tisdag 11 mars 2008

Om Jesusbilder och mordhot

Dagens text handlar om yttrandefrihet, Jesusbilder och mordhotade chefredaktörer.

"Eftersom det är ganska ovanligt att kommuner lägger sig i små musikföreningars affischer så valde Corren att skriva om saken. Och för att läsarna skulle vara med på vad konflikten handlade om publicerade man också affischmotivet.
I grunden är detta inga konstigheter. Corren vore inte mycket till lokaltidning om man inte klarade av att förmedla helheten i de lokala debatter som pågår. Parallellerna till Muhammedkarikatyrerna dras såklart Correns chefredaktör Ola Sigvardsson jämför i en krönika fallen och konstaterar följande:

”Kristendomen är majoritetsreligion i Sverige. Därmed är det rimligt att dess anhängare får finna sig i att den kritiseras och utmanas på ett betydligt mera drastiskt sätt än vad representanterna för minoritetsreligioner ska behöva stå ut med.”

Det är en förvånande förklaring. Nyhetsvärdet och allmänintresset för en pågående lokal debatt hade räckt gott för mig. I stället krånglar Sigvardsson in sig i ett resonemang kring majoritets- och minoritetsreligioner. Som om tryck- och yttrandefriheten vore en rörlig och relativ princip, som bör åsidosättas närhelst någon är tillräckligt bra på att hävda sin ”underordning” i ett givet sammanhang.
Nå. Oavsett Sigvardssons grunder så gjorde han som publicisten bör och publicerade. I helgen fick han så motta dödshot – ett fullständigt oacceptabelt försök att strypa tryckfriheten.
Mitt upp i allt detta allvarliga är det ändå ett antal saker som får mig dra på munnen. På Correns hemsida ser jag att man smällt upp en webbdebatt. ”DISKUTERA: Är hot ett bra argument?” står det.
Öh. Nej.
Bland vänsterdebattörer på nätet ser jag en ohöljd förtjusning över att för en gångs skull kunna försvara yttrandefriheten och dessutom få använda uttrycket ”den kristna högern”.
Det blir en förbålt dum debatt. Så dum att jag börjar undra om den är ”anlagd”. Kanske är det någon skojfrisk person som, i sann Lars Vilks-anda, har ringt in mordhotet?"


Sigvardssons resonemang kring majoritets- och minoritetsreligioner är som jag ser det högst problematiskt. När vi börjar villkora demokratiska principer utifrån den här sortens tänk - stor och liten, majoritet och minoritet, härskare och offer. För saker är inte alltid som de ser ut.

Ur ett lite bredare samhälleligt perspektiv är det ovanligt snarare än vanligt att vara särskilt religiös. De flesta "tror på nåt", men nöjer sig med det. De som är så pass religiösa att de faktiskt känner sig sårade över jesusaffischer är i så fall i minoritet gentemot övriga samhället - även om de tillhör den mest vanliga religionen.
Vi kan göra fler liknande jämförelser.
När Världskulturmuséet i Göteborg vek sig för hot och avlägsnade en tavla av den unga kvinnliga konstnären Louzla Darabi var det för att representanter för en - enligt Sigvardssons modell - minoritetsreligion utövat påtryckningar. Men vad var dessa påtryckare i relation till Louzla Darabi själv? Vem var stor och vem var liten, egentligen?

Modellen har gott om förespråkare, särskilt på vänsterkanten där man gillar att lägga mallen stor/stygg och liten/snäll över svåra debatter, men den håller helt enkelt inte. Dessutom är den farlig i längden eftersom den riskerar att urholka yttrandefriheten.

När det bråkades om Muhammedteckningar så har många i den västliga debatten ibland rentav pekat åt Rom och använt påvens ställningstaganden som argument för att Vilks och Jyllandsposten visst var stygga. Jag vet inte riktigt hur jag ska förstå resonemanget bakom, men jag antar att det går ungefär så här: om till och med påven, som är från typ en rivaliserande religion, fattar att det var taskigt gjort så borde väl alla gapiga yttrandefrihetstokar också göra det?

Ähum. En annan tolkning är möjlig. Påven är inte dummare än att han förstår att hans - liksom alla religioners - position i västländerna är minoritetens position. När han tar ställning emot yttrandefriheten gör han det inte primärt för att stödja världens alla muslimer, han gör det för att han tänker långsiktigt och flyttar fram sina egna positioner och sitt eget handlingsutrymme inom demokratins ramar.
Det är en trend, my friends.
Religionerna - allihop - vidgar sina handlingsutrymmen på de demokratiska principernas bekostnad.

I fallet Corren är två möjligheter mer tänkbara än andra. Antingen är det en fundamentalistiskt lagd kristen eller också en högerextrem som med hot och våld vill sanera samhället.
Egentligen spelar det ingen roll vilket, hot mot den publicistiska friheten är alltid lika oacceptabelt.
Och när jag säger alltid så menar jag det. Oaktat vem som är liten och stor.

Inga kommentarer: