkurrenter, medan Indien och Kina inte uppfattades inte som några större hot... Kanske inte ett svar som vittnar om tokhög nyfikenhet på omvärlden direkt.

Nåväl. Efter detta var det dags för paneler. Ett samtal mellan Svt-chefen Eva Hamilton, Volvos Senior Vice President Jan-Eric Sundgren och Svenskt Näringslivs Signhild Arnegård Hansen tog vid. De två senare framhöll vikten av att det kommer ut välutbildade ungdomar ur det svenska skolsystemet och förklarade näringslivets villighet att delta på olika sätt. Inte minst fokuserade de på problemet att så få väljer naturvetenskapliga utbildningar nuförtiden. Ingenjörsbrist, helt enkelt. En fråga väl värd att tampas med.
Eva Hamilton var ganska underlig i samtalet. Först gav hon Sundgren ett tjuvnyp som gick ut på att om det fanns för få välutbildade ingenjörer så berodde väl det bara på taskigt löneläge. Sen snöade hon in på ämnet public service hela tiden. Det kändes inte alltid så kopplat till ämnet. Det mest minnesvärda citatet från henne under debatten löd som följer:
"När Ernst går från SVT till TV4 så är det för att då kan han sälja krattor som det står Ernst på. Det får han inte hos oss."
Låter som någon är sur på Kirschsteiger...
Nåja. Tune in next time, då går vi djupare in i det där med nyfikenhet!

lördag 22 september 2007

Som sagt

Som utlovat i en tidigare bloggpost skriver jag i dagens SN om EU-kommissionären Franco Frattinis dumma förslag om förbjudna sökord på internet etc. Men även något om hans mindre dumma förslag om öppnare dörrar för arbetskraftsinvandring till EU.
Citat nedan, hela ledaren här.

"Tillsammans med ett koppel andra idéer till anti- terrorlagar på EU-nivå tänker Frattini föreslå förbud mot sökningar på vissa ord på internet, sökord som kan kopplas till terrorism närmare bestämt.
– Jag kommer att ta upp frågan med privata aktörer. Det handlar om att utröna om det finns teknik för att hindra människor från att använda eller leta efter farliga ord som bomb, döda, massmord eller terrorism, säger kommissionären.
Han förklarar vidare att han tycker att internetleverantörer bör ”blockera tillgången till sidor där man instrueras i att tillverka bomber.” Så...eh, kinesiskt av honom."


fredag 21 september 2007

Äpplen och päron blir fruktsallad i Ekot

Skrev nyss en ledarblogg med anledning av det här obalanserade inslaget i Ekot.

"Det är förstås alltid problematiskt att balansera mellan att hjälpa befolkningar under diktaturens förtryck och samtidigt fördöma och markera mot själva regimens ageranden, vilket Fredrik Reinfeldt påpekade i en kommentar i inslaget, men parallellen som den balanserade reportern drog i slutet av inslaget var verkligen något i hästlängder.

"Sverige drar sitt strå till stacken till koreansk stabilitet med humanitärt bistånd till Nordkorea kring 40 miljoner om året, trots att landet är en av världens värsta diktaturer med tusentals politiska fångar. Men den svenske statsminister Reinfeldt försvarar den humanitära principen - den omvända mot den som gäller i Gaza - att ett folk inte ska straffas för sitt ledarskap."

Men var inte valutgången i Palestina så himla demokratisk, oproblematisk och i sin ordning? Det har ju tjatats en del om det i alla fall. Har jag missat något nu? Är Gaza en diktatur lik Nordkoreas? På vilket sätt är i denna jämförelse rimlig eller relevant i det här sammanhanget?
Äpplen, päron, demokrati, diktatur - what's the difference? I Public Service gör vi fruktsallad av begreppen."

Kunskapen är viktigare än upprättelsen

Dagens ledare handlar förvånansvärt nog inte om budgetproppen - den fick kollegan ta hand om. I stället skriver jag, med anledning av detta, en text om Kambodja, Jan Myrdal, tribunaler och det faktum att kunskapen om de illdåd som gjorts i historien ofta är viktigare än den eventuella upprättelse en tribunal kan ge. Har du inte läst boken Pol Pots leende, som nämns i citatet nedan, är det för övrigt dags att göra det nu.

"En levande inblick som hoppar mellan nu och då ges i boken Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling. På ett fragmentariskt, ibland rent poetiskt sätt skildrar författaren vår villrådighet inför undran ”hur detta kunde hända?”. Samtidigt löper det svenska vänsterengagemanget i projektet ”Det demokratiska Kampuchea” genom boken och lägger till ytterligare frågetecken. En bok väl värd att läsas, inte minst i ljuset av de många berömmande ord som Jan Myrdal fick i samband med sin åttioårsdag för en tid sedan. Principfast, nödvändig, modern, en av våra största folkbildare... Vackra ord om en som blundade hårt inför kambodjanernas lidande då och fortsätter att göra det nu.
I åratal har ett omständigt arbete pågått i Kambodja för att få till stånd den FN-ledda tribunal som i somras började ställa de ansvariga ledarna från de blodiga åren inför rätta. Vägen dit har varit snårig, ibland har de långsamma processerna och förhalandena verkat snarast skräddarsydda för att invänta de åldersstigna khmertopparnas frånfälle. I den kambodjanska regeringen sitter också många höjdare med förflutet inom Röda khmererna, vilket ökar tvivlet att alla som borde verkligen kommer att åtalas."

torsdag 20 september 2007

Synska centern?

Skrev nyss om detta på ledarbloggen, men vidarebefordrar samma info här eftersom det är lite kul..
Det kom ett pressmeddelande från centerpartiet om att centern på fredag 13.00 blir första partiet i Sverige som direktsänder en livechat med ljud och bild via webben.
Det är förstås inget fel på att politiken omfamnar tekniken för att nå och samtala med väljarna. Initiativet är absolut bra.
Dock undrar jag förstulet över en sak.
I pressutskicket står det som följer: ”Maud Olofsson kommer då att få svara på frågor om bland annat koldioxidskatten och varför Centerpartiet älskar bilen men hatar utsläppen.”
Ähum.
Hur vet de vilka frågor som kommer att ställas?

Dagens

Dagens text fortsätter på samma ämne som nedan.

"De paneldeltagare som under kvällen uppvisade störst respekt för religiositet var Lars Vilks själv samt journalisten Dilsa Demirbag Sten. Även de fick sig några sura invändningar från publiken när de yppade något om att alla människor väl är religiösa eller andliga på sitt vis.
Det finns ingenting intelligent eller konstruktivt med att inte vilja lyssna på sina åsiktsmotståndare. Detta gäller oavsett om man är humanist eller islamist. Men trista inställningar till omvärlden är en sak. Att önska någons död eller komma med förtäckta hot är något annat. Helt annat.
Gör jag fel i att berätta detta? Bidrar jag nu till en ökad islamofobi? Ja, kanske. Å andra sidan vore det underligt om jag inget nämnde om denna nedslående händelse. Det är begripligt att vanliga, sekulära eller moderata muslimer inte vill buntas ihop med fanatiska element som dessa. Men alltför ofta är det de som syns. Som sagt. Inga andra muslimer ville komma till seminariet. Det är ännu mer nedslående än de arga männen i sig."

Principlös hycklare. Moi?

Ali Esbati vill köra ut ur rondellen och skriver därför en "fatwa om yttrandefrihet". Jag delar förvisso hans trötthet på rondelldebatten, men mest för att den gör mig så ledsen. Jag håller även med i flera av de andra sakfrågor Esbati tar upp, men hans slutsats - att "bombliberalerna" är principlösa hycklare som man inte kan räkna med i "kampen för yttrandefriheten" - förhåller jag mig milt sagt tveksam till.
Att höra någon från vänstern oja sig över att en borgerlig justitieminister vill förbjuda porr i finkorna är förvisso uppfriskande och nytt, men knappast en stolt tradition från den flank som vanligen brukar ropa på förbud så snart H&M visar ett nytillskott i trossortimentet. Ingen har väl varit så rädd för nakenhet som vänstern det senaste decenniet?
Samma förhållande återkommer i de andra exempel som Esbati tar upp och även länkar till.
EU-kommissionären Frattinis knäppa förslag om att förbjuda sökningar på vissa ord på internet och blockera tillgången till vissa sidor (t.ex med bombrecept och annat) har mängder av liberala bloggare gått till storms mot. Själv har jag inte bloggat, men dock skrivit ett ledarstick som dyker upp i SN under veckan.
När det gäller EU-processen som hotar vår tryckfrihetsförordning och vår yttrandefrihetsgrundlag är det samma sak. Det räcker att kika på twinglylänkarna från respektive artikel och konstatera att det till övervägande del är liberala bloggar, inte vänsterdito, som argumenterar emot.
Utöver ovan exempel tar Esbati även upp det regeringens vilja att "vidga ”möjligheterna” till osäkra anställningar". Det har såklart ingenting alls med yttrandefriheten att göra, men vad är väl en vänstertext utan en sväng in om arbetsmarknadspolitiken?

Ärligt talat. Jag har träffat många, många på vänsterkanten som förhåller sig positiva till diverse små hack i yttrandefriheten. Bland gängse liberaler är däremot motståndet stort - även mot redan befintliga inskränkningar som exempelvis lagen om hets mot folkgrupp, en lag som vänsterdebattörer älskar att kela med och argumentera för. Och vad är det för argument som då brukar bjudas?
Välviljans, naturligtvis.
Om det finns ett syfte som till synes är gott, då flockas den principlösa vänstern gärna kring krav på inskränkt yttrandefrihet, utan att för en sekund tänka tanken att samma välviljans retorik naturligtvis kan sippra uppåt och nästa dag användas av makten och härligheten.
Där är vi nu, på många olika plan. Med samma jäkla välvilja, till medborgarnas skydd, argumenterar nu EU-apparaten för förbud av sökord på internet och för skrivningar om att inga religioner får såras.
Nej, du Esbati. Det är inte liberalerna som trampat upp den här stigen.
Kampen för yttrandefrihet har aldrig varit vänsterns starkaste gren. Tvärtom har vänstern ofta hejat på eller krävt de inskränkningar som redan finns, medan liberaler varnat för riskerna med att börja nagga.
Däremot tänker jag inte be dig dra åt helvete för det utan nöjer mig med ett:
Välkommen till kampen.

onsdag 19 september 2007

Onyfiken är obehagligt

Matigare rapporter från gårkvällens seminarie, komplett med kvällens klarast lysande citat etc, står att finna hos kvällens moderator, Nima Daryamadj samt hos Gudmundson.
Det där med att bli rädd, som den senare skriver om, har jag också tänkt på. Någon sorts rädsla var det, ja. Men inte bultande hjärta-skraj, snarare obehagligt förbryllad.
Jag menar, why, oh, why, deltog de inte i seminariet? Det är någonting väldigt omänskligt med att vara så onyfiken på annat folk.

En liknande onyfikenhet uppvisade för övrigt en del av de mer hårdföra humanisterna på plats när islamistgängets talesman, Husam Madani, var uppe och drog sitt tal + hot. De lät honom helt enkelt inte prata till punkt, utan avbröt med suckande, ifrågasättanden och mer eller mindre hånfulla rop.
Detta var, i någon mån, kvällens andra mörka stund. Förvisso en helt annan nyans av mörk än de hot Madani yttrade, men ändå en besvikelse och enormt irriterande i stunden.
Det är en rent ut sagt dum jävla inställning att inte vilja lyssna på sina åsiktsmotståndare. Ju mer du kan om dem desto mer förfinad blir din argumentation emot dem. Det är enkel matematik. Dessutom framstår du bara som en respektlös gaphals.
Å andra sidan, ja. Det fanns en annan, min egen, rädsla också. Hade det inte gjort det hade jag ju gått fram till de där islamistkillarna i pausen och frågat allt jag ville fråga. Det gjorde jag inte. Där var jag feg och det är väl där någonstans som "islamofobin" sitter, även om jag vill tro att den skräcken inte så mycket gäller hela religionen som de fundamentalistiska, sekteristiska och extremistiska delarna.
Sådana attribut lugnar aldrig, oavsett religion.

Later...

Ränna runt på stan

Det har varit ett olidligt runtspringande på sistone, jag hinner inte skriva trots att jag vill.
Biståndsbokrelease i gårkväll. Om det har jag inte ens hunnit skriva, men det kommer.
Innan dess var det alliansjippo under dagen, om vilket man kan läsa i min text från i förrgår.
Idag har jag varit på riksmötets heliga, härliga, högtidliga, otidsenliga - öppnande. Välj själv vilket adjektiv du föredrar. Över huvud taget vet inte riktigt vad jag ska säga om det, så jag låter bli och hänvisar till min ledare om saken. Hann även med en bagatellartad blogg om saken på ledarbloggen.
Dagen avslutades med seminarium på Berwaldhallen arrangerat av
Humanisterna och Ex-muslimerna i Sverige. Lars Vilks i panelen innebar ordentligt säkerhetspådrag.
Jag håller fortfarande på att sortera tankarna efter
det här, men ska dock bara berätta att någonstans halvvägs in i debatten, när frågestunden tog vid, stegade ett gäng islamister in. Deras talesman meddelade de var sanna och riktiga muslimer, att de älskade Allah och Muhammed samt att de älskade islam mer än sina föräldrar, barn och liv. Vidare inbjöds Sverige till islam och killen som pratade vände sig sedan direkt till Lars Vilks och förklarade att han hoppades "att ditt öde ska bli en lärdom för andra".
De extrema, våldsbenägna och politiska varianterna av islam finns även här i Sverige, om någon nu trott annorlunda. Uttalandet från det här gänget lämnar egentligen ingen tvekan om den saken.
Det som både stör och skrämmer mig mest är dock inte uttalandet, utan det kompletta ointresset för vad som sades före och efter de där minutrarna.
Nå, jag får återkomma i ämnet.

söndag 16 september 2007

Varför hackas von Sydow?

Alltså. Här sitter man och blogghoppar lite slumpartat. När jag dyker in på riksdagsledamoten Henrik von Sydows hemsida, upptäcker jag att det alls inte går att läsa några bloggar från honom, för av någon anledning har hans hemsida blivit hackad.
















Naturligtvis har det med rondellhunden att göra.
Vilks har rätt. Regeringen borde verkligen fördöma mordhoten. Att man inte gör det är fegt och principlöst.
Det här är inte bara en "polisiär" affär som statsministerns pressekreterare hävdade häromdagen. Kanske fattar de det nu, när en riksdagsledamot hackas av samma anledning...

fredag 14 september 2007

När man talar om trollen

Häromdagen knackade Hyresgästföreningen på hemma oss mig. Det resulterade i en krönika där jag bland annat förklarade mig ovillig att betala för fler av Barbro Engmans debattartiklar. Som ett brev på posten dök det naturligtvis just en sådan upp. Och sannolikt har jag bidragit med nån spänn till den också, trots att jag inte är medlem...

Alltså. Detta med de mångas styrka är inte en argumentation jag egentligen vänder mig emot. Naturligtvis är många tillsammans starkare. Naturligtvis är det vettigt att arbeta ihop mot ett gemensamt mål.
Men borde man inte få välja vem man vill jobba med och vilka mål som gäller?
Jag känner nämligen inte att min väg till styrka går via min kråka på de här två snubbarnas lista. Jag vill inte ­bidra till Barbro Engmans alarmartiklar om ”utförsäljningen av allmännyttan”. I mina ögon uppför sig inte HRF som en opolitisk organisation.
Dessutom. Jag kan gå med i HRF eller strunta i det – det spelar ingen roll. Min hyra kommer ändå landa där den ­landar på grund av deras förhandlingar med min hyresvärd.
Samma gäller facken. Jag kan pytsa in pengar varje ­månad, eller låta bli. Min lön stipuleras ändå av förhandlingarna och min egen argumentationsmån är liten.
Ibland gör vi oss lustiga över den kompromisslösa frågan ”Är du med oss eller mot oss?” Men tänk. Ibland finns inte ens det valet. Ibland är du med, oavsett vad du har lust med.

torsdag 13 september 2007

Boooo-ring!

TV-morgonen i SVT har handlat en hel del om den nya handelsministern Ewa Björling, en utnämning som tydligen är "amerikansk". Samma "nyhet" om hennes "lik i garderoben" har valsat runt överallt sen utnämningen i går. Gäsp!!!
Vi har fått en ny minister. Hon är inte direkt rikskänd. Angelägen och relevant information torde vara något mer om hennes kvalifikationer och betydligt mindre om de här skitsakerna.
Är det någon, utöver iblandade redaktörer och reportrar, som bryr sig ett skvatt om Björlings balkongdörrar?
Jag tvivlar.
Det är ju inte ens hemliga lyx-balkongdörrar vi snackar om...

tisdag 11 september 2007

Sex år

Idag är det den 11 september och dagens ledare innehåller tankar kring detta. Bland annat om hur vänstern och socialdemokraterna i flera år försökt lyfta dagens datum som främst ett chilenskt datum - en manöver jag finner ganska barnslig - förut har deras intresse för den USA-stödda och blodiga kuppen i Chile aldrig varit lika datummärkt som den blivit på senare år.

Utöver det resonerar jag kring nödvändigheten att tänka på terrorns makt som något tillfälligt, att inte glömma bort vad det öppna samhället är/var.

Vi ”utstår” vätskeförbud på flyget och avlyssningslagar i riksdagen, men klänger oss fast vid tanken att det är något tillfälligt. Snart, snart, är allt som vanligt igen. Vin och taxfreeparfym på flyget. Slut på misstänksamheten.
Det kan inte bara vara optimism. Uppenbarligen är vi ovilliga att acceptera den stängda och rädda demokratin som ett permanent faktum. Det är trösterikt. För det vore olyckligt om invånare i demokratier världen över började infoga alla dessa inskränkningar i vardag och integritet i sin generella bild av det demokratiska samhället.
Vi ska inte vara naiva, terrorn finns där – det visar inte minst senaste tidens gripanden i Danmark och Tyskland. Men vi ska inte heller sänka ribban och anpassa våra demokratiska ideal till terrorhotet som vore det evigt.
Ledmotivet måste ändå vara att med mer dialog och mer sekularisering når vi tillbaka till en öppnare värld.


måndag 10 september 2007

Köttigt från vänster

Skrev nyss en liten blogg på ledarbloggen om vänsterpartiets köttiga retorik. Den hittar man här. Anledningen till slakthusterminologin är detta.

Facebook och politiska övertygelser

Dagens SN bjuder även på en krönika om Facebook. Den har legat ett tag, så länge att jag nästan känt att det var för sent att publicera den. Men jag stödjer mig mot att det fortfarande skrivs en del om detta...
Krönikan handlar såklart om politiken i ansiktsboken och inte minst om de problem som inställer sig om man är socialist på denna community.

"Ett litet besvär som många ställs inför på Facebook är när rutan som anger politisk övertygelse ska fyllas i. Först och främst har de ideologiska termerna helt andra konnotationer på svenska än på engelska. Liberal är i folkhemska Sverige inte sällan rena skällsordet om du frågar vänstersidan. Samtidigt kan samma ord på amerikansk engelska innebära just en vänsterinfluerad böjelse. Ordet "moderate" finns med, men är det särskilt korrekt att välja detta alternativ om man är en svensk moderat? Jag tvivlar.
Socialister saknar på Facebook helt möjlighet att meddela världen detta.
Socialism finns inte ens med som alternativ. Ur omvärldsperspektiv är det inte så konstigt. De socialistiska länderna i världen blir allt färre. Samtidigt är det begripligt att denna minoritet vill göra sin röst hörd.
Därför har det skapats både en och två grupper som protesterar vilt mot den ideologiska diskrimineringen. Till exempel Med annat menar jag socialist eller Petition för införandet av socialism som ideologiskt alternativ.
Man får väl önska dem lycka till, i pluralismens namn."

Björklund svävade inte

Dagens text handlar såklart om folkpartiets gångna helg och framtid. Bland annat drar jag paralleller mellan fp:s svåra år och alliansens dito sedan valet i en ledare som utgår ifrån Jan Björklunds installationstal - ett mycket bra tal för övrigt.

"Det som under några ystra månader genererade stora väljarframgångar i förra valet, gav sedan en baksmälla som varade i flera år. Språktest, betygsiver och disciplin stannade kvar i människors minne, men förklaringarna till varför en sådan inriktning behövdes tappade partiet - och snart även väljarna - bort. Det är ett scenario som alliansen borde dra lärdom av och förhoppningsvis slog detta de övriga allianspartiernas ledare när de slöt upp bredvid den nyvalde fp-ledaren Jan Björklund på scenen vid landsmötet i Västerås. Alliansregeringen vann på att de talade klarspråk om bland annat arbetslösheten och utanförskapet. Folkpartiets framgångar hade på samma sätt med klarspråket att göra. Det var beslutsamheten och tron på de egna lösningarna som vann. Ingen högaktar den som omedelbart efter vunnen makt börjar sväva på målet. Uppmuntrande nog gjorde nyvalde fp-ledaren Jan Björklund allt annat än att sväva på målet i sitt installationstal i helgen."

tisdag 4 september 2007

Pick your principle!

Apropå nedan inlägg och med anledning av Mohamed Omars inlägg i Svd kommer här två citat.

Jämför detta citat från Hooman Anvari, Semus:
"Hets mot islam leder till islamofobi och hets mot muslimer som på sikt utvecklas till hets mot invandrare. Ett debattklimat som i Danmark vill vi inte ha. Intolerans är intolerans, religiös som liberal. Man kan inte påstå sig vara antirasist och hetsa mot muslimer. Både och går inte ihop."
(Länk)

Med detta från Mohamed Omar:
"Muslimer har självklart rätt att vara kritiska mot en utställning eller publicering. Men yttrandefriheten är grundlagsskyddad. Det vi kan diskutera är det etiska eller det omdömesgilla i varje enskilt fall. Men vi kan inte kräva att material censureras. Tiden för hädelse paragrafer är för alltid förbi. I dag har vi i ett mångreligiöst samhälle. Straff för hädelse skulle leda till en spiral av anklagelser och motanklagelser som bara skulle kompromettera de religiösa."
(Länk)

Så få ord, så olika världar.
Jag vet vilken jag föredrar.
Du?

Tack för tipset

Det är kul med alla dessa statistikverktyg som man kan trycka in i sin blogg. Inte bara för att de tillfredsställer en barnslig nyfikenhet kring besöksantal och länkningar.
Under det senaste dygnet har jag märkt att folk kommit hit inte bara av sig själv eller via Twingly eller Knuff, utan en hel drös besökare har dykt in på grund av olika varianter på googlesökningen "rött regn", ibland med tillägget "Indien".
Inlägget som leder dessa googlare hit ger dessvärre ingen information, men väl en länk vidare till en artikel.
Jag blev dock nyfiken på varför ämnet plötsligt googlades så flitigt och sökte själv. Det visar sig att jag missat ett avsnitt av Vetenskapens Värld om detta fascinerande alienregn.
Tackar därför nyfikna googlare som indirekt uppmärksammade mig om detta. Jag ska definitivt kika på reprisen den 8 september.

Det jag vill ha sagt är att här är jag

Debatten om Lars Vilks Muhammedteckningar blev i någon mån en ganska ospänstig historia som kännetecknades mer av förvirring än något annat. (Nu bortser jag från Vilks egna kommentarer som har hur mycket spänst som helst.)
Jag har skrivit om detta många gånger på sistone, bland annat här. (Hitta alla inläggen via etiketterna nedan.)
Mycket av de ologiska och förvirrade elementen i debatten har sitt ursprung i det som Nima Daryamadj beskriver. Nämligen att en person som kallar sig organisation - Semus - skickat debatten än hit än dit på ett principlöst flackande sätt som kännetecknats mest av en vilja att förekomma flitigt i debatten.
Vad jag inte begriper är varför man så gärna vill vara med och prata när man samtidigt verkar så genuint ointresserad av såväl frågan som vad man själv säger. Närvaron sätts framför budskapet - vilket det nu var...

Men det är klart. Folk har ju fått statliga jobb för mindre.

måndag 3 september 2007

Osynlig och uppbränd

Jag är på kurs och fortbildar mig. Det lär bli en sporadisk vecka på bloggen, men nåt kommer jag säkert hacka ur mig om kvällarna. Idag har jag en krönika om vår osynlige och uppeldade statsminister.

"Ekot har studerat statistik och funnit att statsminister Fredrik Reinfeldt (m) varit 20 procent mindre synlig i media än vad Göran Persson var efter att han vann valet 2002.
Nåja.
Göran Persson är väl knappast ett rättesnöre för hur svenska statsministrar bör agera. I Perssons fall hade det sannolikt varit välgörande för mången politisk debatt om han hade kunnat låta bli att köra över sina ministrar. En tjugoprocentig osynlighet hade i Perssons fall varit enbart välkommen, också bland socialdemokrater.
(...)
När snart sagt inga åsikter kommer från toppen smittar det av sig på hela regeringen som till slut framstår som tom på åsikter och utan argument för den politik som förs. Det måste finnas ett mellanting mellan buffel och total doldis..."

Dessutom har jag skrivit en bildkommentar som inte finns på nätet men vars innehåll tål påpekas också här.
Ekot rapporterade i går om att JK Göran Lambertz har beslutat att Migrationsverket inte får skicka personuppgifter till en asylsökandes ambassad för att ordna fram pass så att de kan återvända hem vid avvisning. Rutinen bryter nämligen mot sekretesslagen. Detta tolkar Ekot som att det nu i praktiken blir "stopp" för alla avvisningar. Det låter i mina öron rätt förhastat. Vad är det som hindrar att Migrationsverket helt enkelt uppmanar den avvisade att själv söka passet?

lördag 1 september 2007

Centerbloggeri

Eftersom jag är på centerstämman i Kalmar så handlar inte helt oväntat dagens ledare om centerpartiet och inte minst deras nya jobbprogram.
Mer småbloggande därifrån hittar den som vill på SN:s ledarblogg och ännu mer finns här och såklart här.

Hot

Från Justitiedepartementet kommer en kommuniké som inbjuder till pressträff på måndag. Då ska regeringens utredare av vissa upphovsrättsliga frågor på Internet, Cecilia Renfors, presentera sin utredning. Titeln på slutprodukten lyder "Musik och film på Internet - hot eller möjlighet?"
Ursäkta men.. Vad är det för jäkla titel?

Öland?



Att döma av bilderna som syns i medierna just nu verkar folk i Pakistan ha något otalt med Öland...


Mer ryggrad

I dag har det skanderats "Ursäkt! Ursäkt!" i Örebro. Det är väl inget fel i det, önskar man sig en sådan är det bra att berätta det. Men jag undrar ändå.
Är en ursäkt tillräckligt? Räcker det alltid med en ursäkt efter en dylik publicering eller förväntas aktuell publicist helt sluta upp med sin illvilliga yttrandefrihet?
Annars kan vi ju bara införa obligatoriskt ursäktande, lite som en avlatsgrej i efterhand..?
Annars är de små ljusstrimmorna i detta är att både statsministern och folkpartiets Johan Pehrson har agerat som ryggradsdjur i frågan i stället för att göra en Freivalds.
Men i stort är utvecklingen något att sörja djupt. Nima Daryamadj slår huvet på spiken.

Jag orkar ärligt talat inte ens skriva om eländet just nu. Men, klicka hjärtans gärna på ämnet "muhammedkonst" nedan så får du upp alla tidigare inlägg i ämnet.