söndag 23 mars 2008

Filmen som inte fanns

Gudmundson luftade i går förhoppningen att den på förhand skandalomsusade filmen Fitna bara skulle vara en enda stor hoax och fick idag sin förhoppning infriad.
På den sajt som klarade sig undan nedstängning möts besökare nu av budskapet att ingen film finns och heller aldrig varit planerad.

"Holland might not be considered as a country with a great sense of humour but ever once in awhile even in Holland they crack a joke. So, bottom line; if you are here to find the Famous Fitna movie I guess you have been had !!! 
On the other hand, if you are worried about how much unrest the rumour of a 15 minute movie about Islam can create, maybe it is time to identify and deal with the issues at hand.
When points of view are miles apart, the truth can usually be found near the middle."


Vändningen gör mig munter. Inte för att det vore så himla fel att göra en islamkritisk film, men för att poängen faktiskt blir större så här. Ryktet om en film räckte för att webbleverantörer skulle stänga ner en hemsida med hänvisning till filmens innehåll. Ryktet om en film genererade demonstrationer. Ryktet om en film fick allehanda politiska högdjur att uttala sig. Allt detta innan filmens innehåll varit känt.

Det säger något om hur snett vi hamnat. Det är lätt att dra en parallell till hur debatten om Lars Vilks Rondellhund lyckades sparka igång långt innan någon hade sett bilden ifråga.
Konst och budskap i text eller rörlig bild döms alltså på förhand ut på basis av rykten, beskyllningar eller föreställningar om illasinnade uppsåt.
Och vad värre är - det sker inte uppifrån. Hotet mot yttrandefriheten är inte ett statligt eller diktatoriskt grepp om den strupe som vill tala. Vi lägger munkavlen över oss själva. Det är dessutom uppenbart att många ser denna utveckling som ett fräscht demokratiskt framsteg.

För mig känns det inte fräscht. Och ärligt, jag skiter i vilken religion vi pratar om här. Just nu kanske islam toppar känslighetslistan, men i princip gäller samma mekanismer alla religioner.
Religioner föreskriver alltid levnadsregler för människan. Därför kommer religionerna alltid att befinna sig i drag- och maktkamp med demokratin och dess principer och rättssystem. Måhända kan islam sägas vara den minst vane spelaren i denna maktkamp, men detta räcker inte som anledning för att plötsligt ta ställning emot demokratins grundläggande principer.

Ändå gör många i västvärldens demokratier just detta. Det verkar finnas en väldigt stark reflex hos oss som gör att vi gärna tar minoritetens parti och rentav misstror den majoritet som vi själva är en del av. Problemen med detta reflexmässiga indelning av människor i olika storheter är många.
Sett till religionsfördelning är islam förvisso en minoritet i de flesta västländer. Samtidigt är det knepigt att bygga sina ställningstaganden i demokratifrågor på detta förhållande, eftersom man då förutsätter att religionstillhörigheten kommer i första rummet för alla muslimer, vilket i mina ögon låter mer som än fördom än någonting annat. Dessutom bortser man helt ifrån det globala perspektivet - som knappast placerar islam i facket minoritetsreligioner.

Många tar påvens ställningstaganden emot islamkritik till intäkt för att han minsann är mer empatisk än alla stygga muhammedtecknare och skrikiga yttrandefrihetsfundamentalister.
Visst, det är en möjlig tolkning. En annan tolkning skulle kunna vara att påven är smart nog att använda en befintlig kamp mellan religion och demokrati till sin egen religions fördel.

För egentligen. Är det inte högst naivt att tro att påven tar ställning mot yttrandefriheten bara för att rädda muslimernas sårade känslor? Självklart begriper han att han i nästa steg kan kräva samma omsorg om alla de kristnas känslor nästa gång en Life of Brian görs eller en ny punkfestival ser dagens ljus i Linköping. Redan idag gör han förarbetet och flyttar med sitt ställningstagande fram alla religioners positioner och vidgar deras handlingsutrymme - på demokratins och yttrandefrihetens bekostnad.

Detta ska heller inte läsas som en konspiratorisk, allmänt religionsfobisk iakttagelse. Jag är inte religiös själv, men när faktiskt en stor respekt för människors tro och tycker att man bör göra det. Dock måste det finnas plats för realism och realistiskt sett kommer religionerna (om än rivaler ibland) och deras företrädare alltid göra gemensam sak i dragkampen mellan vad som ska vara deras och vad som ska vara demokratins domvärjo. Tjänster och gentjänster.

Med andra ord. Det är kortsiktigt och ryggradslöst att stirra sig blind på vem som är dagens minoritet när de demokratiska grundvärdena står på spel. Anser man att demokrati, yttrandefrihet och ett rättssystem där alla anses lika inför lagen är ett system värt att behålla måste man också stå upp för det. Oavsett vilken religion det är som kommer med invändningar.

3 kommentarer:

Tobias Struck sa...

Har du och Gudmundsson inte hittat fram till youtube än?

Sanna Rayman sa...

Gudmundson har redan nämnt det på sin blogg och jag har förstås också hittat fram till youtube, men jag har helt enkelt inte tid att blogga.

Noterade att filmmakaren i en intervju sagt att "Det var inte min mening att skapa kravaller" - vilket jag betvivlar starkt.

/Sanna

Sanna Rayman sa...

PS. Nu är det bloggat.
/Sanna