fredag 4 januari 2008

Osynliga cops

Svenskarna kräver fler synliga poliser enligt en mätning som det skrivs om i DN. Okej, det har väl svenskarna gjort ett bra tag och med rätta. Missnöjet med polisväsendet har en del paralleller med vården. Trots att man sparkat igång förbättringsåtgärder med i ena fallet ökade resurser och i andra fallet vårdgarantier så kvarstår de låga förtroendesiffrorna.
Inom vården är problemet ofta bemötandet. Ett möte med en läkare är inte sällan över innan man hunnit få av sig jackan. Sånt inger inget förtroende.
Samma sak gäller i mångt och mycket polisen. Nu är förvisso polismakten ingen serviceinstitution, men man kan ändå förvänta sig någon sorts folkvett i kontakten med medborgarna.
När jag i flera år hade en stalker gick det till slut så långt att jag blev tvungen att polisanmäla. Därefter tog det förstås en bra stund - stalkning är inget prioriterat område - men efter några månader hörde en polis faktiskt av sig och hade genomfört nån sorts samtal eller förhör per telefon med mannen i fråga och skulle redogöra för detta för mig. Fritt ur minnet lät redogörelsen ungefär så här:

Polisman: Ja, och så frågade jag honom om han visste vem du var (det var ingen jag kände) och då sa han att det gjorde han ju och att han nu kanske förstått att du inte ville ha någon kontakt med honom.
Jag: .....
Polisman: Han förklarade även att han mått dåligt, men att han nu hittat en kvinna i sin egen ålder och inte skulle besvära dig mer.
Jag: Okej...
Polisman: Ja, och det lät ju vettigt...
Jag: Jahaja. Men frågade du inte om varför han kom hem till mig? (anledningen till anmälan)
Polisman: Nej, det kom aldrig upp.

Med detta var ärendet avslutat, tyckte polismakten. Alltihop lades ner eller åt sidan eller i malpåse. Jag brydde mig heller inte om att göra mer åt saken. Jag är inte särskilt hämndlysten och ville ju bara vara i fred, vilket jag nu fick.
Dock roas jag fortfarande av den grad av aningslöshet med vilken polismannen avslöjade vem som höll i taktpinnen under "förhöret".

Now. Av ovan nämnda mätning framgår bland annat att det är sådana som jag, med tveksamma erfarenheter av längden på lagens arm, som särskilt misstror polisen. Opinionsanalytikern Joachim Timander säger i artikeln att "De som själva har drabbats av våldsbrott eller har någon anhörig som blivit utsatt har (...) lägre förtroende för polisen än andra medborgare. Ändå behöver man inte ta sig längre ner än ett par rader i samma artikel för att hitta ett delvis motsägelsefullt konstaterande.

"Forskningsgruppens mätningar visar att även om antalet anmälningar om brott ökat under flera år är antalet drabbade av brott på en nära nog konstant nivå. Joachim Timander menar att inställningen till brottslighet och till polisen snarare påverkas av samhällsdebatten och medierapporteringen."

Mediernas alarmistiska skildring av misshandelsbrott och annat påverkar säkert en hel del. Men jag är ändå böjd att tro att de dåliga erfarenheterna sätter djupare spår. Det är dem människor tar upp och berättar om apropå tidningsartikeln om brottslighet som de läste i morse. En del av dem misstänker jag är resultatet av osmidigt bemötande eller roande klantighet som den jag fick uppleva.
Och inte stärker detta tilltron något vidare heller...

Inga kommentarer: