söndag 10 februari 2008

Mister Biskop

Ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, har ju som bekant klantat till det lite för sig, milt uttryckt. Häromdagen gjorde han ett utspel som i stora drag gick ut på att det kanske var dags att inkorporera sharialagar i det brittiska samhällets egna rättssystem.
Hus i helvete tog det. Med besked.
Avgångskraven regnar ner över ärkebiskopen och hans försök att reda ut och tona ner vad han sagt har hjälpt föga.
Ett påpekande som gjorts är förstås att en hel del sharialagar redan används och praktiseras i Storbritannien. Och så är det förstås både här och där. Folk har en förmåga att koppla sharialagar enbart till kvinnor som stenas och annat förfärligt, men det är förstås en rejäl förenkling. Allt som heter sharialag är inte equally upprörande. Ibland är det inte upprörande alls.

Hursomhaver. Nu säger ärkebiskopen att han inte menade riktigt det lät i hans föreläsning och i den intervju som gjordes med honom i BBC:s The world at one.
Jag är lite sjuk och febrig och har bara skummat föreläsningen, så jag tänker avstå från att göra några alltför tvärsäkra uttalanden om exakt allt Williams har sagt. Dock hänger jag, liksom Melanie Phillips (som för övrigt gör en intressant genomgång), upp mig på följande uttalande från ärkebiskopen:

"An approach to law which simply said - there's one law for everybody - I think that's a bit of a danger."

Egentligen borde ett så dumt uttalande räcka för att man ska säga att han förtjänar ett par avgångskrav. Begriper man inte att en och samma lag för alla medborgare är grundprincipen för ett jämlikt demokratiskt samhälle kanske man inte ska åtnjuta den vördnadsvärda titeln ärkebiskop.
Samtidigt är Williams något intressant på spåren.
Jag tänker på ett avsnitt av The Simpsons när Homer lyckas ta sig in i en orden och dessutom visar sig vara deras "chosen one" tack vare ett underligt format födelsemärke. Efter en tid som utvald ger sig den gode Homer på att förändra verksamheten (som tidigare mest bestått i variationer av temat dricka öl). Det blir inte populärt alls. Till slut lämnar ordensmedlemmarna orden och startar en ny orden med, eh, nya "uråldriga" riter och regler, som till exempel att inga Homers får vara med...

För de flesta av oss är lagen nu ändå lagen. Vi respekterar den eftersom vi gillar demokratin. Men för en del, och detta gäller verkligen inte bara muslimer, så finns det andra saker som faktiskt går före. Till exempel religion. Det har vi oreligiösa typer svårt att fatta. Vi tror liksom att vår hippa demokratisk rättsstatsklubb är den som alla helst vill vara med i.

Detta är i princip vad Mister Biskop går och grunnar på. Risken att samfund som vantrivs med de gängse rättssystemen ska vända samhället ryggen och starta nya, egna klubbar. Och det är klart att den risken finns, hela tiden. Den finns där när vi krånglar med äktenskapslagstiftningen också. Det är därför vi ibland tar det lilla lugna och försöker kompromissa mellan alla dessa principer, friheter och rättigheter.
Samtidigt måste det finnas gränser för kompromissviljan. Lite traditioner och religiöst mumbojumbo vid sidan av klarar en demokrati av galant, men vi kan inte backa hela vägen bara för att behålla medlemsantalet i klubben högt. One law for everybody är ett exempel på en princip som aldrig bör ruckas.

Inga kommentarer: