måndag 18 februari 2008

Följetong: Högern och kulturen. Kulturen och högern

Det känns som en utmärkt dag att påbörja en följetong om kulturpolitiken, kulturdebatten och kultursfären. Jag har inte orkat kommentera Mana-debatten i någon större utsträckning. Inte heller har jag pallat kasta mig in i diskussionen om Andreas Malms med all säkerhet uppsåtliga lögner om Johan Norberg. Allt viktigt i sammanhanget har sagts. Alla goddag yxskaft-svar har också luftats.
Detsamma gäller den smått pinsamma debatten om Johan Staël von Holsteins lämplighet i en referensgrupp i Statens Kulturråd. Jag har inte velat skriva så mycket om de enstaka händelserna. Det blir snabbt aggressivt och jag har ingen lust med det i den här frågan.

Men oavsett om det är Manas, Johan Staël von Holsteins eller Cecilia Stegö Chilós lämplighet som ifrågasätts och försvaras, så är det i grunden samma visa som hörs. Och den visan är bakgrunden till denna i huvud och fingrar kliande text som - min vana trogen - blir en följetong som hoppar mellan nu och då.
Vi börjar från början.


Kapitel 1, i vilket alliansen vinner val och Cecilia Stegö Chiló blir kulturminister samt slutar vara det.


Japp. Alliansen vann och på posten kulturminister placeras Timbros dåvarande chef Cecilia Stegö Chiló. Jag blir spontant glad. Det känns roligt och intressant. Naturligtvis begriper jag att reaktionerna kommer att bli starka - jag har ju trots allt arbetat i scenkonstbranschen större delen av mitt yrkesverksamma liv - men exakt hur stort det ska bli anar jag inte.
Reaktionen blir sanslös. En fördomsfull magreflex framkallad av blotta ordet "Timbro". Krigsförklaringar och sianden om konstens och humanismens död. Man kan torrt konstatera att om det enda som krävs för denna avrättning är en enda kvinna från Timbro, så var konsterna inte särskilt livskraftiga till att börja med....
Den allmänna uppfattningen i kultursvängen verkade emellertid vara att en liberal person över huvud taget inte är förmögen att älska eller uppskatta kultur. Det är ett antagande som sårar mig djupt, som är ohejdat elitistiskt och som dessutom skorrar betänkligt med hur publiksammansättningen på många kulturinstitutioner ser ut.

Häromveckan var jag på en kulturrapportspresentation på Timbro. I rapporten konstateras det att mycket ser bra ut i kulturbranschen. En positiv rapport, kan man säga. Den innehåller en hel del matnyttig och glad information, men är kanske mer att betrakta som grund i en vidare debatt, än som ett debattinlägg i sig.
Så ser åtminstone jag på det. För kultursvängen är dock redan ett harmlöst konstaterande av siffror och statistik provokativt. "Timbro bara räknar och bryr sig inte om kvalitet", var domen som föll från DN Kultur.

Tss. Räknar gör alla. Kulturetablissemanget också. Visa mig en kulturrådsblankett där man inte vid redovisningstillfället uppmanas fylla i publikantal, uppdelat i ålderskategorier. Visst räknar kulturen - både sin skrala budget och sina framgångar - fattas bara annat.
Det som förvånar mig är att DN håller fanan så hög och talar om kvalitetsdiskussioner, när de själva missat ett par verkligt intressanta tillfällen till sådana på sistone. Men det ska vi återkomma till. Reaktionerna på rapporten och inställningen till Timbro likaså.
Åter till Stegö Chiló. Under seminariet på Timbro närvarade Barbro Hedvall och kritiserade på ett lite lustigt sätt kring tillsättningen av Stegö Chiló. Hedvall ogillar tillsättningen av den provokativa Stegö, men säger i nästa andetag att det var lika fel att tillsätta en så "fullständigt harmlös" person som nuvarande kulturminister.

I någon mening håller jag med Hedvall. Den ena var provokativ och den andra har hittills varit alltför harmlös. Men för Hedvall är alltså ingetdera önskvärt? Bäst vore en lagom provokativt harmlös kulturminister..?

För min del hade jag gärna sett lite mer, eller snarare något alls, av vad en provokativ kulturminister hade kunnat göra. Så gick det tyvärr inte. Ty precis så mycket hatar kulturbranschen Timbro. Inte för att Timbro någonsin gjort kulturbranschen något, det förefaller mest vara någon sorts naturlagsbaserat hat som man inte anser sig behöva reflektera djupare över eller ifrågasätta. En skön inställning till hat, inte sant?

Nå. Stegö Chiló fick gå och ett visst lugn infann sig.
En liten stund.

Inga kommentarer: