onsdag 9 januari 2008

Känns detta igen?

Nyss ringde min ömma moder för att ställa en fråga. Hemma står en sån där gammal fin skolbänk med bord och stol i ett stycke. Väldigt söt, men behöver fixas till lite.
Just nu bor jag i en tvåa. Inte ett dugg stor. Faktiskt så liten att den kräver loftdubbelsäng om en vettig arbetsplats för mig och sambon ska rymmas. Min mamma har hälsat på ett flertal gånger, så hon är väl medveten om hur kvadratmetrarna är beskaffade, men kan ändå inte låta bli att försöka pracka på mig allt som står i hennes hus som hon inte använder dagligen.
Denna gång gällde saken alltså den rara gamla skolbänken, men samma sak har hänt tusen gånger om i fråga om chiffonjéer, stolar, husgeråd, dukar - you name it!
Så här.

Mamma: Du vet den där gamla skolbänken.
Jag: Ja, den är fin.
Mamma: Jo, jag höll på att rymma upp lite här och tänkte slänga ut den, men så tänkte jag att du kanske vill ta den.
Jag: Ja, alltså. Den är ju fin, men jag har ju inte riktigt plats med den nu.
Mamma: Jamen.. Nä, ja då är det kanske lika bra att jag slänger den? Den bara står ju här och jag hade egentligen tänkt fixa till den men det blir ju aldrig av och..
Jag (avbryter): Var står den.
Mamma: På verkstan.
Jag: Okej. Ska du riva verkstan eller?
Mamma: Nänä, det ska jag ju inte.
Jag: Då kanske den kan få stå där tills jag eventuellt bor lite större och kan rymma den?

Sen följer lite diskussion och slutligen lyckas jag övertyga modern om att verkstan faktiskt inte måste vara tom.
("Verkstan" är ordet i familjemun, men egentligen är detta alltså ett tillbyggt garage som mest tjänat som skomakarverkstad, eftersom män som har brytning - vilket min far hade - oftast gör bäst i att starta eget om de vill vara sysselsatta. Numera inrymmer denna lokal i stort sett ingenting.)

Känns detta igen? Varför gör föräldrar så här? Gör dina päron samma sak?
Är det nån sorts pik de vill göra om att "nu är du över 30 och äger minsann fortfarande inget hus", eller vad är dealen?

Inga kommentarer: