tisdag 30 oktober 2007

Vem äger sexskämtet?

Soy skriver kul om den kvinnliga humorprogramledaren Nour El-Refai och hennes flashande av tuttar. I slutet av inlägget konstaterar han att El-Refai knappast behöver, som hon säger, "reclaima sexskämtet" från killarna, bland annat eftersom Babben Larsson redan äger det.
Jovisst, tänker jag, så är det ju. Fast bara en stund.
Lite senare upptäcker jag nämligen hos Jonathan att någon form av utförsäljning har skett. Sexskämtet ägs numera av vänsterpartiets riksdagsledamot Josefin Brink.

Medieforskningen har verkligen blivit en flopp....?

Right. Dagens text handlar om den däringa Kent Asps prat om bloggosfären.
Det är lustigt. Man skulle kunna tänka sig att en medieforskare borde tycka att det är lite spännande med tillskott till övriga medier. Att en sån exempelvis skulle gå in på det lite djupare och, tja, forska i saken. Det gör inte Kent Asp. Däremot konstaterar han gärna att bloggosfären är en flopp. Kanske är det bara så att han inte gillar åsiktsjournalistik?
Nja...
Det verkar ju intetroligt, eller?

Bertil Torekulls underliga vendetta mot ledarsidor kommenterar jag däremot inte in alls. Han verkade så himla arg.
Oh well. Citat nedan, texten här.

"Samtidigt kan man fråga sig vad han menar med "flopp". Ordvalet antyder att ett ursprungligt uppdrag har misslyckats. Men bloggvärlden har aldrig hållit sig med utstakade mål. Här råder ingivelsernas kaos. Bloggarnas påverkan mäter Asp i deras genomslag i övriga media. Således tar han upp exemplet Magnus Ljungkvist - bloggaren som tog fram uppgifterna om förra handelsministern Maria Borelius (m) svarta hemhjälp - och konstaterar att även här var bloggen "bara tipsare". Det var de riktiga medierna som gav affären dess storlek. Må så vara. Men idén att göra sak av saken uppstod hos Ljungkvist. I så måtto har bloggarnas kreativitet blivit ett redskap för journalister.
Asps kollega Magnus Fredriksson beskriver bloggen "som en ny tappning av de politiska samtalen man tidigare förde på Konsum". I nästa andetag avfärdar han "drömmen om internet som ett slags demokratins flaggskepp". Tja. Det ska väl till en medieforskare för att så kallsinnigt döma ut värdet av de politiska diskussionerna på Konsum..."

måndag 29 oktober 2007

Svensson, Svensson folkbildar visst!

I helgen nämnde Gudmundson den förbryllande folkkära komediserien "Svensson Svensson" i Svd och ifrågasatte på så vis SVT:s folkbildande insatser. Resonemanget i texten har jag inget att invända mot, men faktum är att just i fredags landade jag i soffan framför nämnda program. Ur mitt omtöcknade fredagskoma-tillstånd hörde jag plötsligt en politisk ordväxling ur munnarna som rörde sig i rutan.

Pappa Svensson: Socialdemokraterna är som en gammal mormor som bakar bullar och säger till när maten är klar.

Mamma Svensson: Då kan jag säga så här till dig, att den här mormorn, hon är sjuk och hon har inte bakat några bullar på jättelänge!

Lite folkbildningsambitioner slinker visst in ibland....

Moderaterna, välfärden och framtiden

Helgen har kännetecknats av blogglättja. Hushållsbestyr och socialt leverne kom före. Tänkte därför sammanfatta två av helgens ledartexter, som definitivt hänger ihop. Den ena om moderaterna, den andra om tandvårdsreformen. Här kommer således den långa utläggningen om moderatstämman, välfärden och Sverige.

PJ Anders Linder skriver intressant på temat och grunnar på risken för rallybeteende inom politiken. Vi kan förstås vara lugna för att den senaste budgetens stramare hållning kommer att förbytas i betydligt mer frikostiga välfärdssatsningar. Ett visst mått av strategiskt valfläskande är en demokratins normalitet.
Svårare att fördra är det "ideologiska fläskande" som uppstår när moderaterna verkar leta enbart efter möjliga sätt att markera sin förnyelse på. Det är frustrerande. Hell, jag var ju så här frustrerad för bara någon vecka sedan.

Så konstigt är det kanske inte att folk provoceras när Fredrik Reinfeldt håller tal och indirekt jämför partimedlemmar med en faktisk politisk övertygelse och tro med Lars Ohly. Men, med tjuvknep som dessa och därtill en portion strategisk kommunikation lyckades ju partiledningen i det stora hela få med sig moderaterna på förnyelsevagnen, frånsett snytingen om spelmonopolet.

Kikar man på Reinfeldts, Littorins och Borgs anföranden från stämman tonar bilden av en trestegsraket med syfte att övertyga fram.
1. Reinfeldt pekar på förnyelsens goda frukter i form av valvinst och maktinnehav och ber partimedlemmarna att hänga med på den fortsatta förnyelsen.
2. Littorin vill också ha kvar medlemmarna på förnyelsevagnen och vädjar till ombuden att "ge facken arbetsro" och inte peta i arbetsrätten.
3. Anders Borg tar vid och förklarar varför man ska stanna på vagn och sitta still i båt – därför att ett värderingsskifte är på väg i Sverige.

Det där sista, värderingsskiftet, är ett nyckelbegrepp i sammanhanget. Det är detta som gör att den m-ledningen håller fast vid sin nyordning till och med i skuggan av mörk statistik i form av moderaternas sämsta opinionssiffror sedan Reinfeldt blev partiledare. Ledningen bidar sin tid och inväntar det svenska värderingsskiftet.

Ur detta perspektiv är exempelvis oviljan att förändra arbetsrätten mer begriplig. Man föreställer sig helt enkelt att ett allt mer arbetande och egenförsörjt folk till slut måste komma till samma slutsats och helt enkelt kräva dessa förändringar.
Hjärnorna bakom "de nya moderaterna" visar sig därför vara betydligt mer ideologiska än man kan tro. Det här är inte bara pr-nisseri. Snarare är det ett bevis på att de tror stenhårt på sin vision. Och den visionen gäller inte bara partiet utan, som Reinfeldt brukar säga, "hela Sverige".

Det är rätt modigt. Det är ju ingen liten bragd de spetsat in sig på. Riskerna är uppenbara, men lyckas Reinfeldt, Littorin och Borg med ambitionen att få till ett värderingsskifte – ”en ny frihetstid” för att citera Borgs anförande från stämman – då har något mycket stort hänt i det här landet.

Borgerliga m-kritiker som räds välfärdskramandet glömmer också bort att det är skillnad på välfärd och välfärd. Socialdemokraternas välfärd är ofta en fälla, ett sätt att vänja in stora befolkningsgrupper i en eller annan välfärdsekonomisk konstruktion, vilket i slutändan gör att vi till slut uppfattar den som både en rättighet och en nödvändighet för att klara av livet. Så skapas ett lydigt väljarunderlag.
Och vana blir vi - allihop. Det är därför många borgerliga politiker på ren automatik säger nej när de hör talas om centerns Stureplansavdelnings förslag om behovsprövade barnbidrag, utan att inse att de i samma ögonblick ägnar sig just åt välfärdsvänslande av Schenströmska mått.

Samma mönster går igen i den kritik som riktas mot den nya tandvårdsreform som regeringen ska genomföra. Den innebär nämligen inte fördelar för alla, utan mycket fördelar bara för vissa, särskilt hårt drabbade. Den hårdfokuserar i stället för att dutta. Sånt är ovant i Sverige och det avspeglas i kritiken. Tandläkarna efterlyser mer förebyggande insatser. Andra kritiker menar att också kostnader upp till 3000 är ett pris som många har svårt att mäkta med. (Efter 3000 får man mer subventioner)

Det är lätt att tro att all kritik är relevant. Att kritikern, eller de som går miste om en fördel, alltid har rätt. Medielogiken arbetar så, men så är det naturligtvis inte. Centerpartisten Kenneth Johansson svarar på kritiken och säger att prio ett är att ”släcka elden”. I så måtto är reformen exempel på en annan välfärd. Det är en vettig satsning som tydligt siktar på att lösa ett befintligt problem. En välfärdsreform som hjälper de med fullständigt havererade munnar, istället för att småhjälpa alla.

Kort sagt, detta är verkligt solidarisk politik - en beskrivning som sällan stämmer in på socialdemokraternas välfärd. Där gäller snarare millimeterrättvisan och duttandets politik. Den också feghetens politik, eftersom den konsekvent siktar in sig på att undgå snart sagt all kritik.
Så har inte nuvarande regering agerat. Den har genomfört nödvändiga förändringar, utstått massiv kritik och betalat priset i form av dåliga opinionssiffror. Samtidigt vet vi att mången sosse som upprört agiterar om "orättvisor" i hemlighet lär känna stor tacksamhet för att ha sluppit göra dessa förändringar själv. Att socialdemokraterna dessutom har mage att kritisera reformen för att komma "för sent" är rätt häpnadsväckande med tanke på att de lovat förändring i evigheter, men inte åstadkom en vettig problemlösning på tolv år. Göran Persson berättar i inledningen av sin nya bok att det kändes bittert att förlora valet 2006 utan att ha hunnit genomföra en stor tandvårdsreform.
Det är humor. Men det är fan inte solidaritet.

fredag 26 oktober 2007

Hjälp SSU!

Det kom ett pressmeddelande om att SSU idag startar sajten Borgare.
Den är väl inte mycket att orda om, men det verkar väldigt bekant. Gjorde de inte en exakt likadan fast möjligen med annat namn i valrörelsen?
Särskilt känner jag igen den halvtaskiga formen med ett minimum av bilder jämte de "oerhört slagfärdiga" citaten. För jag antar att ironi är meningen med att tex publicera följande citat...?

”Behovet av ett nytt, mindre korrumperat ledarskap kan bli ett av de starkaste argumenten att välja alliansen”
Lars Leijonborg (fp), Dagens Nyheter i våras.



På vilket sätt detta är kul eller talande är mig en gåta.
I så fall är väl snart sagt varenda vettighet som en alliansföreträdare yppat lika skojig. I alla händelser är det glest på sajten, så jag föreslår en hjälpande hand.
Är du högersinnad och har några kloka allianscitat i minnet?
Jamen skicka då in det här.
SSU:arna kommer säkert hitta nåt lustigt i det.
På så vis har vi bjudit en medmänniska på ett leende och får oss ett själva också.
Roligast vinner, eller hur var det..?

Önskvärt?

Hönsmammestaten stöter man ju på var och varannan dag.
Statens strävan att till varje pris förlänga medborgarens liv är egentligen ett föga strategiskt drag. Den åldrande befolkningen är ju ett välbekant problem.
Hur gamla vill de att vi ska bli? Och varför? Att bli allt äldre är inte nödvändigtvis synonymt med att vi blir allt lyckligare. Inte minst eftersom förmynderiet allt som oftast utmynnar i att våra liv inte bara blir långa utan dessutom trista. Det är ju alltid glädjeämnena som ska bort.

För en sekund trodde jag i dag att engelsmännen börjat fatta baletten. Men sen påminde jag mig att så inte är fallet.

En hälsorisksvarning med tillhörande krav på förändring kan jag dock skriva under på. Men så är den också av sådan natur att den innebär att jag skulle tillföra mig något, ge mig ett val.
Nu behöver jag i och för sig inte så himla mycket sömn, men att kliva upp halv sex är tungt och det gör jag varje dag.
Nåja. En timme extra får jag i alla fall på söndag och det välkomnas - även om det enligt nya rön är hälsofarligt.

torsdag 25 oktober 2007

En försenad dagens

Glömde. Dagens text handlar om socialdemokrater, moderater, förändring och fällor.

"Och visst, förnyelse kan absolut vara bra, men Wykmans ovilja att vara "ideologisk vakthund" lämnar frågetecken. Har det blivit för farligt att pyssla med ideologi inom politiken?
Häromveckan skrev sörmländska SSU:aren Emelie Lanninge irriterat på sin blogg om hur Fria Moderata Studentförbundets ideologiska excesser fick vanliga Muf:are att framstå "mer sunda i huvudet". Sunt eller ej, Lanninges observation är korrekt. Studentförbundet är de mest hårdfört ideologiska inom moderaterna. Man undrar vad de kände när de läste Wykmans debattartikel. En gissning är Vov vov!"

Fyrfota festprisse

I söndags påpekade pojkvännen att jag nog allt varit lite rund under fötterna när jag kom hem kvällen innan. Hans bevis för detta var att jag satt in en ny toarulle på toaletten och då satt in den lite konstigt och fel.
Av detta drar jag slutsatsen att jag måste svira mer. Long gone är plötsligt dagarna då man kom hem i sällskap med en snodd barstol eller andra intressanta effekter.

I kategorin lustiga ting som inträffat under alkoholpåverkan har den här incidenten inte mycket att erbjuda skrattmusklerna. Snarare är det lite deppigt att konstatera att jag även i onyktert tillstånd är nitisk nog att byta rulle.

Hade min inre festprisse haft någon som helst självaktning hade jag förstås vaknat upp så här.


...Men visst ÄR det hemskt irriterande när det står påbörjade toarullar på golvet..?

onsdag 24 oktober 2007

Jag förstår inte

Både Svenskan och DN rapporterar sakligt om en i grunden väldigt enkel och lättrapporterad nyhet: Ett nytt barnsjukhus ska öppnas i Stockholm. Hit kan alla gå, men man kan även köpa sig en privat barnsjukförsäkring för att på så vis ytterligare befästa att det är här man företrädesvis är kund.
Platsen för skeendet gör att nyheten placeras under de lokala Stockolmsnyheterna.
Det känns logiskt. Men vore Svenskan eller DN som Ekot. (Vilket SvD visserligen var för några veckor sedan) hade de sannolikt lagt nyheten under "Politik". Åtminstone är det känslan man får av de inslag som Ekot producerat i dag.

Vad är det vi vet?
Jo. Det föds mycket ungar i huvudstaden. Det flyttar in en massa barnfamiljer. Astrid Lindgrens barnsjukhus är hårt belastat och det har varit stora problem med köer. Ändå väljer Ekot den brännheta vinkeln om "A- och B-lag".
Jag förstår inte.
Hur kan man då se det som ett problem om några hoppar av den offentliga vårdens kösystem för att köpa sig privat vård lite snabbare? Det tjänar ju alla inblandade på! Köerna blir kortare i den offentliga vården i samma stund som någon kliver ur.
I inslaget intervjuas en far med sin son på barnakuten. Han är kritisk till det nya sjukhuset och säger följande:

"– Det är väl bra att det öppnar fler ställen som man kan åka till, så att det kanske blir mindre köer. Det är det här med försäkringen då, att man inte får vård på lika villkor, att de som har pengar ska kunna betala sig till bättre vård, som jag inte vet om jag tycker är bra."


Först och främst.
Undersökning på undersökning berättar samma sak för oss. Den svenska offentliga vården är högklassig ur kvalitetssynpunkt, men dras med stora problem vad gäller tillgänglighet. Idén om att privat vård alltid ska vara "bättre vård" är med andra ord en reflexmässig tanke som vad jag vet saknar belägg. Bättre är den sannolikt bara i den meningen att den saknar kö-kaos. Resten handlar mest om någon sorts fördom som säger att allt offentligt är mossigt och dåligt.
(En fördom som det vore ganska spännande att forska i. En majoritet av folk i gemen tror alltså att det privata alltid är bättre, men ändå kämpar de envist för sin rätt att alltid tilldelas det dåliga..?)

Vidare.
Jag har mycket svårt för den underliggande betydelsen som finns i resonemanget "de som har pengar måste hindras från att använda dem".
Det som aldrig sägs rakt ut, men som de facto är den otäcka andemeningen här, är nämligen det ogina utropet: "Då kanske ett rikt barn skulle få vård snabbare!".
Ingen säger det. Men alla menar det.
Slutsatsen måste bli att folk hellre ser ett rikt barn dö än tillåter skillnader.

Jag ska inte döma just denne citerade man i onödan. Med tanke på hela radioinslagets inramning lär frågan som ställdes till honom ha varit mer än lovligt ledande. Men ändå. Är det så här en förnuftig människa resonerar? Är det så här en mänsklig människa resonerar?

Även om allting i en förändring tyder på fördelar för alla ska man alltså i första hand fråga sig om strukturen innebär exakt likformighet? (Jag avstår avsiktligt från att använda ordet "rättvisa" eftersom det inte har med saken att göra.) Vari ligger det vettiga i att aktivt motarbeta uppkomsten av ytterligare ett sätt och en möjlighet att förbättra hälsa och vardag eller kanske ett räddat liv - bara för att upprätthålla en i grunden sjuk föreställning om vad rättvisa är?

Kan någon förälder ärligt säga att ni inte skulle belåna huset, maxa kreditkortet och dra till närmsta privatsjukhus om ni plötsligt fick en akut och livshotande diagnos jämte ett besked om att närmsta offentliga barnsjukhus har köer som hotar era barns liv?

Stureplan hit och Stureplan dit

Det blev ett jäkla liv över den där artikeln om tjejer som gick på lokal i string och BH. En vacker dag ska jag skriva något om den här ”man ska minsann få vara naken om man vill-fundamentalismen”, men jag orkar inte riktigt nu.
Ville dock delge en liten liten undran som inställer sig redan i början av artikeln, efter en passage som löd så här:

”Det är på specialarrangerade fester, ofta riktade till den så kallade "Nästa generation Stureplan", som allt utspelar sig. Festerna arrangeras för att ge ungdomarna "en försmak av Stureplans nöjesliv", som vissa arrangörer uttrycker det.”


Försmak hur? Får de köa till aulan eller?

Apropå Stureplan så säger Hammarqvist några vettiga saker om vänsterns fixering vid att det finns en Stureplanscenter (tillika en Lilla Torg-dito).


”Jag måste säga att hela diskussionen om Stureplanscentern börjar bli löjlig. Det finns en bild som gör gällande att denna avdelning, för det är just en avdelning, har ett enormt inflytande i centerpartiet. Newsflash, det har de inte. Att de lyckats nå ut i media är bara att gratulera men när sossar som Marita Ulvskog och Ella Niia använder dem som slagträ i debatten blir det bara för mysko. Stureplanscentern har inte ändrat centerpartiets politik, det är centerpartiets förändrade politik som gjort Stureplanscentern möjligt. Och om centerpartiet växer i städerna på grund av denna politik är det bara att välkomna.
Att centerpartiets politiska motståndare gör sitt för att trumma ut budskapet om att centerpartiet numera styrs från Stureplan är inte förvånande. De tycker sig ha något att tjäna på det. För deras del handlar det om att skrämma centerpartiets kärnväljare som aldrig satt sin fot på något av ställena på Stureplan i centrala Stockholm.”

tisdag 23 oktober 2007

Vem måste jag ligga med för att få lite liberal politik?

Okej. Vad bjuder idag på?
Jo. En flock politiker på regerande sida vill höja spritskatten och satsa lite extra skattepengar på tullkontroller.
Arbetsmarknadsministern argumenterar för obligatoriskt medlemskap i a-kassan.
Dessutom är Göran Persson överallt i alla medier med anledning av några nya intrikata detaljer i lång(s)åpan om arbetarpartiets interna relationer.

Vad är detta!? En time warp?
Vem måste jag ligga med för att få lite frihetligt sinnad politik i det här landet?
Jag bara undrar.

måndag 22 oktober 2007

Inte samma lika

Vi har också gett oss iväg utomlands och slagits för andras sak, skriver Mr Brown. Ett exempel på sådana saker kan vara när Finlands sak var vår. Även i kommentarsfältet till min ursprungliga bloggpost jämförs svenskars deltagande i Irak med jihadisternas företag i Bosnien, Irak eller Somalia.
Missen som många gör, menar Mr Brown, är att vi inte betraktar islam som en "legitim" sak.

Okej. Om vi bortser från det mycket vettigt strategiska i att ta parti för ett grannland i insikten om att om detta grannland förlorar sin fajt är vi "next", så finns det även andra problem med parallellerna som här dras mellan svenskt krigande utomlands och jihadism.

Vore det så enkelt som Mr Brown och många andra debattörer hävdar hade de haft en poäng, men är det så enkelt?
Är saken verkligen "islam" och är jihadisterna verkligen denna religions förkämpar? Välkomnas de från jordens alla hörn komna jihadisternas inblandning i Irak av landets alla muslimer?
Jag tvivlar.
Man kan vara kritisk, beklämd och sorgsen över situationen i Irak och fortfarande inse att det krig som USA startade där inte var ett krig mot religionen islam. Religioner var en faktor under Östeuropas och Balkans konvulsioner, absolut, men inte heller där går det att entydigt utpeka detta som enda skäl till de blodiga uppgörelserna i det forna Jugoslavien.
Många grupper (religiösa, språkliga, kulturella…) hade där tvingats in i en landslösning som inte var naturlig för dem. Det må ha funkat under kommunisttiden, men vi vet mycket väl vad den friden och fröjden medförde i form av förtryck.

I filmen "Det svider i hjärtat" beger sig filmaren Oscar Hedin tillsammans med Abu Usama El Swede (Ralf Lennart) till Bosnien för att möta Mirsad Bektašević, en av de dömda svenska jihadisterna. Ralf Lennart undrar vad som har hänt i landet. Inga kvinnor är täckta påpekar han förbryllad för sin vän, som i sin tur förklarar att han inte gör någon "dawa" alls längre. (Dawa = islams form av "mission", att försöka bjuda andra in i islam).
Saken - om den nu verkligen vore islam - har han alltså gett upp. Kvar finns bara striden.

Senare kommer Ralf Lennart ihop sig med tolken, som har mycket litet till övers för de kvarvarande jihadister i landet som enligt hans förmenande mest skapar oro. Ralf Lennart från Göteborg utnämner hela landet "otacksamt".
Av den "sak" som dessa svenska jihadister trodde sig kämpa för har det blivit noll och intet. Åtminstone ur deras synvinkel. Det visar sig i någon mening att de bara varit redskap i en kamp som de hade mycket lite med att göra. Deras och deras sakfränders enda "vinst" i sammanhanget är att de blivit martyrer.
Det är ur min synvinkel en mycket liten vinst.

Hedin och hans ressällskap möter även några av jihadisterna från kriget, bland annat mujahedin-soldaten Abu Hamza, vars öde berörs med några passager här. (Nu talar vi alltså inte om imamen Abu Hamza som dömts för uppvigling Storbritannien!)
När Abu Hamza samtalar med Ralf Lennart framkommer det att de inte har en helt samstämmig syn på jihad. Ralf Lennart och de hetsporrar han umgås med anser att det religiöst grundade "kontraktet" om att inte utöva jihad genom terrordåd i civila och fredliga sammanhang genom bomber i Madrid eller London (alltså mot oskyldiga civila) är brutet i och med övergreppen exempelvis i Irak. Den äldre jihadisträven menar att den som söker martyrdöden kan åka till Irak eller Somalia och göra det. "Där finns det strider att dö i", menar han.
Plötsligt ter sig den svenska jihadismen som den mer radikala. Och, ironiskt nog, samtidigt som den minst Korangrundade. Ralf Lennart och hans vänner i "sak" är de som förespråkar våld även mot civila. Ralf Lennart, boende utanför Göteborg och arbetandes på Volvo, hävdar bestämt att kontraktet är brutet och att det är dags för upptrappat våld.
Säg mig. Är Ralf Lennart och hans vänner rätt personer att avgöra detta? Är hans "sak" över huvud tagt islam, eller är han snarare att likställa med andra extremer med faibless för våldsromantik i den trygga välfärdsstaten?
Jag lutar åt det senare. Därför gör det mig bara - bara! - ont att veta att det i detta nu skapas fler unga män av samma skrot och korn i flera svenska städer.

När jag ställer frågan "Vad bevisar man genom att dö?" är det inte en indignerad fråga, utan en fråga jag önskar mig att dessa pojkar ställer sig. Gärna med tillägget "Vad bevisar man genom att döda?".
De befinner sig i frihet, i ett land där välfärd råder. De har alla redskap man kan tänka sig att tala för sin sak (och jag tillåter mig tro att denna sak, som så ofta bland oss människor, grundar sig i olika orsaker - privata, religiösa, politiska..) här. De kan göra dawa om det är Koranens ord de vill sprida. De kan engagera sig politiskt om det är USA, Israel, kapitalism eller vad de nu vill bekämpa. De har valmöjligheter.

Väldigt få krig handlar "bara" om religion. Vare sig i Bosnien, Irak eller Somalia är detta fallet. Krig handlar om makt och självbestämmande samt de eventuella tillgångar och ekonomiska maktmedel som kan tänkas ingå. Om att skaffa sig de valmöjligheter till påverkansmakt som Ralf Lennart redan har.
För faktum är att i fredstider är vi människor rätt bra på att leva sida vid sida. Visst, det kan finnas små krockar och problem, men såväl historia som nutid ger framför allt otaliga exempel på att vi är utmärkta på att skapa smältdeglar av handel, konst och kultur som är både lukrativa och kreativa.

lördag 20 oktober 2007

Vad bevisar man genom att dö?

Det blir långt idag. Häng på.
När jag pluggade i Lund gav jag och några vänner oss ut på rackartyg en kväll då vi hade sällsynt tråkigt. Eftersom vi länge hade stört oss på de snusförnuftigheter som mötte oss på elskåp ute på stan ägnade vi oss åt lite förfalskning. Det vi förfalskade var Loesje-affischer.
Ni vet vilka det är. Vita uppkopierade A3:or, storhetstid under 90-talet. På dem stod det ibland oförargliga - men vissa dagar ack så förargande - trivsamheter av typen "Idag såg jag några krokusar" eller "Pusshållplats" och ibland förnumstiga klokskaper, som "Kan alla som är beredda att stå upp för sin åsikt göra det nu, tack".
Den senare är relevant i detta sammanhang. Vi gjorde en satir på den (och ett par andra) och tejpade upp här och var i stan. Affischerna åkte ner rätt snabbt - tydligen uppskattades inte skämtet.

Jag har just varit och sett Oscar Hedins dokumentärfilm "Det svider i hjärtat" med efterföljande paneldebatt. Jag avstår från att återberätta filmen här - det kommer att göras på tillräckligt många platser ändå. En god överblick hittas hos Gudmundson, eller via nedan länkar till diverse recensioner och artiklar på temat. Vad vi talar om är, kort sagt, svenska jihadister beredda att dö för sin sak - en kidnappad och/eller förvriden version av religionen islam. Det har varit en tankeväckande afton.
Filmen i sig väcker tankar, naturligtvis, men kanske ännu mer paneldebatten efteråt.

Paneldeltagaren Ali Esbati oroade sig i onödan. Större delen av publiken var inne på samma spår som han och terrorforskaren Magnus Norell verkade lätt resignerad inför åsiktsdominansen. Och visst var det lite trist att debatten stannade där, eftersom det enligt pressmeddelandet är regissören Oscar Hedins avsikt att med sin film bryta 9/11-traumat, som han menar gör att vi nöjer oss med två simpla berättelser - den islamofobiska eller den USA-kritiska.
Av debatten framgick att merparten av panel och publik ansåg att förklaringen till den filosofiskt ställda frågan Varför? (...vill man bli martyr?) ligger i knät på en president vid namn Bush. Övriga förklaringar befinner sig i Israel, exempelvis hos flinande israeliska 17-åriga checkpointkontrollanter som "helt utan anledning" stripsearchar palestinier.
Åtminstone om man får tro Esbati.
Detta är den nyanserade förståelsen av sakernas tillstånd.
Den onyanserade är att tro på den som säger att hans uppgift bland annat är att döda dem som inte tänker hålla med honom.
Det kan vi inte göra.
Eftersom Bush finns.

I ett par avsnitt i filmen får man se hur en radikal islamistisk predikant i Göteborg vid namn Anas Khalifa talar inför grupper av mycket unga pojkar om det fina med jihad. Vid något tillfälle argumenterar han att om det kommer någon, en fiende, så säger du inte "Här är min syster. Varsågod, våldta!"
Fler exempel av samma typ följer och slutligen konstaterar Khalifa att så gör man ju inte. Man försvarar ju det egna och det som är rätt - intill döden.
Det låter ju i någon mening rakryggat. Försvara sin familj? Absolut!
Men i ett huj smygs slutsatsen in. För det handlar ju inte om försvar. Och alls inte om syrran, pappa eller mamma. Det handlar om islam - Khalifas version. Det är den man ska dö för.
Det är det de får lära sig, småpojkarna runtomkring honom där utanför Göteborg.
Det mod som Khalifa berättar om finns förstås inte där han säger att det finns. Det ligger i stället hos kvinnor som Fatima Nuur som under samtalet reste sig upp och förklarade att som muslimsk kvinna var det sådana som han som skrämde henne. Sådana som han fick under inga omständigheter komma i närheten av hennes ungar. "Islam är inte faran, han är det."

Jihadisterna har en kompromisslös övertygelse som kan te sig romantisk för den som inte finner demokratin lika (döds)inspirerande som tankar om paradis och belöningar. Den gängse demokratiuppvuxne är sällan kompromisslös - tvärtom verkar vi ibland villiga att kompromissa med precis allt. Flera påpekade under diskussionens lopp att det här med att dö för saker knappast är något nytt. "Vi" har ju dött för så mycket annat förut... För ideologier, för vårt land, för drottningar.
Poängen som ska drivas hem är förstås att den frivilliga offerdöden inte är något specifikt för muslimer och således inget att hetsa upp sig över. Ungefär samma logik som när människor säger att det minsann står kvinnoförtryckande saker i Bibeln också.
Något dåligt antas här balanseras ut av något annat dåligt. På så vis slipper vi tänka vidare eller göra något...
Visst finns det relevanta paralleller att dra. Visst kan jag skriva ett brandtal emot bokstavstrogna kristna eller inkvisitionen om så önskas. Det är bara inte riktigt lika aktuellt just nu och idag. Dessutom är sådana tal närmast tvillingar. Väldigt lite skiljer olika brandtal emot religiöst förtryck och religiös fanatism åt - oavsett religion.

Mot slutet av paneldiskussionen reste sig konstnären och musikern Dror Feiler upp och vidareutvecklade resonemanget. Jag kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen men han berörde västs ytliga livsstil och påpekade att vi kanske borde intressera oss för att människor faktiskt är villiga att ge upp demokratiernas bekvämligheter och friheter för andra, högre (?), värden.

Förlåt? Högre?
Demokratins och de grundläggande fri- och rättigheternas frammarsch är väl just en rörelse bort från detta infantila förhållningssätt?
Förklara för mig varför jag ska beundra någon som tycker att det är ett bra argument att dö.
Att som Esbati dra paralleller till att han efter militärtjänstgöring förväntas "dra ut i jihad för Sverige" är en minst sagt svag jämförelse. Det är en praktisk ordning, ett sätt att försvara den samhällskonstruktion man gillar att leva i. Men det är ingenting som någon vettig (jag säger vettig) människa strävar efter. Få går och lurar på när och hur de ska få dö för sitt land, medan Ralf Lennart (Abu Usama El Swede) i filmen uttrycker en förhoppning om att han någon gång ska pekas in på martyrvägen av sin gud.
Visst. En människa kan bli dödad och därefter ärad för att den vägrat släppa taget om till exempel sin frihet, men det är inte samma sak som att uppsöka döden "to prove a point", eller än värre, dra med sig oskyldiga.
Som sagt.
Förklara för mig varför jag ska beundra någon som tycker att det är ett bra argument att dö.
Det är det inte. Yttrandefriheten har löst den saken.
Det är alltid bättre att vara vid liv och tala för sin sak.

Så hur lät vår parodi på Loesje-affischen?
"Kan alla som är beredda att dö för sin åsikt göra det nu, tack."

Recensioner:
SvD, Gp, DN

Intervjuer:
SvD, Gp

Annat på temat:
Sydsvenskan, DN
Tillägg: SvD

fredag 19 oktober 2007

Inte bara Mona

De många rubriker som Mona Sahlins "anförande av djävulen" orsakade var onekligen rätt överdrivna. Samtidigt är det väl resultatet av ett stundtals fattigt bildspråk att skribenterna hugger på de bilder de hittar... I alla händelser har Ali Esbati dragit saken till sin spets på ett skojigt sätt.

Själv begav jag mig samma dag som partiledardebatten varit till kommunfullmäktige i Oxelösund och hittade ännu ett exempel på s-kvinnor som tar lite hjälp av hin håle i debatter. ; )

Fan. Let's make it a trend. Det är helg. Nu ska vi ut och svärja!

torsdag 18 oktober 2007

Kapitalistskräck

Precis så här tänkte jag när jag läste den urfåniga notisen om annonser på Facebook i DN:s kulturdel häromdagen.
"Kapitalistisk tvångsanslutning". Tss..
Som om det råder tvångsanslutning till Facebook.
Gå ur då.

Uppryckning i riksdagen

I dagens ledare noterar jag - liksom många andra - att regeringen gaskat upp sig rejält. I partiledardebatten i går skämdes alliansledarna inte för sig och det var skönt att se och höra. Mona Sahlin var också på betydligt bättre debatthumör än i tv-debatte n, som jag skrev om skrev om häromveckan. På det hela taget riktigt kul att lyssna på.
Förlorare fanns det två - Lars Ohly och Göran Hägglund - och det har väl sin naturliga förklaring i opinionssiffrorna. Om man ska våga sig på en gissning tror jag nog ändå att nästa partiledaravgång vi får se här i landet kommer att äga rum på vänsterkanten. Vänsterpartiet har inte haft någon tillgång i Ohly på mycket länge.
Nåväl. Citat ur min text nedan, hela ledaren här.

Det är tydligt att någon sagt åt Sahlin att inte inkludera sig själv i det tilltänkta väljarunderlaget. Alltså kallar hon sig konsekvent för ”rik”. Helst inkluderar hon förstås moderatledaren Reinfeldt i gemenskapen. När Sahlin talar om hushållsnära tjänster påpekar hon således att ”du och jag” behöver ingen hjälp (...) Som om trovärdigheten för väljarna sitter i att ”den rike” rakryggat väljer bort hjälp.
I själva verket sitter förstås trovärdigheten i politikens resultat, och det är ur denna som alliansföreträdarna hämtar sin nyvunna kaxighet. Med sjunkande arbetslöshetssiffror och ett stigande nyföretagande är det enkelt för näringsminister Maud Olofsson (c) att avfärda Lars Ohly (v) när han drar upp det skrotade lagförslaget om så kallad rätt till heltid:
– Sanningen är att jag tror inte på planekonomi.
(...)
– Djävulen finns i detaljerna! sa Mona Sahlin om regeringens jobbpolitik, som hon kallade orättvis. Därefter uppehöll hon sig ironiskt nog en längre stund vid åtgärder och a-kassa... Maud Olofsson påpekade senare att den lilla detaljen ”plikt” ju faktiskt är också en socialdemokratisk insikt numera – åtminstone i deras rådslagsmaterial.
Det stämmer och detta är oppositionens problem. Man hänger kvar i retoriska gester, i stället för att utveckla viktiga insikter. Förhoppningsvis låter Sahlin detaljen från rådslaget blomma ut mer.
Men fan tro’t.

Skrivbordsfotboll?

Jag är inte särskilt sportintresserad. Är väl en sån som i diverse EM och VM rörande bollar och puckar börjar titta någonstans runt kvarts- eller semifinalerna. Dessförinnan är mitt intresse lågt. Icke desto mindre har jag länge bott i trakterna kring Råsunda. Inte precis intill, men tillräckligt nära för att alltid höra massornas vrål rulla mot mig i vinden när det är match.
Det är rätt lustigt - det låter som om en hord beridna hunner är på väg mot en. Hur en passion för ett lag kan leda fram till såna här uppmaningar är mig dock en gåta.
Upphäver man inte hela poängen med sporten då?
Oh well. Häromdagen smyglyssnade jag för övrigt följande replik på tunnelbanan.

Han är en sån där skrivbordsaik:are. Han sitter hemma och tror att han gillar fotboll.

onsdag 17 oktober 2007

Mein gott!

Det roligaste bloggosfären frambringat på mycket länge.

Bloggklipp

Katrine Kielos är i spänd förväntan.

"Jag gillar det Beckett-mässiga i det där "I väntan på rådslaget". Det är väldigt spännande att vänta på rådslaget. Varje morgon när jag läser DN funderar jag på om jag ska skriva något argt attackinlägg mot högerregeringen, men sen kommer jag på:
- Ja just det, jag måste vänta på rådslaget.

Så då går jag runt här hemma och spetsar öronen (för att kunna lyssna på rörelsen om den skulle känna för att säga något ), vattnar krukväxterna och väntar på rådslaget.
Hade jag haft någotslags samboförhållande hade jag kunnat använda konceptet där.
- Älskling vill du ta ut soporna?
- Nej tyvärr, jag måste vänta på rådslaget."

En moraliskt riktig dom

Att Stureplansprofilerna fälls är inte något jag direkt gråter över. Det är rätt uppenbart att vad som hände i den där lägenheten var en regelrätt och vidrig våldtäkt. Ändå är det med blandade känslor jag läser alla glädjeuttalanden om att domen är ett kvitto på att lagen "fungerar".
För är det så enkelt? Är det när lagarna gör som vi vill som de kan anses fungera?
Nu har jag inte läst domen än, men det finns en del detaljer i medierapporteringen som oroar. Utan att säga för mycket om just denna dom vill jag ändå ifrågasätta en del detaljer som jag tycker har principiell och generell betydelse - även om de flesta kommentatorer verkar överens om att just denna dom saknar just "principiell betydelse".

Liksom SvD skriver i dag på ledarsidan är det i och för sig bra att domstolarna börjar lära sig vikten av att hålla pressmöten och informera ordentligt. Samtidigt skulle det kännas lite underligt om dessa pressammankomster får en pr-funktion. Lite den känslan fick åtminstone jag när jag i går möttes av citatet från hovrättslagmannen Göran Ewerlöf precis överallt.
- Ett nej är ett nej när det än kommer.

Det där är ett slagordsbetonad formulering som använts en hel del i våldtäktsdebatter genom åren. Moraliskt sett är det förstås helt sant, men ur ett juridiskt perspektiv hade jag nog önskat mig att vi höll i hästarna något. Ett rent juridiskt konstaterande är det i alla fall inte.
Jag menar, när det än kommer? Verkligen? Kan en samtyckt samvaro bli våldtäkt precis när som helst? Under den sista halvminuten? Efteråt?
Det kanske kan tyckas raljant och onödigt att ställa dessa frågor i ljuset av Stureplansmålet, men givet hur komplicerade våldtäktsmål ofta är (eftersom det i princip alltid blir ord mot ord och inga vittnen) tycker jag nog att det kan finnas anledning att ägna dem en tanke.

Från mitt håll är läkarintygen om skador den mest konkreta och hållbara bevisningen. Dock kompliceras just den bilden av att de inblandade även tidigare och i konsensus ägnat sig åt sex med inslag av våld. Detta och destruktivt (sexuellt) beteende versus rättssystem tänker jag återkomma till i en annan bloggpost som för närvarande är ”under skapande”.
Tydligen har hovrätten även vägt in killarnas sms som stödbevisning denna gång. Det begriper jag faktiskt inte alls. Innehållet i de där sms:en bevisar bara att de haft en typ av sex som de gillar men inte tänker berätta om för andra. Däremot bevisar inte sms:en att de är medvetna om att de begått en våldtäkt, tvärtom tycker jag mig se en viss nöjdhet med ett existerande "upplägg". Hade de trott att de begått en våldtäkt hade de sannolikt inte inbillat sig att det skulle få hända igen, vilket sms:en antyder.

Kvinnans telefonsamtal till bland annat larmcentralen har också vägts in, eller snarare graden av skönjbar uppbragthet under dessa samtal. Jag har egentligen ingenting att invända mot att man uppmärksammar detta. Det styrker förstås hennes version avsevärt och har på så sätt viss bäring.
Men. Som Ewerlöf sa till pressen:
- I grunden handlar det om att hovrätten valt att tro på kvinnan fullt ut, medan tingsrätten bara trott på delar av hennes berättelse.

Ja. I slutändan är det väl detta som våldtäktsrättegångar alltid kommer att koka ner till. Vem man väljer att tro på.
De flesta av oss har för länge sedan valt att tro på den här tjejen och det har vi troligen gjort rätt i.
Jag är bara inte säker på att jag vill att rättssystemet ska fungera så.

Alliansledarna står på sig

Partiledardebatten i riksdagen är i gång och dessutom ganska frisk och rolig. Alliansledarna står på sig och verkar ha gaskat upp självförtroendet.
Jag har kastat ur mig en del bloggar om saken på jobbet..

Någon har sagt åt Mona att hon under inga omständigheter får inkludera sig själv i den befolkningsdel hon säger sig företräda. Således kallar hon sig konsekvent för ”rik”. Helst inkluderar hon moderatledaren i sitt gäng och pratar om att ”du och jag” med hög inkomst inte behöver hjälp att kratta bort löv från gräsmattan.
Det är rätt intressant. Uppenbarligen har socialdemokraterna förstått att med alla herrgårdar och bostadsaffärer i bagaget är det omöjligt att kalla sig arbetare. Därför begränsar man sig nu till att tillskriva sig ett företrädarskap för denna klass.


Mer på SN:s ledarblogg.

Ett bättre krig

Dagens ledare handlar om hackerkriget mellan Sverige och Turkiet och det svar som svenska hackare gav efter att tusentals svenska websidor attackerats - något som började med riksdagsledamoten Henrik von Sydows hemsida, vilket jag upptäckte och skrev om tidigt.

Det började redan i mitten av september, då riksdagsledamoten Henrik von Sydows hemsida hackades. Då kunde man tänka sig att hans intresse för yttrandefrihetsfrågor var anledningen. Därefter attackerades författaren, debattören och bloggaren Johan Norberg. Då kunde man tänka sig att de turkiska hackarna ogillar Norbergs återkommande ämne frihandel lika mycket som de ogillar yttrandefrihet.
Sen rapporterades om attacker mot hemsidan för en Malmöbutik som säljer vinylskivor. Då undrade man lite om det var någon särskild genre eller era hackarna tyckte illa om. Och när sedan Onyx innebandys hemsida attackerades var det svårt att klura ut ett vettigt samband överhuvudtaget. (---) Det är förstås irriterande för dem som drabbas av denna nya variant av krig. Samtidigt kan jag inte låta bli att hålla med om den slutsats som debattören Fredrik R Krohnman drar på sin blogg: ”i valet mellan att fyrans buss mot Hornstull blir en rullande fyrverkeripjäs och att en frihandelsblogg blir en flagga hoppas jag att experterna får rätt.”
Absolut. Och varför inte löpa linan ut? Flytta krigen till ”Second life”!


Hela ledaren här.

tisdag 16 oktober 2007

Mjukt och hårt

Noterar att Henrik Alexandersson tar upp ett av mina favvoirritationsmoment - Zebralagen.
Det finns många dumma och ologiska påhitt, men Zebralagen ger på ett tydligt sätt kropp åt vår vilja att förvandla verkliga förhållanden till utopiska sådana.
Long gone är den gamla goda kampanjen "Barn är mjuka bilar är hårda" - sådan sanningshalt i kampanjbudskap ägnar vi oss inte åt längre.
Skrev om det i SN för något år sedan och även i DN för lite längre sen...

"Naturligtvis ska vi reglera med sänkta dödstal för ögonen, men det är lika viktigt att då och då påminna alla om sin del i den organism som kallas trafik. Medan bilister behängs med allt fler regler samt allt hårdare påföljder tycker jag mig se en allt större oförvägenhet bland fotgängare och cyklister. Som om de helt glömt bort sina kroppars mjukhet. Zebrafolketkampanjen och väjningsplikten vid övergångsställen har säkert gjort sitt till. Dessa två faktorer medförde förvisso att bilisterna blev bättre på att stanna för gående, men min misstanke är att de också har lärt fotgängaren att han alltid har rätt. Och en sådan tro är förrädisk. Man kan ha hur rätt som helst och ändå bli platt."

Eftersträvansvärd förändring

Dagens text handlar om konfessionella friskolor och den "nya giv" som Björklund berättade om i går. Till och med Göran Hägglund är visst positiv, men det är väl tveksamt om han verkligen har sitt gäng med sig på den punkten.
Regeringens direktiv är i alla händelser bra. Betydligt bättre än de idéer som sossarna luftat tidigare tidigare om förhandsbedömningar. Att socialdemokraterna känner sig kunniga nog att i förväg döma om vilka skolor som skulle göra rätt och fel förvånar mig förvisso inte, men det vore ett väldigt dumt och trubbigt redskap.

"Helt fri från indoktrinering och pek­pinnar kan nog aldrig någon under­visning att vara. Det är helt enkelt omöjligt – ­ungefär på samma sätt som en totalt objektiv journalistik är omöjlig. Det som en människa skapat bär också spår av just den individen – vare sig det är en nyhetsnotis eller en geografilektion. Det är också därför som själva strävan är så viktig. Strävan att ge alla barn redskapen att själva forma sina religiösa och politiska övertygelser. Denna strävan finns i skollagen och i läroplanen, precis som sig bör.
Det vore korkat att tro att de konfessionella skolorna inte kommer försöka maximera utrymmet för det budskap de anser vara rätt. Men att kalla dem för ”barnfängelser”, som Marita Ulvskog (s) gjort, är bara fräckt. (...) Socialdemokraterna vill införa en ”trovärdighetsbedömning” där man i förväg avgör om en skola kommer att följa läroplanen eller ej. Det låter som en fördomsfull väg att gå. Bättre då att dubbla antalet kontroller och införa skarpare sanktionsmöjligheter, så som regeringen gör nu."

lördag 13 oktober 2007

Markeringar och demonstrationer

Som sagt nedan. Jag är i Den Haag. I går var jag på ICJ (dvs FN:s International Court of Justice) i det mycket stiliga Fredspalatset. Utanför stod ett antal burmeser och demonsterade mot juntan och krävde Aung San Suu Kyis frigivning. De var inte många.
Livslängden på folks engagemang är inte långt. Häromveckan "var vi alla burmeser", rödklädda eller ej. Nu är det glesare mellan de röda tröjorna. Många ifrågasatte poängen med att bära rött och markera för Burma. Jag kan förstå tanken - det gör ingen konkret nytta att kränga på sig en röd tröja. Samtidigt. Det är en markering som syns och det är framför allt ett ställningstagande för en sak och emot en annan. Den dikotomin känns betydligt svagare i fallet ungdomsvåld. För den här helgen samlas folk i stället i tusentals för att "kraftfullt markera" att de inte gillar när 16-åringar tar livet av varandra.
Som om det funnes en hejaklack för detta beteende.
Å andra sidan. Det finns värre varianter av demonstrationer. Exempelvis de där du tvingas markera med kraft emot dig själv och allt du önskar dig...

Jag har bättre saker för mig

Det är tyst och lugnt på bloggen. Detta beror på att jag har bättre saker för mig. Jag är i Holland (Den Haag) och intar goda kunskaper och god mat (I går en mycket intressant cashewnötssoppa följd av en gudomligt god strutsbiff)
Jag berörs inte ett smack av det här, men fnissade däremot nyss gott av det här.

De har sina diskussioner, det får de ha. Jag ser mig lite som en storasyster som håller pojkarna i öronen.


/Mona Sahlin i DN om Ohlys och Erikssons "dragkamp" om henne.

onsdag 10 oktober 2007

Skäggen till vänster

Gårdagens utspel av Peter Eriksson orsakade såklart reaktioner från både Lars Ohly och andra.
Mina funderingar kring saken i dagens SN bär rubriken Miljöskägg vill inte bli tagna för rödskägg.
Det ska erkännas att rubben litegrann har ambitionen att jäklas med Eriksson, som ju varit så trött på att mediebilden av en mp-ist är en skäggig miljökofta med fjällrävenrygga som lägger underliga motioner och pratar om dem väldigt länge när tv filmar. Därav uppfinningen "påverkanstorg" vid mp-kongresser.
Därav, tänker jag, också behovet att peka ut någon som är "skummare" än miljöpartiet - alltså vänstern.

"Helt nytt är det inte med syskongrälen på vänstersidan. För inte alltför länge sedan satt Eriksson och vänsterledaren Lars Ohly i P1 och prickade varandra med mer eller mindre vassa nålstick. Behovet av att markera olikheterna är för närvarande större än viljan att hitta samhörighet.
Därför drämmer Eriksson till lite extra när han intervjuades i Svenska Dagbladet i går. Han kallar v bakåtsträvande och gammalmodigt. Han förundras över Ohlys långvariga ovana att kalla sig kommunist och tillägger att han verkligen fann det konstigt när han hörde att Ohly grät (inte av glädje får man anta) när muren föll i Berlin.
Det är definitivt konstigt, det har han rätt i Eriksson. Konstigare än både skägg och Fjällrävenmode. Ur den synvinkeln är miljöpartiet onekligen det ”normalare” alternativet på vänsterkanten.
Således lanserar Peter Eriksson idén om en vänsterkoalition mellan enbart mp och s. Han har den senaste tidens opinionsmätningar i ryggen - i dessa har vänsterpartiet tagit stryk och socialdemokratin varit stark nog att kunna välja enbart en samarbetspartner. Miljöpartiet lär ligga bättre till, men därmed är det inte klappat och klart.
Det är långt kvar till valet 2010 och inte helt ofarligt att sätta igång gräl inom vänsterblocket. Eller också är det ett ordentligt bråk som krävs för att väljarna ska ”haja ­läget”. För närvarande finns i stort sett inga andra stabila och trovärdiga regeringsalternativ än det som redan regerar."

tisdag 9 oktober 2007

Dags för kulturpolitik

Snart ska jag pinna iväg på pressträff på temat kulturpolitik. Det ska bli intressant.
Direktiven till den kulturpolitiska översynen tidigare i år lät lovande. Utgångspunkten var att ”kulturens frihet värnas bäst när den stöds av många krafter”. Där är jag helt med på vagnen. För mig är det inget kontroversiellt med att staten stöder kulturen. Men den bör inte vara ensam om det. Då står skapandet som friast.
Upplägget för dagens sammankomst ser lovande ut - det är både kulturministern och näringsministern som bjuder in tillsammans till "Dialog om samverkan mellan näringsliv och kultur".
Jag har skrivit en del ledare i ämnet tidigare i år och då önskat mig konkret aktivitet i den vägen.

"Alliansens ambition att föra in entreprenörsskapet i kultursfären är god. Det som saknas är dock en plan för att hjälpa till.
På näringsdepartementet sker just nu en storsatsning på kvinnors entreprenörskap. Mikrolån, branschcoacher och utbildning i offentlig upphandling (då många nya kvinnliga företagare kommer att verka i det offentliga) är exempel på insatser.
Varför görs inte detta för kulturen? Här nöjer man sig med uppmaningen ”Gå och bliv entreprenör!”
Företagskontakter, sponsringssamarbeten och entreprenörsskap är lite ovant för kulturbranschen, men det är däremot en värld av kontaktytor som inte minst moderaterna torde kunna dela med sig av. Gör man därtill kultursponsring avdragsgill för företagarna har man kommit långt."


Nå. Dags att ge sig av. Tänkte hitta lite snabbmat på vägen...

Pust

Varför är huvudstaden så analt fixerad vid att se död ut och vara död?
Det provocerar mig när stadshus och polismakt ägnar tid åt att angripa "problemet" med illegal affischering. Som om någon därute besväras av affischer. Samtidigt befolkas stan av en uppsjö idiotiska, fräcka, våldsamma och förolämpande vakter som jämt och ständigt förmörkar bilden av Stockholms obefintliga nattliv.
Jag har slutat försöka. Är jag inte specifikt inbjuden/på gästlistan till något gör jag inga försök att gå ut, allra minst på klubbar i innerstan. Har jag besök från andra hörn av Sverige eller världen är det extra viktigt att undvika entusiastiska gå ut-idéer. Det är nämligen vansinnigt pinsamt att inför utrikiska vänner och kusiner förklara att i Stockholm är förnedringen i köerna en lika viktig del av utgångsupplevelsen som taxin hem och insikten om att en chorizo var allt man fick.
Sen undrar jag en annan sak. Bara treställen är svåra att hitta, men antalet femställen är ju helt utrotningshotade i huvudstaden. Ett lysande undantag finns dock bland den handfull - inte fler - jag kan komma på.
Vilket?
Jo. Det jävliga statliga casinot ståtar såklart med stans senaste öppettider.

(S)chizofrent

"Jag var en bra sosse", sa Mona Sahlin efter debatten. Tja. Det är svårt att säga så länge man är oklar över vad det är att vara sosse. I i stora stycken vet Sahlin inte det än. Detta är också huvudanledningen till att hon inte kammade hem segern i debatten - trots att hon segertippats i förväg.
Där som det synts tydligast att socialdemokraterna vill förändra sin politik är skol- och utbildningsområdet. De har backat och ångrat i flera debattartiklar och det har också höjts en hel del röster med krav på förändring
Och trots att de kraftsamlar och efter djupa andetag säger allt som de vet att de borde säga, så verkar det svårt. Det sitter "långt inne". I helgen berättade Ekot att ett s-förslag om ny skolpolitik fått intern kritik. Socialdemokraterna har nämligen adopterat uttrycket "ordning och reda" i sitt nya förslag. Detta gillar inte Socialdemokratiska studentförbundets ordförande Kajsa Borgnäs. Hon tycker att det vore bättre att prata om "lugn och ro" i stället.

– När man pratar om ordning och reda handlar det mycket om att finns vissa störande element i klassrummet som man antingen ska flytta på eller som man kan peka på så att de sitter still. Där finns en auktoritetslösning. Pratar man i stället om lugn och ro, då är det mycket mer en resursfråga, man flyttar perspektivet.


Som om lugn och ro inte förutsätter lite ordning och reda.
Det måste vara så oerhört jobbigt att vara sån där. Ängslig hela tiden. Noga med att "flytta perspektivet". Inte peka - det är fult att peka! INTE vara AUKTORITÄR. Någonsin.

Socialdemokratin kommer aldrig kunna förändra sin skolpolitik så länge man har det här draget av schizofreni. Man är ett arbetarparti rädd för arbetarjobb, man vill ha tyst i skolan men aldrig hyscha åt någon, kanske ge lite betyg, men inte peka.
Som sagt. Socialdemokratin kommer aldrig kunna förändra sin skolpolitik så länge man har det här draget av schizofreni.

Nå. Citat nedanför, hela ledaren här.

När Göran Persson förstamajtalade 2006 raljerade han över alliansförslaget om avdrag för hushållsnära tjänster. Usch, tyckte Persson. Vi ska ha fina, högutbildade, välbetalda jobb!
Sahlin var inne på samma spår när hon i SVT i söndags frågade Reinfeldt:
– Hur gynnas Sveriges konkurrenskraft av hushållsnära tjänster? Av att färre går på högskolan?
Att hon inte begriper detta är hisnande. Att hon dessutom ser ner på tjänsteyrken hisnar än mer. S-politiken levererade en rejäl akademikerarbetslöshet och en kunskapsnivå efter grundskola och gymnasium som lämnar nyblivna högskolestudenter dåligt rustade inför studierna. Det finns anledning att tala om en utbildningsinflation.
Mer av samma dåliga medicin ryms i socialdemokraternas skuggbudget. Här föreslås 4500 nya högskoleplatser och samtidigt en ”motkur” – 20 000 platser i en ”kvalificerad arbetsmarknadsutbildning” – som öppnas även för akademiker.
Alltså. Vi ska massutbilda akademiker som efter examen belönas med en Ams-åtgärd? Det är en underlig politik att först skapa och sedan lösa sina egna problem.

måndag 8 oktober 2007

Disgrace

Är det någon som sett några skriverier någonstans över huvud taget om det här? Hört några ursäkter?

Inga vilddjur, men tamast var Sahlin

Mona Sahlin var tam i går. I och för sig var inte heller Fredrik Reinfeldt något vilddjur direkt, men han plockade definitivt hem vinsten.
Det kändes något trevande, men det ska bli intressant att se hur de här kombattanternas debattliga umgänge utvecklas de närmsta åren.

Notervärt är Mona Sahlins flört med en s-märkt kampanda i den ofta återkommande figuren "det tänker jag fortsätta hävda...", "det kommer vi fortsätta göra...".
Det är väl någon sorts försök att nostalgimärka en mossig politik medelst reklamretorik: "S - unchanged since 1889".
Men hur attraktiv är en sån selling point i politiken egentligen?

Ganska ofta försökte Sahlin sig också på att ta udden av Reinfeldts kritik genom att inleda sina repliker med ödmjukhet: "Det där håller jag med dig om..."
Det är Monas sätt att på vagast möjliga vis hinta att hon inte är helt världsfrånvänd. Dessvärre funkar det så där när ödmjukheten ständigt följs av ett "men" och en harang som visar att hon inte håller med ett smack.

För övrigt skrev jag nyss en blogg på ledarbloggen om de i mitt tycke underliga påståendena i både DN och Svenskan om att Reinfeldt hade tur med ämnena.

Mycket långt ner på listan återfanns ett antal klassiskt moderata paradfrågor som näringslivsfrågor, försvar och lag och ordning. Inte ens ämnet ”privatiseringar” hade orkat sig upp på dagordningen.
I topp på listan låg däremot sysselsättningen, följd av skola/utbildning, sjukvård, äldreomsorg och skatter/moms. Med tanke på hur ofta vi hört s-ramsan ”vård, skola, omsorg” i mången valrörelse genom åren förefaller det något förhastat att plötsligt kalla dessa tunga politikområden ”Reinfeldts favoriter”.
Om socialdemokratin räds dessa frågor är det verkligen befogat att fråga sig om den är ett dugg regeringsduglig.

söndag 7 oktober 2007

Den sunda yxan

Det var nazister som, för att uppnå "en sundare kultur", så handfast bekämpade dekadensen på Kulturen i Lund.

Visst är det skönt att slippa bekämpa den själv?
Jätteskönt tycker jag, att jag slipper yxhugga, slå sönder och förstöra saker i sundhetens namn själv.
Bra att någon annan gör det åt mig.
Jodå. Där fick den så den teg, dekadensen.

lördag 6 oktober 2007

Dagens övningar

Dagens ledare handlar såklart om socialdemokraternas skuggbudget - en budget som gjorde mig rejält sur i går. Jag kom till jobbet med en plan - en påbörjad textidé som jag ville fortsätta med.
Men se det gick inte, för Sahlin & Nuder var ju dagens ämne.
Alltså. Jag älskar mitt jobb, men ibland stör jag ihjäl mig på konceptet dagens ämne.
Dagens ämne kan man inte blunda för.
Dagens ämne är tvingande och du bara måste ta dig an det - oavsett vilka inspirerande idéer du hade för dagen. Det kan vara en rejäl kreativitetsdödare. Särskilt när det innebär att du noga måste lyssna på Pär Nuder hela dagen. Gårdagens mesta groda ur hans mun dök upp i P1:s Studio Ett i går och lät som följer:
"Nu är det ju så här att, vi är i opposition, hur motbjudande det än är så tvingas vi acceptera att vi befinner oss i det läget."

Mhmm. Motbjudande grej det här med folkstyre, visst är det..?

Anyway. Citat nedan, hela ledaren här.

Att socialdemokraterna gärna gör huvudnummer av sin lyckade kampanj om jobbavdragen som ”straffskatt för pensionärer” är välbekant. Så gjordes också i den skuggbudget som presenterades i går.
Så vad är det då s-ledaren Mona Sahlin och Pär Nuder tänker göra? Tja. Retroaktivt sänka skatten för pensionärer – säger de i sin debattartikel i DN. Men kikar man närmare på förslaget består det i ett avdrag, en sänkning med 2000 kronor per år. Slå ut det på ett år och du landar på runt 150 kronor. Ändå var PRO idel lovord i går, lyckligt glömska om vad s gjort för pensionärerna hittills.

torsdag 4 oktober 2007

Fri public service. Jäkligt fri.

Ibland är det nästan löjligt hur mycket man stör sig på medier i allmänhet och public service-bolagen i synnerhet. Den här veckan har snart sagt varenda text jag och kollegan skrivit innehållit en eller annan släng åt företrädesvis Ekot, vars rapportering allt mer sällan uppfyller kravet på "balans". Det blev så många kängor att vi bara därför blev tvungna att låta texter stå till morgondagen. Och så nästa dag var Ekot där igen och vi lät återigen en text vänta. Man kan ju inte skälla på Ekot i alla texter på sidan, det blir ju tjatigt.
Fast egentligen borde man ju skälla. Tills de begriper att det inte passerar obemärkt.
"Utförsäljningarna" är förstås det tydligaste exemplet.
Jag undrar hur många brev och påringningar med klagomål SR och SVT fått för sin konsekventa användning av "utförsäljning". Sannolikt en hel del. Häromdagen skärpte Ekot faktiskt till sig och ändrade.
SVT kör däremot på som vanligt.
Fri television. Fri Public Service.
Visst serru.
Fri att skita blankt i objektivitet och opartiskhet.

Utöver de försåtliga ordvalen har vi kategorin "nyheter" som snarare är uppslag för debattartiklar åt oppositionen än väsentliga nyheter.
Skrev nyss en grej på ledarbloggen om en sådan, nämligen helgens nyhet om att Åsa Torstensson "ändrat” Sveriges EU-strategi om alkolås i alla personbilar.

"Ingen utredning, inga hearings - ingenting. Strategin är puts väck!
Torstensson intervjuas och försöker förgäves förklara för reportern att det faktum att förra infrastrukturministern Ulrica Messing (s) skrev ett brev till EU-kommissionen om förslag att alla personbilar ska ha alkolås inte kan betraktas som en ”strategi”, än mindre ett skarpt förslag. Det finns mycket lite att ”ändra”.
Intervjuaren tar visst intryck och byter ordval, men undrar ändå varför den ”svenska linjen” i det här brevet inte lägre drivs.
Nu är Åsa Torstensson inte en politiker som ägnar sig åt härskartekniker och domderande. Därför klappar hon inte reportern på huvudet med informationen att en svensk linje inte med nödvändighet måste vara socialdemokratisk. Inte heller berättar hon spydigt att den nya regeringens uppgift under sin mandatperiod inte är att förverkliga gamla s-ministrars önskningar nedtecknade i brev och post-it-lappar
(...)
Vi skulle kunna diskutera vilken ände som är bäst att börja i. Vilken idé som är skarpast och har störst chans att bli verklighet. Om inte andra droger är ett större trafikproblem i vilket fall som helst. Om det är bättre att – som Ulrica Messing ville – införa alkolås överallt bara i Sverige, eller – som Åsa Torstensson vill – fokusera på EU-lagstiftning gällande främst tung trafik.
Men varför göra det, när det är så mycket enklare att – som granskare – utgå ifrån att Messings brev var den enda vägen?"

Enligt Moore är allt toppen här så då är det nog det..?

I morgon är det Sicko-time. Michael Moores dokumentär har premiär och redan förhandspressen har varit extensiv. Redan när det bara fanns ett rykte om att moore kanske skulle göra en film om sjukvård, tryckte tidningarna detta. Jag såg pressvisningen häromveckan och let's face it. Den här killen kan sina grejer. Vi får vara glada att han inte är nazist. Inledningsvis smashar Moore in argumenten med flera hårresande exempel. Det är synnerligen övertygande att se hur en försäkrad tjej vägras ersättning med hänvisning till att hon en gång haft svampinfektion i underlivet...
Nu är det i och för sig inte så svårt att övertyga någon bortanför USA om det goda med offentligt finansierad sjukvård åt alla. Sickos huvudpoäng är ju egentligen inget hetstoff i vare sig den svenska eller den europeiska debatten. Men vi kan hoppa upp och sätta oss på att den här rullen kommer att användas som slagträ mot regeringen lik förbannat. Redan i somras fick Moore agera expert på svensk vårdpolitik och svara på svenska journalisters frågor om hans åsikt om att den svenska regeringen "säljer ut sjukvården".
Vi kan nog tryggt utgå ifrån att Moore inte bad om en paus för att skaffa sig en djupgående lägeskoll innan han svarade på följande vis.
- Jag tror inte svenska folket kommer tolerera detta. Ni kommer att rösta bort dem.
Och Moore hade mer att säga. Han oroar sig "för att den borgerliga regeringens politik skulle attackera "själ och hjärta" i den svenska välfärden".

Ordvalet är intressant. Själ och hjärta har inte varit huvudingredienserna i rikets landstingskolosser på mycket länge. Utöver köerna är det är detta som skapat det stora missnöjet med vården - den totala avsaknaden av patientfokus och respekt.
Nyligen presenterades årets utgåva av Euro Health Consumer Index. Sverige har i år fallit från fjärde till sjätte plats. Fortfarande är problemen desamma som de varit länge - medicinsk kvalitet och teknisk standard är i toppklass, men tillgängligheten och patientvänligheten brister.
Även de svenska undersökningarna från Health Consumer Powerhouse, Vårdkonsumentindex, är intressanta inte minst då de går djupare än vad Sveriges kommuner och landstings jämförelser (som började göras förra året) gör. SKL utgår mer från hårda siffror - väntetiden och antal personer i kö? Det ger en översikt, men samtidigt är bilden platt. Inget verkligt serviceorienterat företag skulle nöja sig med den. Hur många hinder är det på väg fram till köplatsen? Har man öppna mottagningar? Vettiga telefontider? Hur många och hur höga patientavgifter tas ut och för vad? Remisskraven?

Nåväl. Sicko fungerar alltså hyfsat bra bit in i filmen. Visst, det är Moore och hans svepande jämförelser och hävdanden irriterar stundtals, men i det stora hela är man med på vagnen. Tills killen drar fram sitt snuskiga, slaskiga "trumfkort" och drar till Kuba med ett antal sjuka amerikaner, varav en del är sjuka av att ha jobbat vid WTC efter 11 september.
Det må mycket väl vara synd om de personer han har i sitt ressällskap, jag missunnar dem inte den vård och de billiga mediciner de får tag i på Kuba. Men lovsångerna till den fina kubanska vården och hur lyckliga kubanerna kan vara får mig att vrida mig i stolen. Frågan om huruvida de gillar sina sjukhus så mycket att frihet känns overrated ställs naturligtvis aldrig. Än mindre grubblar Moore över huruvida den vård som hans gäng (med filmcrew i hasorna) får verkligen är densamma som en sjuk kuban får. Tvärtom. Han berättar allvarligt för publiken att eftersom han bett om "samma vård" så fick de också det.

Så dum är inte Moore. Alltså far han med osanning eller blundar mycket hårt. Det finns gott om otäcka bilder och sajter på nätet som visar hur kubanerna verkligen vårdas, för den som vill se sanningen. För inte så länge sedan publicerade DN en artikel om kubansk äldrevård med riktigt obehagliga och hjärtskärande foton. (Scenarierna på bilderna liknar mer hur SSU:are inreder hotellrum än hur en vårdinstitution ska se ut.) Det är inte svårt att hitta liknande bilder och vittnesmål på nätet.

Sicko kommer att användas som argument mot den onda alliansregeringens "nedmontering" och "utförsäljning". Det som förvånar mig mest är hur snabbt sossarna lyckats vända också den här debatten.
Jag menar. Folk har varit missnöjda med vården i snart tio år. Trots att vårdgarantin infördes till slut (och initiativet var ursprungligen borgerligt) så är det fortfarande allt annat än en en räkmacka att ta sig in i "världens bästa vård". Ändå är människor nu mycket arga på regeringen för att man vill öppna dörren för privata initiativ.

Jag begriper ingenting. Vi har testat en grej i evigheter. Den har visat sig ha ordentliga brister. Dessutom har vi en framtid som knackar på dörren och i den finns det fler äldre, fler i behov av sjukvård och färre yngre som jobbar ihop till den. Dessutom tampas personalen i branschen med låga löner.
Och vad gör folk? Vill de prova nya vägar? Nej. De kräver status quo.
Absolutely amazing.

onsdag 3 oktober 2007

Shoppingtips för sossar

Häromdagen när jag spankulerade runt på stan klev jag in i en butik för att inspektera säsongens bling bling av billigare natur. Hittade nedan halsband.
Hmm...
Visst har vi sett den rosen någonstans förut..?

Sidas korruptiva miljöer

I dag handlar min ledare i SN föga förvånande om den totalsågning som Riksrevisionen gjorde av Sidas Afrikabistånd i går.
Under rubriken En biståndsbransch som saknar självinsikt funderar jag lite på hur det kan bli så här illa.

"Ivarsson har också en viktig poäng när han talar om "omvänd rasism", det vill säga att de svenska organisationerna underlåter att ställa krav på anställda jurister eller ekonomer i Afrika - en underlåtenhet som chockat afrikanerna - men uppenbarligen inte Sida-anställda i Sverige.
Hur kan då detta komma sig? Sida agerar förvisso med stor självständighet, men myndighetens uppdrag kommer från regeringen och föregående regeringar har varit minst sagt svaga när det gäller att kräva kontroll och uppföljning. I stället har man med stolthet lyft det närmast pr-mässigt betingade ”enprocentsmålet” - som om det viktiga när det gäller bistånd är procentsatser och inte utfall. Sådana signaler straffar sig, det vet vi nu. För när biståndspolitikens fokus varit på det ytligt vällovliga, snarare än på det på djupet fungerande - ja då blir också verksamhetens fokus likadant. Ingen självinsikt, men gott om tro på att allt detta som görs är rätt, till och med när det blir helt fel. Såväl idealism som självgodhet kan ligga till grund för detta."

tisdag 2 oktober 2007

No more trauma

Nä hörni. Vi måste släppa taget om det här traumat nu.
Det mesta Göran Persson gör är faktiskt rätt ointressant. Och det han inte gör är verkligen inte intressant.
Embargo på GP-stories - nu!

Tre män och en Mona

Tre män och en kvinna figurerar i dagens text. Dåligt kvoterat, I know. Men, å andra sidan är det kvinnan, Mona Sahlin, som spelar huvudrollen. De tre männen - Göran Persson, Fredrik Reinfeldt och Bruce Springsteen får nöja sig med att vara andrafioler...
Nåväl. Citat nedan - hela texten här.

När Göran Persson dansade med Doris och var lite vegetarian var det för att göra sig själv mer mänsklig. Någon sådan kampanj behöver inte Mona Sahlin. Hon har aldrig tampats med en mediebild som tecknar en torr och hårdför kommunpolitiker – tvärtom. Sahlins mänsklighet har varit så närvarande att den ibland varit själva problemet.
Nu är stunden dock snart inne. På ­söndag sänder SVT en duell mellan Sahlin och Reinfeldt. Då hoppas vi att statsministern kan få svaren på de tre frågor han ställde i riksdagen i våras: Vad skall ni göra? Hur skall ni göra det? Med vem skall ni göra det?
Det är tre viktiga frågor. I Ekots lördagsintervju sa vänsterledaren Lars Ohly att det inte var aktuellt med någon ”vänsterallians” inför nästa val. Så vilken ”opposition” är det egentligen vi talar om? Den som gillar Bruce Springsteen?

måndag 1 oktober 2007

Oh really?

Vad tråkigt att du lägger ned. Känns som om yttrandefriheten stryps ännu mer i bloggvärlden nu när du försvinner.

Signaturen MARK kommenterar på Alex Schulmans blogg det faktum att Schulman lägger ner sin blogg.

Oavsett om man gillar Schulmans blogg eller ej så känns "strypt yttrandefrihet" som dagens kraftiga överdrift...

Jag och mitt kön går på högskolan

Sveriges förenade studentkårer har frågat mer än 6000 studenter om hur de upplever att deras kurslitteratur speglar olika grupper i samhället.
På detta gör P3:s nyhetsavdelning en nyhet om hur dålig mångfalden är i kurslitteraturen.
Det är nämligen som så att var tredje hbt-person som pluggar "tycker att deras kurslitteratur visar en orättvis bild av just HBT-personer".
För att åskådliggöra eländet intervjuas studenten Jonna Asplund som läser statsvetenskap på Södertörn.
- Ett exempel är när man pratar om singelhushåll, då förutsätter man att singeln är heterosexuell, säger Jonna i inslaget.

Ja herregud vad ont det måste göra! Att sitta där med sin bok om kommunal förvaltning eller politiska ideologier och plötsligt finna att den struntar blankt i att infoga en liten parentes efter ordet singelhushåll där det påpekas att singlar naturligtvis kan vara sugna på any old kön.
SFS ordförande, Elin Rosenberg, plockar fram bekymrade rösten:
- Man tar för givet att alla ska passa in i en viss form, att alla ser likadana ut.
Detta är inte bra, menar Rosenberg.

Nähänä. Annars kunde man ju tro att det är rätt bra att två av tre hbt-personer som pluggar uppenbarligen inte "tycker att deras kurslitteratur visar en orättvis bild av just HBT-personer".

Folkrätten - inget för vanligt folk

Idag skriver jag om Burma igen. Bland annat med utgångspunkt i Bildts debattartikel i går, men också om hur folkrätten blir diktatorernas bästa kompis i situationer som den här.

Inga fler demonstrationer syns eftersom det helt enkelt är för farligt. Det är nattsvart humor att läsa om hur en av landets ministrar, brigadör-general Thura Myint Maung, beskriver säkerhetsstyrkornas hantering av oroligheterna hittills som "omtänksamma" och "mjuka"
Situationen i Burma ger anledning att fundera ett varv på folkrätten. Vi står nu inför en situation då folkrätten blir ett folks värsta fiende. En rätt som reglerar relationen mellan stater och låter länder bestämma själv över "inre angelägenheter" må vara bra att ha demokratier emellan, men när det kommer till juntastyrda diktaturer blir staternas suveränitet ett problem. Folkrätten ger totalitära regimer möjlighet att kalla förtryck och förföljelser för "inre angelägenheter". När denna omständighet åberopats förväntas omvärlden mer eller mindre gilla läget - allt i enlighet med folkrätten.
Utrikesminister Carl Bildt skrev på söndagen i en debattartikel i Svenska Dagbladet som stundtals kändes som en övning i positivt tänkande. Läsarna fick veta att alla uttalanden som FN, EU och ASEAN-länderna yppat i frågan varit starka, betydande och kraftulla - åtminstone om man mäter med "rimliga" mått eller med "FN-mått". Formuleringen låter onekligen lite som en uppmaning till oss alla att sänka förväntningarna ett par pinnhål - det är ju FN-mått som gäller...