söndag 16 mars 2008

Att skylla sig själv

Jag går och tänker på en liten mening. Den heter "Skyll dig själv". Vi använder uttrycket i vardagen människor emellan. Lite skadeglatt ibland, eller också som ett torrt konstaterande, även om de egna felstegen.
Att skylla sig själv är inte bara en stund av insikt. Rätt använd ska den där insikten gärna leda till att man låter bli att göra samma fel en gång till. På så vis är devisen "skyll dig själv" rationell och i allra högsta grad användbar. Dum är den som inte emellanåt skyller sig själv.
Självskyllandet är emellertid frekvent vardagsmat i privata sammanhang. Alla gör det.
Men så snart vi lämnar den personliga individnivån försvinner fenomenet helt. I de samhälleliga tankebanorna, det offentliga samtalet, finns det alls inget "skyll dig själv". I stället söker vi alltid efter någon annan att skylla. Katastrofkommissioner letar orsaker och allsköns funderare urskiljer strukturer och luckor i samhällsväven. Det är liksom uteslutet att den som råkat ut för något verkligt otrevligt kan vara annat än offer.

En anledning är såklart vanligt hyfs. Om någon gått hemifrån och glömt tända stearinljus vid gardinen, med följden att hela kåken brunnit ner, är det inte läge att förnumstigt utropa "Skyll dig själv!" - även om det i grunden är ett riktigt konstaterande. Vi säger inte så. Det är styggt, dumt och sannolikt onödigt. Personen med ett förkolnat hem skyller säkert redan sig själv så det stänker om det.
Men, igen. Det där exemplet är nere på individnivå. Lite högre upp är inte hyfs problemet. Snarare är det själva abruptheten i uppmaningen som stör. Den inbjuder inte till övergripande universallösningar, utan föreslår helt simpelt att en läxa bör läras.

Kanske beror det på att vi människor gillar att sätta höga mål. Med lite jobb ska världen nog bli felfri snart, om vi bara lägger manken till och täpper till alla hål genom vilka fula och onda ting kan tänkas slinka igenom. Utopin är på ingång, just you wait.
Ett felfritt samhälle kan ju i förstone låta ganska trevligt, tills man (förhoppningsvis) kommer att tänka på att synen på vad som är felfritt förmodligen inte är likadan hos alla. Då inställer sig istället tanken att en sådan strävan med lätthet kan bli kontraproduktiv och farlig.

Ett exempel. När Ebba von Sydow skrev en bok och i den påpekade otidsenligheter som att det är oattraktivt för en tjej att vara aprak, var det många som tände till. Så himla bakåtsträvande! Tjejer ska väl få vara hur apraka de vill?!?!
Och jo, det ska vi väl absolut få. Men jag är inte så säker på att Sydowskan menade att sträva vare sig bakåt eller framåt alls när hon påpekade det där. Kanhända ville hon bara poängtera att om du lägger en pizza under kvällen är dina chanser att få hångla sen ganska små?
Skyll dig själv, typ?

Samma känsla fick jag när folk till både höger och vänster skakades i sina jämlika grundvalar när en artikel i DN (förvisso osmidigt placerad när den kopplades till Stureplansmålet) berättade om lättklädda tonårsideal som att dra på outfiten stringtrosor och behå inför klubbkvällar på ställen med, öh, Stureplansambitioner. Upprördheten grundade sig inte primärt i att det är för sorgligt att tonårstjejer tror sig behöva iklä sig bikini när de går ut, utan i att artikeln var upprörande "prudentlig".

Det var den kanske, men jag har ändå väldigt svårt att ansluta mig till kören som med bestämdhet hävdar att "tjejer ska kunna gå runt nakna utan att bli våldtagna!". För visst vore det himla peachy om verkligheten såg ut så. Det vore också fint om lejon gosade med lamm. Men så ÄR det inte.
Är man inte lite dum om man som lamm försöker sig på att ligga sked med Djurens konung? Vad kallas ett samhälle som uppmanar folk att vara korkade och oförsiktiga för att det är "deras rätt"?

Och framför allt. Hur långt är vi beredda att driva denna utopiska strävan? För jag tycker mig se att den slagit rot också i vad som borde vara helt fredat från dylika trender - våra rättssystem.
Bloggaren Widar Nord har nyligen skrivit om en uppriven våldtäktsdom. Hans återberättelse av domen är måhända lite för raljant för min smak och utgår mer från den tilltalades beskrivning av förloppet än av målsägandes, men i stora drag finns alla de avgörande detaljerna med. En mycket förkortad version lyder:

Ung tjej möter kille på t-banan och pratar en stund. Följer därefter med killen till McDonalds, enligt egen utsago för att "skaka av sig honom" där, då hon tycker att han är lite obehaglig och efterhängsen. Hon misslyckas dock med avskakandet och följer i stället med killen hem. Sex inträffar, enligt honom frivilligt, enligt henne sker det med tvång och emot hennes uttryckta vilja. Därefter duschar de tillsammans (enligt honom frivillig dusch från bådas sida, enligt henne blev hon inknuffad i duschen).
Senare kommer killens rumskamrater hem och blir presenterade för tjejen, som enligt dem var glad och trevlig. Den tilltalade och tjejen byter mailadresser och en av den tilltalades polare ett par bilder på de två när de kysser varandra. (Det senare förklarar flickan med att hon "förstod att hon måste spela ett spel för att få komma därifrån".) Slutligen följer han henne därifrån, till den kompis hon skulle besöka och där utanför skiljs de åt.

Hennes berättelse inkluderar detaljer som gör skeendena "levande" och trovärdiga. Det gör även hans. I tingsrätten valde man att tro på henne och fälla honom, men hovrätten revs denna dom upp. I mina ögon borde ett friande vara oundvikligt när ett mål ser ut som detta. Ord mot ord är det förvisso ofta, men den här gången är uttrycket nästan löjligt exakt. Bådas versioner av förloppet är fullt tänkbara.

Den första fällande domen vittnar om att något obehagligt slagit rot i vårt rättssystem. Något som ersätter rättssäkerheten med den utopiska strävan jag nyss försökt beskriva.
Jag kan inte frigöra mig från tanken att han fälldes mest för att tingsrätten inte ville vara sådär obehagligt ohyfsad. Att man inte ville släppa ifrån sig ett domslut som skulle kunna anklagas för att bära den indirekta frågan:
Jamen, varför följde du med en obehaglig och efterhängsen man hem? Skyll dig själv!

Det vore, förstås, väldigt dumt om någon faktiskt sa så. Men tingsrätten är inte "någon", utan en instans i ett rättssystem. Vett och etikett är ointressant och tingsrätten får under inga omständigheter ge vika för sådana artighetsreflexer. Det vore fullständigt livsfarligt - inte minst när vi allt oftare har färdiga mallar för vilka grupper som är lejon och vilka som är lamm.

Vid närmare eftertanke. Kanske har jag fel om det där med att vi utraderat uppmaningen "Skyll dig själv!" på nivåer ovan individen. Vi har den kvar, men den relateras inte längre till handlingar utan andra, mer fasta, egenskaper...

Låg du med henne och fick två år för våldtäkt? Skyll dig själv, du är ju man!

1 kommentar:

Widar Nord sa...

Huvudet på spiken. Det faktum att rätten inte vill verka ohyfsad ställer ofta till det rejält. En vanlig gång är den att lägre instans inte finner kvinnans version styrkt, men är rädda för kosekvenserna när media felaktigt skriver att man "inte tror på kvinnan". Därför skriver man ofta domskäl i stil med att det är bevisat att kvinnan utsatts för ofrivilligt sexuellt våld men att gärningsmannen saknat uppsåt och trott sig ha samtycke.

Det är dock en dålig väg att slingra sig, eftersom vilken normalfungerande människa som helst förstår att våldtäkt knappast kan ske av oaktsamhet. Följden blir då att media går i taket över rättens "kvinnosyn" och "syn på mannen som sexuell maskin som inte kan se när en kvinna inte vill" osv.

Och när högre instans får upp hela historian på sitt bord blir det politiskt omöjligt att säga att kvinnan saknar tillräckligt övertag i trovädighet. Istället har man bortsett från första problemet (dvs att gärningen ej är styrkt) och har nu istället att ta hänsyn till enbart uppsåtsfrågan.

Och vad som då ofta händer är ibland att hovrätten ändrar den friande bortförklaringsdomen till en fällande dom. Eller så friar man och säger att gärningen faktiskt inte är styrkt eller inte är brottslig.

I "Stureplansfallet" fanns den här medieproblematiken. Samma i "Tumbamålet" från 2004. I det senare var ju sista instans Högsta domstolen, som tack och lov ändrade fegis-Hovrättens friande pga brist på uppsåt till ett friande pga brist på brottslig gärning. Men det är undantaget som bekräftar regeln och i hovrätterna ser det oftast annorlunda ut.

Komiskt är också att den här slappa fegisvägen till friande domar, dvs att man säger att man tror på "offret" men saknar styrkt uppsåt, lett till politiska dumheter. Nu ska det ju utredas "samtyckeskrav" för sex, just för att domstolarna inte ska kunna skylla på bristande uppsåt. Om de väljer att fälla eller fria när de inte längre kan fega sig ur det hela enligt ovan återstår dock att se...