tisdag 25 mars 2008

Örfilens förtjänster

Häromdagen bevistade jag ett av stureplanscenterns möten med en inbjuden gäst. Gästen var denna gång Maciej Zaremba och det hela resulterade i en ledare om kränkthet, diskriminering och nya ombudsmannatjänster.

"Zaremba funderar kring detta samhällsfenomen och säger att något i vår förmåga till självorganisering verkar spela demokratin ett spratt. Många talar för särskilda problem, men få talar längre för med borgaren. Helheten förlorar och fragmentiseringen växer.
Det säger något att Svenska ångestsällskapet har fler medlemmar än vänsterpartiet, menar Zaremba.
Vad är egentligen känslan ”kränkt”? Den tabubelagda ilskan tas upp och ett par praktiserande psykologer och psykologistudenter i publiken bekräftar sammanhanget. När man är arg, men inte säger ifrån, resulterar det i stället i att man förminskar sig själv och känner skamblandad aggression. Ibland kan en örfil vara en lösning på en svår situation, inflikar Zaremba och han har en poäng.
Vi har överfört all konfliktlösning till samhället och vill att samhället ska erbjuda upprättelse när våra känslor rörts upp. En ovälkommen tafsning genererar en anmälan, trots att örfilen kanske vore en tydligare markering för båda parter. Mobbaren som portats från skolavslutningen anmäler sin skola för diskriminering. Vi får en anmälningarnas maktkamp, där ingen vinner och alla är kränkta.
På rak fråga konstaterar Zaremba att han inte tror att lagstiftningen är problemet. Snarare den uteblivna rättsliga tolkningen av den. För faktum är att oerhört få fall faktiskt drivits hela vägen upp till Högsta domstolen. De flesta instanser, vare sig det är skolor eller företag, viker sig tidigt i processen och gör upp med anmälaren innan domstolar hunnit kopplas in. Alla räds en stämpel som diskriminerande. Detta i kombination med att de olika ombudsmännen - HomO, JämO, DO - har som uppgift att vara samtidigt opinionsbildande och rättsvårdande skapar en osäker vardagspraxis utan tydlig förankring i lagstiftningen.
– Kränkt blir man när man saknar andra resurser - självförtroende, position, språk ­etcetera, konstaterar Zaremba.
Tveklöst är det så. Frågan blir då vad som är bäst att göra för den resursfattige. Att ge honom eller henne ett ”tillhygge” eller att faktiskt tillföra de saknade resurserna? Det senare låter klokare och dessutom mer optimistiskt. Identitetspolitiken får inte utvecklas till att man cementerar diskrimineringsgrunderna. Grunden måste vara att trångsynthet och fördomar ska bort.
Nyligen utlyste jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) tjänsten som diskrimineringsombudsman för en ny myndighet där alla diskrimineringsområden ska samlas. Det är ett steg i rätt riktning. Vi ska arbeta mot all diskriminering – inte sträva efter att utvidga dess områden."


Hela texten här.

Inga kommentarer: