onsdag 27 februari 2008

Del 2: Högern och kulturen. Kulturen och högern

Häromveckan påbörjade jag en följetong som ämnar dissekera kulturen, högern och vänstern. Första delen hittar du här.

Kapitel 2, i vilket moms är en fråga och jag går på fest.

Sist slutade vi ungefär så här. Stegö Chiló fick gå och visst lugn infann sig. Men bara en stund. Då och då måste kulturbranschen lätta på trycket i ilskan över vem som styr. Således blev plötsligt "En bok för alla" folkbildningens enda hopp om livet för några månader sedan och en ganska beskedligt höjd årsavgift i en kulturskola till ett ramaskri. För att bara nämna några exempel. För den här regeringen gäller andra spelregler än för en s-styrd dito. Ovanstående exempel hade aldrig blivit lika stora om det var s-politiker bakom till exempel en kulturskolas avgiftshöjning. Vänstern har nämligen ett helt annat spelrum gentemot kultursfären, som de verksamma i branschen själva är blinda för, eftersom man uppfattar sig vara "på samma sida". Det ger vänstern utrymme att komma med tasksparkar som högern aldrig hade klarat sig helskinnade igenom. Det må vara kul för vänstern, men med lite klara ögon inser man att det, förstås, är trist för kulturen.

I juni 2006 slog regeringsrätten fast att ­institutioner som är skyldiga att betala moms också har avdragsrätt för den ingående momsen. Beslutet innebar ett välkommet tillskott i flera kulturkassor, hela 380 miljoner kronor skulle därmed åter­betalas till landets scenkonstinstitutioner. Men, i ­december - när många scener redan hade lagt budgetar och repertoarer samt bundit upp sig i avtal och kontrakt - bestämde sig regeringen plötsligt för att minska scenernas ­verksamhetsbidrag med lika mycket som momsåterbetalningen uppgick till. Att komma med ett sådant beslut så sent är förstås att slå undan benen på verksamheterna och för detta fick regeringen välförtjänt kritik jämte förklaringar om varför beslutet var oschysst och orimligt.

Kulturdepartementet lyssnade, fattade baletten och backade - dock med en bifogad varning om att bidragssummorna framöver skulle komma att påverkas av den nya momssituationen. Detta är förstås helt rätt, problemet var ju bara att departementet missat att sätta sitt korrekta beslut i relation till verkligheten. I mina ögon var hela förloppet ett strålande exempel på en regering som kan lyssna och ändra sig när argumenten är förnuftiga.

Det kultursfären gärna glömmer är att det finns stora fördelar med att alltid upprätthålla en sådan argumenterande relation till alla politiska sidor, snarare än att ha helt olika förhållningssätt beroende på vem som styr. Utan att tänka på det ger man vänstern frisedlar som man aldrig skulle ge högern. Det innebär sannolikt också att man missar tillfällen till bråk, förhandling och argumentation under perioder av s-styre. Det vore både smartare och - bonus! - mer demokratiskt om man försökte tänka något mer pragmatiskt i de här frågorna. Men det är sitter ack så långt inne.

För ett par månader sedan var jag på fest. Jag kom i samspråk med en tjej som vill bli dramatiker. Hon kände lite folk på min gamla arbetsplats (Stockholms stadsteater) och slängde i konversationen in en slentrianmässig fras om att "De har det ju ganska tufft där nu, du vet, med den här regeringen och så."
Jag förklarade att jag inte ville leka "den här regeringen-leken" med henne. För det vill jag inte.

Vad som hänt är i stora drag detta. Vi väntar på en kulturutredning. Det är vansinnigt spännande.
I stället för liv i luckan efter regeringsskiftet fick vi en post-Stegö Chiló-traumatiserad regering som vettskrämd och med stor försiktighet tillsatte en utredning och för att lugna all hysteri lovade att inget avgörande skulle hända på minst ett par år. Ungefär som att lova att "Okejrå, vi gör inget, så är hela apparaten intakt när det väl blir regeringsskifte."

Därför är jag inte intresserad av att höra fler lösa ställningstaganden, som slentrianmässigt hänvisar till att allt är tufft på grund av "den här regeringen".
Beskriv din orättvisa för mig i detalj. Beskriv också för mig vem som vann på förändringen.
För på det hela taget har den här regeringen inte förändrat kulturpolitiken ett smack.

Däremot är det förstås så, som alltid, att de utdelade stöden förändras från ett år till ett annat. Samma grupper, scener, konstnärer och kreatörer får inte samma slant varje år. Ibland får man, ibland inte. Det kan man naturligtvis ha synpunkter på, men i vilken riktning din stads eller kommuns nämnder, Kulturrådets eller stiftelsernas referensgrupper just detta år riktar ett lite högre stöd än vanligt kan kulturbranschen rimligen inte anklaga "den jävla regeringen" för. Det är inte regeringen som varje år lägger 50 papp här, 250 där, 46 miljoner dit och och bara 25 000 dit.

Detta vet förstås kulturidkarna. Ändå tillåter de sig att agera helt annorlunda gentemot ett högerstyre, mot vad de hade gjort mot ett vänsterdito. Varje prioritering som görs av nuvarande regering betecknas som ett kraftigt och medvetet "slag" från regeringen mot kulturen, trots att det inte är annat än just en prioritering.
Det offentliga kulturstödet är inte till för att göra varje kulturskapare nöjd, utan för att, enkelt sagt, göra den allmänhet som berikar sitt liv med kultur nöjd, samt för att bevara och upprätthålla en både smal, bred och kvalitativ kultur i vårt samhälle. Potten är en pott och den ska delas upp.

Därmed inte sagt att de prioriteringarna och fördelningen inte borde vara föremål för mer samhällelig debatt än vad som är fallet idag. Självfallet kan man ha synpunkter på hur fördelningen går till. (Det är en kvalitativ diskussion som vi ska återkomma till.) Dock kan jag redan nu konstatera att alla som har sådana synpunkter borde ha hederlighet nog att kunna erkänna att deras synpunkter vare sig är universella eller allmängiltiga sanningar om att "slag" och "sparkar" utdelats, utan just subjektiva bedömningar av vem som är den mest förtjänta bidragstagaren.

På sina håll i kultursvängen rör det faktiskt på sig. Man har, i viss mån, plockat upp regeringens idéer om att bättre tillvarata möjligheterna till entreprenörskap och samarbete med näringsliv - seminarier och olika former av utbildningar och workshops på ämnet genomförs i flera olika kultursammanhang. Men här hade regeringen kunnat understryka sitt engagemang genom att skynda på vissa delar av kulturutredningen som man redan är överens om inom alliansen, nämligen avdragsrätten för kultursponsring.
Att tjata om mecenatskapets möjligheter som alternativ finansieringskälla inom kulturen är inte relevant så länge förutsättningarna är som de är idag. Då skapar sådana förnumstiga påpekanden snarast irritation, vilket Adelsohn Liljeroth får känna på titt som tätt. Men hon fick ordning på det där med momsen i alla fall.

Inga kommentarer: