tisdag 15 januari 2008

Enfrågemänniskans problem

Okej gott folk, det blir långt idag.
Men hey, det blir Sverigedemokrater, hedersmord, islam, flyktingpolitik, Marita Ulvskog och allt annat som alla vi räliga åsiktsdjur gillar att gå igång på så häll upp lite kaffe och häng med!

Det är knepigt att skriva om islam. Eller nej, det är knepigt att skriva om saker som ens på minsta pyttevis tangerar islam. Det blir lätt upprörda reaktioner från ena eller andra hållet, oavsett hur saklig och rationellt argumenterande man försökt vara.
Häromdagen skrev jag inte alls om islam, nej det gjorde jag inte.
Jag skrev om hedersvåld och mord samt om Mohamed Omars artikel om att islam inte har med detta att göra. Det höll jag också med honom om, men däremot inte om att hedersmord som begrepp betraktat kunde slängas in i samma påse som svartsjukemord. I korthet var det så det såg ut.

Efter ett år av rondellhundsdebatter och svidande hjärtan är det lätt att bli lite mätt på dessa ämnen. Så fort man förfärdigat en text på temat yttrandefrihet eller terrorismens obehaglighet så säger det pling i kommentarsfältet och japp, där ligger den - en kommentar som ger någon form av medhåll och som sedan maler ner sakfrågan och istället försöker pressa in min text under den övergripande rubriken Dumma dumma islam. Dumma dumma mångkultur!.

Man tänker jösses, var jag så otydlig? Verkade det som om detta var mitt budskap? Man läser kanske sin text en gång till. Och igen. För att sedan konstatera att nej, den är tydlig, den är verkligen det.
Nu har jag så smått vant mig och konstaterar allt som oftast att "It's not me, it's them".
Them kan vara sd-sympatisörer med varierande grad av fördomsfullhet. Ibland är them rena rasister. För en skala finns det ju - även om många vill köra ihopbuntningstricket och kalla dem alla för "högerextrema". Jag försöker dessutom alltid svara och resonera - när kommentatorn verkar mottaglig för resonemang, that is. En del filurer vill ju bara berätta "vad-som-står-i-Sura-this-and-that-minsann-för-jag-har-läst-hela-Koranen-och-jättevåldsamt-och-elakt-är-det-sida-upp-och-sida-ner!". (Till vilket samma svar alltid gäller: Ingen text, oavsett om den är skriven för hundratals år eller ett par dagar sedan, kan rå för sina läsare! )

Nåväl. En sd-sympatisör som befolkar bloggosfären är signaturen Grue, som vid ett par tillfällen kommenterat här. Han besitter ett för åsiktstillhörigheten ovanligt resonabelt och artigt sätt, men dras ändå med den symptomatiskt snäva horisont, som ofta kännetecknar de främlingsfientliga och invandringskritiska. Jag kom att tänka på det häromdagen, då Grue skrev en kommentar på min text om Omar och hedersvåldet.
Grue, vem du nu är. Du får ursäkta att din kommentar helt opåkallat blir grund för ett kritiskt inlägg och en reflektion som handlar om mycket mer. Utan egentlig grund får du således också tjäna som karaktär i detta resonemang. Det rör sig emellertid inte om ett personligt påhopp och det tror jag att du förstår.

Så. Jag får alltså en kommentar som är positiv till mitt inlägg och som säger att jag "sätter fingret på rätt sak - dvs att han (Omar) ifrågasätter hela begreppet (hederskultur)".
Kommentatorn tillstår också att han själv missat den poängen i sin egen text om samma debattartikel och gör därefter iakttagelsen att den politiska korrekthetens viktigaste redskap är spelad dumhet - ett konstaterande som jag definitivt kan hålla med om.
Men alla små klickar och grupper har sina egna varianter av politisk korrekthet. Inom sd-kretsar är det till exempel politiskt korrekt att anlägga invandrings- eller fosterlandsvinkel på var och varannan fråga oavsett relevans. Och så snart man anammat detta beteende, ja då missar man lätt poänger och...tja...spelar dum.

Sverigedemokraterna är ett parti som funnits ganska länge vid det här laget. Tillräckligt länge för att inte längre kunna aspirera på att vara sanningssägare som med ögon ogrumlade av "etablissemangets sedvänjor" berättar precis vad de ser. Inom Sd finns naturligtvis också sedvänjor och osynliga etikettsregler kring vad man säger och inte. Alla politiska grupperingar, oavsett plats på skalan, har sina egna sätt att spela dumma.
Men ju snävare och snålare utbud av angreppssätt en gruppering håller sig med, desto värre blir de ideologiska och politiska resultaten.
Det är just den snäva horisonten som gör Sd-anhängarnas (oaktat hur artiga och resonabla de är) åsikter till de hopplöst oanvändbara livshållningar som de är. En uppsättning begränsade ramar är till föga nytta om man vill analysera och dissekera världen. Och det vill man väl, eller?

Det är nämligen på grund av horisonten och ramarna, Grue, som du missade poängen med hedersbegreppet i din text. För dig är "islam" trigger-ordet och på detta reagerar du på ett sätt som egentligen liknar Muhamed Omars reflexmässiga reaktion. Han ser en nyhet om ett hedersmord och tänker omedelbart "Must...defend...islam.." Du ser en debattartikel som försvarar islam och skriver omedelbart ihop ett inlägg betitlat "Sedvanlig propaganda om islams godhet" .

Visst. Vi har alla gut reactions. Men en god tumregel brukar vara att installera en fördröjningsmekanism i sig själv när det kommer till de ämnena. Så att impulserna emellanåt får lämna maggropen och stiga upp till huvudet innan man börjar hamra på tangentbordet eller skapa ideologier.
För börjar man alltid i magen så är det väldigt lätt att man missar sakfrågan och blir bara en tjatmoster.

Om vi - alla - avstår från att spela dumma och tar de frågor och debatter som kommer med nämnda saklighet som vapen, ja då blir det ganska snart tydligt att Sverigedemokraternas analyser av världen är ogiltiga och/eller oanvändbara.
Den där harangen är i och för sig vanlig - Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, ja snart sagt varenda politiker har hörts sägas att "Vi ska bemöta dem med sakliga argument." Problemet är bara att när tillfällena ges tar alltför många politiker och debattörer genvägar. De skippar sakligheten och går direkt på de storvulna argumenten och gesterna.
Debatten om Bromölla nyligen är ett sådant exempel. Det är förvisso ett dåligt exempel eftersom den drivande debattören, Marita Ulvskog, är notoriskt oförmögen till saklighet, men det är ett aktuellt exempel som belamrar Ring P1, så vi kör.

Om man nu vill debattera huruvida en kostnadsredovisning på invandringsområdet i en kommun är rätt eller fel, så bör man definitivt inte börja i den ände som Ulvskog gjorde, dvs med en stor fet lögn ackompanjerad av ett vajande pekfinger.
- Vi räknar inte på människovärdet, sa Ulvskog med ett självrättfärdigt och anklagande tonfall.
Skit samma om hennes partikollegor kommit fram till att en sådan uträkning skulle bli en näsbränna för Sverigedemokraterna. Skit samma att det är osant, eftersom stora delar av kommunernas budgetar är en enda turnering i beräknat människovärde versus resurs.

Vad man borde gjort är förstås att ställa ett antal kritiska frågor och invänta svaren. Hur tänkte sig Bromöllapolitikerna beräkningen? Var man överens om den? Det låter ju rätt svårkalkylerat om man säger. Inte minst eftersom Sd brukar använda en ganska allomfattande och bred beräkningsgrund som vida övergår de introduktionskostnader som staten betalar kommunerna för. Benämningen "integrationsbokslut" viskar om att kalkylerna var tänkta att räkna in mer än den inledande introduktionen, vilket föranleder ännu fler frågor...
Om en invandrare fem år efter sin ankomst drabbas av en period av arbetslöshet och måste gå till socialen för att klara hyran, skulle även sådan arbetslöshet enligt Sd gå in som kostnad för integration? Eller om scenariot inträffar tio år efter ankomst till Sverige?
Ni ser. Det skulle väldigt lätt bli absurt att vilja räkna på kostnader för "integration".
Jag menar, hur länge pågår integrationen? Är andra typer av utanförskap jämförbara? Och när vi räknar på människors kostnad för samhället, utgår vi då ifrån någon sorts medel? Vad kostar medelsvensson under ett liv? Kan vi bryta ner denna kostnad i en generell prislapp per månad? Vem är dyrare i drift, en Sverigedemokrat eller en sosse? Hur ser Bromöllamodellen för kostnadsberäkning av integration ut? Får vi låna?

Det blir en konkret beräkning av abstraktioner, som dessutom är människoliv. I någon mening har Ulvskog rätt när hon pratar om människovärde. Men hon struntar i att visa sammanhangen eller ställa relevanta frågor och går i stället ut hårt och anklagar kommunpolitikerna när de i demokratisk ordning bestämmer sig för att vara extra tydliga med budgetposterna.
Det vill säga, i Bromölla valde hon denna tuktande väg. När Göteborgs Göran Johansson krävde att insmugglade asylsökande skulle avvisas utan individuell prövning (vilket strider mot internationella konventioner) höll hon däremot näbb.
I de flesta medborgares öron låter förstås Maritas reaktion jäkligt skum. Ungefär så här:

- Redovisa kostnader för folket? Nä fy och skärpning fotfolk!

...vilket förstås är att spela Sd rakt i händerna.

Så kan det gå när man är osaklig.
Jag hade kanske inte förväntat mig något annat av Marita Ulvskog, som totalt verka sakna förmåga till saklighet, men jag hoppas att andra politiker ser vad som gick snett i den här debatten.
Om ni säger att ni "sakligt ska bemöta" Sverigedemokraterna, ja då ska ni också visa dem och hela befolkningen respekt nog att faktiskt göra det.
Världen behöver inte fler enfrågemänniskor.
Det är illa nog att det finns enfrågepartier.

7 kommentarer:

Frasse sa...

Att räkna ut kostnaderna för motagande av flyktingar är naturligtvis ett projekt som är otroligt komplext och sannolikt kommer ingen part att vara tillfredsställd med varken metoden eller resultatet. Nationalekonomi är inte lätt, just för att det finns oändligt med dynamiska effekter som inte den bästa superdator kan förutse. Det betyder dock inte att man inte ska försöka. Olika nationalekonomer kommer såklart att få helt olika resultat, men på vägen kommer man dock att finna en massa variabler som kan påverkas och man får en kunskap som trots allt kommer att bli nyttig som beslutsunderlag.

Vill till sist säga att det alltid är kul att läsa när du skriver om Sd. Du skriver på ett trevligt och resonerande sätt som faktiskt tvingar en till eftertanke. Precis som Ulvskog gör du således Sd en tjänst! *skratt*

Grue sa...

Intressant text. Jag förstår att min text bara är en förevändning för att få skriva om sd i allmänhet, men vill ändå komma med en kortare invändning mot att min text tas som exempel. Att jag inte tog upp det faktum att Omar ifrågasatte hela begreppet hederskultur var helt enkelt en miss och inte spelad dumhet. Min miss är inte analog med PK-iternas spelade dumhet. För, PK-iterna spelar dumma för att de anser att de tjänar på det. T ex låtsas de som att de inte kan skilja på invandrare och svenskar för att det gagnar deras syften. Men vad tjänar jag på att inte peka på Omars ifrågasättande av hedersbegreppet? Inget alls. Jag skulle gärna skrivit det om jag kommit på det.

Att man bara ser saker som ligger innanför ens horisont är sant, men det är som jag ser det inte samma sak som "spelad dumhet". Att spela dum är helt enkelt att låtsas som att saker ligger utanför ens horisont, fastän de egentligen ligger innanför den (som att man kan skilja på invandrare och svenskar, för det mesta iaf, med blotta ögat).

Sen är det klart att man kan bli insnöad på det ena eller andra. Det är svårt att låta bli, och jag misslyckas säkert emellanåt. Att spela dum är däremot ganska lätt att låta bli - men såna som Mona Sahlin och Marita Ulvskog gör det ändå.

Jonathan sa...

Huvudet på spiken, Sanna!

Sanna Rayman sa...

Hej igen Grue!

Okej, nu hamnade vi kanske lite i ordklyverier.
Först. Det är klart att du hade skrivit det om du kommit på det. Det är just därför som det är så många utanför sd-kretsar som fegar och inte gör det, de vill inte "gå era ärenden" - en tankevurpa som saknar motstycke. Särskilt i hedersfrågor som de facto gäller liv och död är det moraliskt sett oförsvarbart att agera så.

I övrigt. För mig är det en flytande och ibland för en själv omärklig gräns mellan att spela dum och resonera lite insnöat. Marita Ulvskog eller Sahlin borde defini-jävla-tivt klara bättre - inte minst med tanke på att de har en hord rådgivare runt sig, men även av alla oss, eh, vanliga dödliga borde man nog generellt kräva mer. Av mig med förstås, jag snöar säkert till det ibland.
Jag kan hålla med dig om att mången "pk-it" spelar dum för att de ser en opinionsmässig vinning åt ena eller andra hållet, men samtidigt tror jag faktiskt att en inte föraktlig massa människor faktiskt inte spelar alls, utan att det går - som jag skrev - lite på reflex. Eller lättja. Och då blir det missar.
Så visst, vad jag säger är ju att många gör en lättjefull eller reflexmässig miss när de stöder sd, i stället för att med större saklighet dissekera enskilda frågor.
Mitt önsketänkande, då jag ogillar grundstråken i sd:s politik, är ju förstås att detta ska vara förklaringen till att du och många andra hamnar i sd-fållan. Att det beror mindre på ideologisk övertygelse och mer på automatik, lättja, uppbragthet eller ilska inför en given problematik. Jag tror att detta stämmer i ganska många fall, faktiskt.
Slutligen, när vi nu klyver lite ord. Förevändning är nog fel ord. Om sd får jag väl skriva närhelst jag vill (faktum är att det finns ännu en text som pockar i huvudet, vi får la se), dock spann just den här tanken igång tack vare din kommentar. Så, tack för det, I suppose!

Sanna Rayman sa...

Frasse..

Jo, det är klart att det vore möjligt att laborera med olika uträkningssätt. Men i grund och botten landar jag ändå i mina frågor kring vad man ska räkna på - den initiala mottagningen eller integrationen. Det senare är onekligen ett luddigt begrepp och vi skulle ofelbart hamna i sifferlaborationer som vida överträffar sossarnas skojerier med arbetslöshetssiffrorna.
Bra om jag tvingar till eftertanke, det är ambitionen. Att hjälpa sd hör däremot inte direkt till planerna. Säg inte så, då kanske jag blir en mes och eh, slutar "ta debatten"...

Sanna Rayman sa...

Finally.. (Puh, jobbigt det här svarandet..)

Tack Jonathan! Jag tyckte att jag kände en spik mot hjässan när jag postade den här megatexten...
Du bloggar dåligt, för övrigt..

Frasse sa...

Nu ska jag göra det enkelt för mig:
Det är egentligen inte så konstigt. Man ger ett antal erkända nationalekonomer (gärna med skild ideologisk uppfattning)uppgiften att räkna på saken, var å en på sitt vis, och sen jämför man resultatet och debatterar metoderna.

Sen, min goda Sanna, så överlåter man folket att bestämma vad som ska göras eller inte göras!