fredag 30 november 2007

Gungbrädesrubrik

Jag noterar att Ekot gjort en grej på Timbros senaste biståndsrapport och reagerar lite på rubriceringen: ”Timbro kritiserar Sida i biståndsrapport”.

Alltså. Det är ingen felaktighet i den rubriken. Det är just och jämnt vad Timbro gör. Dock faller texten lite utanför mallen för hur Ekot brukar hantera rapporter när de bygger nyheter på dem. Oftast är det liksom nyhetens ämne och innehåll som utgör rubriken.
Ta till exempel en nyhet från häromdagen, baserad på en undersökning från revisionsfirman Ernst & Young. Då hette artikeln ”Mytbild om skatter och krångliga regler” och när man väl läste vidare fann man att denna mytbild konstaterats i Ernst & Youngs undersökning.

Ungefär så brukar det se ut. Men här utformas rubriken redan från början som ett gungbräde där läsaren enkelt och innan första musklicket kan väga den kritiserande och den som blir kritiserad mot varandra. Att man använder denna utformning när politiker och partier kritiserar varandra är en sak - då är det ju ofta parterna i grälet och deras pajkastning som är huvudnyheten. Men här måste det väl ändå sägas vara biståndet som är grejen? Inte minst med tanke på att Ekot haft ett eget biståndsfokus under några månader.

Detta är förvisso en subtil sak och därtill en småsak. I det stora hela är det ju mest bara bra att Timbro får lite uppmärksamhet för den granskning av Sida och biståndsverksamheterna som presenterats i portioner under hösten.
Men, med tanke på hur Timbro brukar framställas i public service-sammanhang är rubriken faktiskt intressant
Kanske bara subtilt intressant, men dock.

26 bast

Jag tycker att det är fullständigt trams detta med den hemskickade reklamskyltsmontören. Visserligen är det inte, som skrivs på Svd:s ledarblogg någon mänsklig rättighet "att ha rödsvart spretfrisyr" och visst är arbetsgivare i sin fulla rätt att "ställa krav på vårdat utseende och vårdad klädsel".
Men hey. Killen är reklamskyltsmontör. Inte utesäljare.

Dock är han en reklamskyltsmontör som skrivit på ett avtal som stipulerar ”vårdat yttre” på jobbet. Ett avtal som dessutom föranleddes av hans piercingar. När det gällde dessa höll smakdomarna på facket med arbetsgivaren. Denna gång skiljer sig fackets känsla för fashion från arbetsgivarens. Ingen bråkar med färgen röd!

Artikeln i artikel Aftonbladet viskar emellertid om att det kanske finns fler anledningar än denna till att killen inte är arbetsgivarens favorit.
Det faktum att han efter en diskussionsrunda om piercingar stylar om skallen som han gjort känns ju liite som en avsiktlig provokation.
Inte minst när han plussar på med följande "Hej, jag är kränkt-line":

– Jag mår psykiskt dåligt och ska gå till en psykolog så snart jag får en tid.

Grattis alla deprimerade, självmordsbenägna och ätstörningsdrabbade personer i Helsingsborgsområdet! Ett nytt och viktigt fall på 26 bast har just förlängt er väntetid i vårdkön.

Barnperspektiv, vuxenperspektiv, livsperspektiv

I dag en krönika med anledning av Barnombudsmannen Lena Nybergs debattare i DN.
Har länge stört mig lite på ordet barnperspektiv och vad det kommit att betyda i de vänsterbetonat ideologiproducerande lägren. För det här handlar inte om att jag tycker att barn ska fråntas eller förvägras sin individualitet och integritet. Inte heller att de ska nedvärderas på något sätt. Däremot att de ska få vara barn, inte spelpjäser som vi speglar vår fåfänga i.

Dottern kräver regler och efter lite diskussion får hon sådana och sköter sig noggrant i två-tre dagar. Sedan får hon nog och börjar ifrågasätta reglerna, tills hon bråkat bort nästan allihop.
Sensmoralen är en uttjatad, men sann, klyscha: att ställa krav är att bry sig. Moderns uppfostringsteknik fick dottern att känna sig struntad i.
Men det finns även en annan sensmoral. Jag tänker på det när jag läser Barnombudsmannen Lena Nybergs debattartikel i DN om våra barns levnadsvillkor. Frånsett en del ljuspunkter så är det rätt mörka bilder som målas upp. Depressioner, ­ätstörningar, alkoholförgiftningar, minskat bok­läsande och dalande framtidstro.
Efter att ha beskrivit allt detta konstaterar BO att ”Barnperspektivet behöver öka i alla beslut som berör barn och unga” samt att vuxna behöver kunskaper om ”barns och ungas levnadsvillkor och om deras egna synpunkter” för att kunna fatta kloka beslut.
Det är rätt sorgligt att det ska behövas en myndighet som i rapportform informerar vuxenvärlden om hur det ser ut i barnvärlden. Det ligger också något skevt över senare års modeord ”barnperspektivet” och hur det använts – inte minst i vänsterläger. Den egenmakt som vänstern förespråkar för barn är underligt nog alltid mycket större än den självständighet man är redo att förära vuxna.
Det kan verka snällt att ge barn makt, men det är det inte. När jag ser en mamma fråga sin treåring vad han vill äta ikväll blir jag matt. Jag skulle vilja lyfta barnens rätt att slippa bestämma allt hela tiden. De är barn!
Kanske är våra barn deprimerade och saknar framtidstro för att de – liksom tjejen ovan – inte får några ramar att bryta mot. Det är inte snällt att beröva barn det avgörande skeenden som ifrågasättandet och upproret utgör. Då förstör vi vägen mot vuxenheten.


Hela texten här.

Veckans skriverier

Veckan har gått fort och inte hinner man blogga som man ska.
I dagarna två har jag ägnat mig åt lokala skriverier, närmare bestämt ett par ledare om Sörmlands landsting, ett landsting med sanslöst dålig stämning, där ledamöterna rentav kallar varandra löss. Och så underskott på det.

Utöver benandet i landstingspolitikernas eskapader och påhopp har Göran Johansson fått en text.

"Det är, kort sagt, ologiskt att dra alla som tagit sig till Sverige med hjälp av människosmugglare över en kam och vägra dem den individuella prövning av sitt skyddsbehov som de har rätt till.
Flyktingar flyttar inte. Då hade de kallats flyttingar. En flykting flyr och gör så på de sätt som står till buds.
Inledningsvis ville inte partiledaren Mona Sahlin kommentera utspelet alls. När hon väl började prata var det med mycket vaga ord. Det tyder på att utspelet kan ha varit regisserat uppifrån, ett test för att se hur lätt man skulle kunna snacka tillbaka de väljare som flytt från (s) till Sverigedemokraterna. Att döma av kommentarsfälten i alla större tidningars rapportering av nyheten är det mycket lätt. För många sd-sympatisörer räcker det uppenbarligen långt om en politiker bara hytter lite med näven och ryar orden ”Utvisa alla..!”.
Samtidigt som man tar avstånd från det grovhuggna och sensationslystna i Johanssons inlägg är det faktiskt viktigt att ta både honom och kollegan Reepalu (s) i Malmö på allvar. De må uttrycka sig grovt, men deras frustration bör inte avfärdas, framför allt eftersom detta är kommunpolitiker med erfarenhet av vad som inte fungerar. Och det är mycket som inte fungerar. Det gagnar vare sig Sverige eller dem som kommer hit."


Nog känns det där utspelet som en testballong och även om Mona Sahlin nu fått ytterligare två män att hålla i öronen, så känns fortsättningen given.
Än så länge finns ingen rådslagsgrupp med tydlig integrationsprofil och Sahlin har sina tuffaste kritiker bland de kritiska, sd-benägna, s-väljarna, som behöver hållas kvar i båten.
Då är det bästa trixet att först ta avstånd - som hon redan gjort - men sedan inrätta en rådslags-/arbets-/diskussionsgrupp, till vilken vilken herrar Johansson och Reepalu generöst får en inbjudan från den lyssnande partiledaren - jämte några andra deltagare med lite mindre bångstyrig profil.
Jäpp. Den nya s-ledaren ska vara hörsam, ödmjuk och mindre Göran Persson.
Men den forne gurun Masoud Kamali lär inte bjudas in. Då e're ju ingen, som det uttryckts, "andra linje"...

onsdag 28 november 2007

Rage against the Veckorevy

Det här skrev jag om häromdagen.
Samma sak gäller nu, än mer, när någon fraktion eller person på Rädda Barnen har anmält Veckorevyn till justitiekanslern och pressombudsmannen. Sanslöst.
I vilka andra ämnen är det nolltolerans på mångfald i skildringar och vinklar?

Missriktade reaktioner

Jag noterar att det pågår någon sorts debatt mellan Unni Drougge och Jan Guillou. Utan att bena i de personliga aspekterna av deras diskussion vill jag ägna mig en del åt det bakomliggande temat - kvinnomisshandeln. Jag skrev ju häromveckan om handlingsplanen för att minska mäns våld mot kvinnor, men uppehöll mig mest vid hedersfrågorna den gången.
När jag såg presskonferensen om denna handlingsplan var det en man bland åhörarna som ställde frågor och mer eller mindre ifrågasatte handlingsplanens existens, eftersom män ju faktiskt löper en betydligt större risk att bli misshandlade än kvinnor. Skillnaden är dock att män misshandlas på stan och kvinnor i allmänhet hemma.
Den här invändningen dyker upp allt oftare och är en del i en förvisso behövlig motreaktion från många män på det faktum att en del feministiska riktningar tagit överhanden och gått över styr. Jag kan förstå den reaktionen.
Inte bara det, jag applåderar den eftersom den i många andra sammanhang behövs. Men jag är mycket tveksam inför aggressionen mot ett så okontroversiellt faktum som att män misshandlar kvinnor med betydligt större framgång och i betydligt större utsträckning än kvinnor misshandlar män.

För inte så länge sedan läste jag och skrev om Pär Ströms bok
Mansförtryck och kvinnovälde. Om denna skrift tyckte jag bland annat så här:

"som jämställdhetsdebattör är Ström en irriterande upplevelse. Under de första 50 sidorna måste jag pausa, andas djupt och räkna till tio. För Ström är så arg att han missar målet. Han vevar igång på varenda detalj, med resultatet att han blir en ego-maskulinist. Lika ilsket blind för kvinnokampens poänger som många feminister är för blygsamma invändningar mot deras världsbild."

I boken pekar Ström på många områden där en ursprunglig strävan efter jämställdhet blivit vrickad - vinklad vetenskap, vinklad statistik och ett skevt rättssystem är några obehagliga exempel. Ström diskuterar även misshandel och påpekar det komplett vansinniga i att vi till dels har en politik baserad på, eh, vetenskapliga rön, som räknar in en olämplig blick eller några klumpiga ord i kategorin sexuellt våld. So far so good. Jag håller med.
Men, Ström drar också fram argumentet om hur många män som misshandlas varje år och ställer det bredvid antalet misshandlade kvinnor. Jag finner inte denna piruett särdeles relevant. Det är päron, äpplen och ibland kryddat med ett malplacerat liberalt individfokus. I vevan kring handlingsplanen skriver till exempel Dick Erixon följande på sin blogg:

"Jag tycker det är oschysst att bara tala om kvinnor som misshandlas. Självklart är misshandel förkastligt - vem den slagne än är. Det är allvarligt när 18.000 misshandelsbrott anmäls med kvinnor som offer, vilket var fallet under förra året. (---) Men det är lika allvarligt att 50.000 misshandelsbrott anmäls med män som offer. (---) Att bli slagen är kränkande för vilket kön man än tillhör. Det strider mot min människosyn att göra skillnad på de drabbade efter deras kön. Det är inte kön som drabbas kollektivt. Det är en individ."

Well, Dick, Per och alla ni andra som släpar fram detta argument - jag kan förstå att ni i egenskap av hyvens, icke-misshandlande killar känner starkt motstånd mot den olyckliga och eländiga term vi fått dras med i Sverige som lyder "mäns våld mot kvinnor". Men det hjälper inte ett strunt att blunda inför att detta våld är olikt gatuvåldet - vilket är det våld som oftast drabbar män.
Det våldet kan tänkas ha mången förklaring och lösning. Fler poliser, mindre krogköer, strängare straff eller vad du nu har för tes. Men vi kan vara mycket säkra på att lösningen inte är densamma som på kvinnomisshandeln och att den behöver andra, mer specifika, lösningar. Varför sticker det så i mäns ögon att det sätts in särskilda paket för att komma till rätta med en särskild sorts brott?

Så kommer nästa invändning. Kvinnor kan också misshandla. Jodå. Visst kan kvinnor det. Men tillåt mig tvivla på att de generellt gör det "lika bra" som män. Visst finns det sådana fall, men gängse man är starkare och större än gängse kvinna. Det kan vi inte komma ifrån.
Pär Ström pekar på att kvinnor på ett helt annat sätt än män är "tillåtna" att slå män. Det är en riktig iakttagelse och jag håller helt med honom om att detta inte är jämställt och något som varje kvinna bör hålla i bakhuvudet. Han må vara större, men du har inte rätt att slå honom.

Dock. Liksom det är vansinnigt att kalla en blick för sexuellt våld, så är det faktiskt trams att jämföra en örfil med ett par brutna revben.
Oron för anfall på stan bär vi alla med oss - vi kvinnor också, tack vare extensiv medial skrämselpropaganda om de egentligen ovanliga överfallsvåldtäkterna.
Men rädsla i "hemmets lugna vrå" är få mäns bagage.
Tills ni män som fäktar argt emot varje ansats att få bukt med kvinnomisshandeln har upplevt den malande oron att inte veta om det är ikväll eller imorgon mellan middagen och Aktuellt, som ni ska dras nerför trappan i håret, så kan ni ärligt talat hålla tyst.

Däremot föreslår jag att vi lägger ner den taskiga termen "mäns våld mot kvinnor" och adopterar det betydligt mer jämställda engelska uttrycket "domestic violence".

tisdag 27 november 2007

Dagens

Dagens text handlar om Monas debattartikel häromdagen.

"För bara några veckor sedan, under socialdemokraternas Framtidsdagar, tvingade hon till sig ett förändringsmandat samt lov från partiet att förhandla med regeringen i skolpolitiken. Att därefter drämma till med söndagens ”samtalston” lär inte ha med opinionssiffrorna att göra – ingen kan ha missat att de går oppositionens väg.
Det är därför svårt att se någon annan förklaring till utbrottet än att Sahlin har det svårt med populariteten internt. Kanske kan detta också förklara ett mysterium som jag gått och lurat på (och även frågat socialdemokraternas presschef om, utan att få svar) nämligen att Sahlin struntade i att hålla sitt i programmet aviserade avslutningstal under Framtidsdagarna.
Det kan förstås ha att göra med att Sahlin bedömde att gräsrötterna inte ­behövde ”eldas”. Men troligare är att stämningen redan var eldig – till hennes nackdel.
Vad gör man i ett ­sådant läge? Jo, man gör förstås en av­ledande manöver och vevar så det står härliga till i ett frontalangrepp på den uschlige, ­stygge, svekfulle statsministern."


Hela texten här.

måndag 26 november 2007

Årets julklapp?

Det var väl på tiden att landets ledning uppdaterade sig till tidens gångbara medier.
Svd rapporterar idag att regeringskansliet i hemlighet släppt tsunamibanden på cd. Nu höjs ambitionen och regeringen tar upp kampen med gps-sändaren som årets julklapp. Recensionsex är redan på väg ut till nöjesredaktionerna.
Lagom till julhandeln ska hela tsunamiserien också släppas i en trevlig dvd-box. Konsumentminister Nyamko Sabuni hälsar att tveksamma spekulanter inte bör köpa om de är inne på action.

söndag 25 november 2007

Om köp/köp inte-dagen

Och just ja. Om gårdagens köp/köp inte-dag har jag ju redan skrivit en tjurig bloggpost. Samma tema återkom även i gårdagens huvudledare.

Idag, den 24 november, bör vara som vilken dag som helst. Vill eller behöver du köpa något - gör det. Behöver du inget - låt bli. Var asketisk och köp ingenting eller gör av med alldeles för mycket eftersom det är lönehelg.
Var bara medveten om det du gör och ansvara för pankhetens konsekvens efteråt. Känn pengarnas värde, men låt för guds skull inte någon ideologi tala om för dig när, var eller hur du ska använda dina pengar. Till detta har du ditt hjärta och din hjärna.

Sahlin måste ha en rejäl plåtmage

Jag hinner egentligen inte blogga, har en arbetsam helg, vilket faktiskt är riktigt trevligt. Vid åsynen av dagens DN Debatt , känner jag mig dock tvungen att kasta ner några rader.
I artikeln visar sig Mona Sahlin ha en ordentlig plåtmage, annat kan det inte kallas när en under lång tid ledande socialdemokrat utnämner jobbfrågan till den cirka ettåriga regeringens "allra största svek".

Intressant nog pratar Mona Sahlin mycket lite om en av valrörelsens kanske hetaste frågor - ungdomsarbetslösheten. Den talade hon gärna om i den debattartikel hon och Pär Nuder skrev i början av oktober. Då försökte man sig till och med på en saftig lögn och hävdade att ungdomsarbetslösheten gått upp med 300 procent sedan den "moderatstyrda" regeringen hamnat vid makten. Det man påpassligt nog glömde nämna var att anledningen till att siffran gått upp är att de arbetslösa inte längre göms undan i Ams-kurser. I själva verket var de färre såväl i oktober som nu jämfört med före regeringsskiftet. Inte minst om man ser till de siffror som SCB presenterade för ungefär två veckor sedan, vilka visade att antalet sysselsatta ungdomar ökar snabbt. Inte bara det - ökningen var dessutom den starkaste som uppmätts i Arbetskraftsundersökningen sedan man började göra denna mätning 1963.

Därför pratar Mona inte om ungdomar denna gång, utan talar i stället i mycket vaga ordalag om ett "svek". Ett svek i en tid då vi har den lägsta arbetslösheten i mannaminne. Känns det som om partiet bakom favoriter som "Lär dig skriva CV-kurser på Arbetsförmedlingen" och megahiten "Plusjobb" har trovärdighet att kritisera i frågan?

Jag har nyligen läst en liten bok som Sahlin skrivit (Sträng och Mona, utgiven av Aktuellt i Politiken) där hon skildrar sina samtal med Gunnar Sträng. I ett mycket intressant kapitel och även i slutordet förmanar Sträng den unga socialdemokratin att inte glömma bort vikten av att unga människor får jobb för att komma in i samhället.

"Sträng: Arbetslösheten är en förbannelse och den är i allmänhet alldeles obefogat ett problem för ungdomen.
Ungdomen vill ha ett arbete när den slutar sin utbildning och slutar sin skola. Det ligger mycket i den gamla satsen att den som fåfäng går lär mycket ont. Den ungdomen som inte har ett jobb att gå till och intressera sig för, han kan hamna på galna vägar ganska enkelt. Vi ser dagligen exempel på detta. Där har vi följaktligen skyldigheten för samhället att bereda medborgarna, speciellt ungdomen, arbete och sysselsättning.
Det finns inget parti som har den målsättningen så klar för sig som just socialdemokratin. Det menar jag är någonting man kan tala om för ungdomen och få dem att begripa. (---) ...för vår del får det aldrig vara någon tvekan. Skyldigheten för samhället att ge ungdomarna ett innehållsrikt och meningsfyllt jobb, det är och förblir samhällets viktigaste uppgift.

Mona: Och det är ingen utopi?

Sträng:Det ska inte vara någon utopi. Det får inte vara någon utopi."


Mona borde läsa om sin egen bok.

fredag 23 november 2007

Scoopet som dog på Lidingö

Hos Mattias Svensson stöter jag på följande belysande historia om svenska medier i allmänhet och public service i synnerhet.
Platsen är Lidingö och upplägget är klockrent. Åtminstone tills de jäkla m-politikerna förstör allt...
Väl värd att läsas. Den säger mycket om vilket mindset svenska medier har.

Vi forstår ikke hinanden!

Fogh Rasmussen har en ny regering och danskarna verkar gå emot en ny folkomröstning om sina undantag från EU-regler.
Jojo. Fast om kommunikationsläget är som i nedan (norskproducerade) klipp är det kanske ingen god idé...



I egenskap av skåning förstår jag naturligtvis alla typer av danskt vrøvl...
God helg!

Dagens - WoW och Saco

Idag har jag en krönika om ynglingen i Halland med den oacceptabla dygnsrytmen.

"I medierna hör vi mycket om nätmobbing, men bortglömt är ofta det faktum att nätet erbjuder fler sociala sammanhang än skolans begränsade tillvaro. För den som till exempel är utstött i skolan är webkompisar enormt viktiga.
I en ny rapport från Medierådet, ”Att leva i World of Warcraft”, berättar spelande ungdomar om grupptryck och tillhörighet, sena nätter och sömnbrist. Och visst. Att ställa om till sina amerikanska lagkamraters tidzon kan lätt utmynna i sovmorgnar, skolk och dåliga betyg. Men detta är inte spelet World of Warcrafts fel.
Barn har i alla tider velat vara ute lite senare, stanna uppe lite längre. Föräldrar har i alla tider sagt åt dem att de inte får. Exakt samma sak gäller nu. Att den sena aktivi teten sker vid datorn är ingen ursäkt för att släppa taget om föräldraansvaret..."


Dessutom ett litet stick som konstaterar att Saco och Akademikernas a-kassa fattar baletten med försäkringsmässighet i a-kassan, vilket nu gagnar deras medlemmar.

torsdag 22 november 2007

Vårdnadsbidrag och inkasso

Skriver idag om gnabbet i regeringen om vårdnadsbidraget.

"Scenariot är välbekant och inte särskilt förvånande. I februari i år gjorde kd-ledaren tillika socialministern Göran Hägglund ett utspel där han vid en pressträff gav ett konkret löfte om att vårdnadsbidragen skulle införas från och med 1 januari nästa år. Kruxet var emellertid att allianskollegorna fick höra detta löfte först i och med samma pressträff – beslutet var ännu inte fattat inom alliansregeringen. Med detta tilltag i minnet är det inte konstigt att fp nu ”straffar” Hägglund genom att hoppa lite i båten när årsskiftet närmar sig.
Med ett ännu längre minne blir grälsjukan dessutom ännu mer begriplig. Redan under det förra borgerliga regeringsinnehavet lades grunden till fp:s och kd:s gruffande om vårdnadsbidrag. Då satte sig fp-ledaren Bengt Westerberg på tvären och stannade i denna position fram tills några månader före valet. Efter regeringsskiftet avvecklades reformen utan att någon ens märkte det – den hade ju knappt hunnit börja! Det vore önskvärt om inte samma scenario upprepades denna gång, så att medborgarna själva kan få prova på vårdnadsbidraget och avgöra om det är ett intressant alternativ."


Dessutom ett stick om SFS, som uppvaktar sina studenter med inkassokrav.

"uppgifter som framkommit om att ett antal studentkårer, bland annat i Örebro, har tagit hjälp av inkassoföretag för att kräva in kåravgiften.
På sin hemsida skriver SFS att de inte accepterar de villkor som studenter tvingas leva under. Villkor som innebär att ”ekonomisk otrygghet är vardag. Och en vardag där stressen från en dålig ekonomisk situation ofta har negativ inverkan på studieinsatsen och även ibland påverkar den personliga hälsan.”
Och inget säger väl trygghet och hälsa som ett inkassokrav, eller? Det verkar som kårerna värnar den egna hälsan och ekonomiska tryggheten mer än studenternas."

Var det bra så?

Glöm det. Jag har ingen lust att ansluta mig till vare sig Buy Nothing Day eller Buy Something Day. Inte på Facebook och än mindre i verkligheten. Båda påfunden är lika larviga. Den förmildrande omständigheten med Buy Something Day är förstås att den inte kom först och således bara är en tonårigt bjäbbig replik på den förra.
Vi har alltså att välja mellan ett prudentligt förmanande upprop mot "konsumismen" – inte minst den med lyxprefix – eller ett sådär livsbejakande lössläppt upprop som ser en poäng i att bara gå och köpa något, vad som helst, för att jävlas lite med det prudentliga gänget.
Vet ni vad jag gillar? Jo, att köpa vad jag vill (och kan) när jag vill (och kan). Vilken dag som helst.

Okej. Det är mer än ett bjäbbande det här, jag vet. Det tangerar väskdebatten i våras. Det har i allra högsta grad att göra med den bok som Timbro nyligen släppt om Yppighetens nytta, vars argumentation definitivt behövs som motvikt till det slentrianmässiga ryggandet inför konsumtionssamhället.
I korta drag är det den gamla vanliga debatten om kapitalism eller inte, marknadsekonomi eller inte. En diskussion igångkickad av ovänner av marknadsekonomin med utgångspunkt i att
1) det är fult att "förköpa sig" eftersom
2) det innebär att man sannolikt har fler pengar än någon annan, vilket
3) innebär att man har mer än man "får" eller "bör".
Sen döljs åsikten hjälpligt bakom en stiligt spartansk hållning som alltså ska blomma ut i fantastiskt imponerande 24 timmar om året. Tillåt mig citera min mormor:
– Tramsebyxor!

Givet denna höger/vänster-profil borde jag kanske ansluta mig till BSD och be done with it. Men det bär mig emot det också. Ingetdera förefaller mig särdeles genomtänkt.
Ty jag har lärt mig att man ska ha respekt för hästar och pengar.
Det betyder inte att jag behandlar mina slantar särskilt respektfullt - jag gör av med dem från månad till månad som de flesta andra i det här landet. Men jag gör av med dem medvetet. Jag vet varför jag betalar det jag gör när jag gör det. Ibland vet jag att jag blir lite lurad, men låter det ske eftersom jag vill, ändå. Ibland vet jag att jag betalar för ett fiktivt värde, som till exempel ett märke. Ibland söker jag upp billigt skräp, ibland filtrerar ögonen bort allt som inte är kvalitet. Det beror helt på vad det är jag köper. Men medveten är jag - hela tiden. Jag känner till pengarnas värde och deras relation till varorna.
Det är jag inte så säker på att alla gör nuförtiden.

Missförstå mig rätt. För min del får folk gärna lyxkonsumera hur mycket de vill. Men devalvera inte värdet av pengarna och varan genom att inte fatta vad du gör. Eller genom att handla på ett särskilt datum bara för att någon säger åt dig att göra det.
Häromdagen läste jag någonstans en sån där ute på stan-enkät där en ung tjej fick frågan "Vilka klädmärken gillar du?"
Hennes svar?
– Dyra.
Det svaret gör mig trött. Inte för att hon gillar dyra kläder, men för att det är ett pantat svar. Det har ingenting med yppighet eller mångfald att göra. Det är bara enfaldigt. Jag är inte så säker på att den tjejen förtjänar dyra kläder.
Ungefär samma känsla får jag när jag kommer hem till människor med de ljuvligaste balkonger i bästa solläge, bara för att upptäcka att de förvarar tomflaskor och en rostig cykel därute. Visst, det kan låta som avund och den finns där också, jag saknar min balkong. Men mest av allt är det en sorts förtrytelse över resursslöseriet i situationen. Hade det varit min balkong hade den prunkat, ja jävlar.

Ungefär samtidigt som den störtlöjliga väskdebatten rasade i våras räknade tidningen Computer Sweden ut att bläck till skrivarpatroner har ett tokigt mycket högre literpris än Systemets dyraste bubbel. Dyrare än skrivarbläck var egentligen bara knark. Jag tänker på det när jag läser en artikel i nån modetidning om den nya trenden med lyxcremer, såna som går på uppemot 5000 kronor burken och innehåller 24 karats guld, störkaviar eller något annat som "andas lyx".
Nu skiter jag i och för sig rätt stort i om någon vill köpa dessa cremer, men konstaterar ändå att det knappast är ett köp som smickrar deras intelligens. Med deras sätt att tänka vore vaselin spetsat med heroin och lite skrivarbläck värsta spa-kuren.
Helt enkelt. Idioti smickrar inte dem och det smickrar inte heller vår civilisation.

Nu när jag låtit som en klok mormor, ett krigsbarn som minsann upplevt riktig fattigdom och lite till är det kanske dags att meddela en möjligtvis bakomliggande faktor till alla dessa förnumstiga klokskaper.
Medan alla andra har lönehelgscraze och kan vara glada i hatten, så måste jag vänta tills på måndag...

onsdag 21 november 2007

Ideologiskt självförtroende

- Åh, jag är så borgerlig!

Jag hör nöjda utrop från kollegans kontor...

Dagens...

Dagens ledare faller under kategorin "klimat", bland annat gårdagens Brännpunkt samt EU-förslag

"I går meddelades också att EU tänker skärpa klimatreglerna och i framtiden ­auktionera ut utsläppsrätter i stället för att låta medlemsländerna dela ut dem gratis till väl valda industrier. Det är bra.
Att in­föra ett system som bygger på marknads­ekonomins mekanismer, men in nästa stund oskadliggöra det genom att skänka bort ­varorna är bara dumt.
Egentligen är det enkelt. Principen om att det ska kosta att smutsa ner är en bra tumregel men handeln med utsläppsrätter kommer aldrig att fungera om deras värde förvrängs och devalveras. "


Hela texten här.

Kraven på onyanserade skildringar

Veckorevyn filtrerade inte verkligheten tillräckligt väl i senaste numret. Sådana medier gillar vi inte, så nu är det protestgrupper på Facebook, läsarstorm och hela baletten.
Artikeln består i stora drag av en intervju med en prostituerad som gillar sitt jobb jämte en varnande faktaruta om baksidor och risker. Ett rätt okej upplägg kan jag tycka, men tydligen duger det inte med en varning. Man måste också lägga ord i någons mun. Alternativt skriva om en annan, ledsnare, hora.

Om vi letade upp alla artiklar som publicerats i Sverige om prostitution under de senaste, säg fem åren, så hade nog eländesbeskrivningarna vida överträffat de där hororna själva får prata.
Det är fullt möjligt att en övervikt åt eländeshållet är den mer korrekta bilden av verkligheten. Men inga nyanser alls kan omöjligen vara rättvisande. Och det är denna bild som alltid krävs. Jag förstår inte den där strävan efter att veta mindre om världen och människorna i den.

tisdag 20 november 2007

Hej då gamla globaliseringsdebatt

Var på SNS i går och skriver följaktligen om detta i dagens text.

"Förändringar kan av en del uppfattas som hotfullt, men sett över historisk tid har civilisationers förändring oftare betytt förbättringar än det motsatta. Vi har allt att vinna, förutsatt att vi klarar av att frigöra oss från alltför stora portioner nostalgi (tron att socialförsäkringssystem, skattenivåer och arbetsmarknadslagstiftning måste se ut på exakt samma sätt hela tiden). I spåren av denna nostalgi ligger nämligen än värre hot än obehaget av förändring, nämligen instängdhet, konservatism och främlingsfientlighet.
Göran Greider kritiserade under debatten att SNS-rapporten saknade klimatperspektiv, ett argument som även Urban Bäckström, vd på Svenskt Näringsliv, berörde. Det är en enkel poäng, men den förutsätter att man tänker sig globaliseringen som något avgränsat, vilket det minst av allt är. I själva verket är klimatdebatten såklart ännu en alla de gränslösa frågor som tillsammans utgör globaliseringen. Vi ska se upp med en ny domedagsdebatt, där klimatfrågan blir det nya slagträt för dem som förespråkar stängdare gränser och mindre frihet."

Där var han ja

Suck.
Mina bloggar om hedersförtryck, vilka även avhandlar Kamali, hittar du här.

lördag 17 november 2007

Den där smedjan

Som jag berättade häromdagen, var jag på besök hos Stureplanscentern i onsdags för att lyssna på Martin Ådahls visioner om centerns nya och fortfarande namnlösa tankesmedja. Skriver om detta i dagens SN.

"Alltid när en ny politisk organisation, satsning eller kampanj startas upp kommer plattityderna som ett brev på posten – nämligen de om att den aktuella rörelsen tänker vara en blåslampa eller högaffel i häcken på ”makten”. Än här då? Kan en tankesmedja instiftad och åtminstone delvis finansierad av ett specifikt parti agera oberoende?
I slutändan är det upp till alla att bedöma detta utifrån vad som görs, menar Ådahl. Han verkar dock ha gott hopp. Den enda inblandning från centern som egentligen finns är att man vill vara delaktig i vilka andra finansiärer som smedjan hittar samt i tillsättandet av styrelsen.
Häromdagen träffade Ådahl miljöminister Andreas Carlgren (c). ”Jag sa till honom att vi kommer vara skitjobbiga”, berättar han, men nämner inga blåslampor. Dock verkar det vara i miljöfrågan som smedjechefen kommer att vara mest terrierlik. När jag pratar med honom efteråt understryker han det igen: ”Klimatfrågan släpper jag inte, där kommer vi vara helt kompromisslösa.”
Jag tror honom.
Ådahl talar om en koalition för förändring, en ansats att öppna och bredda debatten och därigenom bryta den enkelspårighet som klimatdiskussionen hamnat i. Klimat debatten har onekligen blivit polariserad. Begripligt förvisso – komplicerade frågor förenklas lätt till ett val mellan två sidor. Men särskilt bra för debatten är det inte."



I det här sammanhanget höjde Ådahl även ett litet varnande finger emot den centeravdelning som enligt egen utsago är Sveriges mest liberala sådana. Bland en del liberaler syns alltmer av en misstrogenhet mot inte bara klimatdebatten utan hotet överlag. Allt fler väljer att lite löst hänvisa till tekniken och forskningen som lösning. Och förvisso lär teknik och forskning vara en stor del i lösningen, men det sker inte av sig själv och inte utan allas engagemang. Inte heller, påpekar Ådahl, kommer det ske genom att vi klär oss i säck och aska för att "sona våra brott" mot naturen, vilka vi påminns om genom tidningsomslag med ledsna isbjörnar. Det finns ingen Gaia att be om ursäkt, bara konkreta problem som kan och ska lösas.
Ådahl talar om systemet med utsläppsrätter, ett i grunden smart system som bygger och nyttjar på marknadsekonomins mekanismer, men påpekar att systemet förstördes i samma stund som det sjösattes genom att staterna började ge eller rea bort utsläppsrätter - framför allt till de som släpper ut mest. Så fungerar ingen marknadsekonomi.
- Så länge koldioxiden behandlas på det här sättet så kommer vi inte att lösa det här. Det är enkelt. Ger man bort en eftertraktansvärd vara tar den slut på hyllan.

På det hela taget var mötet med andra ord mycket inspirerande. Det känns definitivt som om rätt man hamnat på rätt jobb. Det ska bli intressant att se utvecklingen av det här.

fredag 16 november 2007

Och apropå ansiktsboken...

Det här kan man gott läsa innan man får en hissy fit och kastar sig in i diverse "Låt bli mina foton-grupper" på Facebook. Som om inte det är löjligt nog - att vara mycket upprörd men inte gå ur...

Om mobbning - eller - ska man adda sina gamla plågoandar på Facebook?

Liksom många andra lantisar som befolkar huvudstaden har jag en gång i livet blivit mobbad. (Don't worry, det här blir ingen snyftare.)
Mitt problem var kroppsligt - en klassiker i mobbningssammanhang. Jag har nämligen en näsa. En stor en. För min del är det helt okej. Jag är överens med min näsa och det var jag innan högstadiet också. I alla händelser så bidrog min kran till att jag fick öknamnet Hedvig. Hedvig var en lustig liten dam, spelad av Birgitta Andersson, som hängde med en uggla i barnprogrammet Från A till Ö för många år sen. Det var ett pedagogiskt barnprogram. För varje gång Hedvig låtsades begripa ord som hon egentligen inte förstod växte hennes näsa. Avskräckta av detta öde skulle barn uppmuntras till att skaffa sig rika ordförråd. Ett rätt rart barnprogram som fått orättvist dåliga konnotationer hos mig.
Utöver egenöknamn tillkommer såklart de mer fantasilösa ropen i korridorerna, de som i princip bara syftade till att informera mig om att jag var "så jävla ful och dum i huvet". Det var mest bara sånt. Inget våld och inga dopp i toastolar eller nåt sånt. Kanske kan jag inte ens påstå att jag blev mobbad eftersom jag vare sig stämt en kommun eller hängt mig i skolans flaggstång.

Jag minns vissa små bilder av förväntan inför högstadiet. Nu skulle det bli en större skola, nyare och vuxnare relationer och man skulle få bära böckerna i famnen på väg mellan klassrummen. Jag har verkligen ingen aning varför just den här lilla skitsaken var en av sakerna jag såg framemot - sannolikt bär Bevvan en del av skulden - men vissa poser gillar man mer än andra.
Nå. Så där blev det ju inte alls, men intressant nog upplever jag inte mig själv som särskilt märkt av det där, trots att det mer eller mindre pajade hela min högstadietid. Faktum är att jag till och med kan se det som en positiv upplevelse så här i efterhand. Många gånger har jag förvånats över att en av mina bästa vänner från den tiden hyser betydligt mer agg mot mina plågoandar än vad jag själv gör. Det är förmodligen ingen höjdare att vara ett mobboffers lojala vän heller..

Hursomhelst. Givet att jag har vissa erfarenheter av mobbing så förbryllar det mig att jag inte lyckas odla fram några fasta åsikter när det kommer till debatten om åtgärder och lösningar. Varför är jag osäker på vad jag tycker om alltifrån tvångsflytt av mobbare till annan skola till numera lagstadgade möjligheten att stämma och få skadestånd?
Häromdagen rapporterades det att en pojke som gått i skola i Tyresö fått 65 000 i skadestånd - den hittills högsta ersättningen som betalats ut enligt barn- och elevskyddslagen. Jag missunnar honom inte de pengarna, men jag undrar hur mycket de egentligen kan sägas vara åtgärder mot mobbning. Mer är de väl plåster på såren.

Det är väl i och för sig inget fel med plåster. Särskilt inte som vi kan vara rätt säkra på att mobbning inte är något som det är möjligt att eliminera. Det har alltid funnits och kommer alltid finnas. Här infinner sig dock samma problem som florerar på så många andra områden - nämligen vår faiblesse för att låtsas som att det går att ordna saker som inte går att ordna.
När det gäller mobbning mot barn blir det extra korkat eftersom det inte bara handlar om vuxna människor som spelar teater inför varandra utan dessutom vuxna människor som ljuger för barn, ger dem en förvrängd världsbild och därigenom grundar för rejäla käftsmällar mot själen.

I våras hade Bris en debattartikel i DN som larmade om att antalet barn som slagit larm till dem varit 20 procent fler år 2006. Jag skrev då i SN att detta årliga larmande - för när hördes senast något positivt från Bris? - var minst sagt problematiskt...

"samtidigt måste man fråga sig - och det verkar inte Bris göra - om det är rimligt att se en tjugoprocentig ökning av samtal från mobbade barn som ”bara” en ökning, vilken kräver mer resurser?
De ständiga larmen inger nästan en känsla av att vi är på väg mot en punkt där majoriteten av alla barn blir mobbade av en mycket liten minoritet, hårt arbetande, mobbare.
Vi kan inte bara acceptera de ständiga ökningarna. Vi måste faktiskt fråga oss vad de beror på. Vad är det vi – vuxensamhället – gör med våra barn? Lite hårt uttryckt: Uppfostrar vi allt fler mobbare? Eller är dagens mobbare bara mer effektiva? Eller är det snarare så att vi uppfostrar allt fler psykiskt svaga barn? Är dagens barn elakare eller mer lättknäckta? Hur kom vi dit?
De här frågorna borde vi intressera oss för. Men det orkar vi inte. Det orkar inte Bris heller. Deras förslag i debattartikeln är kort och gott att skollagstexten kompletteras med att även utlova ”skolpsykolog och skolkurator”.
Det kan säkert vara bra. Men idén är som att dölja liggsår bakom plåster – men envist stanna i sängen. Faktum kvarstår. Vi, och det samhälle vi byggt, skadar barnen.
Jag har ingen färdig förklaring till problemet. Men nog vore det vuxenvärldens värsta svek hittills att inte ens försöka hitta en?"


Förresten så hittade jag en av mina forna plågoandar på Facebook häromdagen, han är vän till en gammal klasskompis.
Frågan inställer sig. Ska jag adda honom och insistera på att beskriva vår gemensamma historik så här: He tormented Sanna for three years.
Eller är det taskigt? ; )

Mera Sabuni, mera!

Skriver idag om handlingsplanen för att minska mäns våld mot kvinnor, med fokus på den del som handlar om hedersvåld och hedersförtryck.

Jag har en i grunden positiv inställning till Nyamko Sabuni i de här frågorna. Hon fattar baletten. Men någonting har inte gått som det ska sedan hon klev in i sin ministerroll. Jag hade väntat mig betydligt mer beslutsamhet och snabbhet från henne och undrar vad det är för hinder hon möter därinne på departementet.
Det handlar förstås inte om mängden spenderade slantar - en kritik som rätteligen vederlagts förut. Det finns gott om åtgärder att göra i hedersfrågan som inte behöver inte kosta särskilt mycket alls. En del av dem närmar vi oss dock i och med gårdagens handlingsplan.

"En del av satsningarna är högst välkomna. Exempelvis ska förekomsten av tvångsäktenskap ska utredas och åtgärder, bland annat en kriminalisering, föreslås.
Annat känns mindre piggt. Utbildningssatsningar för anställda inom skola, polis och socialtjänst ska dras igång. (...) I dessa dagar är det väl inte längre någon som inte känner till hedersproblematiken och dess mekanismer. Ändå fortsätter utbildandet. Förmodligen för att man inte vet hur man ska göra det där andra, sätta stopp.
Det är heller inte utan att man börjar undra hur många år av utbildning det ska krävas innan de utbildade ska börja praktisera sina kunskaper. Frågan inställer sig om utbildning inte räcker. Behövs det tydligare pekpinnar ute i de berörda organisationerna? Handlingsplaner, riktlinjer eller till och med regler?
I många fall finns det förstås rent lagliga och byråkratiska hinder som behöver undanröjas. En åtgärd på pluskontot är därför att regeringen tillsätter en utredning som ska se över möjligheten att låta kvinnojourer och socialtjänst ge hjälp och stöd till hedersutsatta under 18 år, utan att först inhämta föräldrarnas medgivande. Det är bra. Men det är en utredning som borde satts igång i samma stund som Sabuni äntrade departementet."


Hela texten här.

Har tidigare skrivit en mindre följetong bloggposter om hedersförtryck här på bloggen. Den hittar du här

torsdag 15 november 2007

Säpo har inga mordplaner

"Säpo dementerar mordplaner mot Filippa Reinfeldt".

Ekot bjuder på en kul rubrik.

Snygg härskarteknik från vänster

Hoppar runt och läser om debatten kring Zaida Cataláns utmärkta debattartikel och hittar det här. Komplett med insinuant rubrik i bloggposten och allt!

Och jag som trodde att Ali Esbati var en sån kille som ogillar härskarteknik och tvingande retoriska knep i genren "är du inte med oss är du emot oss".

/Mysborgerligheten

Resumé

Eftersom jag varit så lat/busy att jag inte ens gjort de sedvanliga "idag skriver jag om-postningarna" kommer här ett par från veckan i urval.

Måndag
En ledare om Sahlinskans bravader under Framtidsdagarna. Det skrev jag ju lite om här på bloggen i helgen eftersom jag var där i lördags. Dock gick jag inte dit på söndagen, men fick berättat för mig häromdagen att det tal som Sahlin enligt programmet skulle avsluta evenemanget med blev inte av. I stället hade lite allmän förvirring rått och sen tog det mest bara slut. Mona uteblev. Jag har inte sett nåt i media om det här, är det någon som vet vad som hände? Verkar ju lite knäppt att missa en chans att elda sina massor..?

Tisdag
Ledare om vänsterns skolpolitik, apropå
Lars Ohlys tjuriga bakutsparkar.

Dessutom en text om Pär Ströms bok Mansförtryck och kvinnovälde. Det finns mer att säga om den, men jag får väl återkomma när andan faller på. Kan i alla fall säga att jag rekommenderar läsning. Den är stundtals galet irriterande, men stannar ändå kvar och föder tankar, kanske just därför att den är så grovkornig i sin argumentation. Till alla, och kanske framför allt till tjejer, måste jag poängtera att det är viktigt att man inte slänger boken åt helvete efter femtio sidor i pur irritation över raljansen.

I dag
En styck ledare om danska valet. Noterar i DN att Mona Sahlin inte velat kommentera. Underligt. Först inte hålla tal och sen inte prata om danskar.

Har också ett stick om att CUF reclaimar ord som rättvisa och solidaritet. Fina fisken att någon fortfarande vill vara vakthund.
Får dock små allergiprickar av språket på kampanjsajten, men det kan bero på att jag skrivit rätt mycket såna där copy-klingande manifesttexter i mina dar...

För övrigt är det här inlägg nummer 222 i den här bloggen. Fin, rund siffra.

Värsta dåliga

Okej. Jag är värsta dåliga bloggaren these days, jag vet. Det beror på att allt händer samtidigt, som vanligt på hösten. Det är rätt underligt. Det var på exakt samma sätt när jag jobbade med scenkonst - alla premiärer inom loppet av några veckor och sen stillsamt i månader. Nåväl. Jag flänger runt på roligheter, det är därför jag inte bloggar. Veckan har hittills bestått av...

Måndag
Publicistklubbens debatt om Stureplansmålet - en debatt jag ämnar återberätta på ett eller annat sätt här. Kanske till helgen. Kan på förhand avslöja att Hasse Aro var en av kvällens behållningar.

Tisdag
Nya och trevliga initiativet Publik Service. Debattkvällar i ölmiljö som ska gå av stapeln varje månad framöver. På premiärkvällen debatterade dock Fredrick Federley och Ali Esbati, vilket reser frågor om hur det ska kunna bli bättre..? Det är en sanslöst njutbar uppvisning i argumentation man får när de där två drabbar samman.

Onsdag
Kikade förbi på möte hos Stureplanscentern för att lyssna på Martin Ådahl prata visioner om centerns nya och fortfarande namnlösa tankesmedja. Det gjorde mig riktigt upprymd och inspirerad. Skriver om det i SN imorgon, så jag avstår från längre utläggningar här så länge.

söndag 11 november 2007

Mona Sahlin ruskade på huvudet

En fräck maktkupp, skriver Henrik Brors i DN. Jovars, det var det.
Däremot stämmer det inte helt som han skriver att "Den politiska signalen var mycket tydlig för partimedlemmarna och ingen utmanade partiordföranden i debatten efter den salvan." Det fanns faktiskt ett blygsamt försök till utmaning när det kom till just betygsfrågan.
Jag skrev om det på ledarbloggen i går.

"Det mest besvärliga är när en representant från socialdemokraterna i Uppsala i elfte timmen kliver upp och vill ta bort skrivelsen om tidigare betyg i texten. Då kikar Urban Ahlin i presidiet mot Mona Sahlin som ruskar på huvudet. Därefter ajourneras mötet i fem minuter för att de yrkanden som framförts ska snabbehandlas.
Thomas Östros kliver sedan fram och yrkar bifall på alla de yrkanden som gjorts - utom Uppsalaförslaget. Det dras hipp som happ tillbaka"


Idag noterade jag att det som hände var precis vad det såg ut som. Lite hederligt socialdemokratiskt maktutövande inför öppen ridå.
Mona Sahlin drev igenom det hon ville i helgen, men hon kan också ha lagt grund för en del missnöje. Kanske framför allt bland dem som tänkt sig att hon skulle höja taket och vara mindre maktspelare än vad Göran Persson var.

Helgens bästa citat från den skolpolitiska debatten hos sossarna är för övrigt följande:

- Skolan får inte bli för skollik.

Talande för vilken skolsyn Mona har att battla i sina förnyelseförsök. Sagt av Jönköpingsdelegaten Peter Persson.

lördag 10 november 2007

S konfunderar i tid och rum

Jag är på socialdemokraternas framtidsdagar och ser hur Mona Sahlin försöker lösgöra åtminstone en av sina bakbundna händer. Tidigare idag satte hon hårt mot hårt och begärde fria händer att samtala med regeringen om skolpolitiken. Att partiet inte står upp bakom henne i den här frågan är förstås en underdrift, men sannolikt kommer man ändå inte utsätta henne för offentligt smisk i form av att hon nekas ens det hon nu begärt - ett antaget uttalande om inriktningsbeslut för den s-märkta skolpolitiken.

Det jag just nu funderar på mest är dock följande. Tidigare i förmiddag valdes en grupp som hette "redaktionsutskottet". Då sades också att densamma kallades till möte mellan 12 och 13 för att under en arbetsam timme skapa ett förslag till uttalande som sedermera skulle antas av församlingen och utgöra det mandat som Mona Sahlin ville ha för att få fria händer att bland annat föra samtal med regeringen om betyg, nationella prov och annat.

Sen drog debatten igång och plötsligt var klockan runt ett och det var dags för lunch. I den vevan meddelar presidiet att förslaget till uttalande från det där "redaktionsutskottet" ska delas ut om tio minuter.
Då blir jag konfys.
Innan debatten började valdes denna grupp.
Nu säger de att gruppen har jobbat klart och att uttalandet är klart för utdelning. Det enda jag vet är att Mona Sahlin var ordförande för och Thomas Östros var med i gruppen. Jag går till olika diskar med namn som "Information" eller "Press". Inte där heller vet de vem som är med utöver dessa.

Jag är dock övertygad om att det måste vara fler med i gruppen. Sahlin och Östros har nämligen suttit här inne i lokalen och lyssnat på debatten hela tiden. Så det kan definitivt inte vara de som under en arbetssam timme skrivit förslag med redaktionsutskottet.
Såvida de inte gjorde det under en helt annan timme förstås. Typ valfri timme igår, eller förra veckan...

Ännu roligare blir det när alla är tillbaka från lunch. Då går Thomas Östros fram och hävdar att pappret som ligger utdelat i lokalen arbetats fram under en "intensiv timme".
Han säger också att "Vi har försökt att ta med de inlägg som tagits upp under förmiddagen".

Alltså.
När Maud Olofsson lät någon annan blogga i hennes namn var det åtminstone i förhoppningen om att ingen skulle märka att det inte var hennes fingrar på tangenterna, men det här är ju löjligt! Både Sahlin och Östros har suttit härinne hela tiden. De har definitivt inte varit iväg på någon intensiv arbetstimme. Varför säger de då det? Alla här inne ser ut att ha ögon...

Lite som med kungen

Dagens huvudledare funderar över Sture Nordh et al:s debattare om TCO:s undersökning. Lo får också vara med på ett hörn.

"medan sju av tio svenskar tycker att facket behövs på arbetsmarknaden så är det bara fyra av tio som anser att fackorganisationerna behövs i samhället. Redan här får man en känsla av att något inte hänger ihop. Sen kommer spiken i kistan: Bara var tredje svensk anser sig behöva facket.
Majoriteten av befolkningen säger således att facken behövs, men ser inget personligt behov. Vad betyder detta?
Tja. Först och främst att facken växt sig så stora att de befinner sig långt ifrån människorna. Upplevelsen av ett personligt behov av facket inställer sig inte bara för att man betalar medlemsavgiften varje månad. (...) Samtidigt har facken djupa rötter och ett traditionellt gott stöd i Sverige. På frågan om facket behövs på arbetsmarknaden svarar sannolikt många ja på reflex. Ungefär som att majoriteten säger att de gillar kungahuset, men inte kan säga sig ha ett personligt behov av det."

Hela texten här.

You don't make friends with salad

Varenda tidningsjäkel med, eh, självaktning skriver om det livshotande köttet.
Det gör således jag med. Under rubriken Fån't jag en körv....

"Kött ger cancer meddelade Världscancerfonden i går och uppgraderade varningen för rött kött till ”högsta nivån”. Högsta nivån. Jaha. Föranleder det någon sorts samhällelig beredskap, eller är det bara det gamla vanliga skuld- och skamköret lagom till helgen?
(---) Resultatet blir bara att människor gör det enkla valet och väljer cancerrisken framför ett liv utan salami och julskinka. Själv är jag svag för Picksalami från ungerska staden Szeged. Sverige var för övrigt ett av toppländerna för den ungerska exporten av denna charkdelikatess under 70- och 80-talet. Huruvida det hade med vänskapliga förhållanden med kommunistländer eller arbetskraftsinvandringen kan man fundera över. God är den, hur som helst."


I Szeged finns för övrigt ett Pick- och paprikamuseum som jag självfallet inte har missat. Man får en macka med salami på slutet.
Nåt ska man ju dö av.

fredag 9 november 2007

TGIF

Dagens texter är två kortisar. En om de dära banden och en "on the bright side-grej" om att ungdomsarbetslösheten minskar med god fart.
De hittar ni här och här.

Helgen ska bland annat ägnas åt nån sorts rockigt kalas samt att kika på socialdemokraternas framtidsdagar. Det kan väl hända att jag bloggar något om det, om inte här så på SN:s ledarblogg.

För övrigt hittade jag en kul skattesyndarnas bekännelse någonstans på Östra Öland...

"Folkets bekännelse:
- Jag fattig syndig svartbetalare
som i många år
ägnat mig åt denna synd
erkänner härmed högtidligt
att jag brutit mot Skatteverkets
regler och den heliga skattepliktens
alla påbud,
införda av Per-Albin Hansson,
förfinade under Wigfors och
fulländade under Gunnar Sträng
Jag har ock underlåtit att ta
upp en del inkomster
i självdeklarationen
De profundis ropar jag:
Fräls mig ifrån det
onda svartbetalandet
Gif mig förlåtelse
Amen"


Happy helg på er!

torsdag 8 november 2007

Lag som alltid friar

Det är ju inga trevliga saker han skrivit och låtit skrivas, Leif Liljeström. Men fälld blir han inte, vilket han själv visste eftersom han frågat gud om saken.
Själv är jag nöjd att HD låter yttrandefriheten väga tyngre, men konstaterar i dagens ledare att det samtidigt innebär att lagen om hets mot folkgrupp är i det närmaste helt tandlös och att ett försök att ge den bett vore ett alltför stort ingrepp i yttrandefriheten för att vara önskvärt.
Dessutom. De säger att man ska "känna sina fiender". Det är betydligt lättare att göra om man hör dem säga vad de tycker och vill...

När pastorn Åke Green friades efter att ha kallat homosexuella för cancersvulst gav justitiekanslern Göran Lambertz EU skulden. Europakonventionen bestämmer gränserna för den svenska lagstiftningen och förhindrar även att vi skärper den ytterligare. Detta, menade Lambertz, gör den svenska lagen till nästan bara "luft". Med tanke på hur sällan någon faktiskt fälls har Lambertz definitivt en poäng.
Dock är det i grunden bra att Högsta domstolen låter yttrandefriheten väga tungt. Det ska den göra. (---) Därutöver är det problematiskt när ett lagligt skydd byggs på minoriteter och särintressen snarare än allas lika rättigheter. Inte minst med tanke på att särgrupper och minoriteter - vem som är utsatt och för vad - inte är statiska utan skiftar över tid.

Hela texten här.

onsdag 7 november 2007

Ingen fylla den andra lik

Dagens texter i SN är lokala och handlar om eggande ting som regionbildning.
I övrigt besvarar jag läsarkritik angående min första ledare i förra veckan om Schenströmaffären.
Den diskussionen är intressant eftersom den säger något om hur skandaler jämförs och används för politiska syften utan minsta försök eller vilja att vara konsekvent.

Det som triggat är förstås att jag i den texten påpekat skillnaden mellan Danielssonaffären och Schenströms dito.
Läsaren i fråga tycker att jag och hela ledarsidan ägnar oss åt att "i alla lägen hävda högerregeringens oförvitlighet och rättrådighet gentemot den socialdemokratiska" han påpekar vidare att Schenströms agerande är att likna med att köra rattfull och undrar beskäftigt om jag tycker att det är okej "bara det inte händer en olycka".
Det tycker jag förstås inte, men...

"Ingen regering är oförvitlig, det inbillar jag mig inte. Dock är jag klarsynt nog att se skillnaden mellan Schenströmaffären och Lars Danielssons dito.
Låt mig adoptera ditt bildspråk, Jim. Det har visat sig att Schenström kanske inte kört berusad, men dock varit oansvarig nog att förlita sig på att andra kollegor i krisjouren kunde ”agera chaufför” vid behov. Danielsson däremot satt i en bil på kollisionskurs och struntade i att bromsa. En berusning hade i hans fall närmast varit en förmildrande omständighet."


Mina skattebrott - hela listan!

För det tredje kräver jag också att alla som har en anledning att skämmas också gör det.


Major Björklund återinför skamvrån i Svd.
Citatet finns dock inte med i nätversionen av artikeln.

Bland dem som har en anledning att skämmas finner vi gräsligheter som hjälp med att hämta på dagis på 90-talet, ett slipat golv utan kvitto häromåret, barnpassning och hantverkshjälp på 80-talet med flera godbitar.

Hmm. Jag funderar på vad jag gjorde för dumt på 80-talet. Kan jag någonsin bli statssekreterare?
Jag gick ju hos dagmamma ett tag och är osäker på hur detta var arrangerat ekonomiskt.
Däromkring, eller kanske till och med i början av 90-talet plockade jag potatis. Det var nog svart. I alla fall fick jag pengar kontant när jag - utklädd till jordmonster - avslutade dagen.
Sen fick jag förstås cash och öl när jag dansade magdans på ett par tillställningar under pluggtiden, men det kan nog ha varit för låga summor för att vara ett problem.
Och ja visst ja. Jag har åkt svarttaxi. Exakt hur många gånger vet jag inte - jag var lite glad i hatten vid de tillfällena - men kanske två eller tre. Där har vi för övrigt en nyhetsidé! Hur många moderater har åkt svarttaxi eller klippt kalufsen svart?

måndag 5 november 2007

Svart, vitt, blått, rött

- Det du säger är att det är för högt skattetryck. Vad säger du om det Sven-Erik Österberg?

P1 Morgons programledare Katarina Pietrzak sammanfattar på ett nyanserat sätt en längre utläggning från moderaternas Catharina Elmsäter-Svärd om problemet med att vart femte hushåll i Sverige köper svarta tjänster - vilket också konstaterats gång på gång av Skatteverket.

I SN skriver jag idag om moderaterna och de svarta tjänsterna. Mest blir man bara trött. De pragmatiska nya moderaterna fallerar betänkligt i pragmatism när det gäller att följa lagen och det är förstås illa och pinsamt. Att oppositionen gör stora poänger av saken är naturligt.
Samtidigt är det svårt att inte känna viss irritation. Under de senaste åren har folkpartiet utvärderat och genomlyst moralfrågor i partiet efter dataintrångsskandalen. Nu ska även Schlingmann och moderaterna sparka igång en intern moraldiskussion.
Något sådant har socialdemokraterna aldrig nedlåtit sig till. Vare sig när s-toppar gör lägenhetsklipp på en bostadspolitik de aktivt motarbetar eller när de låter skattebetalarna stå för allt ifrån parkeringsböter till kräftskivor.

Nåja. Citat ur ledaren nedan, hela texten här.

"Samtidigt har moderaternas ordförande i Södermanland, Iha Frykman, rätt när hon framhåller vikten av att kompetens ändå bör komma före tv-licensbakgrund. Å andra sidan är en aldrig så hög kompetens meningslös om man tvingas avgå...
Händelsen speglar dock det svenska skatteklimatet. För ungefär ett år sedan konstaterade Skatteverket i en studie att det svenska svartarbetandet låg i topp i Europa. I våras konstaterade riksbanksekonomerna Gabriela Guibourg och Björn Segendorf att den svarta ekonomin fördubblats i Sverige mellan 1990 och 2004.
Just fallet Nicola Clase, med svartbetalt bygg- och renoveringsjobb, är särskilt belysande. Att få tag i "vita" hantverkare utan mycket långsiktig planering kan vara knepigt. För svarta pengar är det däremot lätt att få den hjälp man behöver. Detsamma har gällt städbranschen. Här är regeringens arbete med att lyfta de hushållsnära branscherna ett sätt att förvandla svart till vitt. Mer av den varan behövs.
Högt skattetryck korrelerar med låg skattemoral och hög andel svartjobbande. Även i länder som Danmark, Belgien och Luxemburg är svartarbetet stort och skatterna höga. Politiken måste se till att betalningsviljan inte gröps ur fullständigt. Det är en förutsättning för en fungerande välfärdsstat. Ett sätt är att hålla skattenivåerna rimliga för medborgarna. Ett annat är att lagstiftarna håller sig till lagen."

fredag 2 november 2007

Jag i Neo

I dag förlorar jag min Neo-oskuld, vilket känns lite pirrigt.
Pirret utgörs dock av lika delar förnöjelse och oro. Jag har nämligen gett min förra bransch, kultursvängen, en känga. Förhoppningsvis ska vännerna därifrån inte hata mig sönder och samman för det. Dessutom får även diverse liberaler en högskaftad sko så det kan sägas vara "jämnt" ; )

Oh well. Texten finns inte på nätet, men dock utlagd som pdf.
Fast bästa lösningen är förstås att köpa sig ett nummer...

Är måttet på skandalens storhet avgång?

Dagens ledare handlar återigen om Schenströmaffären.
Trist affär, trist att skriva om. Det är förstås oundvikligt att hon avgår. Motsvarande agerande för någon som har ett vanligt jobb - att vara full när man har jour - hade kanske stannat vid en varning, men Schenström hade inget vanligt jobb, utan var som bekant Sveriges 17:e mäktigaste person. Då är det rimligt att man går direkt.

Med detta sagt kan man ändå fundera på historiens sidoeffekter. Harald Ullman har en poäng i att sossarna borde ligga lågt med sin kritik. Ju lägre ribban sänks för vad som är "skandal", desto mer omöjligt blir det att arbeta inom politiken.
Medierna målar till slut också in sig i ett hörn. Om all tid i världen ska läggas på att berätta om vem som betalat något svart en gång eller vem som varit full, hur ska det då finnas tid att göra några större, mer relevanta grävjobb?
Om avslöjandets storhet mäts i själva utfallet - avgång eller inte - har vi då inte hamnat lite fel?

I någon mening kan väl hela affären sägas vara Aftonbladets "ursäkt" till socialdemokratin för att de gick så hårt åt Lars Danielsson. Nu har man med råge bevisat sin "objektivitet" och kan när Marita Ulvskog klagar om orättvis behandling från medier peka på Schenström.

Jag håller helt och hållet med Niklas Svensson när han försvarar det mer privata umgänget med politiker - med eller utan alkoholinslag. Naturligtvis måste det få finnas lite frotterande. Avslöjanden kommer sällan ur presskonferenser.
Intressant nog utgick den inledande beskrivningen av Schenströmaffären på nåt underligt sätt ifrån att man inte kan hugga någon i ryggen om man kramat honom eller henne. Så fin är världen nu inte och det vet varenda journalist som allvarsamt frågat sig om Pihlblad kan bevaka politik framöver. Det är ett kårgemensamt hyckleri att hävda detta inför läsare, lyssnare och tittare. En politiker vet när han/hon talar med en journalist och en journalist vet när han/hon talar med en politiker.

När jag var i Holland för ett tag sedan besökte jag det holländska parlamentets internationella presscenter. Det är ett ganska lustigt etablissemang. En krog som tjänar som hot spot för politiker, journalister med politik som bevakningsområde samt diverse bransch- och organisationsföreträdare. Vem som helst kan inte gå hit, det krävs medlemsskap. Bara det är förstås tillräckligt för att det klubb- och elitkänsliga Sverige skulle gå i taket, men när föreståndaren berättade om stället var det uppenbart vilka fördelar detta året runt-Almedalen erbjuder.
Journalister kan i denna miljö nosa upp mycket om vad som pågår i politiken.
Det finns dock en mycket strikt regel som gäller alla: Du får inte citera eller föra ut det som sagts därinne. Gör du det är du utesluten, inga undantag.
Istället är gången så här: Berättar en politiker något för dig kan du be honom eller henne att "step outside". Det betyder att ni båda är införstådda med att alla uttalanden kan bli offentliga. Eller ringer du upp dagen efter och frågar om du kan citera det där som sades igår. Får du som journalist nej har du ju ändå en tråd att rycka i och följa upp på andra håll.

Läs för övrigt också Blogge Bloggelitos inlägg om Schenströmaffären.

torsdag 1 november 2007

Det var mig en löjlig rubrik!

Alltså ärligt talat. Vad är detta för rubrik? "Här gömmer de sig?"
Det är när drevet är som mest exalterat som det också framstår som ett koppel upphetsade hundar på rävjakt. "Här gömmer de sig"
Jaha. Vad ska ni göra nu? Röka ut dem? Kasta in tårgasbomber?

Noterar för övrigt att Anna Sjödin ställer lustiga krav i Expressen

"Om Pihlblad ska vara kvar kräver jag att han hånglar med Marita Ulvskog alternativt Håkan Juholt."


Mission accomplished

Jaha. Det här var ju raskt marscherat.
Dagens text handlar om Schenström och det är ju förstås så att affären skötts dåligt av Reinfeldt.
Samtidigt. Visst blir man till slut rätt trött på alla råd och tips som kommentatorer, analytiker, ledarskribenter och bloggare så frikostigt delar med sig av? (yep, är alltså även trött på mig själv..)
"Så här, så här och så här skulle Reinfeldt ha gjort...."
OK, förvisso borde han gjort ett och annat annorlunda, men jag betvivlar egentligen att han hade lyckats få till någon avgörande skillnad mot hur det nu utvecklat sig.
Ett drev med en mission lyckas liksom alltid med vad det nu föresatt sig. Det fanns aldrig särskilt många alternativ för Reinfeldt och Schenström i det här.

Även då vägrade s-regeringen lämna ut information om dåvarande statssekreterare Lars Danielsson varit på jobbet eller ej, med samma förklaring. Trots graverande uppgifter om Schenströms berusningsgrad gör Reinfeldt en Persson och skyddar lojalt en uppskattad medarbetare.
Det må vara beundransvärt rent mänskligt, men positionen statsminister kräver starkare ledarskap än så. Om Schenström hade jouren är hennes agerande ytterst olämpligt.
I går kväll meddelades att Schenström tar time-out från sitt jobb, men det förändrar egentligen ingenting i sak.
Dock. Det är inte affärer lika som bär, vilket görs gällande i flera medier. (...) I det ena fallet inträffade en katastrof och Danielsson underlät att agera. I det andra ­inträffade just ingenting. Det vi debatterar är huruvida Schenström hade agerat bra nog om någonting hänt.
(...) Affären, om än liten, sätter krishanteringsutredningen i aktuell dager. Den avgörande detaljen i utredningens förslag var att den enhet som tänks ha hand om krislägen ska kunna dra igång åtgärder – utan att vänta på specifikt tillstånd från statsministern eller hans närmaste medarbetare. En nog så viktig detalj.