lördag 22 mars 2008

Del 3. Högern och kulturen. Kulturen och högern

Okej. Del tre i följetongen om högern och kulturen. (Del 1 och 2)

Kapitel 3. Alla jävlar är nyliberaler!

I den pågående kulturdebatten i P1:s Obs har borgerliga debattörer under några veckor fått ge sin syn på kulturen och kulturpolitiken. Nu lämnas ordet till kulturvänstern. Under rubriken "Vad säger kulturvänstern?" ska ett antal vänsterdebattörer göra detsamma. Ge sin syn på kulturen och kulturpolitiken, alltså. Intressant nog har man ännu inte gjort så mycket av detta. Maria-Pia Boëthius har manat till kamp mot nyliberalerna och Tiina Rosenberg har hävdat att det pågår "en utrensning av vänsterfolk i kulturlivet" i och med den tilltagande kommersialiseringen. Men detta är ingen "syn på kultur". Det är att måla upp hotbilder.

Per Wirtén intog i sitt inlägg häromdagen en lugnare hållning. Liksom Maria-Pia och Tiina uppehöll han sig uteslutande vid "nyliberalerna", men han konstaterade att dessa är en gapig minoritet "som inte har nåt att säga om konst". Därför gapar de. De är "arga över sin egen stumhet och oförmåga". Wirtén konstaterar på ett sätt som jag antar ska markera hans åsiktsgenerositet att det är synd att det syns så få kritiska röster ur dessa falanger på kultursidorna, men konstaterar därefter att detta är anledningen:
"Få nyliberaler klarar uppenbarligen av att skriva särskilt intressant och reflekterande om konst och litteratur."
Ååkej Per. Snygg elakhet. Men inte sant. Per Wirténs argumentation innehåller i två viktiga problem jag ser i den här debatten.

1) Alla jävlar är nyliberaler!
Jag själv och snart sagt alla jag vet på högerkanten som gett sig in i kulturdebatten har vid ett eller annat tillfälle avfärdats som nyliberala. Om en person som mopsat upp sig i en debatt kan anklagas för att vara nyliberal, så behövs ingen vidare argumentation, tycks vänstern tycka. Det är förstås ett smidigt sätt att slippa lyssna på det ganska brokiga åsiktsspektra som finns inom borgerligheten, men renhårigt är det fan inte. Inte ens på Timbro, nyliberalernas näste om du frågar en Wirtén eller Boëthius, är alla nyliberala. Men emedan man gärna urskiljer nyanser mellan förtielva sorters feminismer är det tydligen enormt svårt att skilja en liberal från en libertarian.

Per Wirtén använder samma trix i sitt inlägg och talar därför uteslutande om nyliberaler. Han har dessutom en förklaring till varför de inte hajar konst överhuvudtaget - nyliberalismen är kulturens helt naturliga fiende eftersom konstnären letar efter det irrationella och röriga ibland oss medan nyliberalismen, liksom kommunismen, är hyperrationell och söker ett utopiskt läge av balans och stillhet. Inga strukturer här inte - detta är alltså den "naturliga" förklaringen till fiendeskapet mellan kultur och nyliberalism. Den ideologiska vurpan får gärna någon ta honom ur, kanske företrädesvis någon renlärigt nyliberal, om sådana finns...

Dock. Wirtén och många andra förminskar alltså ständigt kåren av kritiker genom att avfärda dem som en liten mobb nyliberaler, trots att sanningen är att allehanda liberaler och kulturkonservativa har saker att säga, men inte hinner säga flaska förrän det står nyliberal i pannan på dem. Det kanske är väldigt förvirrande för kulturvänstern att liberaler och konservativa emellanåt försvarar nyliberaler eftersom attackerna mot dem ofta är långt under bältet. Kanske tror Wirtén, Schottenius, Kärnborg, Malm och alla de andra att den som försvarar en nyliberal också måste vara en själv.
Äh, jag orkar inte fundera över varför de envisas med att göra skit av debatten på detta sätt. Jag kan bara konstatera att det görs.

2) Nu pratar vi om nåt annat!
Wirtén försöker flytta debattens kärna och hävda att problemet är att nyliberaler (vilket framöver bör tolkas till allt som befinner sig inom den borgerliga sfären) inte skriver bra om konst och litteratur.
Såvida Wirtén inte har en ideologisk karta över varje film-, teater-, dans-, litteratur- och musikrecensent i landet förstår jag inte vad han menar. Nån liberal har säkert slunkit igenom här och var... Den "gapiga" kritiken från oss på högerkanten har aldrig gällt representativiteten bland recensenterna. Det område där krockarna uppstår är den bredare kulturkritiska delen av till exempel kultursidorna. Den del som Per Wirtén befolkar med sina, öh, "konstrecensioner". Mig veterligen har Per Wirtén inte skrivit om konst på jäkligt länge. Hans texter handlar om det amerikanska valet, om flyktingpolitik och integration, om Åsne Seierstad och om socialdemokratin. Och Wirtén är inte ensam i skrået "ledarskribent på kultursidan".

Den här delen av kulturjournalistiken har för vana att återkomma till marknadsekonomin och nyliberalerna. Ibland pekas de ut med namn och behängs med otrevliga epitet, ibland inte. I alla händelser kan man konstatera att nyliberaler och kapitalism är i allra högsta grad närvarande på kultursidorna - i form av spöken, sotare och vargar att skrämma läsarna med. Och om någon på högerkanten till äventyrs vill gå i svaromål och ge ett annat perspektiv är det alls inte säkert att han eller hon får lyxen att göra det eftersom detta perspektiv bedöms som "ointressant" och "politiserat".
Samma slagsida syns också i nyhetsvärderingen. Jag vet ju själv hur man bäst marknadsför gentemot kulturjournalister och tänder till gör de allra mest om budskapet har en air av politik (vänstersådan). Det är alltid svårare att marknadsföra en föreställning som behandlar mer existentiella frågor som liv och död eller dylikt. Alltid lättare att få napp om man drämmer in något om marginalisering, slå underifrån eller liknande.

En invändning från vänstern kunde här vara att "Jamen ni har ju ledarsidorna". Jo, det stämmer. Förvisso ligger de i stort sett alltid efter kultursidorna i fråga om dagstidningarnas "mest lästa", men visst. Ledarsidorna har "vi". Men ledarsidorna är också de enda sidorna som är öppna med vad de är ideologiskt. Kultursidorna är det inte. Det innebär att man politiserar under falsk, "balanserad" flagg, vilket inte är särskilt hederligt.


Malin Hellkvist Sellén är en strålande svensk koreograf som gör dansverk i vilka hon ofta forskar i ämnen som kön och identitet - nu senast i kombination med religion i föreställningen "En kristen kväll".
Skulle jag föra en politisk diskussion med M H-S om kön och identitet vore det säkert mycket vi inte skulle hålla med varandra om, men hon gör bra och fascinerande föreställningar som jag tycker att det är utomordentligt intressant att bryta mina åsikter mot. Detsamma gäller många andra av de konstnärer jag jobbat med eller vars verk jag sett. Deras världsbild, ideologi och politiska åskådning är kanske inte min, men därmed inte sagt att jag inte kan se kvaliteten eller finna verket intressant. Jag går inte på teater eller dans för att få mina åsikter och min världsbild bekräftade. Snarare för att få dem utmanade. Den bästa konsten utgör på ett eller annat sätt "food for thought".

Vad som däremot bekymrar mig är att kulturvänstern ibland verkar arbeta efter motsatt princip. De meddelar gärna sin publik att den ska få sina normer och föreställningar ifrågasatta, men utsätter sig själva sällan eller aldrig för lägen där deras normer bryts mot något diametralt annorlunda. Om så skulle ske, ja då resulterar det bara i ännu ett av dessa vredgade unisona utbrott.

Därför är det mycket få människor från kulturen med på Timbros seminarium, som var starten för denna följetong. Därför är folk helt vansinnigt upprörda för att Johan Stael von Holstein sitter i Kulturrådets styrelse. Därför blir alla topp tunnor rasande när Dilsa Demirbag Sten ifrågasätter ett specifikt kulturstöd till en tidning, vars kvalitet hon ställer sig frågande till.

Om jag var i kulturbranschen, vilket jag inte längre är, hade jag varit betydligt mer upprörd över att det aldrig tidigare suttit en Johan Staël von Holstein i KUR:s styrelse.

Om jag var i kulturbranschen, hade jag varit betydligt mer upprörd över att referensgrupperna så galet sällan är oeniga. I stället för att, som många gjort, påpeka att oenigheten är ett tecken på att gruppen "politiserats".
En rimligare tolkning är väl att enigheten hittills varit tecken på politisering och att oenigheten nu vittnar om att nåt slags mångfald äntligen börjat råda?

Nyliberalerna har inget intressant att säga om konst, hävdar Per Wirtén.
Tja, men å andra sidan verkar kulturvänstern mer intresserad av att prata om nyliberalerna än om konsten.

Om jag var kulturjournalist, då hade jag definitivt beklagat att jag under min yrkesliv fått beskriva så sorgligt få tvister i KUR:s referensgrupper.
För varje sådan tvist kan leda till väldigt intressanta debatter om kulturen och dess mening och kvalitet.
Och det är väl sådana debatter vi ska ha, eller?

Inga kommentarer: