måndag 18 februari 2008

Sånt jag inte sa

Idag var jag med och pratade kulturpolitik i Agenda. Det gick sådär.
Där står man, förberedd till tänderna med tankar, argument, siffror och statistik, men när ordet blir mitt är huvudet tomt och knäna gelé. Ungefär så kändes det. En gedigen medieträning alternativt en stor stark hade kanske hjälpt. Nåväl. Förhoppningsvis är det där något som går att träna bort.

Just nu är det ett par saker som jag önskar att jag hade fått ur mig. Till exempel det här:

Det eviga hänvisandet till att en utredning pågår är förstås tråkigt. Jag delar de flestas uppfattning om att det händer för lite. Samtidigt är detta frusna läge något som till stor del kan förklaras med de där skakiga första månaderna då Cecilia Stegö Chilo drevades bort av ett ursinnigt kulturetablissemang. Det var en otvivelaktig Pyrrhusseger för kulturen. Jag är övertygad om att vi hade fått se snabbare puckar om hon hade fått stanna. Nu skrämde man i stället skiten ur regeringen som numera sitter "still i båten" och försöker vara det som på politikerspråk kallas ansvarsfull genom att hänvisa till en utredning.

Trots detta är pratet om att det inte finns en borgerlig kulturpolitik trams. Det finns det visst. Och den går inte, som vänstern och kulturetablissemanget ständigt försöker göra gällande, ut på att staten ska sluta stödja kultur. Inget av allianspartierna har den inställningen. Det stör mig som fan att den vanföreställningen fått sådant genomslag. Det stör mig ännu mer att jag inte lyckades sno åt mig ordet när Maria Schottenius plötsligt hade låtit en utläggning om sponsring utmynna i att vi borde fråga oss om vi vill ha musik, teater och kultur.
Den underliggande dikotomin i det uttalandet måste motsägas. Vad hon, och många med henne, gör är att de ställer upp en mer eller mindre outtalad polaritet som går ut på att vi antingen har vi musik, eller en borgerlig regering. Antingen har vi teater, eller en borgerlig regering. Antingen har vi kultur, eller en borgerlig regering.
Det är så fult. Jag borde ha monterat ned den, men misslyckades.

I själva verket är skillnaderna små. Ingen regering, oavsett färg, kommer göra några drastiska höjningar av kulturstöden. Det kan skilja nån procent hit eller dit, men mer än så kommer det aldrig att bli. Det är heller inte eftersträvansvärt eftersom det oundvikligen skulle innebära att andra viktiga statliga utgiftsområden skulle tvingas stryka på foten.
Önskar vi stora förändringar krävs alltså lite nytänkande. Detta har ingen s-regering ägnat sig åt sedan 70-talet och till dags dato har heller ingenting tytt på att man velat bryta den trenden.
Vad den borgerliga kulturpolitiken däremot vill är att föra in fler finansieringsformer. Här finns en oerhört naiv hållning från belackarna. Stina Wollter framhöll att hon inte direkt kan se varför någon skulle vilja sponsra henne, en enskild bildkonstnär.
Tja. Det kan säkert vara en svårare uppgift att sy ihop den sortens sponsorsamarbete - absolut. Men för sådana som Stina Wollter finns andra idéer i pågående utredning. TIll exempel den om att företag ska kunna dra av för konstinköp. Det är en reform som på ett mycket direkt sätt gagnar den enskilda konstnären.

Maria Schottenius menade att det finns en övertro på sponsringen och tog fasta på reportaget där poängen var att Moderna Museet lyckas bra med sponserierna, medan Teater Tribunal lyckas sämre. Producenten på Teater Tribunal sa i reportaget något om att det målats upp en bild av sponsring, som de "gått på". En bild som sa att om ett företag fick ha sin logga på en affisch så kunde man få 100 000. Det fick de inte. De fick 20 000.
Det kommer ingen teater långt på. Men hur kunde de tro något sånt? Jag känner ingen som inbillar sig något liknande, och då har jag jobbat just i små scenkonstsammanhang liknande Tribunal.
Dessutom är detta resultat på 20 papp ett resultat som kommit till stånd UTAN avdragsgill sponsring.

Generellt stämmer det dock säkert. De stora institutionerna lär gagnas mest av bättre sponsringsregler. I Storbritannien går ca 75 % av de sponsrade slantarna till institutionerna.
Men hey, 25 % av 600 miljoner pund är rätt bra det också...
Summorna skulle förstås inte vara samma här, det skulle också ta tid innan kulturen och näringslivet fick till sina kontaktvägar.
Men att de inte finns nu är inget argument för att de inte borde finnas.

Det är underligt, för att inte säga korkat, att man på förhand väljer att oroa sig över vem som skulle få mest sponsorpengar.
Det är ett platt och ensidigt perspektiv, som utgår ifrån att gränserna i kultursfären är skarpa. Det är allt annat än sant. Flödet av idéer och människor mellan småscener och institutioner, gallerier och konsthallar är en konstant pågående rörelse. Det betyder att om exempelvis institutionen Dansens hus fick till ett bra sponsavtal så skulle det gagna fler än Dansens hus anställda. Det skulle innebära förbättrade förutsättningar för ett antal fria kompanier, dansare och koreografer eftersom institutionen i sig skulle kunna göra fler residenssamarbeten, växthusverksamheter och andra satsningar. När Moderna Museet ingår goda sponsavtal är det inte orimligt att tänka sig att detta är bra inte bara för Moderna Museet, utan också för konstlivet och konstnärerna i stort.
Att vare sig de i kulturen verksamma eller de som bevakar densamma ser den kopplingen förvånar mig.

Inga kommentarer: