onsdag 26 mars 2008

Barnpengar - få eller behålla?

I dagens text skriver jag om Maud Olofssons utspel om barnbidraget i går. Till skillnad från i stort sett alla andra tycker jag gott man kan lyfta den här diskussionen - och gärna koppla den till en debatt om andra saker, till exempel värnskatten.
Att siffran 240 000, som nämnts i centerdiskussionen, verkar väl låg innebär inte att det inte går att prata vidare.
Den springande punkten är inte huruvida den och den gränsen skulle slå mot hela medelklassen. Det vi kanske snarare borde ta fasta på är om det är särskilt vettigt ur välfärdssynpunkt att hela medelklassen är beroende av ett bidrag för att klara biffen varje månad.
Svenskan är idag inne på något som jag gillar - barnavdrag.
Klura på den, Maud! Här finns en tydlighet som gör folk mindre "alienerade" från sina pengar. Ett bidrag "får" man. Ett avdrag relaterar man till sin egen inkomst och den skatt som dragits ifrån den.

"Jag kommer mycket väl ihåg när förändringen kom. Någon gång under slutet av mellanstadiet och början av högstadiet visade det sig att fler och fler av klasskamraterna hade nöjet att förfoga över hela sitt barnbidrag som månadspeng – en väsentligt mycket större summa än vad min månadspeng kom i närheten av. Ordningen hade ofta samband med att ett nytt ansvarsområde tillkom, nämligen att man skulle bekosta sina kläder. Åtminstone var detta överenskommelsen i teorin. I praktiken var det förstås få av dem som köpte ny vinterjacka själv. För en del familjer är barnbidragen ett smidigt sätt att ”administrera” månadspeng eller sparkonto för framtiden. För andra är ett sådant en vardagsekonomisk omöjlighet.
I går öppnade centerledaren Maud Olofsson för en diskussion om behovsprövat barnbidrag.

Ur rättvisesynpunkt är idén logisk. Välfärdens solidariska idé går ut på att bidrag ska ges till den som verkligen behöver dem. Ändå var det de som sliter mest på ordet solidaritet – socialdemokraterna – som i går var Olofssons hårdaste kritiker. Om barnbidraget inte är generellt riskerar man att urholka betalningsviljan hos de föräldrar som blir av med bidraget, menade riksdagsledamoten Veronica Palm.
Man undrar om Palm verkligen tänkte sig för innan hon yppade den tanken. Få av statens bidrag är generella, men ändå för vi inte samma resonemang där. Alla får inte bostadsbidrag, men få anför detta som argument för att inte betala skatt. Hela poängen med välfärd är ju att alla betalar, men att bara de som behöver stöd får det. Rimligen borde det faktum att mycket högavlönade föräldrar får barnbidrag urholka betalningsviljan mer.
Det glöms lätt bort, men faktum är att snart sagt varje familj med medelinkomst är beroende av barnbidraget. Det är relevant att fråga sig om man verkligen har utformat välfärden rätt när en hel medelklass lever på så tajta marginaler.

Siffran som florerat i centerns diskussioner har varit en inkomstgräns om 240 000 kronor. Den brytpunkten låter väldigt låg – 20 000 kronor i månaden kan knappast kallas hög inkomst. Dessutom vore en skarp gräns kontraproduktiv. En löneökning på en tusenlapp från 19 500 till 20 500 får aldrig bli en förlustaffär, då går arbetslinjen förlorad. Diskussionen om behovsprövade barnbidrag kan heller inte föras utan man samtidigt sätter ner foten i fråga om värnskattens skadliga effekter. Dessvärre var intresset för vidare samtal måttligt även från alliansvännerna när Maud Olofsson lyfte frågan i går. Det är lite synd, för här finns en hel del att prata om."


Inga kommentarer: