tisdag 4 mars 2008

Body Count

Ingen kan glädjas över den gångna veckan i Mellanöstern. Återigen tas ett steg bakåt när våldet eskalerar och det är inte svårt att känna med den civilbefolkning som sitter fast i eländet.
Däremot är det väldigt svårt att ha någon medkänsla med de debattörer här hemma som blir så till sig över utvecklingen att man nästan anar en obehaglig förtjusning över att det hettat till igen, så att man äntligen kan få lite utlopp och spy ut galla över Israel.

En israel dödades alltså i förra veckan av en av de många raketer som Hamas fyrar av mot Israel dagligen. Ekot berättade om nyheten genom att poängtera att det var "första gången på nio månader" som en av de palestinska raketerna faktiskt fick in en dödande träff på en israel och fortsatte därefter att berätta hur många palestinier som träffats av israelisk eld.

Samma poäng har sedan rapats upp om och om igen under helgen. 30, 50 eller 70 döda smäller högre än en.
Därför ser jag mängder av inlägg som cyniskt påpekar att Israel "ligger före" i statistiken. Som om det var någon sorts tävling det här.
Tyckare efter tyckare verkar mena att det räcker som argument att Palestina "ligger under" i antalet dödade för att man ska få lov att göra vilka befängda analyser som helst, exempelvis Esbatis nedan:

"Det kommer alltid att finnas mördare. Men det sker något med samhället, när de mördades människovärde skrapats bort. Det är inte dem som satte tändstickan till lynchbålen som var att frukta allra mest – de var trots allt ganska få. Det var dem som stod runt omkring och såg negern brinna, tog bilder och skickade som vykort, smekte sina barns hår och kände den stora, kittlande upprymdheten i att vara herrefolk."

Josefin Brink lyckats med konststycket att vara missnöjd med att FN tog tydlig ställning och skarpt tillrättavisade Israel och förminskar Hamas aggressioner till "de i sammanhanget patetiska raketbeskjutningarna".

Det är uppenbart att det finns många på vänsterkanten i Sverige som verkligen beklagar att Hamas inte träffar bättre.
Men att de skjuter "patetiskt" innebär inte att de saknar vilja.
När Lars Ohly i ett pressmeddelande pratar om "ockupationsmaktens uppenbara likgiltighet för palestinska liv" tänker jag att de flesta israeler nog vore själaglada om Hamas bara intog en hållning gentemot israeliska liv som stavades likgiltighet.

5 kommentarer:

Soy sa...

word up.

Ökenvandring sa...

Word up från mig också. Verkar finnas mycket uppdämt hat som bara väntar på att få kanaliseras på sämsta tänkbara sätt. Exempel nedan (via min blogg):

http://okenvandring.blogspot.com/2008/03/rawia-goes-bananas.html

Anonym sa...

I juridiken är det a och o med uppsåt. Vad är Hamas uppsåt? vad är Israels uppsåt? Hamas uppsåt är att "target" Israels civilbefolkning innanför Gröna Linjen. Israels uppsåt är att komma åt Hamas bombfabriker och avskjutningsramper. Viss skillnad.
/Lisa

Sanna Rayman sa...

Ökenvandring.
Känsligheten i den här frågan trissar alltid upp folks formuleringar till oanat otäcka höjder. Det gör också att åtminstone jag emellanåt drar mig för att skriva om frågan. Inte för att jag räds påhoppen men för att det liksom tar så mycket tid att svara att man måste planera arbetstiden lite extra om man nu ger sig på att skriva om Mellanöstern.

Icke desto mindre fick det bli en variant på den här posten i SN i veckan. Och sure enough blev det ett antal brev att besvara. Inte hann jag med det heller, så det blir helgens lilla uppdrag...

Lisa.
Naturligtvis är uppsåt avgörande. Det är ju också det jag är inne på i slutet, när jag resonerar kring likgiltighet och ej. Ett "icke-uppsåt" i form av likgiltighet är ju en nåd att stilla bedja om i sammanhanget.

Anonym sa...

Vad Israels uppsåt är? Rätt uppenbart att attackera Gazaremsan utan hänsyn till om civila drabbas. Ser man fråga i ett vidare perspektiv så är det israeliska uppsåtet att ockupera och förtrycka palestinierna.