måndag 31 december 2007

Året som gick und so weiter...

Att sammanfatta året för just denna blogg innebär att enbart ett halvår sammanfattas. I maj började jag blogga och har sedan dess förvånats över varför jag inte började tidigare. Eller okej. Tidsbrist har väl varit en avgörande orsak, men i alla fall. Bloggen har raskt kommit att bli en utmärkt plats att fläska på efter eget behag och lite extra, utöver de runt 2500 tecken som medges på jobbet.
Därför är det de långa grejerna jag skrivit som jag gillar mest. De ni sannolikt inte alltid orkar läsa. Ibland så långa att de måste delas upp i en följetong.

Flitigt återkommande ämnen i år har annars varit islamism och yttrandefrihet, Muhammedkonst samt, of course, kränktsjukan.

Andra teman jag gärna skrivit om är Mona Sahlin och socialdemokraterna samt tredje benet - facket.

Jag noterar även att jag har skrivit en del om moderaterna och kristdemokraterna, om demokrati och kampen för densamma samt diverse personliga inlägg och rena smilbandsdragare

Så. Mer ambitiös än så blir inte den här sammanfattningen. Jag fortsätter att vara lågvarvad i några dagar till. Jag blir så glad av att vara lite ledig och det unnar ni mig väl?

Kan dock rekommendera ett par av mina texter från SN på sistone..
En ledare om klimat och företagande samt en om Andreas Berghs bok "Den kapitalistiska välfärdsstaten"

Idag gör vi dessutom en resa från A till Ö och sammanfattar året i en ordlista.

Så. Jag är redan arg på den här bloggposten eftersom Safari havererat två gånger under tiden jag skrivit den. Således är det bäst att lägga ner innan jag blir otrevlig. Detta skär in på värdefull piffningstid, snart ska kroppsbehåringen bort och klorna målas!
Vill bara säga, tackar ödmjukast för att du nu och då under året tittat in och kanske skällt, berömt eller bråkat. Det har varit skoj, men nu ser vi framåt mot nya duster!

Kram och fyrverkerier!

lördag 29 december 2007

Allt ska bubbla!

Jaja. Framöver kommer även jag att försvinna ur mängden sålt flaskvatten. Ty idag införskaffade jag en Soda Streamer! Allt medan pojkvännen muttrade något om slöseri och att jag minsann fick använda den minst en gång i veckan annars skulle han skälla på mig.
Just nu ser det ut att bli mer än en gång i veckan. Nyhetens behag är stort och streamern är just en sån där pryl som väcker ett mycket uppfinningsrikt barn inom dig. Jag har gjort en flaska vatten med lätt citronsmak. Jag har testat en smaktillsats som gör att man får härligt kemisk hallonsoda. Nu är jag redo för äventyr.
Kolsyrat kaffe, kan det vara nåt? Mjölk?
Vad händer om jag extrakolsyrar skumpan på Nyår? Blir det köksraket då?
Ni hör ju. Det är endless possibilites för hela slanten, gott folk!

Dagens akuta problem - jag behöver säsongens hetaste jeans

Ett sms-lån hade jag aldrig i livet tagit. Villkoren är åt helvete och upplägget precis så där lätt och smidigt att man anar oråd. Så, särskilt positiv till fenomenet kan jag inte säga att jag är.
Men, de senaste dagarnas rapportering om ungdomar som blir skuldsatta på grund av dessa lån irriterar mig. Anledningen till att media för närvarande fokuserar på sms-lånen lite extra är att Konsumentverket och Kronofogden nyligen kommit med en rapport som kartlägger unga skuldsatta.
Redan i utskicken från de två rapporterande myndigheterna bestäms nyhetens fokus, i inledningen till sitt pressmeddelande skriver Konsumentverket att

"Var fjärde ungdom mellan 18-25 år som tagit sms-lån har redan obetalda skulder för indrivning. Det visar en undersökning som Konsumentverket och Kronofogden presenterar i dag. 29 procent av ungdomarna uppger att lånen går till att betala hyra och andra löpande räkningar."

Och så ser det förstås ut i den undersökning som gjorts. Men lite längre ner i pressisen berättas det att de allra flesta av kidsen - 37 procent - tar lån för att inhandla "kläder, elektronik eller andra prylar".
Majoriteten av de tonårspuckon som tar sms-lån gör det alltså för att skaffa nya i-poden eller ett par Acnejeans. Den uppgiften har vad jag kunnat se inte förekommit i någon av de artiklar jag hittat. Tvärtom. I SvD skriver man i stället att:

"Sms-lånen används sällan till roligheter, utan för att lösa akuta problem. Förutom att var tredje låntagare använder pengarna för att betala hyran eller löpande räkningar, använder nästan var femte nya lån för att betala av tidigare lån."

Tiden mellan 18 och 25 är ingen fet period moneywise. Det är jobbigt att vara student och svårt att få studiemedlen att räcka till och allt det där. Men tar man ett riktigt skitlån för att köpa kläder och prylar, ja då är man sannolikt i behov av en svidande läxa i form av en prick hos fogden.
Jag känner mängder av människor som lever på studiemedel och har hyror över femtusen, men som ändå klarar kakan med lite extrajobb och knapert leverne. De tycker förstås att det suger, men de smsalåna-smsalånar ändå inte.

Sett till statistiken pekar faktiskt den här rapporten främst (37 procent) på att många unga inte fattar pengars värde och inte klarar av att ansvara för sin egen ekonomi.
DET problemet hade behövt belysas lite. Men nej. Nyheten presenteras enkom med vinkeln på de unga offer som inte kan betala hyran. Och lösningen är förstås att sätta upp ett par skyddande staket runt individen.
Livslärdomar betackar vi oss. Vem behöver sådana när man lika gärna kan klä världen i bubbelplast?

fredag 28 december 2007

Den vresige Tilly får svar på tal

Brännpunkt idag ger Anders Flanking en välförtjänt känga åt Hans Tilly som haft mage att jämföra vanligt hederligt arbete med tvångsprostitution och slaveri.
Only i landet där a-kassan är fackens förlovade land är det möjligt för ett fack att göra så huvudlösa och gräsliga jämförelser. Menar Tilly att allt arbete som inte noga regleras och avgiftsbeläggs av honom och hans organisation är dåligt arbete?
Om Tilly inte vill framstå som en försmådd och vresig pimp, borde han putsa retoriken snarast.

måndag 24 december 2007

Strålande jul

God jul! Tillönskar er så stora portioner julefrid som möjligt och hoppas att mat och klappar fröjdat gommar och sinnen.
Noterar att en kollega filosoferar kring jul och diskning. Jag relaterar genom att presentera en mycket uppskattad julklapp.











Är den inte söt? Och naturligtvis symboliserar pepparkaksvarianten en riktig en - som kommer rädda långt mer än bara julen.
Nå. Merry merry på er alla, vi ses i 2008! Det blir fint.

torsdag 20 december 2007

Dagens

Skriver idag om Andreas Lundstedt och saker omkring detta.

"Det är modigt, men det borde inte behöva vara det. För faktum är att många av de 4000 hiv-positiva i Sverige liksom Andreas Lundstedt lever ett normalt liv. De jobbar, gör karriär, dejtar, bildar familj, klipper gräs och går på krogen. Och så bär de på en hemlighet.
För dessa 4000 personer är det viktigt att det nu finns någon i det offentliga rummet som ”ger hiv ett ansikte”. Därtill ett friskt och levande sådant.
Samhället behöver ändra sin syn på hiv-positiva. Rädslan inför att stigmatiseras av omvärlden är det som gör ärligheten omöjlig för många. När det innebär en stor social risk att berätta på jobbet är det bättre att avstå och vara tyst. För få förstår. Lundstedts val att berätta innebär också att hiv sätts i rampljuset vid ett avgörande tillfälle.
– Det är dags för en statlig skrämselkampanj igen, säger artisten Lars-Åke Babsan Wilhelmsson i Expressen.
Jo. Det verkar vara dags. Antalet smittade ökar och liknar nu de siffror vi hade på 80-talet. Alltför många förtränger de risker som finns. Förhoppningsvis påminner Lundstedts steg de oförsiktiga.
Rådande trend betyder också att RFSU:s hållning till smittskyddslagen framstår som extra otidsenlig. (...)
Lena Lennerhed och RFSU menar att ”Smittskyddslagen lägger hela ansvaret på den smittade” samt att ”alla människor måste ta ansvar för att inte utsätta sig eller andra för risker”.
Nej. Den smittade har faktiskt större ansvar. Men den försvårande omständighet som stigmatiseringen innebär måste bort – då blir det också lättare för hiv-positiva att ta detta ansvar och berätta."

onsdag 19 december 2007

Det trodde jag då aldrig

Jag är inget fan av Jan Guillou. Inte heller av medeltidsfilmer. Men nu har Fredrik Strage i DN lyckats med det omöjliga och fått mig lite sugen på att se Arn.
Tänk vad ett stycke fin stilistik kan göra!

Eine Klein i nattmössan

Under den julpyssliga rubriken Klipp och klistra med Klein skriver jag idag om måndagens Kleinska chockafton med Johan Norberg och Boris Benulic. Den som missade tillställningen kan lyckligt nog höra klokskaperna ändå, Timbro har lagt ut ljudfilerna här och här

"I boken gör Klein bland annat gällande att det mesta som är liberalt är neokonservativt och allt som har med nobelpristagaren Milton Friedman att göra är detsamma. Att ha med Friedman att göra är inte svårt. Man kan ha gått på samma universitet som han, eller så kan man helt enkelt kallas ”Friedmanite” in i märgen. Av Klein. I boken.
Alla dessa ismer och Friedmaniter gillar att kriga, skada och skrämma folk, menar Klein. Det är nämligen bara när människor är rädda och chockade som de vill ha ekonomisk och politisk frihet. Då passar staten och företagen på att liberalisera.
För att få ihop en så grandios teori måste Klein förstås skarva med sanning och fakta. Chockdoktrinen är ett avancerat pusselspel som klipper och klistrar ihop citat och skeenden för att de ska passa tesen. Strunt samma om kronologin fallerar på ett par år. Strunt samma om citatet är förvanskat till att betyda sin raka motsats.

– Kanske gör hon det inte medvetet, funderade Norberg och övervägde möjligheten att Kleins tolv researchers bara gett henne lösa citat att jobba med.
Man kan ju alltid hoppas, men Boris Benulic är nog närmre sanningen.
– Konspirationsteorier har, menade Benulic, blivit en helt legitim förklaringsmodell. Därför blir böcker som Da Vinci-koden storsäljare. Marknaden vill ha förvirrade fantasier och berättelser om konspirationen. Vi har inte längre en tänkande vänster."

tisdag 18 december 2007

Förnuftet vann

"Enligt EU:s domstol var Byggnads blockad av bygget i Vaxholm 2004 ett omotiverat hinder för friheten för tjänster inom EU."

Japp. Då var det dags för proportionalitet!

Mer här, här och här.

Fanken. Klein har förstört julen

Jag har nyss kommit hem från vad som skulle kunna betecknas som den stora liberala julfesten arr:ad av Timbro. Åtminstone kändes det så när man närmade sig restaurangen på World Trade Center och möttes av en kö som överträffar Berns vid tresnåret. Alla var där.
Där slutar emellertid liknelsen. Vakterna var inte ett dugg otrevliga och anmärkte inte på någons klädsel. Inte heller var det någon som juckade särskilt mycket mot någon eller något, åtminstone inte medan jag var där.
Då hände i stället följande:

Johan Norberg demonterade med kirurgisk precision (och för en gångs skull passar detta uttryck in i sammanhanget!) Naomi Kleins 500-sidiga epos om, tja, världen i allmänhet och Milton Friedmans onda ränker i synnerhet. Därefter gjorde Boris Benulic samma sak från vänster, med en delvis annorlunda vinkel.

Efter att de båda sågat Klein med besked - till skillnad från de flesta andra - uppmanade de den tvåhundrahövdade publiken att läsa boken. En snabb handuppräckning i kvällens början avslöjade nämligen att snart sagt ingen hunnit/orkat plöja den än. Och i någon mån bekräftar detta den övergripande poäng som Boris Benulic ville göra i sitt anförande.

- Konspirationsteorier har, menade Benulic, blivit en helt legitim förklaringsmodell. Därför blir böcker som Da Vinci-koden storsäljare. Marknaden vill ha förvirrade fantasier och berättelser om konspirationen. Vi har inte längre en tänkande vänster.

Japp. Benulics poäng landar till slut i det ganska deppiga konstaterandet att vi är ena obildade och lata jävlar, som går mer på snygga storys än faktagrundad kunskap. Naomi Klein i synnerhet, men ack så många fler.

Recensenterna på DN Kultur? - Check!
Publiken denna kväll? - Check!
Jag? - Check.

Det är lika bra att erkänna detta. För det känns tamejfan inte som jag nånsin hinner läsa nånting ordentligt.
Snabbläsa ny rapport i bokform och hacka ur mig en ledare? Visst.
Men detta är inte att läsa. Det är inte att begrunda.
Ibland till och med intalar jag mig själv att jag inte läser saker för att jag inte vill påverka min egen tankebana i en särskild fråga. Det är i och för sig också sant ibland. För mycket av andras formuleringar kan ibland störa processen och glädjen i att nå en insikt eller slutsats per egen maskin. Men oftast är det bara bara tidsbrist och the occasional lättja.

Således inställer sig nu en lätt ångest. Bör jag skriva något om kvällens begivenhet i morgon? Jo, det bör jag.
Men efter att ha sett Johan Norbergs magiska genomgång av alla felanvända citat och lögnaktiga påståenden i Chockdoktrinen känns det som en fet ironi att gå till jobbet och skriva en text om en bok man inte läst.
Jag menar, blir man inte Naomi Klein då?
Usch. Måste jag alltså tillbringa julen i Kleins sällskap? Det känns onekligen så.
Jäkla Benulic. Jäkla Norberg.
Jäkla Klein.
You ruined Christmas.


Mer om kvällen här och här.

fredag 14 december 2007

Antingen eller

Aftonbladet har en artikel om TV3:s Insider. Det berättas bland annat om moderaten Maud Ekendahl som tycker att man bara är "dum" om man jobbar samt om vänsterpartisten Inga Lantz, som enligt Aftonbladet ägnar dagarna åt "att måla tavlor, skriva, och kommunicera telepatiskt med djur".

Lantz lyfter 33 792 kronor i månaden i inkomstgaranti som före detta riksdagsledamot.
Hon uppvisar dock stor ödmjukhet genom att i artikeln kalla sig själv "tacksam" för de privilegier hon åtnjuter. Vidare förklarar Lantz att hon inte släpper taget om övergångspengen och börjar jobba genom att ge en känga åt Ulrica Messing:

– Jag hade ingen miljardär att gifta mig med.

Detta är alltså de två alternativ hon ser. Inkomstgaranti eller rik snubbe.
Driftig tjej...
Hur blev den här kvinnan någonsin vald?

Man-ligt lejon

Ett litet påpekande.
Vad är poängen med att kastrera ett lejon som fortfarande är av uppenbart hankön?
Lejoninnor har inte man.

torsdag 13 december 2007

Vill du ha det som på 90-talet, Mona?

Under rubriken "Vill Mona Sahlin ha det som på 90-talet?" funderar jag idag på gårdagens debattutspel från Sahlin och Borgström.
Som det påpekas av Gudmundson på Svd:s ledarblogg så är utspelet helt tomt på eget innehåll, men desto mer fullt med gnäll. Dessutom gnäller Sahlin på ett förträffligt decennium, 50-talet, vilket jag ägnar en del intresse i min text.

"50-talet dyker ofta upp när det ska pratas om vårdnadsbidraget, vilket Borgström och Sahlin naturligtvis gör. Och när detta decennium omtalas är det med samma högstämt varnande tonfall som när man tar det stora landet i väster i sin mun. Varnande, retoriska frågor. Vill du ha det som i USA? Vill du ha det som på 50-talet? Det självklara svaret bör, utan undantag, vara ett rungande och skräckslaget nej till såväl USA som 50-talet.
I själva verket är 50-talet ingen dum årgång alls. På 50-talet hade socialdemokratin ännu inte hunnit påbörja sin nedmontering av arbetslinjen. På 50-talet ökade dessutom jämställdheten med rekordfart. En period då det hände betydligt mindre på jämställdhetsområdet var däremot mitten av 90-­talet. Då var Mona Sahlin jämställdhetsminister och ägnade större delen av sin tid åt att hota sig fram i debatten. Hon krävde lagar mot ”sexualiseringen av det offentliga rummet”. Hon förespråkade en delad föräldraförsäkring, som gick om intet när Göran Persson sågade förslaget redan innan en s-kongress.
Hon hotade även företagen med kvoteringslagstiftning för att få jämnare styrelsesammansättningar. Det har blivit lite av en tradition bland socialdemokratiska jämställdhetsministrar att göra detta någon gång under statsrådskarriären för att sedan lämna frågan åt sitt öde. Detta framhåller Sahlin i sin debattartikel som ett styrkeprov jämfört med regeringens jämställdhets­minister Nyamko Sabuni (fp), som inte ­hotat någon.
Vilket larv. Faktum är, vilket påpekades i tidningen Fokus i januari i år, att hon under sin ministertid inte påbörjade inte så mycket som ett pm om hur en sådan lagstiftning skulle kunna se ut.
Lika tomt på idéer är det nu. Hela debattartikeln ägnas endast åt att bua ut allt regeringen gör – vare sig det är miljonsatsningar i kommunerna eller jämställdhetsbonusar. Inga egna förslag så långt ögat når, trots allt oväsen. När tänker Sahlin förära oss med den informationen? Eller vill hon ha det som på det ordrika men handlingsfattiga 90-talet?"

Rayman vet inget om Rayman

Trots att jag bara för någon månad sedan erkände alla mina skattebrott här på bloggen har jag på senare tid noterat att allt fler besökare kommer hit via googlingen "rayman + fusk".

Läskigt. Vad är det för mörka krafter som gräver i mitt förflutna, tänkte jag först. Lugnades dock raskt när jag insåg att det är kidsen som letar efter fulsätt att knäcka det dataspel som envisas med att ha mitt namn.

Så välkomna - men tyvärr - pojkar och flickor!
Jag har inga såna trix att bjuda på. Bara att googla vidare.

onsdag 12 december 2007

Se det var en tom tunna! Och skramlar duktigt gör den också.

Typiskt. Alltid när jag skriver här på bloggen att jag inte ska blogga så följer jag upp med att göra just det. Tänkte bara i all hast påpeka att det finns decennier som varit betydligt mer märkta av stagnation vad gäller jämställdhetsarbetet än det 50-tal som Sahlin & Borgström indignerat hojtar om. På 50-talet var det snarast full fart framåt på detta område.
90-talet däremot, ni vet då när Mona Sahlin var jämställdhetsminister, då hände det skvatt och intet. Skriver om detta imorgon.

Och just ja.
Dagens text handlar om svenska ungdomar och vad de säger och gör i klimatfrågan

"Svenska ungdomar säger alltså att miljö- och klimathotet är störst, men vill inget göra. De säger att de vill ha information om sopsortering, men har inte läst den som finns.
Vad är detta? En hel generation av "nånannanister" står för dörren. Engagerade och miljöintresserade ungdomar är inte sällan delar av ett ganska ilsket kollektiv, som när en rejäl misstro till allt vad makt heter.
Samtidigt verkar en hel generation unga ha slagit sig till ro i en håglös pessimism. Man tycker, argt, att FN, regeringar, EU och andra storheter ska lösa problemen, men man när inget som helst hopp om att så skall ske. Och där stannar det. Vid en apatisk, men politiskt korrekt ilska.
Det är svårt att sätta fingret på vad man ska kalla detta, men det är oroväckande. Och oron gäller långt ifrån bara miljön."


Hela texten här.

On tour

Datumen för LO:s turné genom landet är nu släppta. Boka biljetter nu till denna folkfest med fackeltåg och soppkök!
Har du tur kanske du även kan lägga vantarna på en attraktiv t-tröja med turnéns officiella namn: "LO protesterar mot den borgerliga regeringens orättvisa politik".

Arbetet med faktiskt fackliga frågor är tillsvidare uppskjutet...

måndag 10 december 2007

Meanwhile

Tid är en bristvara. Det lär bli glest på bloggen framöver.
Läs något annat, någon annanstans. Till exempel...

- Merit Wager ställer den befogade frågan "Sparkade 16-årige Riccardo ihjäl sig själv?".

- Dilsa Demirbag Sten om förrädisk rasism, Onkel Tom och House Niggers i Arena.

- Eller ta del av Fredrick Federleys helg och bli riktigt jäkla pissed off. På såväl puckona som polisen.

Om the joys of att säga upp sig

Skriver idag en krönika om the joys of att säga upp sig, bland annat apropå
Svenskt Näringslivs rapport om att en orörlig arbetsmarknad skapar ohälsa och LO:s reaktion på densamma.

"Det är en enormt frigörande upplevelse att säga upp sig. Jag har gjort det några gånger. En gång fick jag till och med sparken. (Kollektivavtal är inte alltid legio i det fria kulturlivet.) Det var förvisso en välvillig spark av karaktären ”Du mår ju inte bra av att jobba här”, men ändå en ­överraskning.
Både de självvalda uppsägningarna och den senare utmynnade i samma sak. En pirrande känsla av ”vad ska hända nu?”, men också en krypande oro om framtid och ekonomi. Ändå skulle jag inte vilja byta bort de där fattiga och oroliga månaderna för allt smör i Småland. Belöningen när allt löser sig är nämligen större. Det är guld värt att få känna att man klarar vad som helst, känna trygghet i sin egen förmåga. En stunds ovisshet i livet är ett ­billigt pris.
(---)
LO skriver att löntagarnas brist på makt och inflytande är ett exempel på dålig arbetsmiljö. Men inte heller detta är något absolut. Alla människor är inte lika. En del vill ha ett jobb som man gör och sedan går hem. Andra vill forma och påverka verksamheten. En vettig arbetsmarknad borde klara av att rymma båda dessa personlighetstyper. Den som hamnat fel ska kunna säga upp sig utan magknip. Ett skönt pirr ska det vara!"


Läs gärna en bloggpost från häromdagen apropå arbetsmarknadspolitik och facklig argumentation...

lördag 8 december 2007

Bodströms konstiga syn på myndighetschefer

Dagens ledare handlar om rikspolischefens inte så överraskande avgång och om Thomas Bodströms bedömningar och slutsatser samt varför man inte ska lyssna särskilt intresserat på dem.

"Förre justitieministern Thomas Bodström (s) – som tillsatte Strömberg 2004 – hävdade i går att ”ett ofattbart svagt ledarskap” från justitieminister Beatrice Ask (m) ligger bakom den uppkomna situationen. Enligt Bodström är problemen inom polisorganisationen nämligen naturliga.
Han menar att ”den hårda stämningen mellan cheferna finns alltid” och därför måste en justitieminister ha ”kontinuerliga möten med rikspolisstyrelsen, facket och rikskriminalpolisen för att undvika att diskussionerna blir konflikter”.
Beskrivningen är ganska häpnadsväckande. Ska polismyndigheten vara sandlådebråk där pappa eller mamma justitieminister tidvis måste rycka in? Det må vara en okej ordning för en klåfingrig s-minister med smak för att detaljstyre, men bör inte vara det för en borgerlig justitieminister.
Under året har regeringen genomfört en rejäl satsning om 1,5 miljarder på rättsväsendet. Merparten av pengarna har gått till polisen, bland annat med målet att öka antalet poliser samt antalet uppklarade brott.Men pengarna som har satts in har märkts dåligt. Sannolikt är regeringen inte särskilt nöjd med hur Strömberg förvaltat de satsningar som gjorts.
Hårt draget är polisen fortfarande två saker för befolkningen - något man aktar sig för när man är ute och kör bil eller någon man ringer för att få en blankett att skicka försäkringsbolaget när man blivit bestulen. För en regering som har lag och ordning som en av sina paradgrenar är detta inte acceptabelt."

fredag 7 december 2007

De friska ögonens förbannelse

Skriver i dag om gårdagens kritik mot rikspolischefen och den debatt som följde.

"Den kritiserade Strömberg sa i går att ”I en så stor organisation, med ­rådande traditioner, är det inte konstigt att det finns motstånd mot nytänkande.”
Han hänvisade till att liknande motsättningar gärna uppstår när länspolismästartjänster ska tillsättas. Även här försöker man vidga sina vyer och lyfta in kompetens från icke polisiärt håll. ”Vi måste ta in folk som kan annat än det som man typiskt lär sig som polis.” sa Strömberg i går.
Är detta verkligen ett måste? Vi människor sätter ibland en onödigt stor tilltro till att förändringar av alla de slag är en välsignelse. Klyschorna kring detta, särskilt i arbetslivet, är många. Det nyorganiseras och omstruktureras. Alla verksamheter förutsätts må bra av ”friska ögon utifrån”. Ofta gör de det. Men glöm heller inte värdet av erfarenhet och en på djupet gående kunskap om yrket.
När allt fler rektorer inte har varit lärare. Allt färre rikspolischefer och länspolismästare har jobbat som poliser. När myndighetschef efter myndighetschef bara har politiska uppdrag på cv:t. Då blir det svårt att vinna sina medarbetares respekt och tilltro. Misslyckas man med denna första, avgörande uppgift, får de friska ögonen svårt att göra verklig nytta."


Hela texten här.

Det är fult att ljuga

Jag noterar att svenska kvinnor ljuger mer i enkäter än svenska män...

torsdag 6 december 2007

Underlig linje från RFSU

I senaste numret av RFSU:s tidning Ottar Rapport skriver RFSU:s förbundsordförande Lena Lennerhed i en krönika om informationsplikten som råder enligt lag. Den innebär att om du har för avsikt att gänga med en trevlig typ av endera könet, men bär på ett eller annat otrevligt virus så är du skyldig att informera din tilltänkta sängkamrat om detta.
Lena Lennerhed gillar inte denna plikt. Både hon och hennes organisation driver en linje som går ut på att informationsplikten ska bort. Hon skriver:

Informationsplikten riskerar att invagga människor i en falsk trygghet, där man utgår från att den som inget säger är fri från hiv. Smittskyddslagen lägger hela ansvaret på den smittade.

Jag har sagt det förut, men påpekar det för säkerhets skull igen: Jag vet att man kan leva ett nästintill normalt liv med hiv. Jag vet att smittriskerna kan kontrolleras och hållas på en mycket låg nivå. Jag begriper också att detta är kunskap som det är viktigt att sprida. Ingen av oss vinner något på att pariastämpla den delen av befolkningen som har diagnosen hiv.

Bland Apotekets många små broschyrer finns det en om herpes, i vilken det står att om du har munsår ska du pussa ett barn. Anledningen är att det numera är så många som har herpes att det är lika bra att alla har det. Det är bättre för resistensen om man får det tidigt.
Dit har vi inte kommit när det gäller hiv/aids. Det är mycket möjligt att man kan leva ett ok liv. Men när det tar slut kommer det med största sannolikhet ha med viruset att göra. Att ha sin dödsorsak fastställd på förhand kan inte vara någon lätt sak.
Hur bra bromsmedicinerna än är så är det fortfarande mycket bättre att inte ha hiv. Det skulle jag tro att alla som har diagnosen tycker också.

Lennerhed skriver att "alla människor måste ta ansvar för att inte utsätta sig eller andra för risker". Man skulle därmed kunna tro att hon och RFSU förordar ett större mått ansvar från alla individer.
Och sure. Det är dumt att ta risken att ligga utan kondom. Inte minst vid förbindelser av mer tillfällig karaktär.
Men vad Lena Lennerhed glömmer bort är att det faktiskt finns fall där tex en man efter tio års äktenskap (som utmynnat i två barn) plötsligt fått veta att hans fru haft hiv ända sedan de träffades och ingenting berättat. Är det denne man som brustit i sitt ansvar genom att underlåta kondombärande under den decennielånga äktenskapliga samvaron? Jag tycker inte det. I mina ögon har den här mannen blivit grundligt och lagvidrigt lurad.

RFSU:s linje i frågan kan vid första ögonkastet verka bygga på något för det svenska debattklimatet så ovanligt som placeringen av individers ansvar före gruppers. Men i själva verket är det ju alls inte ansvarsperspektivet som ligger till grund för resonemanget utan, som vanligt, gruppens rätt.
Faktum är att det är endast vid tillfällen som dessa som individen "kryddar" samhällsdebatten.
Suck.
Den enda individ som finns är den det är synd om.

Barn och vuxna

Skrev en krönika i går apropå Dokument inifråns sevärda reportage om den nya reglerna i vårdnadstvister.

"Den nya lagstiftningen är ett kraftfullt vapen för de mammor som vill ha ensam vårdnad. Att skapa samarbetssvårigheter är ju ganska lätt. Dessutom tar socialtjänsterna ofta särskild hänsyn till om en anklagelse om misshandel yppats – även om den utretts och förklarats grundlös. Det betyder, i klartext, att en mor bara behöver antyda att hon är rädd för sitt ex och så är hon halvvägs i hamn med sin enskilda vårdnad.
Avvägningarna är förstås svåra. Vi vill inte hamna i det tidigare diket, där olämpliga föräldrar ändå fick halva vårdnaden. Samtidigt är en lag som uppmuntrar till konflikt, snarare än tvingar vuxna människor att samarbeta, inte mycket att ha. För i någon mån är det också detta jag känner när jag lyssnar på de föräldrar som intervjuas. Före detta par som inte kan hälsa, som inte talar med varandra och som utsätter sina barn för detta omogna beteende. Man undrar ibland vem som är barn och vem som är ­vuxen. Ännu en översyn verkar nödvändig."

tisdag 4 december 2007

Venezuela speglar svensk vänster

Dagens text handlar om den lyckliga utgången i folkomröstningen i Venezuela och även om hur oerhört tjocka de ideologiska glasögonen är här på hemmaplan. När jag ser debattörer kalla det "synd" att grundlagsförslaget inte gick igenom undrar jag hur det står till med demokratiuppfattningen på en del vänsterkanter i Sverige.
Jag säger inte att man inte får ha socialismen som ideal-ism, men man bör samtidigt ha en hållning till demokratin. Vad menar man när man kallar sig demokrat, egentligen?

Det var väl för väl att söndagens folkomröstning i Venezuela inte gick president Hugo Chávez väg. Ungefär så borde de flesta demokrater i dag tänka. (...) För oaktat om man har en liberal eller socialistisk hållning så borde man klara av att identifiera diktaturen när den inställer sig med så tydliga propåer som de Chávez hade ställt upp i sitt förslag till ny ”socialistisk” grundlag i Venezuela. (...) Även om man föredrar en socialistisk politik måste man väl kunna öppna ögonen inför uppenbart odemokratiska åtgärder och förstå att de i sig inte är rätt väg?
Hur många anhängare av den socialistiska tanken i Sverige är beredda att skicka ut demokratin genom närmsta fönster? För det var i realiteten detta som Chávez förslag hade inneburit. Vad annars kan man kalla ett förslag som vill grundlagsfästa en ideologi för staten? (...)
Trots att Chávez hade satt hårt mot hårt och förklarat för folket att ett nej var ett nej inte bara mot förslaget utan också mot honom själv gick omröstningen inte hans väg.
Till slut var det ändå nackdelarna som övervägde. Tanken att ge presidenten rätt att i nödlägen (naturligtvis skulle han själv avgöra vad som är ett nödläge) låsa in medborgare utan att väcka åtal, att ensam stifta undantagslagar samt att själv få utse provinsernas makthavare tog uppenbarligen emot hos 51 procent av befolkningen.


Vänstertänket kring detta verkar så oerhört kortsiktigt. När Chávez väl erkänt sig besegrad noterar jag hur man stolt pekar på detta "bevis", som för att understryka att han "visst är demokratisk".
Fine. Vi kan ha så låga krav om ni nödvändigtvis vill. Jag kan säga att det var en fantastisk demokratisk duktighet av Chávez att göra det enda rätta - det vill säga acceptera ett valresultat.
Men egentligen, är det något att yvas över? Gör det hans grundlagsförslag mindre odemokratiskt? Inte i mina ögon.

Det finns en anledning till att demokratiska stater världen över aktar sig noga för att klippa sönder konstitutioner och grundlagar - de garanterar nämligen befolkningen en grundläggande demokrati oavsett vem som sitter vid makten. Om vi - for arguments sake - ponerar att Chávez verkligen är en sådan hyvens kille som hans svenska anhängare gör gällande så innebär det fortfarande inte att en grundlag á la Chávez inte skulle kunna bli en livsfarlig konstruktion i andra händer.
Rättssystem och konstitutioner kan inte byggas utifrån personer, basen måste vara grundläggande demokratiska värderingar.

måndag 3 december 2007

Och vinnarna är...

Liksom många andra kände jag mest bara förundran inför förra veckans opinionsmätning.
Det är som om majoriteten av svenska folket har någon sorts inre behov av att nu ta avstånd ifrån den politik de i valet såg som ofrånkomligt nödvändig för att vända (s)kutan. De som i valrörelsens diskussioner och debatter såg behovet av att få fler människor i arbete, vill nu inte stå upp för denna åsikt, inte ens inför sig själva. Plötsligt är vi tillbaka i ett samtalsklimat där rätten att slippa jobba anses som välfärdens absoluta höjdpunkt.

Det är obegripligt. Maud Olofssons benämning sossifiering springs to mind. Visst finns den. Och som opposition har vänsterlägret rätt att ta i lite extra, att anklaga och vaja med pekfingret åt åtgärder som de i hemlighet suckar nöjt över att slippa göra själva. På seglats över nätet stöter jag på en del av den varan.
I tidningen Östra Småland hade Hans Karlsson, tidigare avtalssekreterare på LO och f d arbetslivsminister, nyligen ett debattinlägg som överträffar det mesta - såväl i låg som ologisk argumentation. Under rubriken ”Det gäller din mamma” förklarar Karlsson varför turordningsreglerna i Las är Guds gåva till...ja...din mamma.

När mamma kommer hem till familjen och berättar att hon blivit uppsagd kan hon tack vare dagens arbetsrätt säga till barnen att det inte beror på att hon var sämre än de som fick behålla jobbet.
I stället kan hon säga att det berodde på att hon var sist anställd. Turordningsregeln är rättvis. Man stämplas inte som sämre, arbetslösheten kan bäras lättare och barnen behöver inte skämmas när en förälder förlorat jobbet.


Karlsson nämner såklart ingenting om hur lätt den sura vetskapen är att bära för modern. Att veta att arbetsgivaren hellre hade velat ha henne kvar. Inte heller säger han något om hur lätt bördan är att bära för företaget, som kanske mist en avgörande kompetens till förmån för en "mindre viktig". Och naturligtvis nämner Karlsson ingenting om det faktum att den som faktiskt fick vara kvar sannolikt kommer att bära en - ja, just det - stämpel varje dag som han eller hon går till jobbet - eftersom alla såklart vet att han räddades av sin plats i kön, inte av sina skills.

Men, det stoppar inte där. Karlsson fortsätter med god aptit.

Man levererar inget arbete om inte priset är det rätta. Ungefär som en bilhandlare inte levererar någon bil utan att vara överens med kunden om priset, något annat skulle te sig som orimligt. Vad som är rätt pris avgör förstås bilhandlaren. På samma sätt är det med kollektivavtalsförhandlingar. Vad som är rätt lön avgör naturligtvis löntagarna själva.
Detta vill stora delar av borgerligheten och Svenskt Näringsliv ändra på.
Ja, inte när det gäller bilhandlaren förstås utan endast när det gäller löntagarna. De kallar det proportionalitet vid konflikter genom lagstiftning.


Vad som är rätt lön avgör löntagarna själva - detta är enligt Karlsson en kollektivavtalsförhandling.
Woops, there goes the svenska modell!
Och håll käft, annars konfliktar jag dig! Big time.

Andra fynd på nätet gör jag också. Ämnet är annat, men den Nigeriabrevsliknande argumentationen är densamma. Det enda som saknas är en allvarlig ögonsjukdom och mycket dyr medicin.
Riksdagsledamoten Monica Green (s) sprider julstämning i ett blogginlägg om alliansens barn- och familjepolitik genom följande fantastiska mening:

Hur många fattiga barn kommer att vara utan julklappar i år, för att mamma eller pappa blivit sviken av den borgerliga regingen?

Sug på den till en kopp glögg. De som blev utan julklappar under sossarna för att mamma och pappa inte hade några jobb var förstås inte några stackars fattiga barn, utan principfasta ungar som själva valt bort julklappar eftersom de ogillar ägandet och prylhysterin.

This is what we're up against. Hötorgsretorik som denna har moderaternas glättade julkampanj inte ett dyft att sätta emot, det spelar ingen roll hur många de lyckas i arbete.
Arbetslösheten må sjunka och sjukskrivningarna likaså, alltmedan lönebeskedens slutsiffra stiger. Vad är väl detta mot det "faktum" att Sveriges alla barn gråter. Deras mödrar också. Hur kan någon människa, som vill kalla sig god ända in i hjärteroten, vilja rösta på alliansen i ett sådant läge?

Ärligt. Om jag hör uttrycket "kirurgisk precision" en gång till så skriker jag.

Ett meddelande till dem jag står i skuld till

Jag är inte slarvig, det är min j***a bank som är det.
Man undrar i sitt stilla sinne varför Finn och Gripen inte övervägde att låta det gamla systemet ligga uppe parallellt under de där avgörande dagarna.
Nu får man i stället små meddelanden per post som berättar att dina inlagda betalningar har tyvärr försvunnit.
Jotack, jag såg det den där gången då jag lyckades ta mig in. Att lägga in dem på nytt gick sämre - efter fyra webläsarkrascher kravlade jag ut ur OCR-nummerträsket och gav upp.
Morr.

Vansinne

Det här vansinnet skrev jag ett stick om häromdagen...

De saudiska myndigheterna försvarar sig dock och förklarar hennes hårda straff med att kvinnan och hennes advokat aktivt försökt få medieuppmärksamhet och påpekar hotfullt att straffet kan bli än högre om hon överklagar.
Inte nog med att kvinnan underställs vansinniga lagar som dessa, dessutom förväntas hon tiga. Kritik eller ifrågasättande undanbedes, annars...
(---)
Alla demokratiskt sinnade människor borde höja rösten mot sånt här. Viktigast och mest slagkraftigt vore kanske om muslimska länder – och inte minst muslimska företrädare i väst – tog plats i debatten.


Noterar dock en god nyhet från Sudan.
Man får vara glad för det lilla, som mormors syster brukade säga.

lördag 1 december 2007

Bokbråk

Skriver idag en liten sak om det senaste författargrälet.

"Författare lever tätt inpå fiktionen. Så tätt att en del ibland äger en särskild förmåga att veckla in fantasin i verkligheten. I den meningen blir det en smula ironiskt när Jan Guillou avfärdar Unni Drougges anklagelser som rena fantasier. Till och med Jans mor har, i samband med hans mer självbiografiska alster, påpekat att han alltid hade en väldigt livlig fantasi.
Debattredaktörerna på dags- och kvällstidningar vet förstås detta. Ändå blir författargräl ofta stort uppslagna i media, lika stort som när dokusåpastjärnor och andra tv-kändisar rasar mot varandra – trots att bokmediet inte riktigt kan sägas ha samma publika genomslagskraft som televisionen har. Om tidningarna skrev lika mycket om alla boksläpp som sker som de gör om varje Idol-avsnitt hade vi nog haft lite andra siffror på bokkonsumtionen.
De flesta tidningar har tydliga regler för exempelvis insändarsidor när det gäller påhopp och anklagelser av personlig karaktär. Personliga vendettor och grannfejder går helt enkelt bort. Det kan kännas orättvist för den som vill sätta strålkastarljuset på en stor oförrätt, men är med lite perspektiv det enda rätta och ansvarsfulla.
Det som ändå gör att en författardebatt blir oemotståndlig för redaktörerna är att här får man kändisar som bråkar, och dessutom gör det med betydligt större verbal elegans än gängse dokusåpaprofil brukar göra. Det gör dock inte de offentliga personliga vendettorna mindre osmakliga om man betänker att risken att någon eller alla inblandade handskas lite lättvindigt med sanningen."