måndag 10 mars 2008

Försäkrad sorg

Idag har jag en krönika som resonerar kring sorg och idéer om att införliva den i välfärdsapparatens försäkringssystem.

"Den perioden kan, lite beroende på vem man är som person, säkert betecknas som en period av arbetsoförmåga.
Men detta innebär inte att det bästa är att alltför länge hålla sig undan livet och de levande runtomkring. Sorg kan farligt lätt bli en kompanjon som tränger ut allt annat. Kort sagt, man riskerar att odla sorgen, snarare än läka ut den.

Vi människor har en benägenhet att hjälpa varandra när det blir tufft. Ibland kanske vi oroas över hur den mer vardagliga samvaron förråas eller blir anonym, men när det verkligen gäller, då har vi en fantastisk förmåga att vara de medmänniskor vi egentligen borde vara lite oftare.
Stunderna som kräver denna medmänsklighet av oss blir emellertid allt färre. I stället är det kristeam, jourpratare och välfärdssystem som antas ta hand om samhällets alla själar. Jag tror att detta är en farlig väg.
Ju fler av de mellanmänskliga stunderna vi raderar ut till förmån för institutionaliserad och byråkratisk ”hjälp”, desto fler av oss blir också oförmögna till empati. Den som aldrig sett sorg och förtvivlan, aldrig hört den beskrivas av andra, blir säkerligen - och med rätta - vettskrämd när sorg och saknad så stark att den gör fysiskt ont plötsligt gör sitt intåg. Ju mindre man vet om sorgen, desto troligare är det att man tror sig känna något alldeles utöver det vanliga när man sörjer, trots att det är en naturlig del av livet.
Att institutionalisera en sorgeperiod på från fyra månader upp till ett år vore ett säkert sätt att göra människorna än mer obekväma inför varandras mänsklighet."
S

Inga kommentarer: