onsdag 24 december 2008

tisdag 23 december 2008

Pray for me

Jaha. Här sitter jag på Bromma flygplats. Vi har fått varsin fralla och en kopp kaffe. Frallan sitter nu uppe i min gom och jag sänder ömma och bedjande tankar till whatever Gud som nu kan tänkas finnas. Här har jag varit i sisådär en och en halv timme. Vore det bara en försening så hade det kunnat bäras med det lätta hjärta jag haft på jobbet hela dagen vid tanken på att få komma hem - hem till mamma och gran och bror och katt och mat och allt annat närt och kärt som finns i Skåne.
Men planet är sönder och informationen vi fått är att man försöker hitta ett annat plan samt, beroende på vad för plan man nu hittar, en besättning som kan flyga det.

Jag frågade personalen om odds, men de ville inte ge några. Hjärtat blev tungt. Just nu är det rysligt synd om mig, inte minst för att jag måste umgås med mörka tankar om att fira jul ensam i min lägenhet med, tja, Youtube som enda sällskap.
Pray for me.

UPPDATERING
Undrens tid är inte förbi! Jag ska få åka hem. Visserligen inte förrän vid tio, men i alla fall. I'm homeward bound.

måndag 22 december 2008

"There was a Miss Pocahontas in room 126 but she checked out an hour ago."

Spådom: När övervakningssamhället är över oss med full kraft kommer bekväma, rejäla och förnuftiga underkläder bli mycket mycket viktigt.
Ty om det blir ont om oövervakade platser här i världen, kanske du måste gå igenom en hel dag med dina obekväma trosor som alltid åker upp, utan att du får ett enda vettigt tillfälle att rätta till dem.
Bara en sån sak. Fatta hur otrevliga vi skulle bli mot varandra!

Idag skriver jag om integritet, skiljer lite på statliga integritetskränkningar och företags-dito samt ondgör mig över att jag inte får checka in som Miss Pocahontas, sådär som Anna Scott gjorde i Notting Hill...

Läs för övrigt Mårten Schultz på samma tema.

söndag 21 december 2008

Dagens citat

"Alla ytliga bloggtyper kanske måste få in lite substans i sin tillvaro. Då hamnar man ofta hos sina föräldrar i psykoanalysen. Det är väl jättebra om han gör något mer analyserande."

Mhm. För alla djupa ickebloggare hamnar ju aldrig "hos sina föräldrar"...

lördag 20 december 2008

Without chemicals, he points

Julen är inte ens över men ändå längtar jag särskilt mycket till nyårsafton just i år. Då vankas det kalas med vännerna på temat Twin Peaks. Flitiga festfixerskor har planerat i veckor och jag är full av tillförsikt. I går fick jag mitt mejl med min tilldelade karaktär: Blackie O'Reilly, ett par citat som ska memoreras samt uppmaningen att hårdplugga allt värt att veta om Twin Peaks universum.
För närvarande funderar jag på om jag ska vara så ambitiös att jag faktiskt tonar håret svart inför kvällen.
Jo, det ska jag nog. Testa heroin för att komma närmare rollen tänker jag dock inte göra.
Ungefär så här blir min nyårsafton. Hur blir din?

fredag 19 december 2008

Sick comes in many shapes and sizes

Idag försöker jag på något som närmast liknar dagisnivå, förklara vad grejen med solidarisk och gemensamt finansierad välfärd är. Vi får väl se hur det går.

Bekymrat förklarade fackföreträdarna att de ska ha extra telefonberedskap och helgöppet över jul och nyår. Några dagar senare (14/12) fick vi veta att Kommunal har ett avtal som innebär att arbetsgivarna har lovat att betala 180 dagars sjuklön även om Försäkringskassan bedömer att du kan arbeta.
Den informationen hade Kommunal dock inte varit så noga med att gå ut med till sina oroliga medlemmar. Istället meddelade man, via Ekot, att det vankades jouröppen kristelefon över helgerna. Vilken service, va?!

I debatten om sjukförsäkringsreglerna haglar de felaktiga påståendena och anklagelserna. Oppositionen gör sitt bästa för att elda på. Vänsterpartiet kräver ”time-out” och socialdemokraterna vill ha ”moratorium” på utförsäkringarna och hänvisar till såväl julen som det dystra läget på arbetsmarknaden. I Aftonbladet (17/12) säger Veronica Palm (s) att ”Regeringen borde kunna vara storsint nog och sätta stopp för det här” samt att det inte är ”värdigt ett välfärdsland att ha ett system där man kastar ut människor på arbetsmarknaden”.
Suck. Låt oss ta det från början.

1) Man kan vara sjuk på många olika sätt.
2) Sjukskrivning i sig är ingen behandling.
3) Ibland kanske man är arbetsrelaterat sjuk och allra mest i behov av nytt jobb.

Det är förvånande att man gång på gång ska behöva förklara för oppositionen vad grundplåten i en solidariskt och gemensamt finansierad välfärd är – nämligen att systemet inte vattnas ur. Det innebär att regeringar inte ska använda systemen till lite vad som helst för att framstå som ”storsinta”.
Till exempel ska man inte sjukskriva folk med hänvisning till läget på arbetsmarknaden.

torsdag 18 december 2008

Look daddy!

I går vankades det glögg, clementiner, julgodis och jultal av Fredrik Reinfeldt. Av detta blev det en text.

Där står statsministern mellan två julgranar och även om hans tal kanske inte framkallar inspiration av tindrande slag så associerar jag inspirerat och tänker på slutscenen i Frank Capras klassiska film It’s a wonderful life .

För varje satsning mot grov brottslighet som Reinfeldt lovar ser jag för min inre syn hur ännu en soffliggare får vingar.


lördag 13 december 2008

Det ska få lysa klart

Det kan vara så att jag förträngt alla tidigare höstar och vintrar. Så måste det nästan vara. Jag kan ju inte gärna ha gilllat vintrarna bättre när jag klev upp halv sex varje morgon. Hur som helst så längtar jag så mycket efter våren och sommaren att jag går sönder. Den här säsongen är ingen höjdare. Man får stötar hela tiden. Man fryser och svettas om fötterna. Mitt hår blir fult. Det sociala livet halveras.
Nej. Vintertid är en crappy säsong på många vis men mest av allt behöver och saknar jag ljuset. Turligt nog har min rara kollega donerat sin gryningslampa till mig och den lindrar faktiskt morgonpinan lite. Kvittrar och koko-ar som en gök gör den också.

Nå. Jag inser att ljushungern och tröttheten bidrar till skralt bloggande. Så går det. Idag skrivs det hur som helst om Lavalutredningen. Häromdagen om de rödgröna.

Slutligen. En Lucia av lite särskilt slag.



Och som bonus en flicka som gör den andra, icke Lammermoorska, delen fascinerande bra vokalt.

lördag 6 december 2008

Strån till stacken

Jag och Per Gudmundson drar varsitt strå till Cyklopens stack idag.

Idag, när nazisterna marscherar i Salem, sätter vi in en femhundralapp var på Cyklopens postgiro konto 1607552-5. Vi uppmanar alla som vill se ett fritt kulturliv att göra detsamma. Det betyder inte att vi håller med om varje ord som yttrats inom husets väggar, eller att vi tror att de aktiva ska gilla våra. Men de år av frivilligt arbete som lagts ner i Cyklopen ska inte ha varit förgäves.

torsdag 4 december 2008

Enögdheter

Jag ser på Knuff att de två mordbrandsdåden som skett med kort mellanrum på sistone tolkas som ett resultat av borgerligheten/regeringen/liberalerna/högern på nåt vis. Jag pallar faktiskt inte ge mig in i den debatten, det känns bara snett, orättvist och fult. Guilt by association är en underdrift i sammanhanget.

Var är liberalernas fördömanden?, frågar en del.
Alltså. Allt vi vet just nu är rykten. Jag skriver i en tidning och då är det ett lämpligt beteende att inte utgå ifrån vem som är skyldig i ett brott som är under utredning och där det inte ens finns några utpekade misstänkta.

Självklart fördömer jag branden, vem som än har anlagt den, men det är ett kort konstaterande och därmed svårt att bygga en hel text på. Därför skrev jag om det jag kunde skriva lite längre om, dvs Kulturkampanjen i sig och vad de har gjort - vilket jag fick mig en känga för. Ja ja, jag antar att det ingår i den stora kampen, vilken den nu är.

Hur som helst. Jag känner några som varit inblandade i Kulturkampanjen vid olika tillfällen genom åren. Folk som hjälpt till, som spelat på stödkonserter etc. Jag har dessutom ett bestämt minne av att jag själv har stött Kulturkampanjen förut genom att skicka ut info om deras stödfester till våra publikregister när jag jobbade på frigruppsteater.
Helt enkelt. Jag vet att det har gjorts ett helt fantastiskt och imponerande jättejobb därute.
Tyvärr. Det får för närvarande stanna vid ett något luddigt riktat fördömande, men ett fördömande är det likafullt.

onsdag 3 december 2008

Det gör ont för varje hjärtslag

Var ute på nätet en sväng och bråkade/språkade med folk och ramlade över den här lilla pärlan. En finfin cover med sisådär ett år på nacken tror jag, men strunt samma. För mig är den ny och fin. Utförd av Anna Järvinen & Annika Norlin.

Is the price right?

Jag gillar verkligen popcorn. Hemskt mycket. Men om en påse popcorn kostade som, säg, en 250 grams hängmörad oxfilé så skulle jag kanske inte riktigt tycka att jag fick valuta för pengarna. Många gillar verkligen förskolan och är överlag nöjda med tjänsten. Men kanhända beror det på att de tror att de får oxfilé för popcornpengar? Vem skulle inte bli nöjd med det klippet?
Om detta handlar dagens text.

tisdag 2 december 2008

Gräsligt utan Groucho

Skriver idag om gräsrötter, nätverk, klubbar, partier, supportrar, vänner, anhängare och allt vad det nu heter. Ingen har i dessa sammanhang kommit på att använda det rätt mysiga ordet mycel, men det kommer säkert.

"Allt fler känner tvekan inför att skaffa partibok. Vi lär få se många fler lösa nätverk och grupper födas framöver. Socialdemokraterna har redan försökt sig på att avdramatisera partibokens tyngd med sitt supporterprojekt och i Marita Ulvskogs Feministas framhåller man på hemsidan att nätverket varken har gatuadress eller växelnummer.

Det är uppenbart att de lösa formerna sätter myror i huvudet på många. I Expressen (1/12) går Mikael Trolin (fp) till storms mot att alla inte får vara med i nyblivne folkpartisten Alexander Bards nätverk Liberati. Elitism, menar Trolin och efterlyser en öppenhet där ”alla” får komma till tals.
Bards tanke är snarare den motsatta. Att alla faktiskt inte måste komma till tals överallt hela tiden. Lika lite som jag måste äta lunch med samtliga kolleger på min arbetsplats varje dag.

Vill man att frodiga gräsrotsrörelser ska uppstå, är det en god idé att låta dem formas, istället för att komma dragandes med gräsklipparen så snart ett strå sticker upp."


För övrigt ger jag mig själv en guldstjärna för att jag lyckades avhandla temat utan att dra Groucho Marx-citatet om klubbmedlemskap. Starkt jobbat jag!

måndag 1 december 2008

Omsorg

Knyter i dag ihop en säck som upptagit mina tankar i några veckor - äldrevård. Sedan jag kommenterade äldrevårdsskandalen i Halmstad har det varit fullt ös i mejlboxen och idag återkommer jag till ämnet både med egen text och med ett urval ur läsarreaktionerna. Så. Nu ska jag mejla alla som jag inte hunnit svara till och ge dem länkar till de båda texterna.

Kan för övrigt konstatera att intresset för de här frågorna är nästan skrämmande åldersbaserat. Den absoluta majoriteten som hört av sig antingen jobbar i äldrevården eller är på väg in i den som "brukare". Mycket få utanför dessa grupper intresserar sig. Det är något världsfrånvänt i det där som gör mig sorgsen.

Finally. Har visserligen redan tipsat om den på ledarbloggen, men om någon har missat Calle Schulmans debattartikel om samma sak - läs, genast! Ett vackert stycke text.

lördag 29 november 2008

Palmfri TV

Veckan har kännetecknats av en utrensning av folk som heter Palm ur tv-rutan, till fansens stora besvikelse. En palm har fans som bildar facebookgrupper. Den andre har fans som får psykbryt och skriker och gråter. Det hade onekligen varit roligt om den senare reaktionen gällde ett nyhetsankare istället för en idolsångare, men man kan väl inte få allt.
Inte ens vecka 48, vars helg nu snart tar slut.










Rikard och Johan, med duvor.

I am getting so hot, I'm gonna take my robe off

onsdag 26 november 2008

Å nej, ännu en fejkchatt!

Kan vi nu en gång släppa det här med att bli upprörda fejkchattande?
Guillous svar var ju inte direkt några nyanserade under... Säger han "skitsnack" i luren så finns det inte mycket utrymme för tolkningar så att säga.
Dessutom. Om jag bryter båda armarna och dikterar bloggposter är de väl ändå mina bloggposter? Annars finns det ett rejält antal sekreterare här i världen som inte creddats vederbörligen...

Slump och PR

Dagens text handlar om Sverige, slump och PR, apropå en rapport från Globaliseringsrådet.
Blev inte så nöjd med texten, som alltid när man måste snuttifiera och exemplifiera snarare än grotta ner sig i en sak. Men, det finns rätt mycket intressanta ingångar till flera olika ämnen i den där rapporten.

Minst 105 svenska stadsdelar skiter i Per Schlingmann

Nähä. Det går inte över. Jag är fortfarande irriterad över både moderaternas tragiska strategival och såväl blogg- som gammelmediala kollegors val av ämnen.

I går slängde alltså en moderat arbetsgrupp fram en rapport, baserad på färska data från RUT. Idag behandlas detta av många medier, även delvis i en osignerad sak i SvD. På de flesta andra håll skrivs det dock under nån sorts allmän moderat integrationspolitik-rubrik. De allra flesta förefaller anta att rapporten från igår (måndag) innehåller den sedan helgen ökända idén om kontrakt.
Det gör den inte. Med andra ord är det inte måndagens rapport, kortfattat presenterad på DN Debatt, som behandlas i de flesta texter utan enbart helgens utspel. Igen, får man väl säga, eftersom den saken kommenterades rätt grundligt redan under helgen och i måndagens tidningar också.

Alltså. Kontraktet är en separat grej som inte finns i utanförskapsrapporten, men däremot nämns i de övergripande handlingarna inför konventet, som presenterades för flera veckor sedan. Men liv om saken blev det inte förrän Schlingmann bubblade om det i helgen.
Nå. Först ska vi kanske ta reda på vad som står om just kontraktet - som i mina ögon är en förhållandevis ointressant idé - i handlingsplanen. Så här står det:

"Integrationen ska präglas av begreppet etablering i Sverige. Individen ska ha huvudansvar för sin etablering. Ett kontrakt ska upprättas mellan individen och staten. Detta ska utgå ifrån individens kunskaper varför en validering av dessa, med översättning av betyg och arbetslivserfarenhet, inledningsvis ska göras. En liknande validering görs också på ett antal platser i dag men vi anser att det behövs en nationellt samordnad validering. Kontraktet ska tydliggöra förväntningar och krav på den nyanlände men även de insatser den nyanlände har rätt till för att en snabb etablering på arbetsmarknaden ska vara möjlig. Kontraktet ska vara individuellt och möjligt att omförhandla under kontraktstiden samt kopplas till den etableringsersättning individen får. Att bryta kontraktet ska få reella konsekvenser. Detta gäller båda parter."

Så. Hur mår du? Hur känns det? Var det jobbigt? Kände du ondskans stöveltramp?

Nä. Förlåt. Jag ska inte ironisera, jag vet. Men det här var kanske inte så farligt, eller hur?
Men visst, jag förstår. Det lät ju så hemskt... Det där han sa, Schlingmann. För vet du? (svälj) ...vad han sa? (snyft!) Han sa...(svälj) Nä, det är för hemskt jag kan inte.. Men, okej, han sa: svenska värderingar! (SNYFT!)

Fine. Klantigt. Dumt. Han pratade om svenska värderingar, men borde ha sagt lagar. Och än värre. Han gjorde ett utspel som faktiskt är betydligt mindre intressant än innehållet i rapporten som släpptes dagen därpå. För det ska han ha skäll och kallas populist. Det kan jag tveklöst hålla med om. Men det tar ju bara några meningar att klara av det. Till och med jag, som konstant skriver för långt, klarar av den saken på ett par meningar. De i stort sett enda som höll huvet kallt i den här debatten (som jag sett) var Luciano Astudillo och Mary. Det ska de ha cred för.

Jag tror inte heller på kontraktsidén, även om jag inte direkt börjar böla av den heller. Men inte för att det skulle vara livsfarligt att skicka signaler om vad som gäller. Det gör vi redan på olika sätt och de sätten kan säkert styras upp bättre. Men framför allt så tror jag inte på den idén av den enkla anledningen att den är besvärlig. Märk väl, kontraktet ska vara individuellt och möjligt att omförhandla. Brott mot kontraktet ska få konsekvenser för båda parter.
Jag tror det kallas BS på ren amerikanska. Eftersom det i alla tider kommer att finnas fler individer med behov av individuella handlingsplaner, kontrakt eller avtal än det kommer finnas upprättare av individuella handlingsplaner. Uppföljningen kommer att bli sådär. Vi kan hålla på och låtsas och kalla det "skräddarsytt" och vad som helst men relationen mellan stat och individ kommer aldrig vara "individuell". En blankett blir aldrig haute couture. Inte på arbetsförmedlingen, inte på soc., inte alls. Kontrakt eller ej, det andra är viktigare.

I den dära rapporten finns det en del goda idéer, inom ramen för en miljardsatsning. Bland dem jag gillar och gärna skulle hört bloggkollegor såväl som tidningskollegor resonera kring finns:

- Skattelättnader (slopad arbetsgivaravgift exkl. pensionsavgift) vid företagsetablering i de prioriterade områdena (vilka dessa är får ni söka upp i rapporten, jag måste gå och lägga mig snart), förutsatt att en viss andel av de anställda är boende i området.

- Socialbidraget anpassas för att mer likna a-kassan, dvs krav på arbetssökande och ev. flytt till jobb. Ett arbetslinjärt riktigt, men samtidigt ganska otydligt förslag. Man behöver få veta lite mer. Principen är dock inte fel. Dessutom innebär det en systemkontakt för en grupp som ännu inte tagit sig in i våra inkomstbaserade system, vilka trappas ned. Samtidigt lär man få höja socialbidragen rejält om det ska gå att trappa ner dem.

- Här finns också en tanke om att ett individuellt utbetalt försörjningsstöd kan öka förvärvsarbetande bland kvinnor. Det är dock inte så utvecklat att man lätt kan ta ställning till det, men som fokusområde betraktat är det bra. Det återkommer också i förslaget om Nystartscenter i områdena, vilka särskilt ska prioritera kvinnor.

- Läxläsningssatsningar i skolorna, de administrativa kostnaderna betalda av själva miljardsatsningen. Bra. I Stockholm föreslog s nyligen generell rätt till läxhjälp. Jag ser hellre riktad läxhjälp där den bäst behövs. (Om du tillhör dem som inte fattar vad en läxa är, läs här.)

- Fastighetsägare i miljonprogrammen måste presentera tidsplaner för och komma igång med all renovering som måste göras. Om fastighetsägaren bedömer att det inte finns något renoveringsbehov, ska hyresgästen kunna begära en inspektion av oberoende part. Fastighetsbolagen ges också ansvar att avhysa kriminella, vilket jag också gillar. Man kan ogilla den kriminella verksamheten i huset mittemot, men därifrån till att tjalla är det långt. Men hur kul är det om den egna fastighetsvärden skiter fullständigt i områdets sociala förfall och inte gör något?

- Den höga brottsutsattheten beskrivs väl av statistiken i rapporten. Vi talar till exempel om den mycket högre brottsrisken som en företagare i de 105 aktuella stadsdelarna har att vänta, vilket förstås i sin tur påverkar både arbetsmarknaden och de sociala förutsättningarna. En extra satsning med 100 fler poliser föreslås, med "kunskap om lokala förutsättningar, som inte får ersätta befintlig polis".

Nu är ju långtifrån allt i rapporten ens formellt moderaternas politik än, vilket torde göra det än mer intressant att kommentera och hissa och dissa förslagen tillsammans. Inte minst inför helgens konvent då en del kanske faktiskt kan bli sådant som m driver i förhandlingar med övriga allianskollegor.
Men det gör vi inte. I stället gör vi som brukligt är i den svenska integrationsdebatten. Som några jäkla wusses får vi kollektivt psykbryt över ordval. Jag menar honestly. Nog måste väl den integrationspolitiska debatten vara kapabel till mer än den oh so kritiskt granskande frågan "Vad menar Per Schlingmann egentligen med svenska värderingar?"

Jag tror att det finns en försvarlig mängd människor, boende i sisådär 105 av ovan nämnda stadsdelar bland annat, som skiter fullständigt i vad Per Schlingmann menar. Däremot är de kanske intresserade av slopad arbetsgivaravgift, 100 extra poliser och läxhjälp. Om vi får tid att dreva, förlåt, driva det så småningom...

Så. Färdig. Förlåt gott folk. Nu är jag snäll och oironisk igen.

söndag 23 november 2008

I ditt ansikte

Någonting säger mig att den här komikern lär få svårt att dra skämt i kategorin "Ni vet när man...".

Hurra. Vad tråkigt. Tjoho.

Det är ju en långtifrån ny grej. Men inom loppet av en vecka har jag hört denna fördömande åsikt om ett oskyldigt litet skiljetecken i en intervju med Jessika Gedin i nystartade tidningen Vi läser, därefter tagit del av den igen i Erlend Loes Volvo Lastvagnar (där det rentav föreslås internering av förbrytarna mot denna oskrivna skrivarlag) och slutligen hört två vänner vid två olika tillfällen hävda samma hårda inställning.
Det blev för många gånger på sju dagar och mitt mått blev rågat.
Jag känner att jag måste ta ställning.
För utropstecknet!

Detta utmobbade stackars skiljetecken är inte fint, så mycket har jag förstått. Det ska användas oerhört sparsamt.
Överdriven användning av utropstecken är bevis på bristande finess, dålig smak, pinsam överdrivenhet och känslosvall i kategorin patetik. Som skribent ska man gilla det sparsmakade. Ett semikolon eller kanske ett elegant tankstreck. Inte ett utropstecken. Och absolut inte flera i följd!
Utropstecknet är skiljetecknens white trash. Inunder finns ett spår av språklig elitism. Behöver man ett utropstecken har man helt enkelt inte uttryckt sig tillräckligt väl. Utropstecknet är de ordfattigas krycka, verkar många tycka.

Jag håller i och för sig med om att en text som belamras med utropstecken lätt ser tonårig ut. Men nu har det gått för långt.
I min inbox har jag allsköns mail som är kliniskt fria från utropstecken och de säger mig att den här trenden med språklig och kommunikativ minimalism - den är faktiskt inget att ha.

Ha en härlig sommar,
hälsningar
X Xson


...skriver någon och jag undrar vad det där kommat ska föreställa. Är det ett litet socialt skydd? En markering som på finkänsligt möjliga vis ska låta mig förstå att engagemanget i min sommar naturligtvis inte är av djupare art. Så att jag inte behöver känna mig invaderad. Vi känner ju knappt varandra gudbevars, jag och mailskribenten. Hur skulle det då se ut om hon höll på och lägga sig i min sommar, med yviga utropstecken dessutom?
Nej, Härlig sommar, får räcka, tänker hon och trycker på "skicka", varpå jag ägnar en stund åt att störa mig på den återhållsamma tonen och fråga mig om avsändaren månne har Aspergers.

Fast punkten är förstås den vanligaste ersättaren. Allt oftare ser jag meddelanden som avslutar med att önska mig: Trevlig helg.
Trevlig helg punkt.
Jaha. Så varmt och hjärtinnerligt det låter.

Fler och fler ord vars följeslagare brukat vara utropstecknet får nu klara sig ensamma. Jag har sett dem alla.
Hurra.
Vad synd.
Å så roligt.

Med sin nya kompis punkten ser de bara otrevliga ut. Ironiska, sarkastiska och torra. De menar inte vad de säger. De behöver utropstecknet för att slå sig igenom ordens bedrägligt glatta finish.

Det är för sorgligt. Det enda skiljetecknet vi har som tydligt markerar känsloinnehåll är tabubelagt.
Som vore det att våldföra sig på språket att färga det med sina egna känslor.
Som vore det alldeles för mycket att önska även okända människor en trevlig helg utropstecken.

Javisst, det är lågkonjunktur, men jag tycker nog att vi även framöver kan anse oss ha råd med utropstecken.
Så: Ha en härlig vecka, fuck off och hurra!!!

fredag 21 november 2008

Happy helg

Något att nynna på...

Kraft och kulturkonkretion

Som jag sa häromdagen. Det finns ju så mycket att skriva om kulturpolitiken och nu blev det lite mer konkretion i en låång postning på ledarbloggen.

Förresten var det roligt att få tips om en massa fina strofer ur låtar, som jag efterlyste häromdagen. Noterar också att de flesta verkar vilja vara anonyma när de delar med sig av denna information. Och det är nåt där. Man kanske vill behålla sådana känslolivskopplade juveler för sig själv? Ge mig fler hur som helst!

I alla fall. Jag har inte bestämt mig för en klar favorit än, men en som fajtas om topplaceringen är:

"Move with me, I'm strong enough, to be weak in your arms."

Fint det.

torsdag 20 november 2008

Generaliserar

Idag en sak om vanvården av äldre i Halmstad. Kort version på sidan, längre på ledarbloggen. Ingen lätt text att skriva, jag menar inte att generalisera, men ville hitta perspektiv utöver de vanliga om resurser och driftsformer. Hittills verkar det ha slagit an något, jag har fått många bra och fina mejl med kloka synpunkter. Och ett argt, som jag också förstår.

onsdag 19 november 2008

Vilken är din vackraste textrad?

Som alltid när jag skriver om kultur och kulturpolitik så finns det så mycket mer som skulle ha fått plats. Men vi får ta det nästa gång. Eller här på bloggen så småningom.

Meanwhile - och verkligen inte relaterat till mitt förra blogginlägg - så tänkte jag göra en liten poll.

Vilken är din favorit bland vackra textrader i en låt?
Inte hela texter, bara en mening som är oerhört kärnfull eller vacker eller betydelsefull eller rörande eller vad det nu må vara.

måndag 17 november 2008

Ett fint budskap som har något med texten att säga...i...

Idag sprang det runt ovanligt många Metroutdelare på stan och deras rop skallade över Sergels torg.

- James Blunt har skrivit i Metro!

Och se det hade han ju gjort.

Detta fick mig att tänka på Filippa Bark och hennes ganska korrekta sammanfattning av Blunts hitlåt You're beautiful:
"Ett fint budskap som har något med texten att säga...i..."

söndag 16 november 2008

Smoking seventies

I går såg jag The Baader Meinhof Complex. Helt klart en bra filmupplevelse. Den har ju också kritiserats en del, men jag tyckte inte att den enbart romantiserade. Tvärtom upplevde jag gott om ögonblick då man vred sig och suckade tungt över ligans huvudpersoner och deras, eh, logik. Men det kanske bara är jag som läser filmen så, vad vet jag.
I vilket fall som helst. Jävlar vad det röktes precis överallt på den tiden! Ögonblicken utan cigaretter i bild kan sannolikt räknas på ena handens fingrar.

lördag 15 november 2008

Mer fil

Och i dag skriver jag mer om det jag bloggade här om igår, dvs IPRED-lagen, fildelning m.m.

"För sisådär tio-femton år sedan såg det ut så här när man gick på fest.

Framåt kvällen höjdes volymen på stereon och de mest musikintresserade började slåss om makten över cd-spelaren. Det bläddrades vilt i värdens cd-samling. Skivor låg i högar, kladdiga av vin och ingen låt spelades någonsin till slut.

Så gick en tid. En del var sig likt. Framåt kvällen höjdes volymen och det bläddrades vilt, fast i det bibliotek av nedladdade låtar som värden hade på datorn. En del hade med sig brända cd-skivor med egna partyblandningar. (Man kan ju inte lita på värdens smak…) Ingen låt spelades till slut.

Så gick ytterligare en tid. Brända cd-skivor försvann, däremot hade alla med sig sina mp3-spelare till festen och dessa togs fram för inpluggning och bläddring framåt kvällen. Ingen låt spelades till slut.

Numera behöver man inte ta med sig något alls. Man går direkt till nätet och bemödar sig inte med någon nedladdning. Nättjänster som Youtube och Spotify ger tillgång till exakt allt du för närvarande associerar till. Kampen om valet är förstås densamma och inga låtar spelas någonsin till slut, men det här sista steget är intressant. Den sista kopplingen till musikens fysiska existens är borta."

fredag 14 november 2008

Roliga citat x 2

Jag sitter här och sörjer den här veckans förluster en liten aning. Det fanns så många roliga planer och jag missade dem allihop.
I måndags hade jag tänkt gå på Åkets bokrelease och sedan kika in hos Stureplanscentern och lyssna på Petra Östergren. I tisdags skulle jag få fika och vara social. I onsdags missade jag Fores träff om arbeskraftsinvandring. I går hade jag både tänkt hinna med Fokus rankingpresentation och ett annat mingelkalas. Av allt detta blev ingenting. Och i dag kom jag iväg sent från jobbet och missade en teaterföreställning på Södran.

Två ting drar dock mungiporna uppåt just nu.
Johan Ingerö har hittat ett roligt citat.
Och det har Widar Nord också.

Jag tror jag skiter en smula i IPRED-lagen

Japp. Det pågår ett skifte. Det är smärtsamt och bråkigt.
En del vill backa och bevara det enda verksamhetssätt de känner till
Det är inte så konstigt. Jag tycker inte de förtjänar allt spott och spe de får motta. Dock är argumentationen i den där DN Debattaren onekligen lätt att slå hål på. Det framstår i princip som om undertecknarna hade välkomnat precis vilken lag som helst. Men som sagt. Jag förstår ändå deras våndor.
Andra omfamnar gärna det nya och funderar på alternativa sätt att ta betalt.

Givet vilka de senaste dagarnas debattörer har varit är det svårt att inte se generationsklyftan i det här. Kanske kan man också läsa in hiphopens generellt välvilliga tolkning av ditt och mitt i kreativa sammanhang i Timbuks resonemang. Genrer som lånat, inspirerats, återanvänt och samplat länge kanske lättare kan se värdet i att förhålla sig lite mer lättsamt till "det självklara i att den som skapar något också har rätt att få bestämma över sitt verk". För vad menar DN-debattörerna med bestämma? Vilken världsdel jag kan se en film?
Jason håller å andra sidan hjärtat till vänster och har således en för min del mindre acceptabel förkärlek för kollektiva betalningslösningar till exempel skattevägen. Det finns en inte så liten godtycklighet i de där kompromisserna också.

Hur som helst. Ett skifte är det. De som fildelar kan förvisso sägas gå före och puffa utvecklingen, men det går inte att komma ifrån att han eller hon också gör det genom att på ett föga schysst sätt straffa enskilda artister som egentligen bara verkar på det sätt de vet och kan. (Åtminstone ibland, varje nedladdning kan inte betraktas som ett uteblivet köp.) Det är väl ungefär därför som jag inte själv fildelat i någon större utsträckning. Ja, jag delar åsikten att branschen inte hängt med och rentav motverkat utvecklingen. Men det är inte artisternas fel.

Och fan vet om fildelning är slutet på detta skifte. Det låter lite så ibland från de fildelningsvärnande piraterna, men jag tror inte att jag håller med. Jag menar kom igen. Om några år är fildelningen också passé och då är IPRED-lagen inte längre särskilt meningsfull. Eyes on the prize, people, eyes on the prize.

De flesta jag känner har redan förpassat sina skivor till källarförrådet. Med sånt är jag konsekvent konservativ så mina, både cd och vinyl, förvaras fortfarande i lägenheten. Det är gammaldags, jag vet. Dessutom helt onödigt, de samlar bara damm. För flera år sedan lade jag över musik från mina skivor på datorn och därifrån till mp3-spelaren. Suck vilken tid det tar att hålla på med det där. Sjukt tråkigt. För att inte tala om hur mycket plats det tar. Och då har jag ändå inte lagt in hälften. Synkningen och dubbelarbetet vid datorbyte ska vi bara inte tala om.... Laddat ner musik har jag som sagt knappt gjort alls, däremot shoppat på iTunes och självfallet fått en del nedladdat material från vänner.

Det är ju ett evigt sorterande och katalogiserande. En låt säger sig tillhöra genren hiphop. En annan heter Hip-hop. Sen har vi den markant annorlunda genren Hip Hop/Rap. En låtjävel utger sig för att vara R&B, men det här spåret av samma artist är Soul/R&B. Så har vi förstås Soul. Och, eh, Soul Classics? Det finns en kategori för 80-tal. Men många 80-talslåtar kallar sig helt sonika Pop. I princip vad som helst kan ta sig prefixet Alternative. Pust. Okej, jag får tagga om lite...
Hmm, vad är den här låten för nåt egentligen? Indie eller Indiepop? Indierock? Varför i h-e taggas Cornelis som World?! Varför taggas allt utanför väst som World? Jag menar HUR tänker man när man buntar ihop Klezmer och Reggaeton under samma genretak!? Och varför funkar inte Gracenoteladdningen som den ska? Meh, vart tog albumnamnet vägen? Ååååååh, nu måste jag SKRIVA in alla låttitlar!!!

Jo. Det tar lite tid allt det där. Och så särskilt kul är det ju inte.

Vet ni vad?
Jag vill inte ha all världens musik i filform på min hårddisk, jag vill ha tillgång till all världens musik. Förvaringen får hjärtans gärna ske någon annanstans. Och jag betalar gärna!
Problemet nu är väl möjligen att den tillgången funkar bättre stationärt än mobilt. Men det där är ju bara en tidsfråga.
IPRED-lagen har problem, det ska medges. Men den är en parentes och det är filerna på din hårddisk också.
Eyes on the prize, people, eyes on the prize. Hold on.

Och priset ska vara den fria och smidiga tillgången, inte gratisätandet.

torsdag 13 november 2008

Rothstein hittar tre små ord

Ibland är Bo Rothstein en kul filur. Som när han gör såna här tilltag. Men ibland är han inte alls lika rolig. Det tänkte jag i dag när jag läste hans debattartikel mot bloggosfären i GP idag.

Främst reagerade jag på påståendet att Mattias Svensson skulle ha anfört som huvudargument att Rothstein skulle suga hans kuk. Det lät väldigt konstigt.
Mattias har för det första aldrig bara ett argument och för det andra brukar den uppsjö av argument han normalt är beväpnad med alltid vara utvecklade och underbyggda som katten. En oförskämd mening bestående av dessa tre små ord lät inte som ett normalbyggt $venssonskt svar i någon debatt någonsin. Dessutom kom jag ungefär ihåg texten och mindes inte att jag hajat till inför något särskilt.

Inte heller var det något särskilt, förstås. Visserligen finns de tre små orden där, men i kontexten ordlek. Jag orkar inte förklara, läs här så fattar ni. Mattias har även bloggat till sitt försvar idag.
Man kan med andra ord konstatera att det fanns en hel del argumentation i sak, vilket Rothstein väljer att inte låtsas om i sin artikel. Han gör, kort sagt, ett så kallat fultrick, för att ge igen.

Det bredare klagomålet på bloggosfären som framförs i artikeln kan man inte vara annat än frågande inför. Det verkar allra mest som att Rothstein är sårad. Och det kan man såklart bli. Själv kan jag, i egenskap av gammelmedial skribent, ruttna rejält på det eviga tjatet om gammelmedia, men det är långt därifrån till att döma ut en hel ocean av kreativitet och uttrycksvilja? Dessutom ruttnar jag på sisådär trettio saker om dagen i vanliga medier också. Och jag inser det fatala i att skälla på "bloggosfären", som vore den en sammanhållen entitet.

Visst finns det tendenser till likriktning, självgodhet, inpyrdhet och mobbeteende här och var bloggosfären - precis som överallt annars. Taket för frispråkighet är förvisso högre, men Rothsteins kloakanalys stämmer inte särskilt väl.
Det intressanta med bloggosfären är inte dess sämsta sidor, utan dess bästa. Det råkar dessutom vara helt individuellt vilka bloggar man lägger under "bäst" respektive "sämst". Man måste liksom inte "läsa ut" bloggosfären. (Gudskelov.) Man får välja helt själv.
Men sök och du skall finna.
Frifräsare. Partikulariteter. Navelskådande excesser. Supersmala intressen. Politiknördar. Matnördar. Sportnördar. Stilister av rang. Stylister av rang. Språk som får dig att rodna. Språk som får dig att somna. Sminktips. Poesi. Tankar om trafiksäkerhetsstrategier. Det smartaste du någonsin läst. Det absolut mest korkade du någonsin läst - idag igen!
It's all there. Det är därför det är kul ju. Frispråkigheten ingår i paketet.

Helt klart är hur som helst att om man förhåller sig till bloggosfären efter hur sårande träffarna blir efter en knuffsökning på sitt eget namn så har man inte tittat så noga på denna sfär.

UPPDATERING
Som en sorts understreckare till konstaterandet att i bloggosfären får man fler och spretigare synpunkter. En webredaktörsblogg som i flera månader bott i min rss-läsare är Emanuel Karlsten på Dagen - en tidning som kanske inte ligger i topp på priolistan i den dagliga läsningen annars. Karlsten ger ofta en uppdaterad syn och annorlunda version av de debatter som råder i hans egen sfär och förefaller genuint nyfiken, öppen och kommunikationsvillig på ett sätt som, om du ursäktar Karlsten, inte alltid råder i Dagen.
I dag tipsar redaktören om morgondagens utgåva av Dagen, som sägs bli en hyllning till webben. Kanske att man skulle leta rätt på ett ex av Dagen i morgon dårå...

Gnäll: näsan, tv-bristen och örongodis

Jag är sjuk och eländig och har inte orkat blogga. Man skulle kunna tro att det var en omöjlighet att en näsa i den storleksordning som jag stoltserar med kunde bli täppt, men jag kan informera om att det är fullt möjligt. Inga fördelar med fysiken där alltså. Har jag förresten berättat om Halloweenfesten? Det måste jag göra nån gång. Mycket rolig, näsrelaterad och sådär sympatiskt självdistanserad anekdot.

Nå, innan förkylningsdimmorna sänkte sig över mig så vill jag minnas att jag skrev något om jämställdhet och sånt, litegrann relaterat till det här.
En positiv tolkning av skeendena är förhoppingsvis att det faktum att jag orkar författa det här inlägget måste betyda att jag är något sånär på bättringsvägen. Eller att jag helt enkelt inte står ut med tristessen. Sjuk och utan tv är en dålig kombination...

Nå. Som jag redan tjatat om. 90-talsnostalgin är det här halvårets grej. Ytterligare bevis hittades nyss på Facebook. Jag firar med gammalt örongodis.













fredag 7 november 2008

Vissa säger tja, eller tjena...

Såg SVT:s Debatt från i går och började skriva en grej här, men flyttade sedan över till ledarbloggen.

I övrigt kan man väl konstatera att det onekligen var rätt roligt när Sd:s Björn Söder förnumstigt tog avstånd från Carl Hamiltons uttalanden om jordhålor. Stackars Hamilton. Han lyckades aldrig riktigt få fram vad han menade med den där jordhålan. Själv tycker jag nog att det var rätt tydligt att han inte menade "åk hem till din jordhåla", utan att han uppmanade handskakningsvägrerskan att överväga eremitleverne.
Därmed inte sagt att det var trevligt av honom att säga så, men det är knappast ett "go home" vi snackar om.

Oh well. Egentligen ville jag lägga upp Kaahs trivsamma låt "Hälsa", men se den fanns inte på varken YouTube eller annorstädes. Så vi får la dansa i stället. Om det nu är okej med all världens religioner...

torsdag 6 november 2008

onsdag 5 november 2008

Springa in i direktsändning

I går var jag med i Debatt. Det var på håret, men jag och meddebattören Fredrik hann fram, trots att SJ gjorde sitt bästa för att stjälpa hela projektet.
Vet inte själv hur det gick. Lite konstigt blir det alltid, inte som man tänkt sig. Det som jag ville prata om primärt, frihandel vs. protektionism fick jag inte sagt mycket om. Men någon mening hasplade jag ur mig i alla fall.

Inslaget ses här.

Annars hanns det med några inlägg på ledarbloggen när jag väl återkommit till Estocolmo.

Och. Nu kan vi slutgiltigen begrava det här kortspelet.

tisdag 4 november 2008

Nedräkning

Ultimativa krav är ett uttryck som jag gärna skulle se en graf på användandet av. Fem-sex år, max är min gissning. Dessförinnan nöjde vi oss liksom med ultimatum eller krav. Så icke längre. Extra allt.

I dag avhåller jag mig emellertid från att använda detta ultimativa krav och nöjer mig med det gammalmodiga ultimatum.

Oavsett vilket så kan vi kan konstatera att det i dag är tio dagar kvar till den dag då Lars Ohlys tålamod med Sahlin och s löper ut. Då får vi se om det blir ljuv förening eller om relationen kraschar. Att döma av andra berömda kärlekar med förhinder är oddsen dåliga. Varken Romeo & Julia eller Rhett & Scarlett lyckades ju få till det lyckliga slutet, om såna ens finns.

söndag 2 november 2008

Det som inte fick plats

Häromveckan var jag på Teater Scenario i egenskap av "ledarskribent som ser på teater", ett synnerligen trevligt koncept.
Jag såg där Dragana, föreställning om en lesbisk gynekolog. En humoristisk föreställning förvisso, men gynekologen Dragana var minsann inget att skratta åt. I själva verket var det ganska ledsamt alltihop. I alla händelser kom vi under diskussionen efteråt att diskutera bland annat normer, vilket jag skriver om idag.
Utöver det jag resonerar om i texten, kring normer och normativitet, fanns det mycket annat att fundera på efter föreställningen och panelsamtalet. Det får jag plats med här.

Dragana är en isolerad person som knappt lever annat än för sitt jobb. Genom det lever hon också ut sin sexuella läggning på ett sorgligt förträngt sätt. Hon går helt enkelt igång lite på sina patienter.
Now. Gynekologer som går igång på sina patienters murvor är obehagligt. Att det råkar vara en lesbisk sådan spelar ingen roll. Ändå reagerar publiken inte på samma sätt inför karaktären Dragana. De skrattar. Precis som du som läser detta kanske kluckade lite nyss över ämnesvalet i pjäsen och alltings typiskhet, typ. Ja, typ är faktiskt ett nyckelord i sammanhanget. Ty att publiken skrattade berodde förstås delvis på att hon, Dragana, skildras annorlunda än vad som kan kallas typskildringen av konceptet "kåt gynekolog". Till exempel:

- Dragana skildras med humor, vilket går hem med lätthet eftersom överkåt kvinna alltid är roligt och nästan aldrig hotfullt.
Tex: Hahaha, hon tar på sig munskydd för att dölja att hon dreglar när hon får en skitsnygg patient!

- Dragana skildras inkännande och med förståelse.
Tex: Hon är ensam och isolerar sig från världen. Hon har inga relationer och är avogt inställd till tanken att lära känna människor. De är ju "okända" och man vet ingenting om dem, vilket Dragana tycker är obehagligt oberäkneligt. Draganas tillvaro består således bara av hennes jobb och allt detta är självvalt.
(Om man nu kan kalla människans benägenhet att i med imponerande självdestruktivitet prydligt placera ut krokben för sig själv för ett val. Just i dag när jag slarvat bort mig själv är jag såklart skeptisk, men all right. Vi har val.)

Hur som helst. En kåt manlig gynekolog hade ju inte fått det här spektrat (och då var Dragana ändå målad med rätt tjocka och karikerande penseldrag). Han hade helt enkelt skildrats som en äcklig gubbe. Ni vet, lite sådär som en del tjejer på fullaste allvar tror att alla manliga gynekologer är. På allvar.

----
Faktum är att jag måste göra ett avbrott här och ta en sväng om här med gynekologskräck. Jag har verkligen noll förståelse för det. Jag begriper inte det här eviga "jag-vill-helst-gå-till-en-kvinna-för-det-känns-lite-äckligt-med-manlig-gynekolog". Det framstår för mig som ingrediens i nån sorts generellt brudigt koketterande.
Jag menar fine. Det existerar säkert en eller tre gynekologer med lite underliga motiv till varför de valde sina jobb. Men den absoluta lejonparten är förstås måttligt intresserade av dig och ditt underliv på något annat sätt än det professionella. Om risken för äcklighet nu känns så monumental när du ställs inför en manlig gynekolog så är det kanske dags du frågar dig själv en sak: Är min murva verkligen så himla speciell att den skulle kunna få en gynekolog som ser tjogtals med underliv vareviga dag att fullständigt tappa koncepten?
Nä. Tänkte väl det.
----

När allt kommer omkring tyckte jag nog inte att Dragana handlade särskilt mycket om könsidentitet och normer. Snarare om en ensam och isolerad människa som hade svårt med relationer, sexualitet och med sig själv. Men om en människa som ändå förklarade att hon "aldrig önskat att hon var någon annan, men att hon däremot önskat att hon var någon annanstans".

Det där citatet betyder ganska mycket tycker jag. Om du vet att du hamnat rätt, att du är den du vill vara, nå men grattis, då har du faktiskt redan nått en bra bit! Kvar är bara att orka vara det ute i världen. Det är inte alltid lätt, men det är den saken du behöver göra, vilket väl är lite av poängen med min text i dagens SvD.
För egentligen kokar allt ner till något mycket enklare än att jag har sett en föreställning om könsidentiteter. Jag har sett en föreställning ur vilken man kan dra följande goda råd: Våga vara dig själv. Ingen kommer kunna vara det åt dig.

Och apropå det här med normativa beteenden. Att vi alls diskuterar de här sakerna gör ju förstås att många av oss verkligen försöker bete oss icke-normativt. Det kräver en bråkdels sekund av eftertanke, vanans makt är ju stor och då är det lätt att förutsätta att en tjej har en pojkvän, men inte minst om är en skrivande person så finns där otvivelaktigt redan en medvetenhet installerad. Man tänker till och skriver "partner" etc.

Jag pratade om detta med en kompis som berättade att hon gjort just detta i samtal med en dagisfröken på sonens förskola. Läraren hade just berättat att hennes barn och - såklart - även hon själv hade drabbats av en synnerligen ondsint magsjuka som förlamat hela familjen. Min väninna hann med att korrigera bort heteronormativiteten ur sin replik som alltså blev "Oj då, fick din partner det också?"
Följden blev ett obekvämt ögonblick då något frågande flackade förbi i lärarinnans ögon. Helt nöjd med att bli missuppfattad verkade hon i alla fall inte, även om hon inte sa något.
Det här behöver ju alls inte handla om att den här dagisfröknen har något emot homosexualitet. Förmodligen har hon det inte, men hajar ändå till när någon antyder att man sänder ut signaler som går på tvärs med vem man är.

Lite obekväma ögonblick här och var kan man förstås leva med. Det kan till och med vara nyttigt att de förekommer. Därför har jag som sagt lovat att vara flata när jag går till gynekologen hädanefter. Men man kan ändå, som ren kuriosa, konstatera att rent statistiskt lär normen om ett icke-heteronormativt beteende ge oss fler awkward moments per skalle.

lördag 1 november 2008

En trendkänslig proffstyckarkappa

Mina första stapplande steg som skribent togs i Helsingborgs Dagblad. Jag och en gymnasiekompis med talang för fotografi teamade upp och bevakade konserter på frilansbasis. Närhelst Bob Hund, Addis Black Widow, Bo Kaspers Orkester, Lisa Ekdahl eller andra storheter gästade vår lilla stad var vi där. Det var roligt och en början på en livslång (hoppas jag) vilja att skriva.
Jag inser när jag tänker på det också att det var längesen. Fatta att jag gick på konsert, skrev text på förmiddagen dagen efter, tog bussen in till Ängelholm för att skriva in textjäkeln på plats på lokalredaktionen. Därifrån kunde den mailas till Helsingborg, men mer internet än så var inte tillvaron just då.

Nåväl. Häromdagen fick jag ett litet klipp skickat till mig från mina hemtrakter. Klippet kom just ifrån Helsingborgs Dagblad där journalisten Stefan Bergmark apostroferat mig i en kommentar på kultursidan. Det handlar om det faktum att jag häromveckan transkriberade en intervju i P3 med Paolo Roberto på ledarbloggen.

Inte helt oväntat blev denna lilla postning, som jag själv kommenterade rätt sparsamt, en rejäl bloggsnackis. Det förvånar mig inte det minsta. Man skulle rentav kunna säga att det var därför jag vidarebefordrade den så okommenterad som jag gjorde. Jag visste ju att debatten skulle ta fart av sig själv och ibland är det lika intressant att bara peta in pinnen i brasan som att vara tändsticka själv.

Detta förstår inte Stefan Bergmark. Han verkar i stället mena att det faktum att jag inte kommenterat och tyckt till (i meningen ta starkt avstånd och nypa Roberto i örat får man anta) utgör nån sorts bevis för att jag är en karriäristisk trendkänslig kappvändare. Och av någon anledning intresserar han sig mer för var jag har jobbat än för den sakfråga jag antar att han vill kasta ljus över:

Sanna Rayman har på några år gjort kometkarriär inom borgerlighetens proffstyckarskrå. Från ungdomskolumnist på Skånska Dagbladet, inlyft som krönikör på ledarsidan och därefter vikarierande politisk redaktör på Södermanlands nyheter är hon idag anställd på Svenska Dagbladets ledarsida. Hennes liberalism har tidigare innehållit ett visst mått av feminism.
När Sanna Rayman nu skriver ut Robertos antifeministiska haranger gör hon det utan kommentar.


Jag har skrivit ett svar direkt till hans artikel, men slänger upp samma sak här:

Hej Stefan!
Vilken rolig analys du har gjort! Inledningsvis en lägesbeskrivning om trendkänsliga kappor i vinden och avslutningsvis ett konstaterande om att min "liberalism tidigare innehållit ett visst mått av feminism". Okej, jag hajar. Jag är den trendkänsliga kappan som överger ideal för jobb.
Det är fel. Men framför allt illustrerar din analys ganska väl varför jag skrev mitt blogginlägg som jag gjorde. För att jag inte ville skriva människor på näsan, bara vidarebefordra något intressant.

Jag kan först och främst meddela att jag håller inte med Roberto om hans inställning till könsneutral äktenskapslagstiftning. Blockaden du skriver om känner jag inte till och kan egentligen inte kommentera alls. Över huvud taget är din inramning mest utformad som ett konstigt försök till "guilt by association", vilket är trist. Att jag transkriberar en intervju innebär knappast att jag håller med Paolo Roberto om allt han någonsin gjort och sagt.

Som jag förstår dig så borde jag alltså ha kommenterat mer - underförstått kritiserat. När någon kallar sig antifeminist, men (märk väl!) säger sig vara absolut för jämställdhet, så ska man alltså ställa sig upp som en man eller kvinna och ta avstånd. Nå, nu gjorde jag inte det, utan transkriberade och konstaterade att oavsett om man höll med Roberto eller inte så är det underhållande att höra hur programledaren reagerar - dvs med komplett förvåning över något så enkelt som en annan åsikt.

Man kan såklart tycka att Roberto har en enahanda syn på feminism, men ska det vara ett krav att känna till skillnaden mellan särartsfeminism, liberalfeminism eller radikalfeminism för att få uttala sig i jämställdhetsfrågor? Det vore ett rejält - och dessutom ganska elitistiskt - fattigdomstecken i en debatt som faktiskt angår alla. Den avgrund du talar om bebos alltså av alla de som inte kallar sig feminister, men som är för jämställdhet? Du får ursäkta, men jag tycker att det är lite snålt.

Av ditt engagemang att döma känner du starkt för jämställdhetsfrågor. Trovärdigheten i detta hade förhöjts avsevärt om det inte vore för din beskrivning av mitt yrkesliv, som låter lite som att jag nyss fattat pennan. Visst. Lejonparten av mitt yrkesliv har upptagits av arbete med kultur och scenkonst och skrivandet var länge sidospåret snarare än huvudspåret. Men att jag har andra erfarenheter betraktar jag som en styrka. Min krokiga yrkesbana tänker jag inte be om ursäkt för.

Det behövs lite perspektiv på de "några år" du skriver om. Till exempel. I totalt sju år skrev jag för Skånskan. Under denna tid blev alltså jag, arma passiva kvinnovarelse, "inlyft" på Skånskans ledarsida.
Det har inte föresvävat dig att jag kanske "lyftes in" där för att jag förtjänade det? (För övrigt var jag fast anställd på SN och har även vik:at på DN.)

Helt enkelt. Den här kometen färdades i ungefär tio år innan den landade där den är nu. Ännu fler år blir det om man räknar in mina första stapplande frilanssteg här på HD när jag gick i gymnasiet.
Jag tycker att du ska fundera på varför du ägnar bokstäver åt att beskriva mitt yrkesliv i stället för att argumentera.

fredag 31 oktober 2008

Huvudstupa tillbaka, timeless 90-tal

Som jag sa häromdagen - det är hög tid för 90-talsnostalgi. En del i att jag plötsligt fallit huvudstupa tillbaka i 90-talet är ett ivrigt och associativt användande av Spotify, men det ligger förstås i tiden nu. Portishead har ju släppt en ny skiva för ett tag sedan. (Borde de ha låtit bli, faktiskt.) Tricky kommer till Berns om några veckor.
Så jo, lite time-warp är det allt. Därför - 9 stycken 90-talare:

















Arbetsplatser och livsverk

En arbetsplats jag inte hade velat jobba på under det senaste året eller så är helt klart Folktandvården Karlaplan. Där har det varit förskräcklig stämning och klappjakt på anställda med fräckhet nog att vilja driva klinik alldeles själva. Om detta skriver jag i dag.

En som lämnar sin nuvarande arbetsplats för en ny, alldeles opolitisk sådan, är Peter Wennblad på Neo och han gör det med en strålande adjötext som jag tycker om. Förresten så har jag aldrig stött på någon redaktör som bollar och ger feedback på texter lika ypperligt rakt, ärligt och ändå inspirerande som Peter. Så, grattis till det, skribenter på Hela Gotland.

onsdag 29 oktober 2008

Konstnärens take på finanskrisen...

Ett par reaktioner från världens gatukonstnärer...























K-Guy, In loving memory of the Boom Economy.




WHAT GOES UP MUST COME DOWN from ABOVE on Vimeo.
























Henk Hofstra, Carcreditcrisis i Rotterdam.

Rosa Globbentutte och blå Torsofallos

Fler än jag och Sakine vrider och vänder på Rosa bandet-kampanjens förtjänster och missar. Fick nyss en kommentar som drog en parallell till majblomman, vars urkoncept ju är detsamma som Rosa bandets i den meningen att du kan nåla på dig "kvittot" på din godhet. (Detsamma gäller förstås band i alla kulörer för alla ändamål.)

Men majblomman är såpass mycket klassiker att den inte är i närheten av den känsla av "kommersialism" som Rosa bandet-kampanjen når upp till. Och då är det i alla fall min upplevelse att den där perioden i april brukar bli betydligt dyrare eftersom en inhandlad majblomma stannar hos sin ägare i ungefär två sekunder - och ungefär två meter bort står nästa blomsäljande unge.

Å andra sidan når majblommorna förmodligen inte upp till de summor som Rosa bandet-kampanjen drar in nu. Såvida man inte lägger ett längre tidsperspektiv på saken. Oavsett grad av "kommersialism" så handlar det ju också om att bevara sin auktoritet, aktualitet och trovärdighet också. Där kan Rosa bandet mycket väl tänkas bli förlorare i långa loppet om de envisas med att färga Globen, gator och torg rosa i en månad per år. Om detta fick jag ett mail och en länk till en artikel som helt enkelt frågar om det kan bli för mycket av det goda?

Jorå. Det kan det säkert. Det faktum att Sakine och många fler reagerar med sådan trötthet och irritation som de gör är väl ett bevis för det. Men, å andra sidan. När folk är trötta på Rosa bandet är det kanske ändå dags att ta nya och andra tag. Nästa oktober är det kanske det Blå bandet som sitter på var mans jacka och då färgas Globen blå i stället.
Eller nej. Stryk det sista. Självklart är det inte Globentutten som bör färgas, utan Malmös falliska stolthet Turning torso.

För övrigt undrar jag var all upprördhet är rörande den könsstereotypa koloreringen av dessa kampanjer?
Jag menar, bröstcancern är fångad under ett rosa täcke och ingen har blivit arg? Man blir ju helt perplex.
Vad är det med världen? Har folk gått och skaffat sinne för proportioner eller?

Inte ens google kan svara på den

Google borde verkligen förbarma sig över oss stackars människor och låta vissa googlingar resultera i en dead end-sida med ett kort och enkelt budskap, typ "42" eller "Åh, gumman, vi vet verkligen inte".

För det är ju omöjligt och därmed snudd på tortyr att försöka surfa sig fram till svaret på det här. Kanske den finaste och sorgligaste lilla googling jag sett, även om jag förstår att Annas hjärta snörper mer vid det andra exempel.

Själv brukar jag sucka tungt över alla de som landar här efter en sökning på "klitoris". Det måste ju liksom innebära att denna lilla del i den kvinnliga anatomin fortfarande är ett mysterium för många. Tur då att inlägget de landar i länkar till RFSU:s praktika på området.
Jaja.

måndag 27 oktober 2008

Bättre så?

Tidigare i dag funderade jag på om jag skulle skriva något om dagens DN Debatt eller inte. Det blev inte. Ibland orkar man inte upprepa sig.

Nu har jag emellertid kommit på ett enklare sätt än att dra hela argumentationen. Den stora oron i artikeln är ju att "Regeringen vill vinststyra primärvård i hela landet".
Jamen då så. Kan inte någon med lite auktoritet bara säga åt dem att det naturligtvis inte är fråga om något "vinststyre", utan ett "förluststyre".

That oughta do it. För man får väl anta att det ordet har en lugnande inverkan på debattörerna i fråga...

Något rosa, något stulet...

Apropå gårdagens inlägg om Rosa Bandet så har jag nu råkat på en historia som definitivt ger tyngd åt Sakis syn på saken.

En del skiter uppenbarligen i att stödja någon forskning över huvud taget. De snor helt enkelt åt sig någon annans band...

söndag 26 oktober 2008

90-talsnostalgi

Nä, nu släpper vi 80-talet tycker jag. Dags att nostalgisera 90-talet. Jag börjar idag.





Ska vi hellre förstatliga all välgörenhet?

Näe Sakine. Det här förstår jag inte alls. Över huvud taget blir jag lite trött av skällandet på Rosa Bandet - vare sig det handlar om en jämställdhetsbaserad ilska över att bröstcancern "får" en gala eller en lätt blasé irritation över den skära välgörenhet som varit särskilt synlig nu under oktober månad.

Så här. Cancerfonden och en av dess 32 huvudmannaorganisationer Bröstcancerföreningarnas riksorganisation (BRO) driver Rosa Bandet-kampanjen. Cancerfonden är, enligt sin egen beskrivning Sveriges största insamlingsorganisation, med 50 år av arbete på nacken.

"Över hela femtioårsperioden har gåvor, testamenten och lotterier inbringat över fem miljarder kronor. Det största bidraget från en enskild person är en gåva motsvarande 28 miljoner kronor som Cancerfonden tog emot år 2000. Tack vare de generösa bidragen är Cancerfonden den enskilt största finansiären av svenska forskningsprojekt om cancer. Återstoden finansieras av andra privata organisationer, till exempel Barncancerfonden och Wallenbergstiftelsen. Statens bidrag utgör endast en ytterst liten del."

Tillströmningen av intresserade företag som i samarbete med Rosa Bandet-kampanjen ser till att ytterligare fylla på fondens kassa har i år varit större än någonsin. Då är det tydligen läge att bli irriterad. Jag fattar ingenting.

"Varorna riktar sig mot kvinnor; den som vill ha en rosa xbox göre sig alltså icke besvär.", skriver Saki.

Tja, bröstcancer är ju en kvinnosjukdom, där finns väl en delförklaring till hur man tänkt när man sökt sina sponsorer. Dessutom. Penslar, tandtråd och skjutdörrar är alla exempel på saker som åtminstone jag betraktar som rätt könsneutrala, eller?

Men den biten är en småsak i sammanhanget. Det som verkar vara kärnan i irritationen är det här med att "visa" sitt stöd eller sitt engagemang.

"Men vad är det egentligen man tar ställning för eller emot genom att bära ett rosa band? Vem är inte emot sjukdomar? Uppenbarligen är ju tanken att omgivningen ska spana in banden och se att bäraren av bandet är emot - jättemycket emot - att folk dör i bröstcancer. Modigare ställningstaganden än så har man sett. På den rosa kampanjsajten står det: "Visa ditt engagemang och starta en egen insamling!". Läs den formuleringen noggrant. Just det, här gäller det att visa för andra. Man kan direkt skänka pengar till cancerfonden eller till andra organisationer utan att triggas i gång av ett rosa band, men ändå. Omvägar med band och kampanjvaror är trots allt det som har gjort kampanjen till en succé. Diskret välgörenhet är ute."

Well. För det första får Cancerfonden in pengar under andra tider på året också. Läs dödsannonserna så ser du ungefär hur ofta de avslutas med uppmaningen att tänka på Cancerfonden. För det andra är det exakt så här det bör och måste fungera. Rosa Bandet är ju ett skolexempel på strålande genomförd välgörenhetskampanj!
Självklart är diskret välgörenhet ute. Har det någonsin varit inne? Det tror jag inte - inte om man vill ha genomslag för sin sak i alla fall. Alla företag som är med och donerar pengar via sålda produkter vill självklart synas i kampanjen - det är enkel matematik när det gäller allt vad sponsring heter. Bara för att det finns kommersiella förtecken i kampanjen betyder det faktiskt inte att den är dålig. Ska vi avkräva välgörenheten diskretion kan vi lika gärna förstatliga den och skapa oss en uppsjö olika enprocentsmål.

Vad gäller själva banden och det rent personliga "uppvisandet" så måste man faktiskt inte bära dem om man är generellt emot den sortens godhetsskryt. Det går alldeles utmärkt att bara slänga in en slant på ett konto, om man nu inte vill vara del av hela "ringar på vattnet-grejen". Att kändisar och politiker bär banden kan man förstås tycka är "orättvis konkurrens" gentemot alla andra ändamål, men det är en separat diskussion.

Dessutom. Tittar man närmre på de egna insamlingar som är startade inom ramen för Rosa Bandets websida så framgår det ganska tydligt att de som "visar sitt engagemang" ofta gör det av högst personliga skäl. De startar egna insamlingar till minne av någon de förlorat. De gör det för att de själva lyckats bekämpa sin egen bröstcancer. Engagemanget må vara synligt och "uppvisat", men varför skulle det vara fel?

I mina ögon är Rosa bandet-kampanjen en fantastiskt lyckad kampanj. När en välgörenhetsorganisation lyckas så väl som den gjort med Rosa bandet är de bara att gratulera.

Slutligen, vad gäller föreställningarna om en kamp mellan bröstcancer och prostatadito. Det är väldigt lätt att sitta och sura över varför man inte själv "får" en gala, men då kanske man ska påminna sig själv om att bröstcancern inte har "fått" en gala som en fin present. Människor har arbetat med det här och har sett till att det blivit en gala.
Bland Cancerfondens 32 huvudmannaorganisationer finns också Prostatacancerförbundet. Med lite idogt arbete skulle de otvivelaktigt kunna genomföra en liknande kampanj - med gala och allt. Bert Karlssons engagemang kan säkert vara en bra början.

torsdag 23 oktober 2008

Hellre blå tåget

Dagens poäng är väl att jag hellre bokar platsbiljett på det blå tåget.

lördag 11 oktober 2008

Lossa ägg

Apropå mina funderingar kring kvinnliga cykler häromdagen.
Den viktiga frågan i USA så här i presidentvalstider är förstås: när har Sarah Palin sin ägglossning?

fredag 10 oktober 2008

Nog är det en röra alltid

Jisses. Det är inte lätt att hänga med i Mona Sahlins svängar. Knappt hinner man skriva en ledare förrän den är närapå inaktuell. Rödgrön röra är för närvarande ett högst aktuellt begrepp...

torsdag 9 oktober 2008

I ♥ gatukonst i skyltfönsterformat

Har ju glömt att länka till en del grejer så här är veckans produktion signerad yours truly på temat konfiskationspolitik och Weiron i Ottan samt konvulsioner i vänsterblocket.

Läget är trött, sur och hungrig. Måste verkligen börja skriva upp eller på annat sätt lägga min cykel på minnet. Jag tänker att det nog kunde vara bra att överraska och lugna sig själv med en schemalagd förklaring till sina mood swings. Om det nu är därför jag är sur, det vill säga. Det vore skönt om det var så. Ett fall och en lösning, liksom. Annars har jag ju inte en susning om varför och då måste jag kanske se över min självkännedom - vilket låter obehagligt.

Nåväl. Dagens uppiggare var helt klart en titt in på den mycket trevliga street art-sajten Wooster Collective, som funnits länge och därmed är en rejäl bank över samtida gatukonst världen över. En klar favorit i rss-flödet.

Hur som helst. Idag kunde de meddela att brittiske gatukonstnären Banksy öppnat "butik" i New York. Djuraffär, för att vara exakt.
Kolla bilderna hos Wooster här, men titta ännu hellre på filmerna på butikens websida. Animatronics är nämligen ett nyckelord i sammanhanget. I den här djuraffären vakar en stor övervakningskamera över två mindre skyddslingar. Två Chicken McNuggets pickar fridsamt ur dipsåsskålen. Korvar kryper runt i terrarier och en leopardpäls svänger irriterat på sin svans, där den vilar i en trädklyka.
Kan inte låta bli att lägga upp två av filmerna också. Den första är ett svep över flera delar, filmad av någon utomstående och den andra är från konstnärens egen sajt.






När du ändå är i gång, så ta också en titt på gamla grejer på Banksys egen sajt, här.

söndag 5 oktober 2008

Djävulsbudskap

"Pornografins skildringar slutar aldrig i våldet, äcklet, förnedringen, smutsen.Vad det än handlar om så lyfts det för de agerande upp till lustens, glädjens och njutningens plan. Våldtagna kvinnor njuter av våldtäkten och ber om mera. Det är i denna skärningspunkt som pornografins mest djävulska budskap sker."

Nej, det är ingen hejd på eländet i Aftonbladet. Porrens ovan beskrivna djävulusiska budskap når dessutom ungdomar och små barn. Ja, de senare går "direkt från Bolibompa till utmanande musikvideor" och för de lite äldre finns det alltså förnedring och våldtäkt, bara "två-tre tryckningar" bort.

Varför är det så att de som företräder linjen "porrens skadlighet" alltid verkar veta absolut ingenting om porr? För hur ska man annars förklara den här bilden de har av tingens ordning? Jag menar, jag har sett min beskärda del av porr, på nätet and elsewhere och mitt intryck är verkligen inte att våldtäktsfantasier är någon särskilt bred eller superpoppis genre i sammanhanget. Visst går det att hitta både detta och alla möjliga sorters förnedring, men då måste man ändå söka upp den aktivt, vilket indikerar att böjelsen eller intresset fanns där och kanske inte "lärdes in" via djävulsbudskapen...

Dessutom. Föräldrar har alla möjligheter att vara föräldrar. Det betyder till exempel att man inte låter sina småbarn ta ett megaskutt från Bolibompa till porr. Den delen bryr sig inte debattören om. I stället är han upprörd över vad tjejtidningarna handlar om.

"Vanliga flicktidningar som också läses av flickor i 10 till 14-årsåldern lär bland annat ut, att ”de flesta killar är väldigt förtjusta i oralsex”."

Well. De lär ju inte ut lögner i alla fall. Det hade ju varit rätt djävulusiskt också om tonårslektyren påstod att gossar avskyr oralsex och flickor tokhatar förspel.

torsdag 2 oktober 2008

Jag och finanskrisen

Nu när det finanskrisar världen över och folk omkring en pratar med oro i sina röster om bankgarantier, besparingar och lån inser jag att det faktiskt finns en bra sak med att inte ha en spänn undanlagd och inga lån eller ägodelar att betala av. Finanskrisen berör mig ju knappt alls. Allt är precis som vanligt för den vars ekonomiska situation består av i stora drag ett lönekonto som töms och fylls på månatlig basis.
Att vara pank kan också vara en frihetskänsla. Fuck off no money, typ.

You can help some women sometimes, but you can't help all the women all the time

I dag skrivs det om utdragssoffor i Margareta Winbergs barndomshem, om kvinnor i politiken och om huruvida kvinnor verkligen måste hjälpa andra kvinnor för att undslippa helvetet.
Själv tvivlar jag på det. Marita Ulvskog var till exempel så lagom stöttande gentemot den hårt arbetande Ebba von Sydow. Å andra sidan verkar nu Ulvskog få sitt straff genom att hamna på en het politisk plats som hon skyr - Bryssel.

"Jag funderar på vad som skulle vara min generations motsvarighet till denna biografiscenografi. Att jag under större delen av barndomen delade rum med min lillebror? Numera är ju detta klassat som trångbott. Om jag vore socialdemokrat, skulle jag i framtiden kunna förklara min politiska åskådning med detta? Eller för all del (när jag nu inte är det) kan jag motivera min liberala läggning med att en ny vägg så småningom gav oss skilda rum och lite mer individuellt svängrum?
Förmodligen inte. Men det ska ändå bli intressant att se hur arbetarrörelsens biografier utvecklas i framtiden, när allt fler av dess företrädare faktiskt har allt mindre av arbetarbakgrund.

Åter till den Winbergska utdragssoffan, som tar oss via den första bilens frihetskänsla till ett spirande politiskt intresse danat av en hårt arbetande far, som känner igen en klassförrädare när han ser en. Så småningom blir huvudpersonen själv, som brukligt är, något som är ”det finaste ett arbetarbarn kan bli”. I Winbergs fall är detta lärare, landstings politiker, riksdagsledamot, ordförande i kvinnoförbundet och sedan vidare upp på politikens karriärstege.
Det sägs ju ibland att det finns en särskild avdelning i helvetet för kvinnor som inte hjälper kvinnor. Även om jag trodde på helvetet hade jag inte trott mycket på det där – och än mindre på den uppfordrande uppmaning som vilar i uttrycket. Winbergs skildring av sin bana ger mig inga skäl att omvärdera denna uppfattning, även om boken ger en del andra intressanta inblickar."

tisdag 30 september 2008

Ups and downs

Nej, jag vet. Det händer inte mycket här. Det beror på att mitt hösthumör har karaktären av en jojo - livet pendlar mellan komplett meningslöst och den där andra sinnesstämningen som jag för närvarande inte kommer på vad den heter eftersom jag just nu är i meningslöshetsläget.
Tvära kast, alltså. Man blir ju helt trött.
Så yes. Jag bloggar dåligt. Men å andra sidan desto flitigare på annat håll. Ni får hänga där i stället.

Dock ska här utdelas ett par korta noteringar och lästips.

På den ljusa sidan finns Karin Rebas som funderar över Fredrik Reinfeldt och hans humor och ironi, som han tydligtvis placerat under skäppan.
Dessutom kan man förvånat hålla med och glädjas en stund över att Loke slår ett slag för porr och mindre moralism på vänsterflanken. Jag menar det händer inte så ofta, faktiskt.

Annars då? Tja. I dag fick jag ett pressmeddelande om att European Social Forum PO-anmält DN:s ledarsida. Så här stod det:

ESF anmäler Dagens Nyheter till pressombudsmannen
I dag tisdag 30/9 har det Europeiska sociala forumet (ESF) inlämnat en begäran att pressombudsmannen (PO) ska pröva om en artikel införd på Dagens Nyheters ledarsida den 25 september bryter mot de pressetiska reglerna.
Vi hävdar att Dagens Nyheter gör sig skyldig till tre sakfel, som dessutom sammantaget skapar en ogrundat negativ bild av det Europeiska Sociala Forumet.
Dagens Nyheter skriver i den anmälda artikeln att:
1) inga demokratikrav på de deltagande organisationerna ställs i ESF:s principförklaring.
2) Att Antifascistisk aktion, Afa, deltog på forumet.
3) att ESF:s företrädare Sara Andersson har fel när hon hävdar att Reclaim the streets gatufest omfattas av grundlagens skydd för demonstrationsfriheten.
Inget av detta överensstämmer med verkligheten.


Well. Man kan ju ha ett krav och sen slarva lite med att implementera det. Och rätta mig om jag har fel, men brukar inte uppbrutna gatstenar vara lite av ett tecken på Afa-närvaro?
Jag ska inte lägga ut texten utan nöjer mig med att återupprepa tipset från häromdagen - för den som missat bloggen Dibbuks rapporter från ESF. Kanhända kan han ge en reflektion kring även detta lilla efterspel??

Avslutningsvis: Billie, som har fått vara med lite extra på sistone.