tisdag 15 januari 2008

Jag, Mona och Kournikova

Jag har en text i nya numret av Neo. Den handlar, helt enkelt, om Mona Sahlin.

I denna text refererar jag till Mona Sahlin som en politikens Anna Kournikova - allting kunde vara så rätt, men hon har aldrig vunnit en turnering.
Innan jag får all världens kalenderbitare på tennisområdet i hasorna vill jag påpeka att jag är medveten om att Kournikova faktiskt har vunnit ett par turneringar.
Dock endast som dubbelspelare. I singelturneringar har hon däremot aldrig klarat sig hela vägen fram. Huruvida detta betyder att Mona måste köra dubbelspel för att vinna sin turnering kan man undra.

Hur som helst. Du som frekventerar den här bloggen ibland vet att jag har en förmåga att skriva långt. Det gjorde jag förstås även när jag författade texten till Neo. För långt till och med. En hel massa godbitar fick ryka.
Därför bjuder jag här på texten i fullängd. Men missa för all del inte att shoppa en prenumeration av ett magasin med en distinkt doft och ett gott innehåll!

----

Vädret är precis så otrevligt som det brukar vara runt Münchenbryggeriet när jag stretar mig fram på väg till socialdemokraternas framtidsdagar. Väl inne hugger jag ett nummer av Aktuellt i Politiken, komplett med partiledarintervju, helgen till ära. I intervjun gör Sahlin något underligt. Hon försöker sätta en mansgrisetikett på Fredrik Reinfeldt.
– De kritiserar mig utifrån att jag är kvinna. Fredrik Reinfeldt säger att jag bara pratar och babblar så där som kvinnor gör, men att när jag väl har något att komma med så handlar det mest om känslor.
Jag tänker att någon har gett Mona Sahlin ett dåligt tips. När det gäller rollen som känslig och mänsklig politiker är det jämnt lopp mellan henne och Reinfeldt. Andra sidor av Sahlin vore mer värda lansering.
Visst, hon har inte någon hotfull opinion i hasorna, men det är väl aldrig fel att rusta inför sämre dagar? Det är ju Mona Sahlin vi talar om. Sämre dagar lär komma.

När jag berättar för en kollega att jag ska fördjupa mig i fenomenet Mona spinner han omedelbart igång och drar en liknelse som är mitt i prick. Mona Sahlin är politikens Anna Kournikova. Poserna är rätt, könet är rätt - ja, allt hade kunnat vara så rätt. Men hon har aldrig vunnit en turnering.
Sahlins första vända i politiken fick ett abrupt slut i och med Tobleroneaffären. Läsarna av detta magasin är säkert medvetna om att affären handlade om mer än trekantig choklad, men låt oss ändå vandra bakåt. Dåtiden lär oss nutiden.
Ingvar Carlsson meddelade hösten 1995 att han ville avgå som partiledare och lämna statsministerposten. Mona Sahlin meddelade i sin tur att hon kunde tänka sig jobbet. Då steg någon sorts Deus ur maskineriet (vilket maskineri kan man undra) och radade upp avslöjanden i en Expressengranskning.
Kontokortsaffären var en moralaffär, precis som nuvarande regerings affärer. Visst har Sahlin även obetalda tv-licenser och svartbetald dagmamma på nittiotalets meritlista, men detta skapade inte alls lika stor upprördhet. Inramningen spelar förstås roll. Monas var profilerad som ung, kvinna och vanlig. I egenskap av jättevanlig kvinna fick hon självfallet fixa kakan medelst svart barnpassning och strunta i tv-avgiften utan att detta tolkades som ett angrepp på public service. Tobleroneaffären blev däremot storskandal trots att den saknade traditionella skandalingredienser. Sahlin hade vare sig druckit sprit eller stuckit sedlar i ett par trosor på Tabu. Istället samsades oglammiga köp som mat, kläder, blöjor och Toblerone med ett par tvivelaktiga bilhyror. Men poängen var inte vad som köpts, utan hur. Mona Sahlin föll på sin egen superkraft - vanligheten. Hon kunde kanske snacka som folk, men hennes privatekonomi var bevisligen inte folklig. När "folk" behöver mat och blöjor kan de nämligen inte låna en tusing eller två på företagskortet. Sahlins reaktioner tydde på noll insikt om detta - hon hade ju bara tagit ut lite förskott på lönen!
– Felfria politiker ropar ni nu efter, och fläckfria förflutna, sa hon harmset vid presskonferensen om Tobleroneaffären i oktober 1995.
Nåja, kontokortsaffären utspelade sig knappast i förfluten tid. Det var som statsråd Sahlin agerat slarvigt, något som inte kan sägas om de skandaler vi sett i nuvarande regering, där decenniegamla synder blir dagsfärska rubriker.

Själv blir jag inte särskilt till mig över vare sig Tobleroneskandalen eller senare tids tv-licens och svarttjänstskandaler. Allra minst går jag igång på familjen Sahlins time out på Mauritius, som blev den avgångsgenererande spiken i kistan.
Ett svenskt statsråd har råd med en lite dyrare semester än andra. På semestern har statsrådet med sig livvakter som kostar skattepengar. Så vadå? Vem kan ärligt säga - med två ministermord i minnet - att det var fel?
Nej. Anledningen till att vi nu idisslar de här incidenterna är att Sahlin uppvisar ett kort minne. När nuvarande regerings skandaler regnar över oss är hon genast med på noterna och vajar myndigt med pekfingret, till synes helt avsaknad av inre varningsanordning mot hyckleri.

Mona Sahlins treåriga exil från politiken (1995-1998) var mest en karantän. Under hela tiden satt hon kvar i socialdemokraternas verkställande utskott och mot slutet anställdes hon som rektor på SSU:s förbundsskola, politrukfabriken Bommersvik. Under tiden var hon även egenföretagare. Det bidde konkurs, men det hindrade inte Sahlin från att anföra denna erfarenhet när Göran Persson lyfte henne ur frysboxen.
Sahlin är en uppstartare som sällan kommer till avslut. Jag har hört berättas att tjänstemän som hon arbetat med genom åren vittnar om just detta. Hon entusiasmerar som få när hon är i gasen och sparkar igång projekt. När medarbetare senare återkopplar med begärda rapporter och redogörelser har Sahlin skuttat vidare och är ljummet intresserad eller rentav frågande till vad de pratar om.
Likt en nyfiken tolvåring hoppar hon mellan fotbollsträning, gitarrlektioner och dansklasser. Koncentrationsförmågan spänner över max en termin. Inga projekt avslutas. Vad tjänstemän viskar om i efterhand kan förstås ha många förklaringar, men om man ser till Mona Sahlins politiska beteende överlag känns beskrivningen inte orimlig.
Hon har hunnit med många politikområden och verkar kunna ta sig an det mesta - förutsatt att inga större förkunskaper eller konkreta bedrifter krävs. Sahlin är, kort sagt, bra på att vara sosse. Hennes främsta styrka är dock att hon igenom hela sin karriär lyckats upprätthålla en image av nytt och fräscht framtidshopp.
Bara genom att gilla Bruce Springsteen.

Mycket snack och lite verkstad har följaktligen blivit bokslutet för många av Sahlins statsrådsinsatser. Jag ringer runt och pratar med socialdemokrater på skilda nivåer om detta. Socialdemokraternas förre presschef Peter Akinder, var politisk sakkunnig åt Sahlin och Björn Rosengren när de chefade över näringsdepartementet i slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Han håller inte med om bilden av Sahlin som pratminister.
- Jag har jobbat i regeringskansliet i elva år. En sak har jag lärt mig: i en regering fattar ministrarna kollektiva beslut. Mona Sahlin har under sina många år som statsråd varit med och fattat enormt många viktiga beslut som en del av Sveriges regering. Om saneringen av Sveriges ekonomi, om viktiga utbildningssatsningar, om miljöpolitiken - för att bara ta några exempel.
Okej, regeringens beslut var även Monas. Att få mer konkreta svar visar sig vara knepigare. Undantaget är riksdagsledamoten Monica Green som framhåller "en del skarpa förslag" på jämställdhetsområdet samt påtalar att Sahlin som teleminister "lade lagförslag på hur PTS skulle få starkare muskler för att få rättvisare telefonavgifter. På den tiden dominerade ju Telia och då drev Mona Sahlin en mer liberal syn".
Tja, alltid något.

Tiden på näringsdepartementet var annars en vurpa. Som biträdande statsråd fick hon bland annat ansvar för småföretagande och tillsatte Simplexgruppen, med syfte att ordna fram regelförenklingar åt "vår tids hjältar", som hon kallat småföretagarna - måhända i ett utslag av ödmjukhet inför de svårigheter hon själv inte lyckats övervinna.
– Det är ett reellt hinder. Och för en minister är det lätt att ändra snabbt, sa hon i oktober 1998 när arbetet drog igång.
Men tiden gick och ingenting hände. I april 2002 rapporterar Ekot att Företagarnas Riksorganisation i Sörmland, Västmanland och Örebro kräver Sahlins och Rosengrens avgång. I juli 2002 skriver Dagens Nyheter om ministrarna som "lovar runt, men håller tunt". 2004 avlämnar Riksrevisionen en granskning. Kritiken mot Simplexgruppen är inte nådig. I redogörelsen till riksdagen står bland annat det "i påfallande liten utsträckning sker ett arbete med att förändra lagar och förordningar med det primära syftet att förenkla för företag." 2005 är det ingen som längre tror på socialdemokratins företagarvänlighet. I en rapport från Svenskt Näringsliv konstateras torrt att "Regeringens strategi är att prata och utreda och sedan förkasta och begrava".
Sahlin bryr sig föga. Hon har redan vandrat vidare och släppt taget om 1999 års löfte om att vara "vakande hök och skyddande ängel" för småföretagarna. Sedan 2000/2001 ägnar hon sig mestadels åt att prata om integration, rasism och diskriminering. Startskottet går av för en veritabel storhetstid för politiskt kalkoneri.

Den 21 januari 2002 chockas hela Sverige av mordet på Fadime Sahindal. Mona Sahlin, som tidigare duckat för frågan, kryper till korset, men når inte riktigt fram. Visst, hon och regeringen sätter in miljoner för att bekämpa hedersvåldet. Pengarna bleknar dock i ljuset av vad den andra handen gör. 2004 ger Sahlin oss ensamutredaren Masoud Kamali - mannen som senast för några månader sedan återupprepade sin syn på hederskulturen i Expressen - den finns inte, utan är ett utslag av rasistiska föreställningar om "vi och dom".
Artiklarna om Kamali är redan skrivna, det finns till och med en rapport. Låt oss därför stanna vid konstaterandet att hans integrationspolitiska maktutredning medförde att inget vettigt gjordes på integrationssidan på flera år. När slutrapporten avlämnades tog dåvarande integrationsministern Jens Orbacks papperstugg tacksamt emot festmåltiden.

Numera verkar Sahlin ha tröttnat på sin forne guru. Åtminstone har hon inte andats Kamalis namn i några rådslagssammanhang. Det är i och för sig inte så konstigt. Bara bilden av Sahlin i slöja på besök i södermoskén hos Mahmoud Aldebe - som senare krävde sharialagar i Sverige - har sannolikt tjänat som Sverigedemokraternas bästa väljarmagnet under tjugohundratalets första hälft. Kamali gjorde inte saken bättre. Vi ska heller inte glömma att det var Sahlin som år 2003 begåvade Sverige med Centrum mot rasism - den kostbart inredda instans som kämpade mot glassen Nogger Black.
Inför utsikten att Sahlin skulle bli s-ledare var stämningen således hög inom Sd. Partisekreteraren Björn Söder skrev att han var "övertygad om att avskyn mot Sahlin är stark inom en stor del av den socialdemokratiska väljarkåren" och lovade att fånga upp dem.
Tji fick han. I vintras påbörjades vad som skulle kunna kallas socialdemokraternas motoffensiv i form av ett utspel från Göteborgs starke man Göran Johansson. Åtminstone kändes hans yviga retorik som en testballong för att kolla hur enkelt man skulle kunna snacka tillbaka de väljare som avvikit till Sd. Att döma av kommentarsfälten i alla större tidningars rapportering är det lätt som en plätt. För mången sd-benägen socialdemokrat räcker det långt om en politiker ryar något om att ”Utvisa alla!”. Då gör det ingenting att Mona sen tar Göran i örat lite. Hon har ju faktiskt lovat att lyssna på "laget, inte jaget".

Alla jag pratar med återkommer till den där devisen och säger att stämningen är öppnare nu.
– Vi märkte kanske inte vad som saknades förrän vi bytt, men det är verkligen fantastiskt, säger Monica Green.
Peter Gustavsson, kommunpolitiker i Uppsala, framhåller också att taket är högre.
– Mona Sahlin valdes mycket på det hon sa om att vara lyssnande, konstaterar han och understryker vikten av att Sahlin "håller fast vid det hon återkommit till i många tal om att vara lyssnande på den kärleksfulla kritiken."
Anledningen till att jag ringer just honom är att jag läste hans blogg efter Framtidsdagarna. Där luftades kritik och besvikelse över hur partiledningen helt öppet manövrerade bort en Uppsalarepresentants yrkande om att ta bort skrivningarna om tidigare betyg i inriktningsbeslutet om skolpolitiken. När yrkandet yppats kunde man se hur presidiets Urban Ahlin kikade bort mot Mona Sahlin, som ruskade bestämt på huvudet. Mötet ajournerades i fem minuter och efter pausen meddelades det kort att det obekväma yrkandet dragits tillbaka. Peter Gustavsson verkar ändå hoppfull om att det som hände på Framtidsdagarna var en engångsföreteelse.
-Jag har i alla fall inte fått någon reprimand för det jag skrev på bloggen, så det finns en annan öppenhet nu, det gör det, säger han.
Ingen reprimand för en fullt rimlig kritik. Det säger onekligen en del om hur klimatet har varit.

Att Sahlin gjorde ett avsteg från lyssnandet under Framtidsdagarna tyder på att skolpolitiken är hennes nya favvoprojekt. Låt oss hoppas - "för ungarnas skull" - att hennes intresse håller i sig.
Hur det ska bli i övrigt är svårt att veta. Få tydliga besked ges, frånsett återställarna.
– Vi ska vara trogna våra ideal, då behöver vi inte rädas det nya, säger hon när hon väljs.
Kanske ville Sahlin genom Gunnar Strängs ord ge historisk kraft åt sin förändringsvädjan.
Frågan är dock om socialdemokraterna är särskilt intresserade av förnyelse.
– Jag tror att socialdemokraterna, med några undantag, kommer att gå till val på i stort sett samma program som 2006, säger Peter Akinder.
Monica Green tänker i liknande banor.
– Jobben växte redan i slutet av 2006 och det var ett resultat av högkonjunkturen och av vår politik, socialdemokratisk politik är bättre eftersom den fungerar utan att vi behöver öka klyftorna. Jag tror att det var många som gick på alliansens löften, nu märker de hur orättvisorna ökar. Vi har en jobbpolitik och vi behöver vinna valet så att vi kan använda den.

Man blir lite orolig. Om det är den här sortens självförhärligande som Sahlins öppna klimat föder, kan hon då få igenom någon förnyelse alls, annat än genom hårda nypor liknande dem på Framtidsdagarna? Kan hon hålla intresse och fokus?
Liknelsen med Kournikova har sina poänger. Turneringarna vinns inte eftersom Sahlin knappt ens spelar färdigt sina matcher.
Det slår mig plötsligt att valet kanske bara är en simpel match i sammanhanget. Det är försöket att förändra socialdemokratin som är turneringen.
Aj då.

Inga kommentarer: